Den första oktober var det dags för Göran och mig att flytta ner till källarlokalen som låg i samma hus som Johannesplan 1 men den hade en egen ingång från gatan. En svart dörr ledde in till ett förrum och där tog man hissen en trappa ned. Där var det lågt i tak och många pelare som höll upp taket. Man hade lagt in en ny filtmatta men lokalen behövde målas vit för ljusets skull. Det hade vi bestämt skulle utföras en helg framöver av hela personalen. Vi hade fått en del skrivbord och några hyllor och i ena ändan skulle vi placera ett 16mm Stenbäck-klippbord som vi hyrde in. Där skulle Pelle Berglund börja klippa ”Bolero” filmen samtidigt som Göran och jag satt i samma lokal. Det blev en utmaning. Musiken till filmen spelas fram och tillbaks i klippbordet när man klipper scenerna i takt till musiken och när man har hört låten några hundra gånger på en och samma dag så räcker det för att man ska tröttna ordentligt på den. Göran var inte så glad åt det hela men vi vande oss så småningom. Nu hade jag äntligen fått ett eget skrivbord och kunde inrätta mig så att jag trivdes bra. Jag lärde mig hela tiden nya saker av Göran när vi nu satt i samma rum och jag hörde hur han hanterade sina kontakter och resonerade med folk för att de skulle ställa upp för en viss sak. En mycket lärorik period för mig. Vi trivdes bra med varandra och han verkade nöjd med mina insatser hittills.
Under septembermånaden hade det hållits en årligen återkommande internationell beställningsfilmfestival i Helsingfors i Finland. Den här gången var det en dansk film som hade vunnit och Thore Sandell som känner igen när någon är duktig hade genast kontaktat regissören till denna film och föreslagit honom att komma till Stockholm och börja jobba för honom som fast anställd regissör och klippare. Killen som var kring trettio hade nappat på anbudet och tagit med sin flickvän Lärke och flyttat till Stockholm. Han hette Sune Lund Sörensen och var bosatt i Köpenhamn och redan en etablerad, duktig filmmakare som nu hade börjat på Sandell Film. Även han skulle hamna hos oss i källaren. Dessutom så hade videogänget från Lund nu installerat sig i de lokaler som blev lediga efter Görans flytt till källaren och även Tage Blom skulle flytta sin arbetsplats ner dit. Det började hända saker i huset. Vi expanderade ordentligt och jag var inte längre den sist anställde utan kände mig redan riktigt varm i kläderna. Vid en av de närmaste fredagsmötena som vi alltid har i biografrummet runt det runda bordet så var vi nu plötsligt så många att vi med nöd och näppe hade plats i rummet. Stämningen i huset var på topp och ingenting verkade vara omöjligt att genomföra. Det var dags att hålla en förbrödningsfest med de nya medarbetarna från Köpenhamn och från Lund. Så Thore föreslog att vi skulle samlas nere i källaren en lördag efter lunch och gemensamt måla lokalen och ställa den i ordning så att det såg propert ut. Efteråt skulle vi ha en stor fest på kvällen i de nymålade lokalerna och alla var med på det. Stefan fixade färg och penslar och sen var vi alla igång. Det var trevligt att lära känna varandra på detta sätt och det hela blev en stor succé. I dagens läge när ett företag gör något liknande så får man betala dyra pengar till ett eventföretag och effekten blir säkert inte densamma. Så Thore var en föregångare även när det gällde denna typ av personalpolitik.
