Måndag den 1 april står det i mina jobbkalendrars anteckningar att jag tog nattåget till Östersund. Innan jag satte mig på tåget hade jag pratat med Göran som var produktionsledare för Scanias nya film som hette Bolero om detta mitt uppdrag. Det var den här filmen som gjorde det möjligt för företaget att ge mig jobbet som fast anställd inspelningsledare på grund av att inspelningen dels skulle ta relativt lång tid att spelas in då den sträcker sig över alla de fyra årstiderna. Nu var vi äntligen igång med den här produktionen. Filmen byggde på en bra idé som vår manusförfattare Björn Ericstam hade spånat fram. Filmen gick ut på att visa upp vad Scanias lastbilar, bussar och deras motorer som tex kan finnas inuti en stark motorbåt eller som generatorer var som helst i världen kan åstadkomma. Men vi ville skildra detta på ett helt nytt sätt. Den här gången skulle vi satsa på att göra filmen utan speakertext som ivanliga fall brukar ledsaga bilderna och ge den nödvändiga förklaringen till det vi redan ser. Nu satsade vi på ett musikstycke som var 13 minuter långt och med en långsam stigande puls som skulle påverka oss till att njuta av alla filmsekvenser. Stycket är välkänt och unikt och heter ”Bolero” och har skrivits av Maurice Ravel. Har man hört den musiken en gång glömmer man nog aldrig den. Jag har hört detta stycke hundratals gånger för att jag fick ”nöjet” att sitta i samma lokal som den person som klippte ihop filmen när den väl var inspelad. Vid klippningen kör man ju varje scen tillsammans med musiken fram och tillbaka åtskilliga gånger tills man hittar den exakta rutan där man klipper av scenen och sätter in en ny.
Det jag fick höra innan jag sändes upp till Östersund var att under måndagen så hade ett filmteam bestående av regissören Pelle Berglund, filmfotografen Petter Davidsson och filmarbetaren Åke Brandhild åkt med Åkes Mercedes upp till Östersund och där installerat sig på ett hotell i centrum av staden. Där skulle jag möta dem till frukosten på tisdag morgonen. Dessutom skulle en representant för Scania finnas på plats och hjälpa oss med kontakterna med alla de olika Scaniaägarna som vi behövde anlita i trakten. Mannen från Scania kom från Södertälje och hette Kåge Larson. Han arbetade på Scanias informationsavdelning och var ansvarig för det mesta som hade att göra med stillbild och film inom koncernen. Kåge Larsson var i trettioårsåldern och honom skulle jag komma att arbeta tillsammans med många år framöver då Scania var den största kunden som Sandell&von Schoultz hade bland alla sina kunder. Orsaken till att vi valde Östersund var att vi skulle passa på att ta filmbilder så länge det fortfarande fanns snö tillgängligt. Vi var ute i sista stund skulle det visa sig. Jag skulle nu få arbeta med ett proffesionellt filmteam som bestod av idel gamla rävar i branschen. Pelle Berglund hade jag haft som lärare i Dokumentärfilmskolan och Petter Davidsson var en erkänt duktig långfilmsfotograf. Åke Brandhild var en kille fyrtioårsåldern och han kom från en familj som hade funnits länge i branschen och de hade gjort sig ett bra namn som filmutrustningsuthyrare. Den här gången hyrde vårt bolag all utrustning för att filma och ta ljud från hans firma inklusive hans bil som vi använde som inspelningsbil. Dessutom ställde Åke upp som allt i allo och framförallt B-fotograf som betyder att han assisterade filmfotografen genom att hjälpa till med skärpeföljning och filmladdning mm. Åke var en barsk typ som från första början skulle visa att han var förmer än andra och det fick jag erfara rätt så snabbt. Men först mötte jag gänget som