Del 06 Åter i Innsbruck 1952

En sak som var väldigt märkvärdigt och det första  som jag upplevde som negativ var att jag skulle tala om för mamma när jag lämnade lägenheten bara för att gå ned tre trappor till innergården och kolla vad som var på gång. Jag tyckte det var onödigt eftersom i Prad så var man ute eller inne och alltid relativ nåbar. Det tog några gånger för henne att få mig  förstå skillnaden mellan stan och landet. Ja kände mig även instängd i den lilla lägenheten med alla dom fina nyförvärvade möblerna. Mamma hade köpt dom så att hon kunde hyra ut två rum av trerumslägenheten till andra människor som behövde någonstans att bo. I början på femtitalet hyrde hon ut på lång tid. Senare skulle det bli mycket mer lönsam att korttidsuthyra åtminstone på sommartid till turister som började mer och mer komma till Innsbruck som ju är egentligen en typisk genomfartsstad. Stan ligger strategisk mellan Tyskland och Italien och alla som använder Brennerpasset på väg till Italien måste passera vår stan.

Vi var nu fyra i familjen som bodde i lägenheten på Egger-Lienzstrasse 32 tre trappor upp. Utsikten från fönstren mot både norr och söder var häftig. Stora berg och högst uppe på bergen fanns det hotel där folk kunde bo och dit linbanor transporterade dem som ville ta sig dit upp. På vintern för att åka skidor och på sommaren för att njuta av den fina utsikten och den friska bergsluften. Det tog förmodligen ett tag att acklimatisera sig för mig i den nya miljön och anpassa mig till den nya situationen. Plötsligt hade jag en bror som var sexton år och en syster som var 11 år gammal som jag knappt kände och jag mindes inte nånting från min tiden innan den långa Pradvistelsen.

 

Nu skulle vi bo tätt ihop i ett och samma rum. Vi höll till i det minsta av våra tre rum som kallades för kabinettet. Där hade mamma låtit tillverka så kallade ”Stockbetten” det vill säga tre sängar placerade ovanpå varandra. Det var roligt för mig att ligga i dem. Jag fick sova längst ner för jag var sängvätare och det var lättast att ta sig in och ut ur sängen när jag väcktes av mamma innan hon skulle lägga sig för att sova. Då skulle jag gå till badrummet och kissa en sista gång före natten och ändå så kissade jag för det mesta i sängen. Tack och lov hade man redan uppfunnit gummimattan så vi klarade åtminstone madrassen. Lakanen var mamma tvungen att ta hand om varje dag för tvättning men hon tvättade ändå alltid för att gästerna krävde nytvättade lakan varje natt såvida dom inte stannade flera dagar i Innsbruck.

Själv sov mamma i en egen säng. Våningssängarna och två stora skåp där det förvarades alla våra kläder och linnen samt ett mindre skåp med en stor tittspegel ovanpå var möblemanget i detta rum. Dessutom hade vi två nattduksbord. Det var då jag lärde mig vad ”kompakt living” betyder.

Fönstren i kabinettet, badrummet och köket öppnades mot norrsidan och därifrån kunde jag titta ned till gården där det alltid fanns ett helt gäng med andra barn i nästan alla åldrar som lekte med varandra. Gården var spännande och hade en stor sandlåda, bänkar, många buskar, grus och gräs  samt en massa anordningar där folk kunde hänga upp sin tvätt på tork.

Det var efter ca tre veckor  omkring den 20 september 1952 som skolan i Innsbruck började. Den låg  ca tio minuter hemifrån. Första gången jag skulle prata i klassen tyckte alla att jag lät helt annorlunda. Så mycket skilde sig min Sydtyroldialekt från deras Nordtiroler. Visserligen tyska men med ett helt annorlunda uttal. De kunde inte förstå en hel del av det jag sa. Deras förvåning gav sig uttryck i skratt och allmänna lustigheter. Tack och lov tog det inte lång tid innan jag kunde slipa bort min grova dialekt och jag tror inte att det plågade mig särskilt länge att jag var lite annorlunda i deras ögon. Jag hade redan lärt mig i Sydtyrolen att anpassa mig till omgivningen på ett smidigt sätt och det har jag haft nytta av hela mitt fortsatta liv.
Apropå att anpassa sig så är det ju så att man som barn ensam och hemifrån  snart inser att det det är viktigt att människor tycker om en eftersom det är den enda positiva känslan man får i och med att man inte får kärlek från sin mor. Man lär sig snabbt att läsa av andra människor och vet i regel vad dom tycker om och vad som gör dem nöjda och glada. Lyckas man sen att behaga dem så får man positiva känslor tillbaka och det behöver man annars är det för trist att leva.

