En sen eftermiddag mars 1974 satt jag tillsammans med några filmarbetare runt ett restaurangbord när Björn Ericstam i förbigående säger att han tänker skicka mig till New York i samband med en filminspelning. Jag trodde först att han skojade men sen berättade han att Sandell&von Schoultz hade fått ett uppdrag av Svenska Rederiföreningen. De ville ha en film och tre stillfilmsprogram för att kunna visa i skolorna och göra reklam för sjöfartsyrken. Det saknades personal på båtarna och rederierna behövde komma ut med budskapet att de sökte folk till samtliga yrken ombord på fartygen. Jag blev jätteglad såklart och denna resa skulle ske rätt så snart. Vi väntade enbart på besked från kunden om vilken lämplig båt vi skulle använda vid inspelningen ombord. Vi skulle dokumentera samtliga yrken som förekommer ombord på detta fartyg. Björn höll på att skriva ihop en synopsis så att kunden kunde få en idé om hur vi tänkte lösa uppgiften.
Där gick jag sedan och väntade på ett besked och det dröjde inte länge innan Björn åter kontaktade mig och den här gången nämnde han att tyvärr så blir det inget av med New York resan. Sen kollade han min reaktion och dröjde ett tag innan han fortsatte med att anledningen var att man ville ha ett mer exotiskt resmål för denna båtresa. Därför sa han att man hade bestämt att vi skulle följa med en supertanker från Rotterdam i Holland till Tubarao i Brasilien. Jag bara hörde Brasilien och blev alldeles svag i knäna.
Den 3 juni gick flyget till Rotterdam och jag skulle vara med som inspelningsledare och ljudtekniker tillsammans med Torgny Anderberg och Kalle Bergholm.
Torgny var en mycket känd spelfilmsregissör och Kalle var en ”farbror” i sextioårsåldern som fortfarande var en duktig långfilmsfotograf. Dessa två legendarer skulle jag få äran att arbeta tillsammans med. Björn bad mig att ta kontakt med dem och ordna ett första möte. Det kändes spännande att ha en sådan häftig produktion framför sig.
Några dagar senare hade jag ett möte inplanerat på Johannesplan och in stormade Torgny Anderberg med sin öppna skjortkrage där det sticker fram en massa brösthår och han tar i hand och slår sig ned och i väntan på Kalle Bergholm tar han fram en telefon och börjar ringa några samtal om sina privata affärer. Nu kom även producenten Björn som känner Torgny sen förr in i rummet. Björn hade med sig en av sina ”leksaker.” Han samlade alltid en massa små antika prylar och var som ett barn förtjust i att visa upp sina senaste fynd. Det kunde vara allt från ett pipställ till en stämpelklocka eller räkensnurra osv. Så när fotografen Kalle dök upp var det dags att sätta igång med det obligatoriska kaffedrickandet. Anna Lena hade dukat upp så fint med bullar och fem sorters kakor och vi satte genast igång och högg i. Efter en stund dök Thore Sandell upp och ville hälsa på sin gamle kompis Torgny. De hade jobbat ihop tidigare och Thore bad Torgny att titta in hos honom efter mötet för att göra upp om gaget. När det gällde kända ansikten ville Thore alltid själv göra upp den ekonomiska biten. Han trodde han var en bra förhandlare och det var han verkligen. Kalle däremot fick sitt vanliga dagsarvode som brukade sjunka en del när man förhandlade om ett längre jobb. Men vi skulle ju inte vara ute mer än ca 20 dagar. När Thore hade avlägsnat sig efter sitt korta besök började vi prata praktikaliteter det vill säga tider, utrustning och min insats som både ljudtekniker och inspelningsledare. Kalle hade speciella önskemål om utrustning och vi kom överens om att han och jag tillsammans skulle besöka ett uthyrningsföretag som hette Filmbolaget och där välja ut den kamera och diverse lampor som vi kunde tänkas behöva ombord på båten. Torgny var snabb på att avvika från mötet och då var det dags att gå ut och äta lunch för Björn och mig. Vi skulle gå över gatan och besöka det lilla caféet POPPS där man kunde få i sig husmanskost för en billig penning och därefter var det dags att flippra på flipperspelet som var ställets attraktion.