redan fanns på plats i frukostmatsalen klockan åtta på morgonen. Vi hälsade vänligt på varandra och sen så satte det hela blixtsnabbt igång. Göran hade redan förberett de inspelningstillfällen som vi skulle beta av under tisdagen och vi gav oss iväg direkt till Östersunds flygplats som ligger på Frösön mittemot själva Östersund. Där fanns det en snöplog som var lite unik och vi skulle filma hur den plogade undan snön så att landningsbanan kunde användas av flygplanen utan att fastna i nysnön. Nu var det tyvärr så att den dagen såg det ut som om våren hade anlänt till Östersund. Så det blev att improvisera genom att den plog som vi var ute efter fick agera med den snö som fanns tillgänglig och det var inte det lättaste. Vi fick dessutom höra att plogen drevs av både en Scania och en Volvomotor vilket var helt unikt men det behövde inte redovisas i vår film. Därefter drog vi vidare till Bydalen för att möta upp med en Scania mjölktransportbil och följa deras verksamhet och ta lite maffiga bilder. Vår uppgift var tacksam för vi behövde inte vara hela tiden redovisande utan huvudsakligen åstadkomma bilder som gav mycket av miljön som dessa bilar arbetade i. Det var det som var vitsen med hela produktionen. Åskådaren skulle njuta från början till slut tillsammans med den fascinerande musiken och bilderna som visade vad Scaniabilarna kunde göra i ett hundratals olika sammanhang. Till detta gick det åt en hel del 35mm film vid varje enstaka tillfälle för man filmar alltid minst 10 gånger så mycket material än det som hamnar i den färdigklippta filmen. Jag tog upp ljudet med den bandspelare som Åke hade med sig nämligen en gammal Nagra 3 som var den arbetshäst som alla använde på den tiden. Nagra var ett schweiziskt märke som helt dominerade filmmarknaden. Jag hade ju hjälpligt lärt mig att spela i filmljud så det var inget problem för mig. Medan vi körde omkring med Åkes Mercedes pratade vi om vad vi skulle filma under resten av veckan och hur vi skulle lägga upp det hela. Det krävs alltid att man förvarnar samtliga inblandade i förväg angående den hjälp med diverse fordon som vi behövde filma och var vi skulle mötas och när vi skulle ses. Detta arbete i förväg var inte lätt att utföra på den tiden då man inte hade mobiltelefoner och kunde ringa varifrån som helst och när som helst. Jag fick alltid använda dagarna innan eller leta efter en telefon vart vi än kom för att ringa och meddela i sista ögonblicket om någon ändring av tidsplanen inträffade. Likaså var det för det mesta så att man efter att dagens inspelning var avklarad och man var tillbaka på hotellet man bodde på fick jag sätta igång och ringa några samtal som handlade om morgondagens inspelningar och stämma av med olika inblandade parter. Efter den här första dagen tillsammans intog vi en middag på en restaurang i närheten och i samband med detta passade jag på att betala ut traktamenten till oss alla inklusive mig själv. Det var ett standardbelopp som man erhöll om man övernattade utanför Stockholm och skilde sig enbart om man arbetade i Sverige eller om man vistades utanför Sverige. Utomlands kunde det skilja från land till land och det rätta beloppet kungjordes varje år av skattemyndigheterna. Så alltid när vi filmade eller reste utanför Stockholm så behövde jag i förväg räkna ut hur många dagar och hur stort belopp traktamente jag behövde medföra för att helst i förväg kunna betala ut till samtliga som befann sig i filmteamet. Jag lät varje person skriva under ett kvitto som bevis på att de hade mottagit en viss summa och det fick jag sedan redovisa för Stefan som var vår kamrer.