Jag minns många tillfällen i Prad då jag grät mig till sömns i avsaknad av riktig moderskärlek. Det enda som hjälpte mig då var att krypa ned till ett skåp i det sovrummet jag höll till i som innehöll en hel drös med gamla avlagda skor efter min morfar och inhalera det gamla skolädrets doft. Jag kunde ibland få en känsla av att jag aldrig mer skulle få uppleva min mor levande och bad då innerligt till högre makter om bara en sak, nämligen att åtminstone få se min mamma en endaste gång. Samtidigt var jag naturligtvis tvungen att lova Gud att jag i gengäld skulle vara extra snäll framöver mot alla mina medmänniskor.

Jag minns en enda regel min mor och jag hade som gällde skolan och den handlade om att min mor inte brydde sig så mycket om mina betyg så länge jag klarade av att inte behöva gå om en klass. Det skulle ha inneburit att hon fick hålla mig med mat ytterligare ett år innan jag kunde ta mig ut i arbetslivet vid fjorton års åldern.
Det var alltså ekonomin som låg bakom hennes inställning till min skolgång och det är lätt att begripa att jag inte ville straffa henne genom att inte klara av att gå vidare efter varje skolår. Detta var både en bra men även en dålig motivering för mig att ta mig an skolan. För då jag hade enbart det ekonomiska motivet att sträva efter medan jag aldrig kom på att jag borde tillgodogöra mig kunskapen för min egen skull. Denna omogenhet kan säkerligen hänga ihop med faktumet att jag började lite väl tidigt första skolåret, nämligen redan vid femårsåldern i Prad som ju ligger på andra sidan gränsen. Tänk vad mycket som jag har gått miste om under skoltiden genom att inte begripa detta..

Det var väl inte så lätt att hänga med i undervisningen men på nåt sätt lyckades jag att krångla mig vidare till nästa klass och det var det viktigaste tyckte min mor.
Denna målsättning skulle fungera som ett stort skynke framför en annan men mycket viktigare insikt nämligen att man gick till skolan för att lära sig något för sin egen del. Så att krångla mig genom alla mina åtta år i skolan var ledstjärnan för mig under hela min skolgång.
Tyvärr upptäckte jag denna sanning alldeles för sent. Jag var helt enkelt inte skolmogen.
Min lärare i folkskolans andra klass hette Otto Pelizarri och han hade ett stort adamsäpple och var alltid hårt rakad nästan som en plockad gås. Han var okej. Han var kyrkligt orienterad och man mötte honom alltid på söndagarna i den katolska kyrkan med psalmboken i handen. Först i den gamla kyrkan som var inhyst i en större träkåk men snart byggdes det en ny kyrka i vår stadsdel och sen var det där man fick träffa honom på söndagarna. Den katolska kyrkan spelade en stor roll i Tyrolen.

Dels hade vi religionsundervisning i skolan som hölls av en kooperator som var som en slags andre man efter prästen. Jag tillhörde den romersk- katolska kyrkan och det gjorde väl i stort sätt hela Österrike. I vår klass fanns det ca 30 ungar men enbart en kille hade den evangeliska tron. Han fick inte vara med i religionsundervisningen utan hade fritimme och  kände sig alltid utanför. Själv var man indoktrinerad med att den evangeliska tron där Martin Luther var den stora Gurun var en andra klassens religion och ingenting att bry sig om. När man blev åtta år gammal skulle man bli konfirmerad och för första gången delta i den heliga kommunionen det vill säga man fick en oblat som kallades för hostian instoppad i munnen. Det var spännande för innan dess skulle man gå till en präst i kyrkan och bikta sina synder. Det var grymt. Synder hade man ju många och man skämdes ju att tala om allt man hade ställt till med för en präst. Men prästen var hur förlåtande som helst och man fick till uppgift att be några gånger ett ”Vater unser” eller ”Fader vår” som det heter på svenska.