Jag hade fått mina två reskamraters adresser och telefonnummer och även passnummer ifall vi behövde ha ett visum för att komma in i landet men det visade sig inte vara aktuellt. Jag lovade att hålla dem underrättade om det skulle bli en ändring av tiderna och när det var dags att ses en sista gång innan vi skulle resa iväg. Efter lunchen satte jag mig vid en röd modern IBM skrivmaskin och satte in ett papper. Jag skrev nu ned det vi hade kommit överens om och gjorde upp en inspelningsplan som jag sedan stoppade i ett kuvert och brevet lades i det utgående postfacket. Nu var det bara kvar att mötas igen dagen innan vi skulle iväg. Då packade vi tillsamman ned utrustningen i diverse trä- och aluminiumlådor som vi kunde hantera på ett bra sätt. Vi kom överens om att vi tre skulle åka tillsammans från Johannesplan med en Taxibuss till Arlanda flygplats. Pingstmåndagen den 3 juni 1974 var det dags att flyga till Rotterdam. När vi flyger över Holland ser vi hundratals växthus av glas där man mest odlar tulpaner och grönsaker blänka i solljuset under oss. Vilken fantastisk syn och vilken frihetskänsla att sitta uppe i skyn i ett flygplan på väg mot ett äventyr med två ”farbröder” som var gamla rävar när det gällde resor. De hade arbetat mycket tillsammans och rest till främmande länder. Jag var den nya unga killen i laget som nu fick lära mig en hel del av dem. Redan i planet tog vi oss en Gin och tonic och genast blev det trevlig stämning mellan oss. När vi landade letade vi efter en Taxi som var lite större och bad chauffören köra oss till en viss del i malmhamnen där vi skulle gå ombord på en supertanker. Den låg där och höll på att lossa sin malmlast somden hade hämtat från Tubarao och skulle nu återvända till Brasilien för att hämta ännu en last med malm till Rotterdam. Vi kom till båten sent på eftermiddagen och togs emot av en matros som hade kunskap om att vi var på ingående. Han visade oss till våra tre enkelhytter och sen fick vi reda på hur länge lossningen skulle ta innan det var dags att lätta ankar och ge sig ut på det stora havet. Ingen visste exakt när det skulle ske så därför så satte vi omedelbar igång med att ta fram vår utrustning och började filma lossningen för ifall den skulle bli klar under natten så kunde vi bli snuvade på de filmsekvenserna. Vi satte genast igång och klev ned igen från båten via den långa stegen som hängde längs fartyget. Vi tog oss bort en bit för att få med en riktigt bra helbild av både båten och den enorma lossningskranen samt det jättestora malmlagret som tog emot lasten. Det funkade direkt med vårt samarbete och vi hjälptes åt med att bära all utrustning och det visade sig att Kalle och Torgny samarbetade bra. Torgny höll i filmklappan inför varje synkrontagning och jag hade Nagrabandspelaren hängande på min ena axel och riktade mikrofonen åt det håll där ljudet kom ifrån. Jag hade ju lärt mig tillräckligt för att kunna göra ett bra ljudjobb och det kändes tryggt att veta att det här kunde bli ett både kul och bra samarbete. Därefter tog vi oss snabbt ombord igen och fortsatte att filma lossningsarbetet. Det var ett stort fartyg som kunde göras om för att endera forsla olja eller malm, alltså både fast och flytande last. När vi nu höll på uppe vid båtens brygga för att få de sista bilderna innan det blev så pass mörkt att det blev för sent för att filma så kom kaptenen till oss och presenterade sig. Han och hans fru och deras två barn hade varit på stan och gjort lite sightseeing i Rotterdam. Både hans och även ”Chiefens” familj kommer att vara med på den här resan till Brasilien. Chiefen – så kallas chefen för maskineriet var skåning och det hördes när han talade så småningom. Det var praxis på detta rederi att den ledande besättningen fick ta med sig sina familjer oftast på sommarhalvåret när ungarna hade skollov. Så blev det även den här gången. Vi skulle se en hel del av de två familjerna under resans gång eftersom till kaptenens middagsbord var även vi i filmteamet bjudna att närvara vid varje måltid. Det var en angenäm överraskning för att varje måltid blev som en högtid. Vi serverades vid bordet av en flicka och det började alltid med en förrätt följd av varmrätt och dessert. Den ”danske skeppskocken” ombord visste vad han gjorde, han kunde sin sak.