Efter maten tog vi en kort promenad hem till hotellet och sen skiljdes vi åt för natten. Innan dess bad alla att bli väckta av mig nästa morgon vid en viss tid förutom Åke som tackade nej till väckningen. Den första kvällen gick jag igenom vad jag hade åstadkommit med min insats och konstaterade att jag i alla fall inte hade gjort bort mig ännu. På morgonen ringde min väckarklocka och jag tog mig upp och efter en stund gick jag ut i korridoren och började knacka på tre kamraters dörrar och fick svar och på vägen tillbaka till mitt rum tänkte jag att jag för säkerhets skull även kunde knacka på Åkes dörr trots att jag var medveten om att han hade avböjt väckning. Så när jag knackade på hans dörr och väntade mig ett svar så ryckte han upp dörren i samma sekund som jag knackade på och började ryta åt mig -Har jag inte sagt till dig att jag alltid sköter min egen väckning? Jag blev så förskräckt så att jag bara kunde viska fram att jag var ledsen att jag hade väckt honom och att det inte skulle förekomma i fortsättningen. Han grymtade till och drog sig tillbaka in i rummet efter att han slängt igen dörren framför mig. Jag tänkte att den här mannen var inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk och sen gick jag och klädde på mig innan det var dags för vår gemensamma frukost. Han låtsades inte om den incidenten framöver och jag tänkte att när den dagen kommer att jag skulle behöva låna filmutrustning till vår firmas inspelningar och det var upp till mig att välja leverantör så skulle den mannens firma aldrig någonsin få ett uppdrag och så blev det redan efter två månader. Hämnden är ljuv. Men nu så gällde det först att komma igenom den första veckan med detta gäng.
Vädret var hyfsat och den här onsdagen skulle vi filma en dramatisk brandkårsutryckning. En Scania brandbil från Östersunds brandkår skulle hjälpa oss med den scenen. Bilen skulle ta sig upp på bron från Frösösidan och sedan styra snabbt i en viss fil mot staden Östersund. Vår Mercedes skulle i sin bagagelucka härbergera vår fotograf och Åke skulle köra bilen och jag skulle vinka iväg brandbilen med de rätta instruktionerna vid en viss tidpunkt som hängde ihop med när vår kamerabil startade och en del andra parabler. Dessutom skulle jag ta ljudet och själv sitta i brandbilen. Spännande och innan vi skulle dra igång hela manövern så var det lite olika bud om hur allt skulle ske och i exakt vilken ordning och hur snabbt de skulle åka och hur långt och var vi sedan skulle mötas igen och så vidare. Sen åkte vi iväg med kamerabilen lite längre fram och vi följde efter den upp på bron och sedan höll det på att gå galet på något sätt och jag trodde redan att nu går det åt helvete men i sista sekund löste det sig ändå och jag fick nästan en hjärtattack av skräck för att jag kanske hade givit fel körorder. Kommunikationen under färden mellan de två walkie talkis hade inte fungerat som tänkt. Vi kom över med brandbilen till andra sidan med hög fart och efter bron inväntade vi sedan kamerabilen som vi hade kört om i mitten av bron. Nu visade det sig att allt hade gått bra för fotografen tack vare att de hade gjort en undanmanöver i sista stund och därmed fått mycket mer dramatiska närbilder på brandbilens ena sida osv. Så de var nöjda med denna enda tagning och alla kopplade av. Nu satte sig fotografen i brandbilen och tog lite bilder inifrån hytten och ut på samma körsträcka som förra gången. Det hela tog kanske en och halv timme inklusive förberedelser och sen sa vi adjö efter att vi tackat brandmännen för deras medverkan. Sen slutar det alltid med att de ville veta när de fick se sig själva på film och då pekar jag alltid på Scanias representant som åtar sig att förmedla en filmvisning åt dem som tack för att de ställt upp för filmteamet. De skulle få en inbjudan till att se den färdiga filmen vid en visning som man arrangerar i samband med att Scania bjuder in landskapets samtliga Scaniaförare.