Efter bikten var man åter ren som snö i hjärtat och kunde börja om från början med att synda. Men hur gick det med synderna man inte hade vågat att tala om för prästen? Var dom kvar som svarta fläckar på hjärtat? Ja det var mycket att tänka på. Av alla andra lektioner under mina år i folkskolan minns jag att rektorn på skolan undervisade i historia. Det var intressant att få reda på vad som hade hänt innan jag fanns. Men det var så många årtal involverade och dom skulle man alltid kunna rabbla upp utantill annars var det kört. Så det tog bort en hel del av glädjen i historieundervisningen.
En viktig sak var att vi skolbarn  varje dag fick ett glas mjölk och en bit bröd på förmiddagen när vi hade rast. Det var generöst och en del av Marshallhjälpen som Amerika strödde ut över Europa efter kriget för att Europa inte skulle falla föga för kommunismen. Europa behövde man ge ekonomisk hjälp för att det åter skulle  komma på fötter och för oss skolgrabbar smakade det jättebra eftersom vi inte hade råd med egna mackor hemifrån och det gällde nästan alla.

Gymnastikundervisning hade vi i en liten gång där man hade ställt några klätterribbor längs en vägg. Den gången ledde ursprungligen till skolans stora gymnastiksal i ett angränsande hus som tyvärr hade bombats sönder och samman. Först efter att jag hade lämnat folkskolan efter klass fyra så blev den nybyggda gymnastiksalen klar att användas för eleverna. I samma byggnad inrättades sen även några kägelbanor och det var där jag fick lite extrajobb som ”kägeluppställare”, ett yrke som har dött ut numera. Det var ett otroligt tufft jobb för en liten grabb och lönen var minimal så jag blev inte gammal i den världen. Tänkte bara bara berätta att allt detta hände innan moderna helautomatiserade bowlingbanor uppfanns.
I min klass gick det många barn som hade föräldrar som precis som min mamma hade utvandrat från Sydtyrolen efter 1938. Dom bodde alla i samma område som jag i de så kallade Sydtyrol-lägenheterna. Det gjorde att vi var en ganska homogen grupp i klassen. En hel del av föräldrarna kände varandra och man behövde inte läsa tidningen för att få reda på vad som hände i både den lilla och den stora världen. En hel del av barnen var med sina föräldrar med i en förening som hette ”Vinschgauerverein”. Denna förening betydde en hel del för mig och min familj under mina uppväxtår.

Namnet Vinschgau  härrör från den del av Südtirol där min släkt kommer ifrån och alla dessa utvandrade Südtirolare hade att behov att fjärran från deras gamla hemland att hålla fast vid traditionerna och tydde sig till varandra. Så alltid vid högtider som jul och påsk och en hel del andra tillfällen så träffades man för det mesta på ett värdshus som hade en större sal och kunde härbärga alla dessa människor i förskingringen. Jag minns med värme hur barnen alltid fick en julpåse full med bra saker som tex frukt och lite Schokolade och godis och även en del andra nyttiga presenter. Dessutom var det ett utmärkt tillfälle för oss barn att träffa varandra och busa med varandra. Det spelades teater och det var samma farbror i alla år som var ordförande i föreningen och hans namn var Franz Gunsch. Teaterpjäsarna handlade om det  gamla landet och var mest folklustspel alltså lustiga även för barnen att se på. Franz Gunsch blev 96 år gammal och var ordförande till dess och nu är det hans dotter som har tagit över enligt bifogad information.
På en av dessa möten eller tillställningarna så var hela föreningen på en utflykt och i samband med den utflykten så lärde min mamma känna en kille som hette Karl Nicolussi. Även han var Südtirolare och tycke uppstod och kort därefter flyttade han in hos oss och nu var vi fem personer som sov i det lilla kabinettet. Rummet var max 10 kvadratmeter stort. Karl sov i mammans säng och vi tre barn sov i våningssängarna åtminstone under sommarhalvåret då fönstret alltid var vidöppet.

Jag glömde att berätta att genom en granne till oss som bodde i huset bredvid och kallades Herr Schranz så fick vi köpa dom våningssängarna. Denne Herr Schranz jobbade som fångvaktare på stans fängelse och via hans försorg så tillverkade fångarna våningssängar som sedan såldes vidare till allmänheten.