Kaptenen hälsade oss tre varmt välkomna och sedan bjöd han in oss till sin egen matsal för en välkomstdrink. Därefter fick vi gå och installera hos i våra hytter för att senare åter mötas i matsalen för att inta middagen tillsammans med kaptenen, chiefen och deras fruar. Vi sju personer bekantade oss nu med varandra och åt en superb måltid med goda viner och kaffe med avec. Torgny gick igenom hur vi hade tänkt oss själva inspelningen och la tillsammans med kaptenen upp en plan där vi gick igenom alla yrkeskategorier ombord och spikade en provisorisk tidsplan. Avfartstiden nästa dag kunde vi inte få reda på exakt eftersom den berodde på lossningsmanskapet. Vi var nu så pass informerade om det mesta att vi med tillförsikt såg fram emot de nästa tio dagarna som vi skulle tillbringa ombord.
Den natten sov jag som en stock efter hela denna första dagens anspänning. Den nya dagen började med en god frukost uppe i kaptensmatsalen. Nu var det självservering och vi åt för oss själva denna frukost där det inte saknades något på det stora bordet. Sedan gav vi oss iväg för att ta ännu mer lossningsbilder nu i förmiddagens helt annorlunda ljus. Kalle var storrökare och det var inte ofta han inte hade en cigarett i munnen. Till och med när han filmade hade han en cigg som var tänd i ena handen. Hans kondition var inte den bästa men både Torgny som var en riktigt Tarzan och jag som inte heller var i så dålig kondition hade lätt för att bära utrustningen från plats till plats. Allt gick som smort och nu väntade vi enbart på att vi skulle ge oss av men det skulle dröja ända tills senare på eftermiddagen innan båten lossade sin förtöjning och kunde ta sig iväg med hjälp av en lots som hade kommit ombord och skulle visa den rätta vägen ut mot havet. I samband med att vi hade filmat avfärden från hamnen började det regna och vinden tilltog kraftigt. Jag började genast må lite dåligt och efter ett tag gjorde vi ett uppehåll och jag drog mig tillbaka till min hytt för att genast lägga mig på sängen och där låg jag ett tag och tänkte att om det redan nu känns så djävligt hur skall det då inte bli när vi kommer ut på det riktiga havet. När jag nu ligger där och mår dåligt så att jag trodde att jag behövde gå och kasta upp när som helst så knackar det hårt på min hyttdörr och Torgny ropar högt. -Gidde kom genast det är en grej vi skall filma på däck och jag svarar direkt att jag kommer. Jag reser mig och tar min Nagra över axeln och en mikrofon i handen och springer efter honom ut på däck och där står redan Kalle beredd med sin kamera och Torgny håller fram klappan och annonserar tagningen och jag hinner knappt med att få igång bandspelaren innan det är dags för nästa scen och sen en till och efter en halvtimme så är vi klara och jag kan återvända till hytten och först nu märker jag att min ”sjösjukeperiod” helt har kommit av sig. Tack vare att jag koncentrerat mig på något helt annat ute i den starka blåsten hade jag helt glömt bort att jag mått riktigt dålig en timme tidigare. Efter det så har jag inte ens lidit av sjösjukan när vi råkade ut för en mindre storm långt ute på havet. Damerna däremot saknades vid middagsbordet den kvällen förmodligen beroende på att de inte heller var vana vid den sjögång som uppstod när vi väl kom ut i farvattnen som var mer utsatta för väder och vind än i den relativ trånga och långa kanalen som leder ut till havet. Lotsen hade lämnat oss för länge sen och nu stävade vi mot Biscaya bukten. Vi befann oss ju inte på en liten fiskekutter utan vi kunde lasta 450 000 ton malm eller olja som sagt. Även denna natt sov jag som en stock och nu var det redan onsdag och vi skulle nu sätta igång och filma företrädare för de olika yrken som fanns representerade ombord. Vi började med ”Gnisten” Det är ett smeknamn på telegrafister och i detta fall fanns det två sådana ombord som skötte den tjänsten. En kille och hans