Sune Lund Sörensen som Thore hade bett flytta från Köpenhamn till Stockholm var en mycket intressant person. Han hade alltid en pipa endera i handen eller i munnen och gjorde ett lite mystisk intryck när jag såg honom då och då på kontoret. Han hälsade alltid vänligt och jag tyckte genast om honom. Jag hade hört att han skulle vara jätteduktig. Nu flyttade även han ner till oss i källaren och här verkade han trivas bra. Han pratade en del med Pelle Berglund och satt bredvid honom när han visade upp de tagninger som han hade klippt ihop till Bolerofilmen. Efter någon vecka förslog Thore att Sune skulle fortsätta med att färdigställa Bolerofilmen eftersom Pelle Berglund behövde påbörja ett annat arbete. Sune som hittills inte hade fått några arbetsuppgifter var glad att han kunde göra sig nyttig och visa vad han gick för. Så nu spolade de tillsammans igenom allt material som hade spelats in under året och sen lämnade Pelle den filmen. Efter att Sune i några dagar klippt filmen sa han att det fattades lite maffiga bilder som kunde förhöja kvaliteten på filmen. Då bestämde Thore att Sune fick fria händer för att snabbt spela in de scener som saknades. Thore förslog att vi skulle kalla in en gammal garvad ”farbror” som hette Albert Ruding som filmfotograf. Han skulle hjälpa oss att åstadkomma dessa bilder i Södertälje på Scanias provbana. Vi bestämde en dag och jag kontaktade Scanias filmkontakt Kåge Larsson som ordnade fram en passande lastbil och sedan åkte Sune, Albert och jag till Scania. På den tiden fanns det en liten väg inne på fabriksområdet som passade och där höll vi till. När vi kom fram till platsen tittade vi på lastbilen och sen sa Sune att han vill ha vissa specifika bilder tagna. Han bad Albert att montera en kamera ca en och en halv meter framför och även bakom lastbilen och den skulle fästas ca en halv meter ovanför marken.
Jag var helt undrande över hur det skulle kunna genomföras. Dels med den här farbrorn som hade en overall på sig och en skärmmössa. Han var lite rolig att se på och han pratade lite danska med Sune medan han började se sig omkring för att hitta lite träplank som han behövde. Sen kröp han in en bit under lastbilens framsida och kollade var han kunde tvinga fast dessa plank som han fortfarande letade efter. Nu sa han till mig och Kåge som var med oss på plats att vi skulle fixa fram några trädplank med en viss längd och dimension så att han kunde fästa dem enligt Sunes krav. Kåge och jag tog bilen och åkte till närmaste fabrikshall och med hjälp av verkmästaren återvände vi snart med lite byggmaterial och de beställda träplanken. Sune stod och rökte sin pipa och jag var nyfiken på hur Albert skulle kunna lösa denna svåra uppgift. Med lite hjälp av oss tvingade Albert nu fast plankorna på ett finurligt sätt och nu bildades en triangel i rätt höjd och rätt längd framför bilen och där satte vi nu kameran på prov och Sune tittade genom kameraluppen för att se om han kunde få rätt bildutsnitt på lastbilsfronten. Med lite justeringar så var det klart att fästa kameran ordentligt och även det medföljande extrabatteriet. Sen var det dags att åka en vända med lastbilen varpå vi sedan gjorde om samma procedur med kameraplaceringen men denna gång satte vi kameran bakom lastbilen. Vi höll på ett par timmar med alltsammans innan det var dags att gå till cafeterian och få i oss en god kopp kaffe och en mazarin. Därefter tog vi lite närbilder inne i lastbilshytten innan vi gav oss iväg mot Stockholm igen. Det var första gången jag hade äran att stifta bekantskap med Albert Ryding som var känd i branschen som killen som kunde lösa alla behov av specialeffekter i filmsammanhang. Han var mycket trevlig att prata med och vi lovade honom att höra av oss när vi hade fått se resultatet. Redan två dagar senare så tittade vi tillsammans på de här filmbilderna och vi var alla nöjda med vad vi hade fått med oss hem från Södertälje.
Nu fortsatte Sune att klippa filmen och i och med att han satt i i samma rum som jag när han klippte kunde jag ofta hänga bredvid honom och titta på hur han gjorde. Han gillade att jag med fräscha ögon kommenterade det jag såg och vi började rätt snart bli goda vänner som ofta tog en öl på vägen hem efter en arbetsdag. Då slank vi in på en liten restaurang som hette Boheme som låg vid hörnan Sveavägen – Tunnelgatan bara några meter ifrån platsen där Olof Palme skulle bli skjuten på åttiotalet.