Fru Schranz var en mycket trevlig och smart person. Hon satt igång med en  ”Fremdenförmittlung” som innebar att när turismen satte igång på allvar och tyskarna började åka till Italien med stora bussar så skulle dom alltid övernatta i Innsbruck. Så Fru Schranz hade kontakter med alla större bussbolag och resebyråer som arrangerade Italienresor och hon kunde garantera att det alltid skulle finnas privata övernattningsrum tillgängliga för dom. Det innebar att hon byggde upp ett eget nätverk av personer som hyrde ut rum under turistsäsongen i vår närmaste omgivning.

Hon kontrollerade att rummen såg rena ut och höll en god standard. Hon satte priserna och hon tog själv en fin liten kommission för varje rum som hon förmedlade. Min mamma var med i hennes nätverk med två av våra rum. Säsongen började i maimånad och slutade i mitten av september. När jag vart lite äldre så var jag alltid med när bussarna i regel anlände kring fem-sex tiden på eftermiddagen. Då var vi många grabbar som alltid ställde gärna upp och hjälpte dom nyanlända bussresenärerna att visa vägen och bar deras väskor till dom adresserna som dom hade fått i handen av Fru Schranz. Det kunde anlända flera bussar samma eftermiddag och då var det full fart på oss grabbar och det lönade sig alltid. Detta var ”big business” för oss pojkar och vi fick i regel en eller två tyska mark vilket var mycket bra pengar för 15 minuters jobb. Efter vi grabbar hade gjort vår insats så träffades vi i regel vid kvarterets konditori.

Han som ägde konditoriet hette Alfred Nebel. Där kunde man spela ”Tischfussball” där vi kunde hänga kring spelet och ha kul. En sak jag minns var hans ”Schaumrollen” men den gamla sorten. Dom var flera dagar gammal och redan hårda men smakade tillräckligt gott för att vi skulle få dom för halva priset. Han hade även ”Schwedenbomben” till salu. De var små kokosöverdragna skumfyllde små saker som liknade en bomb. En gång när jag var 14 år gammal så slog jag vad med någon att jag kunde äta upp en hel kartong innehållandes 20 stycken i loppet av 20 minuter. Jag vann så klart och tycker fortfarande om dom. Det var nog första gången jag kom i kontakt med namnet Schweden när jag såg dom små bomberna hos Alfred Nebel. Hans namn påminner dessutom om Alfred Nobel.

När vi grabbar inte hade nåt speciellt för oss så kunde vi göra små utflykter i vårt kvarter. Det fanns ett bryggeri som hette ”Zipferbier” och hade ett omlastningsställe som låg nästan granne med våran ”Hof”. Hof kallades det område som var omgärdat av en hel del husblock och var det stället där alla barn som fick vara ute träffades. Det var här som vi klättrade i träd tex i ett stort pilträd där det var ett mandomsprov att kunna klättra högst upp i det. I vår Hof spelade vi oerhörd mycket kopffotboll. Vi hade stolparna som man använde för att hänga upp tvätten som mål och sen gällde det att göra mål med enbart huvudet.

Vi hade en stor bredgård på andra sidan Egger-Lienzstrasse där det var förbjuden att vistas men gjorde det ännu mer spännande att vara där. Och sen hade vi bredvid bredgården ett ställe som hette ”Gasserwiesen”. Det var en stor inhägnad äng där Televerket i Innsbruck hade en hel del stora kabelrullar lagrad i det fria. De upptog en tredjedel av ängen och resten använde vi som fotbollsplan. Där spelades alla matcher som betydde nånting. Det var nästan alltid ett spel på gång och det var lätt att bli med i matchen. Ängen kallades för Gasserwiesen för att på andra sidan så bodde en kille som var några år äldre än jag och han hette Franz Gasser. Han bodde lite speciellt i en Fabrikslokal som innehöll en lägenhet för en portvakt och det var hans mamma som var portvakt. Han hade ingen far och var ensam barn.
Denne Franz var jättesnäll och en duktig kille och när han sen gick i lära som bilmekaniker så lyckades han rädda en hel bensinmack från en explosion för att hans snabba reaktion bidrog att smällen aldrig kom till stånd. Sånt glömmer man aldrig.