tjej. Båda var i trettioårsåldern och jobbade alltid tillsammans på de större båtarna. Efter några månaders tjänstgöring hoppade de av och tog sedan semester några månader. Då reste de omkring på exotiska platser och levde gott och billigt innan det var dags igen att ta hyra på en ny båt och börja om från början. Det var en yrkesbeskrivning som säkert kommer att locka en hel del skolungdomar att vilja satsa på detta yrke i framtiden. De berättade rakt in i kameran om sina arbetsuppgifter och efter någon timme var vi nöjda med deras insatser och sedan så var det åter dags för en härlig lunch vid kaptenens bord. Fortfarande var det hög sjö men nu hade damerna fått sin aptit tillbaka och ordningen runt bordet var återställd. Vi fick till och med snaps till sillen och sen kom de trevliga samtalen igång igen. Kalle hade ju varit fotograf för ”SF-journalen” under många år och då upplevt de mest märkliga ting i olika sammanhang och han hittade alltid någon vinkel i samtalen där han i förbigående kunde klämma in sina små anekdotiska historier. Det var ett stort nöje och privilegium för mig att kunna sitta i den här sköna miljön och äta flott men framförallt kunna lyssna till alla dessa intressanta historier om allt mellan himmel och jord. Jag fick nypa mig i armen för att se om det var sant att jag satt här på betald arbetstid och åt som en prins och blev underhållen av Torgny och Kalle vid varje måltid. Det var knappt att chiefen som bröt enormt på skånska fick en syl i vädret men det var lika bra för att när han satte igång så lät det förfärligt. Han malde på ordentligt när han väl fick chansen. Det vi inte visste då var vad som skulle hända några dagar senare när vi var nere på hans arbetsplats ”i maskin” som det kallas. Vi trodde ju att han hade väldigt lätt för att snacka men där ser man hur fel man kan ha. Det visade sig att när han stod framför vår kamera och skulle presentera sig med de enkla orden -jag heter Stig xxx och jag är chefsmaskinist och min uppgift är att se till att båten alltid har kraft att röra på sig så… Men det var då det låste sig något alldeles otroligt. Han fick inte fram den där enkla meningen och till slut så blev det så pinsamt att vi fick ge upp. Innan dess minns jag en tagning där han började med att säga -jag heter Stig, men kunde inte komma ihåg sitt eget efternamn utan frågade oss -vad är det nu jag heter igen? Då gav vi upp och sedan fick vi lösa den sekvensen genom att använda en speakertext som lite snyggt nämnde att här har vi Stig xxxx som är fartygets chefsmakinist. Så kan det gå till och med för en som är annars duktigt på att prata mycket. Den här Stig hade ju sin fru med på resan och hon såg rätt läcker ut och hon tyckte om att ta sig ett glas för att komma på bra humör. Efter att vi hade kommit ned till sydligare breddgrader anordnades en fest med dans på akterdäck. Det var en ljuvlig kväll och efter solnedgången kom festen igång och alla var glada och drickan flödade och den flödade även hos chiefens fru som hade börjat att delta i dansen. Det var en snygg kille som bjöd upp henne och efter att de hade dansat några till några låtar så började de hångla med varandra. Nu var det ju så att det finns dels hierarkier på varje fartyg och dessutom var hon ju Chiefens fru och därmed så borde ju han passa sig för att hångla med henne framför chiefens och deras barns ögon. Det var ”livsfarligt” och många omkring var väl medvetna om vad som höll på att hända. Till slut skred barnen in och gick fram till mamman och sa: -mamma, mamma far sitter där borta och gillar inte det du gör! Då vaknade hon upp ur sin romantiska värld och avslutade genast dansen. Det var det hela. Alla trodde att det skulle få vissa konsekvenser men vi i teamet märkte inte några följder efter detta ”etikettsbrott”. Precis som det aldrig hade hänt kändes det när vi återigen satt tillsammans i kaptensmatsalen dagen efter.