Efter lunch var det dags att bege sig ut till en sjö där man hade plogat upp en så kallat ”vinterväg”. Tack och lov var isen fortfarande så tjock att vi kunde köra en Scania lastbil över isen på denna väg. Vi mötte upp både en Scanialastbil och en helikopter på sjön vid ett avtalat ställe och kom överens om hur vi skulle filma denna scen. Vår fotograf skulle från helikopterns passagerarplats ta filmbilder när bilen körde ute på sjön. Först flög helikoptern väldigt nära bakom och ovanför lastbilen och sedan skulle man zooma ut samtidigt som bilen försvann bort från helikoptern. Alla trodde på den intressanta lösningen och vi satte igång. Den här gången funkade det bättre med kommunikationen mellan lastbil och helikopter och vi tog om scenen ett antal gånger med lite olika varianter i körningen och filmupptagningen. Sen var det dags att tacka helikopterpiloten som var den legendariska ”Spökis”, en djärv fjällpilot som var vida känd för sitt mod och sin skicklighet i samband med fjällräddningsinsatser. Denna kväll var stämningen vid matbordet lite mer uppsluppen eftersom alla kände att vi hade fått bilder med oss under dagen som vi inte behövde skämmas för och det betyder alltid att man fått ett kvitto på att man är duktig och ett bra jobb genererar fler nya jobb och det är det en frilansfilmarbetare lever av. Varje nytt arbete är en utmaning och varje gång måste man göra rätt för sig.
Dagen efter skulle vi lämna hotellet i Östersund och ta oss till Åre där vi skulle möta upp med fyra stycken Scania timmerbilar fullastade med timmer som skulle levereras till Trondheim i Norge. Vi möter chaufförerna i Åre och går igenom med dem hur vi har tänkt oss dagens inspelning. De var helt inställda på att hjälpa oss så mycket det var möjligt. De hade varit uppe redan tidigt på morgonen och lastat timret på sina bilar som alla hade släp. Vi körde mot fjällen och var snart på den norska sidan av gränsen. Där satte vi oss sedan uppe på släpvagnens timmerstockar. Det var Petter som hade sin kamera att sköta och Åke satt i vår kamerabil och Kåge Larsson från Scania var vår sambandsman och han satt i den första Scaniabilens förarhytt med sin Walkie Talkie och gav order om när vi skulle stanna och hur fort vi skulle köra och liknande. Pelle Berglund satt i Åkes Mercedes som var vår kamerabil. De var längst framme i vår kolonn och rekognoserade vägen framför oss och när de såg ett bra ställe så gav de order till Kåge som sedan instruerade kameramannen och mig som satt på timmerbilens last. Det var roligt men efter ett tag blev det svinkallt speciellt för mig som inte alls var van att klä mig efter omständigheterna. Men jag lärde mig snabbt för när jag såg Petter bredvid mig och hur han var klädd förstod jag hur jag borde klä mig i fortsättningen. Han hade en varm overall och bra kängor på sig förutom en mössa och handskar som han använde så fort han inte hade kameran på. Jag kommer aldrig att glömma den magnifika utsikten runt omkring oss i synnerhet när det började snöa efter ett tag. Efter en längre stund meddelade jag med Walkitalkis hjälp att vi ville gå av för att även Petter som var varmt klädd hade börjat frysa fast i timmerstockarna. Jag hade definitivt inget emot detta och kunde knappt kliva av så stel var jag efter den färden. Sedan värmde vi oss inne i en av ”hyttorna” och fick smaka på deras termoskaffe och någon bjöd på en smörgås och jag lärde mig snabbt att det var egentligen mitt jobb att se till att både kaffe och smörgåsar skulle finnas på plats när man inte kunde räkna med att hitta ett lämpligt rastställe i samband med inspelningen. Vi hade dessutom turen med oss för när vi sedan fortsatte och kom ut till de riktiga högfjällen hittade vi ett ställe där man verkligen inte väntade sig någonting. Så där stannade vi till och kunde gå in och värma oss allihopa. Jag minns stället mycket bra för att det var här som vår regissör Pelle skulle glömma sin plånbok. Det var inte alls ovanligt fick jag lära mig, han var disträ för det mesta och tänkte mest på långfilmer han ville göra hellre än att jobba för brödfödan med den här typen av film.