Bortom Gasserwiesen så kom rälsen som ledde in till Westbahnhof. Där stannade många tåg som skulle vidare till Schweiz. Det var åtskilliga räls som man fick korsa om man ville ta den korta vägen över rälsen över till skogen.
Man fick så klart inte gå över rälsen det var verkligen ”strängstens verboten” och åkte man fast så var man illa ute. I skogen gick jag ofta med några brödrer som hette Krotmaier och som hade en buffel till far. Han var jättesträng mot grabbarna. Han hade lärt dom hur man skulle hitta svamp i skogen och var. Sen var det upp till dom att komma hem med mycket svamp annars fick dom stryk. Jag gillade att gå med dom i skogen men jag hatade att plocka svamp. Vi lärde oss att klättra i skogen. Det fanns ett speciell svårt berg där man skulle visa hur bra man var på klättra utan att ramla ned och slå sig ordentligt. Berget hette ”Teufele”. Det var en jätteutmaning att klättra upp på toppen av denna nästan oövervinnliga stora stenklump och risken fanns helt klart att man kunde slå sig fördärvad därvid. Jag minns fortfarande darret i kroppen innan jag vågade mig upp för första gången och knappt kunde ta mig ned igen.
Vi höll på med lufttryckspistoler och sköt mot varandra. En gång så fick jag två skott på mig nästan samtidigt när två kompisar lekte med vapnet framför mig och var oförsiktiga men tack och lov klarade jag mig med enbart smärta men utan men – men det kunde ju ha träffat ögat istället för halsen och bröstet. Vi gjorde upp eld och skulle grilla potatis men misslyckades med grillningen och fick käka bränt potatis. En av riterna var att besöka en leksaksaffär som innehades av en gammal tant och lossas att köpa en leksak men istället försökte vi alltid att sno nånting när hon vände ryggen till oss och lyckades för det mesta. Jag är lessen numera för dom bussträcken men vad hjälper det. Hon klarade sig iallafall ända tills hon dog och sen försvann affären för alltid.

En annan gång så var det en Mercedes som stod parkerat i en liten sidogata och plötsligt kom det över mig att stjäla mercedesstjärnan som prydde den fina bilen. Jag försökte dra av den från kylaren men upptäckte snart att den satt fast med en fjäder som inte lossnade så lätt. Efter en liten dragkamp med fjädern så gav jag upp och sprang därifrån och skämdes i efterhand att jag höll på med sånt. Vi höll på med ett spel som hette ”Dozen hacken” där man genom att slänga en liten järnbit som kom i snurrning tack vare ett snöre som var lindat kring – mot ett mynt som låg på gatan och träffades myntet så fick man behålla det. Men innan dess så skulle myntet slås ur en cirkel som man hade ritad på gatan. De spelet återkom varje vår. En del grabbar byggde små trälådor om till småbilar med hjälp av kullager som man trädde på två små träaxlar. Dom bilarna kallades för ”Seifenkisten” för att trälådorna hade tjänat för att förpacka tvålar även kallat Seifen på tyska. Senare på våren  lekte vi alltid med att gå på trästyltor som vi själv tillverkade.

En liten historia omen kiosk som står ca 300 meter  österut på Egger-Lienzstrasse 32. När jag var ca tre år gammal så köpte min mor mig en liten ask med våfflor fint inpackat.
Efter det så tjatade jag varje gång vi passerade kiosken om dom här goda våfflorna som liknar dagens kexschokolad. Dom hette ”Neapolitaner” och jag kunde enbart säga ”Alliputtitaner” och det tyckte alla andra lät så roligt att det fortfarande nästan 70 år finns kvar i mitt minne.

Men nu till kiosken som fins här på en bild  tagit kanske vid år 2000-. Häromdagen hittade jag en samling gamla bilder över Innsbruck från 1930-talet och då syns kiosken  ståendes nästan under en märkligt bro där spårvagnen åker uppe på en träbro för att kunna korsa tågrälsen som leder in till närliggande Westbahnhof. Och plötsligt så mindes jag den här bron från min barndom innan dom byggde en riktigt tjusig bro. Ett bevis på att man numera kan googla sig bak till sin tidiga barndom.

Bonusbilder  klickbara