Det var härligt när vi kom nedanför Kanarieöarna och vädret var på sitt bästa humör med några enstaka vita moln på den blå himlen. Vi tittade på de hoppande flygfiskarna och tog bra bilder på dem och sen så hade vi ju den danske kocken som även han skulle porträtteras av oss och det gick inte alls bra för att han vägrade att bli filmad. Vi försökte med allt och gång på gång så vägrade han att ställa upp. Torgny kom på en lösning. Vi filmade honom ett antal gånger när han slog ifrån sig så fort han såg oss komma i närheten med kameran. Han höll till inne i köket men man kunde se in till honom genom en lucka och till sist var han så trött på oss att han skrek -Nej, nej! så fort han såg oss och vinkade varje gång avvärjande med sin hand och bad oss låta honom vara ifred. Vi gav upp till slut men vi skildes som vänner från honom. Men det skulle visa sig att den mannen till slut blev den stora behållningen i denna film och det skall vi tacka regissören Torgny för som visste hur han skulle hantera kocken i klippbordet. Han klippte in hans avvärjande gester lite här och där under filmens gång så det såg ut som om vi lekte tittut tillsammans. Det blev efter ett antal gånger väldigt roligt och kocken framstod helt enkelt som en skygg människa som absolut inte ville bli filmad. Jag kan intyga att det var roligt för att när jag efter många år hade kommit i samtal med någon skolelev som sett denna film i sin skolklass mindes han direkt när jag nämnde filmens namn den där roliga danska kocken som inte ville bli filmad av oss. Jag undrar om kocken själv är medveten om den stora glädje som han har spritt i mången skolsal i Sverige under ett antal år när man fortfarande sökte folk som ville jobba på sjön.
Efter varje lunch gick vi och la oss en stund på våra rum och tog siesta. Det hade vi råd att unna oss för vi kunde ju jobba även sent på kvällen till exempel när vi var uppe på bryggan och följde styrmännens och kaptens arbete. Det var mycket intressant att få ta del av deras sysslor och få förklarat vad de håller på med och sedan skildra det på film. Det gäller alltid att pressa ihop en större tidsmängd till en mindre och ändå begripa vad som händer på duken. Jag tyckte att det var trevligt att hålla till uppe på bryggan både under dag och natt. På sena kvällen efter en god middag gick jag ofta upp på bryggan och följde styrmannens arbete. De hade sina stora kartor där de minutiöst förde in den distans som vi hade lagt bakom oss och de kollade ideligen vår kurs och det var så milt att dörren ut mot bryggvingen för det mesta stod öppen på natten. På dagtid kollade de regelbundet med sextantens hjälp som dock krävde att solen var synlig över horisonten. När jag stod där vid bryggvingen och tittade ut över havet så gick fantasin
igång och jag kom att tänka på hur Columbus måste ha känt det när han var på våg ut mot det okända dag efter dag med all den osäkerhet och med de små fartyg i förhållande till det som jag stod på. Den största supertanker som byggdes på 70-talet är nästan 500 meter lång. Det fanns gott om instrument att titta på och läsa av. Genomsnittsfarten vi höll var ca 18 knop vilket motsvarar ca 30 km i timmen och på ett dygn så är det ca 720 km man tar sig framåt. Det känns hela tiden ombord att det är starka motorer som levererar den kraft till propellern som driver fram denna jätte. Ibland går jag på promenad i det fria från aktern till fören och då möter man likasinnade som tar sig runt samma ”bana” för motionens skull. Det finns en swimmingpool ombord och runt den finns det en liten avdelning med liggstolar och några bord där man kan slå sig ned och läsa eller konversera med likasinnade som har en ledig stund över för att koppla av. Vi tre i teamet jobbar varje dag ca sju timmar men samtidigt känns det inte speciellt betungande eftersom det är hela tiden intressant och givande att få ta del av alla dessa olika människors liv ombord. Det är ca 30 personer som arbetar för att båten skall fungera. På denna resa är det en liten ”farbror” från Kap Verde öarna som råkar illa ut och några dagar innan vi kommer fram till Tubarao så flippar han ut och måste sedan hållas under uppsikt inlåst på sitt rum innan han kan få läkarhjälp på land. Han har nog varit för länge hemifrån och klarade inte längre av den verklighet vi befann oss i. Tråkigt men även sådant kan hända ombord.
”Stewart” är ett populärt yrke ombord. Det är han som är ansvarig för alla inköp av matvaror och för dess lagerhållning. Han har nyckeln till alla ”godsaker” inclusive spriten och har i regel många ”goda vänner” eftersom han är nära till godsakerna. Sen finns det nån flicka som ansvarar för städningen av alla kabiner och henne får jag en god kontakt med när vi ibland sitter ute på däck och kopplar av. Alla dess människor berättar rakt in i kameran om sina yrken förutom att vi samlar in en hel del filmbilder som ger oss en bra bild hur det ser ut ombord. Även när vi passerar ögrupper passar vi på att filma. Varje kväll så är det en fantastisk syn att se hur solen långsam försvinner nedanför horisonten. Man tröttnar inte på denna upplevelse i första taget.