När vi hade fått i oss lite lunch var det dags att åka vidare. Det hade slutat snöa när vi kom ned från högplatån med bilarna. Vi hade kvar det svåraste att göra den här dagen och därför hade vi nu lite bråttom och just då hamnade vi mitt ibland en jättestor fårskock som hindrade oss att åka vidare. Det tog en bra stund innan vi kunde fortsätta men så småningom kom vi fram till ett speciellt ställe som vi redan i förväg hade rekogniserat. Här fanns det en tunnel som var perfekt för den slutscen i filmen som manusförfattaren hade klurat ut i förväg. Vi hade till och med räknat ut på sekunden när i vilken takt och i vilket tempo alla de fem timmerbilarna skulle komma körande ut ur en tunnel och sedan förbi kameran till sluttonerna av musiken från ”Bolero”. Denna tagning krävde verkligen noggrann planering på plats och alla bilar var tvungna att hålla exakt avstånd till varandra när de passerade den relativt korta tunneln. Vi gick i förväg igenom allting noggrant i detalj framförallt var det viktigt att lastbilarna höll exakt rätt hastighet när de dök upp framför kameran. Det fanns bara ett sätt att göra det hela och det var att det skulle vara perfekt helst första gången för att det var omöjligt att vända för bilarna med sina släp på denna speciella sträcka som var utvald inte enbart för tunnelns skull utan även för landskapet runt omkring. När vi nu hade kommit fram till tunneln tittade till och med solen fram och det hjälpte verkligen till för att få de bilder vi behövde för den här filmens slutsekvens som definitivt skulle bli filmens höjdpunkt. Alla som någonsin har lyssnat på musiken till ”Bolero” vet vad jag talar om. Vi använde åter Walki talkisarna för att dirigera bilarna och sätta igång dem i rätt ögonblick. Det var kameramannen som bestämde när det var dags. Det hängde ihop med den tidpunkt då solen inte gömde sig bakom ett moln. Dessutom fick vi ta viss hänsyn till den trafik som kunde finnas på den vägen. Alla i teamet hade sin uppgift för att att få det hela att fungera. En omtagning skulle inte vara möjlig. Vi satsade allt och vi klarade det. Först när fotografen gav sitt godkännande så kunde vi alla andas ut och sedan tackade vi alla inblandade chaufförer och Scaniakillen gjorde upp med dem. Vi kunde nu pusta ut efter denna viktiga tagning och känna oss rätt så nöjda. Därefter klämde vi in oss i Mercedesen och styrde mot dagens etappmål som var Trondheim. När vi närmade oss staden var det fortfarande så pass ljust att vi kunde ta en bild på ett ställe varifrån det var en fantastiskt utsikt över hela stan. Sen var det dags att ta in på hotellet som Göran hade bokat åt oss i förväg. Därifrån ringde jag till honom som fortfarande fanns på kontoret i Stockholm och meddelade att allt hade gått bra enligt planerna hittills och jag fick en del uppgifter som hade att göra med morgondagens inspelningsplaner. Efter det och en skön varm dusch var det dags att äta middag. Men innan dess bjöd Petter in oss till sitt rum och där så skruvade han av kapsylen på en whiskyflaska och bjöd oss alla på ett glas. Det var första gången jag var med på denna så vanliga tradition i filminspelningssammanhang men definitivt inte den sista. Nu var vi både varma i kläderna inom och utombords när vi satte oss kring ett trevligt middagsbord på vårt hotell. Snacket handlade om att Pelle så klart hade glömt sin plånbok och hur han skulle kunna få tillbaka den. Nu hade vi enbart morgondagen kvar att filma och vi diskuterade lite hur vi skulle bära oss åt för att få några bra bilder tillsammans för en liten story som handlade om den flotta Scania stadsbussen som vi skulle föreviga här i Trondheim.