Vid matsalsbordet, i synnerhet på kvällarna, kan Torgny berätta ett av sina Brasilienäventyr som han upplevde i samband med filminspelningen av hans berömda film från femtiotalet som heter ”Anaconda”. Bland alla historier så fastnar i synnerhet den som handlar om det tillfället när de hade efter många försök äntligen fångat en stor Anaconda och när de äntligen kom till skott och skulle filma den så vägrade deras filmfotograf att göra sitt jobb. Han tvärvägrar och ingenting kan ändra hans inställning. Han är ”sjundedagsevangelist” vilket innebär att han inte får utföra arbete på just den dag då de hade fångat denna orm. Torgny höll på att bli vansinnig på kuppen. De hade stått ut med regn och otur i månader och så vägrar denna fotograf att ta en enda bild. Efter det så avbröt man inspelningen och hela teamet åkte hem till Sverige. Detta var 1953 och sedan satsade man på en andra inspelningsomgång året därpå och då såklart med en annan fotograf som gjorde ett mycket bra jobb och filmen som var Torgnys första långfilm blev en stor succé både i Sverige och internationellt.
Det var hur intressant som helst att lyssna till alla hans och Kalles historier. Torgnys Brasilienäventyr 1953 började med att ett ett mindre gäng filmarbetare tog sig till Brasilien samtidigt som den stora film- och expeditionsutrustningen som krävdes för att genomföra deras stora projekt i Amazonasdjungeln fastnade hos tullen i Recife. Där var man inte beredd att släppa in hela rasket utan att det skulle betalas mutor till de tullmyndigheter som hade låst in allting bakom lås och bom. Sedan tog det tre långa månader för filmbolaget Svensk Filmindustri att köpa loss utrustningen så att de kunde sätta igång med filminspelningen. Under tiden fick Torgny tillsammans med sin fru inkvartera sig i Rio de Janeiro. Det var säkert både trevligt och jobbigt. När man får vänta dag efter dag och inte vet hur länge till så kan det vara rätt enerverande även om man befinner sig i en av världens intressantaste städer. Torgny menade att den berömde forskningsresanden Rolf Blomberg som var expeditionens ledare hade varit ansvarig för att det hela skulle lösa sig smärtfritt i den brasilianska tullen och att han hade misslyckats med detta. Shit happens!
Sen var det åter dags för några anekdoter från Kalles liv som utspelade sig i Sverige under hans tid som SF-journalen fotograf.
Efter en tio dagar så kom vi fram till kusten utanför staden Victoria och hamnen som heter Tubarao.
Här låg vi i tre dygn på”redden” som det heter i väntan på att bli inklarerad av tullen tillsammans med många andra fartyg. När vi nu närmade oss staden Victoria och sedan ankrade upp en bra bit från land så var både Torgny och Kalle oerhört angelägna om att få veta hur lång tid det skulle dröja innan vi i filmteamet kunde gå i land. Men svaret vi fick var att det kunde man inte veta för att det berodde helt och hållet på en hel del olika parametrar som ingen kunde förutse exakt. Allt mellan ett och tre eller fyra dygn var normalt. Det är först när den brasilianska tullen har varit ombord och klarerat in oss som någon från båten får komma i land förutom den kille som hade blivit jättesjuk och var tvungen att få vård på land. Han hämtades efter några timmer av ett specialfartyg och ingen annan fick följa med honom när han leddes ned för lejdaren med hjälp av både tull och ambulanspersonal. Torgny och Kalle hade bråttom med att komma i land för att de skulle vara tillbaka i Stockholm senast vid midsommar för att tillsammans kunna påbörja en långfilminspelning. De skulle filma ”Rännstensungar” som var en nyinspelning av filmen med samma namn från 1944. Den här gången med Cornelis Vreeswijk som konstnären som gör allt för att få ta hand om den föräldralösa och lama flickan Ninni.
Så nu började det likna Rio de Janeiro på femtiotalet kände jag på mig. Torgny blev väldigt stressat av att han inte visste när vi skulle kunna ta oss från båten. Vi hade ju fått en extrauppgift hemifrån. Vi skulle filma några scener med en Scania lastbil som tar sig upp för vägen till den berömda ”sockertoppen” så långt det nu var möjligt. Vi skulle kontakta några Scania medarbetare och med deras hjälp få tillgång till både lastbil och en kamera. Det kunde ta åtminstone en till två dygn så det skulle försena vår hemfärd ytterligare. Det blev inte alls lika roligt längre nu när det blev så stressigt och det märktes i umgänget med kaptenen. Torgny pressade honom för att han skulle göra det omöjliga och få oss i land. Till slut så kom vi så långt som att vi skulle kunna betala för att bli hämtat av tullen. Men det skulle kosta 25000 svenska kronor och det var mycket pengar på den tiden och frågan var vem som skulle betala detta. Det var inte rederiet och jag som företrädde Sandell Film vägrade att lägga ut de pengarna eller gå i borgen för dom. Så Torgny blev ännu mer hispig än han redan var. Vi hade vid det här laget filmat färdig och kommit överens med kaptenen att han tog med sig hela vår utrustning och den exponerade filmen tillbaka till Rotterdam. Därifrån så hjälpte sedan rederiet Broström som ägde båten och som finansierade den här filmen till med att få utrustningen och filmen vidare hem till Stockholm. På så sätt slapp vi tulla in och ut alla prylar i Brasilien. Vi räknade med att kunna låna en kamera i Rio. Så nu så var det bara sura miner och vänta. Det skulle ta sammanlagt tre dygn innan vi kom iland. Dessförinnan hade vi tagit farväl av besättningen. Då hade vi bjudit in hela besättningen redan första kvällen vi låg på redden till en festligt kväll där vi tog hand om räkningen. Det vart en trevligt kväll och gav oss tillfälle att tacka alla ombord för deras vänliga bemötande av oss. Vi hämtades av en liten båt och kom iland en eftermiddag och tog oss med taxi till närmaste flygplats för att ta oss till Rio de Janeiro. Vi hade tagit med oss en del oxponerade filmrullar och ljudband och jag var rädd om dom för att dom behövde vi för vårt arbete i Rio. Tullen hade inget emot att vi hade med oss dom och nu var vi på väg. Vi passerade stan på vägen till flyget och kollade där flygtiderna och köpte biljetter för oss tre. Vi hann med lite brasiliansk kafé vid en servering och hade en stund över innan flyget som vi tillbringade sittande i en park där vi mötte några grabbar som ville ha lite cigaretter av oss vilket dom gärna fick innan vi lämnade dom åt sitt vidare öde här i livet. Nu tog vi en taxi till flygplatsen och sen var det bara att sätta oss i planet och flyga iväg. Det skulle inte ta mer än någon timme till Rio och vi var redan förväntansfull på denna exotiska storstan när det plötsligen började skaka och hoppa i planet och man kunde till och med se blixtarna utanför fönstren. Jag tittade på Torgny och ville fråga honom om det var normalt att det hoppade så vilt men han var blek i ansiktet och orkade inte svara utan tittade bara rakt fram för sig. Nu började jag undra om allting stod helt rätt till men tack och lov så lugnade sig det hela ned efter några minuter. Hur som helst minns jag att när vi lämnade planet och gick ned för trappan så la sig Torgny ned på marken och kysste den trots att det hade just slutat att regna och knappt hunnit torka upp. Då först fattade jag att det måste ha varit allvarligt för han hade säkert varit med om värre grejer i sitt liv. Men enligt honom så var det här den värsta flygningen han hade varit med om och han hade lovat heligt att kyssa marken när och om han kom fram till Rio i ett stycke.
Nu tog vi oss med lite bagage förutom axelväskan med filmrullarna in till stan och fram till Copacabanastranden där dom visste vilket hotell som vi skulle välja och sedan var det dags att ringa samtal till våra Scania-kontakter. Det gick att få tag på en bra kille som vi skulle möta dagen efter här på hotellet. Han hade redan fått uppdraget att ragga upp en lastbil och det skulle inte bli några problem trodde han. Efter samtalet gick vi ut på en restaurang och åt en god måltid för att nu kunde vi redan planera hemfärden och det var det som var det viktigaste för grabbarna. Efter maten kom det fram ett par flickor och ville slå sig ned vid vårt bord. Först skulle vi köpa en ros åt var och en och bjuda på en drink vilket inte var något problem för oss. Torgny som kunde en hel del portugisiska berättade för flickorna att han redan på tidiga femtiotalet hade bott här i Rio och han redan då hade denna restaurang och danskrog som ett stamställe.