Vi mötte busschauffören nere i hamnen och det var där vi hittade på att han skulle anlända med sin buss och sedan snabbt gå ned till en av fiskebåtarna som låg där på förmiddagarna och be att få köpa några räkor innan han åter gav sig iväg med sin buss för att påbörja sitt arbetspass. Alla tyckte det skulle fungera och nu tog jag kontakt med en av fiskarna som stod där på sin båt och höll på med lite fiskrensning. Han var lite grinig och dessutom så begärde han att få hutlöst betalt för sin eventuella medverkan så jag skippade honom och frågade sedan en granne som gärna tackade ja till uppgiften och vi kom överens om en lämpligt betalning för hans tjänst. Sedan började Pelle lägga upp ett sceneri det vill säga han bestämde hur allt skulle gå till och hur vi skulle dela in detta skeende i flera olika kamerainställningar.
Vi flyttar kameran ett antal gånger och kan sedan när vi klipper ihop alla scener förkorta tiden på ett sätt som fungerar för åskådaren. En sekvens som i verkligheten tar några minuter kan således avverkas på 20 sekunder och man begriper fortfarande handlingen. Nu instruerades alla inblandade och så småningom skulle vi ta den bilden där chauffören pratar med fiskaren som sedan ger honom en strut gjort av tidningspapper full med färska nyfångade räkor. När vi filmade den scenen så såg fotografen i sin kamera plötsligt en vilt viftande kille i bakgrunden av bilden. Det var den fiskaren som hade avböjt att vara med i vår film när han inte skulle få tillräckligt betalt av oss. Som hämnd för det skulle han nu jävlas. Han skrek dessutom högt och det lät inte bra på det ljudbandet som jag spelade in synkront samtidigt som kameran är igång och våra två skådespelare talar med varandra på ett vänligt sätt. Så vi fick bryta och satsa på att ta om scenen och åter igen försöker den ratade fiskaren störa oss. Den här gången drar han fram en VOLVO flagga som han har liggande på båten och viftar med den. Han har dessutom ett glas i handen med vatten och däri ligger hans löständer så när han hojtar mot oss så ser man ett stort hål utan tänder som grimaserar mot kameran. Han är inte klok. Enda lösningen på problemet är att ändra kameravinkeln 180 grader och spela in ljudet separat i efterhand. Det kostar oss lite extratid men vi får i alla fall det vi vill ha gjort. Det är sällan att sådant händer och under mina ca 20 år i filmbranschen minns jag enbart ett tillfälle förutom detta och det var i Innsbruck framför ”Das Goldene Dachl” som är ett turistmål. Där parkerade vi en Scania turistbuss med ca 20 st. skådespelare i. När de sedan skulle komma ut ur bussen och fotografera som alla turister brukar göra kom det en lagom berusad dragspelare och störde både med sin sång och sitt musikinstrument vår inspelning så att det enda som hjälpte var att jag fick ge honom en bra slant för att han skulle lämna oss i fred. Så det är kanske nånting speciellt med Scania bussarna.
Åter till Trondheim. Efter att vi hade filmat färdig denna sekvens i hamnen tog vi några filmscener där bussen syns åkande genom det vackra Trondheim. Nu var vi klara för den här inspelningsomgången och det var dags att ta sig hem mot Stockholm. Vi delade upp oss och tanken var att Pelle, Kåge och jag skulle ta oss med flyg via Oslo till Stockholm och Åke och Petter skulle ta sig tillbaka till Åre och sedan därifrån mot Stockholm med inspelningsbilen som ägdes av Åke. Han och Petter var kompisar och därför så åkte Petter med honom. Vi tackade varandra och kom överens om att höras av när jag fick den inspelade filmen tillbaka från filmlaboratoriet efter framkallning och kopiering. Det är alltid så att teamet brukar titta på dagstagningarna tillsammans och diskutera jobbet. Jag hade den exponerade filmen med mig i planet och på eftermiddagen tillbaka i Stockholm åkte jag direkt från flygplatsen med filmen och lämnade in den på Film Teknik i Solna för framkallning. Efter det åkte jag direkt hem till Lidingö. Min första vecka utanför stan var avklarad. Jag kände att jag hade klarat av den på ett tillfredställande sätt och var nöjd med min insats. Jag såg nu definitivt en framtid inom den här branschen.