Då var de här flickorna knappt födda så efter drinken drog han och Kalle sig tillbaka och överlämnade mig åt denna frestelse. Det tog en stund innan de andra två tjejer hade fattat att deras ”sällskap” hade försvunnit hem. Då lämnade de för oss själva. Jag tyckte att flickan som var kvar med mig vid bordet var trevligt att prata med. Hennes engelska funkade för att vi skulle förstå tillräckligt av varandra och efter ett tag förslog hon att vi skulle gå någon annans stans. Vi hamnade efter en kortare promenad längs Copacabanan vid ett ställe där man dansade och där det var bra levande musik. Det blev rätt sent innan vi sa adjö till varandra men lovade att ses kvällen efter vi mitt hotell.
Jag tänkte på flickan från kvällen innan och att hon tyvärr inte skulle möta mig ikväll men ”Shit happens”.
Vid niotiden på morgonen dök Fabio upp på hotellet och vi tog en frukost tillsammans. Han hade dåliga nyheter eftersom han inte hade lyckats få fram rätt lastbil till oss och vi var tvungna att avvakta tills han skulle få svar av en av sina medarbetare. Nu gav vi oss tillsammans på stan för att hyra en kamera. Då berättade han att en kompis till honom hade en 16 mm kamera som vi skulle säkert skulle få låna av honom. Vi ringde och han bad oss att komma hem till honom och titta på den. När vi kom dit visade det sig att det var en kamera som enbart kunde ta 30 meters filmrullar och vi hade vår egen filmrulle med oss och den var 120 m lång, alltså fungerade det ej. Vi var tillbaka på ruta 0. Nu kom Torgny med idéen att vi skulle ge upp planerna på att själva filma den här Scaniabilen utan överlåta till Scania att åstadkomma de önskade filmbilderna. Jag insåg att det nog inte var någon bra idé att protestera eftersom Torgny nog vid det här laget var så stressad och irriterad att hans idé i denna situation nog var den bästa. Vi förklarade för Scania mannen att vi hade tänkt om och ville ställa in hela vår inspelning eftersom vi inte kunde vänta tills han ”kanske” kunde ställa upp med en lastbil. Vi instruerade honom hur vi ville att ”vår önskebild” skulle filmas och sedan var det upp till honom att se till att ett lokalt filmbolag skulle ta denna filmsekvens med lastbilen åkandes upp mot sockertoppen. Han var först överraskad men insåg att efter omständigheterna så var det den bästa lösningen. Det var lördag denna dag och då är det inte så lätt att få saker gjorda speciellt inte i Brasilien. Så det bästa han kunde göra var att bjuda oss på en härlig lunch någonstans innan vi tog farväl av honom. Glömde nämna att vädret denna dag inte var det mest ideala utan det småregnade lite då och då. Innan vi åt lunch köpte vi flygbiljetter på Varigs kontor som låg på Copacabana och vi hade tur för att redan på kvällen skulle vi kunna ta oss hem till Stockholm med enbart en mellanlandning i Madrid. Under lunchen såg Torgny för första gången lite gladare ut och alla vid bordet kunde koppla av och njuta av en god måltid. Sedan återvände vi till hotellet för att packa samt checka ut och ta oss till flygplatsen så småningom. Hemflyget gick problemfri av stapeln och på söndag kväll den 23 juni kl. 20.45 landade vi på Arlanda flygplats i Stockholm och jag tog farväl av mina två nyvunna arbetskamrater. Denna resa var bara början på en hel del filmjobb som vi hade framför oss de närmaste åren.
När jag kom hem till Lojovägen så var det midsommardagen och jag ringde till Annika som hade lämnat en lapp där det stod att jag skulle ringa henne. Det visade sig att hon och Leon hade åkt till Valstadskollektivet som ligger utanför Västervik för att fira midsommar tillsammans med Claes som ju var hennes gamla ungdomskärlek. Därom senare i nästa kapitel.
Jag gick och la mig tidigt denna vackra sommarkväll för att dagen efter var det måndag och jag skulle börja mitt arbete kl 09.00 på Johannesplan.