En annan inspelning var samtidigt på gång och den sköttes mest av gänget som hade kommit från Lund. Barbro hette den unga, rätt sympatiska kvinna i tjugofemårsåldern som fungerade som produktionsledare för den inspelningen. Jag skulle hjälpa henne med inspelningsledningen och dessutom skulle jag ta fram en hel del rekvisita som behövdes på plats i samband med inspelningen som skedde vid en studio som kallades ”Husmorsateljéer” och låg en bra bit norr om Stockholm. Bland en massa annat skulle jag ragga upp en stor bastant fabriksgrind som jag fick låna på ett företag och sedan transporterade jag denna grind i tvådelar med bil från södra delen av stan mot norra. Jag minns inspelningen som två intensiva helgdagar för att skådespelarna Börje Ahlstedt och John Harrysson bara var tillgängliga denna helg. Det var mycket folk på plats och allt förlöpte smärtfritt ända tills vi sent på söndagkvällen när alla skådespelare redan hade gått hem skulle spela in en liten scen där vi skulle sätta en tråd med en sprängkapsel på en bit frigolit som skulle föreställa en stor granitsten. Den skulle sprängas och därför hade vi en special-effekts-kille på plats som var känd och gick under namnet Åsbäck. Han älskade sitt jobb och ju mer det sprängdes ju bättre var det tyckte han. Även denna gång skulle det smälla mer än nödvändigt och sen hände följande. Vi hade redan packat ihop nästan all utrustning och ateljédörren stod redan öppen mot en bakgård och där utanför stod några från filmteamet som väntade på att Åsbäck skulle bli klar med sin ”lilla” effekt och så fort kamaramannen gav sitt tecken att han var nöjd med tagningen så började vi packa ihop det sista för alla ville snabbt hem denna sena söndagkväll efter en lång helginspelning. Men plötsligt så började det brinna i den frigolitsten som hade ”sprängts” och elden blev strax starkare och en filmarbetare som var anställd på ”Husmorsateljéer”som ”Passare” tog fram en av brandsläckarna och satte igång den riktad mot stenen för att få elden släckt. Det var en pulversläckare och den gick sedan inte att få stopp på. Nu blev det panik eftersom den sprutade pulver ifrån sig så att det började ryka pulver vida omkring och det tog inte alls lång stund innan han hade sprutad ned hela ateljén med det vita pulvret. Vi i teamet sa nu snabbt adjö till honom för alla utanför började bli otåliga i väntan på hemfärd. Snabbt hoppade vi in i folkabussen som skulle ta oss in till stan och sen var det bara att gasa på. I bussen garvade alla dels åt den där Åsbäck som än en gång hade sprängt lite väl häftigt så att det började brinna och dels åt malören med släckningen. När jag dagen efter kom ut till Husmorsateljéer för att hämta mina stålgrinder fick jag en chock när jag såg hur det fortfarande såg ut i lokalen trots att tre män hade städat hela dagen. De var inte glada men det var deras brandsläckare och deras personal som hade åstadkommit denna cirkus.
Några dagar senare så skulle jag få vara med om en mycket trevligt båtresa med en finlandsfärja som hette Svea Regina och gick mellan Stockholm och Helsingfors. Björn Ericstam var med som producent och så var det en duktig stillbilsfotograf som hette Håkan xxxx och han jobbade fast anställd på Dagens Nyheter. Vi skulle intervjua olika yrkeskategorier som jobbade ombord för en stillfilmsproduktion som ingick i samma paket som ”Ombordfilmen”. Håkan och jag skulle dela hytt och det var inga problem för mig. Det var ju bara två nätter. Annars så har man alltid rätt till enkelrum när man reser. Vi gick ombord i Stockholms frihamn vid sextiden och under kvällens lopp gjorde vi intervjuer med en del personer och till sist skulle vi upp till kaptenen och få honom att prata ut. Efter att vi hade tagit lite bilder på honom när han stod på bryggan så bjöd han oss på en vickning till sina ”kvarter” och där tog jag ljudet när Björn frågade honom varför han blivit kapten på denna båt. På sin utpräglade finlandsvenska så drog han igång med ”Jag heter Gerard Juriado och jag är kapten på denna båt” Egentligen ville jag bli cowboy men det blev jag inte utan jag blev sjökapten!” Dessa ord minns jag som om han hade sagt dem just nu. Vissa människor efterlämnar ett outplånligt intryck. Han var en av dem. Efter samtalet som blev mycket trevligt drog vi oss tillbaka till våra hytter och la oss att sova. Innan dess så laddade Håkan sina batterier till blixtaggregatet. När jag sen vaknar först på morgonen går jag in på den kombinerade dusch och toaletten och öppnar locket till toastolen och få där se att det sticker upp en stor svart korv ur vattnet och jag blir lätt förskräckt. Min första tanke är att det är ju tråkigt att min rumskamrat inte har lärt sig att spola efter sig innan jag är precis på väg att spola ner hans korv. Men då ser jag i sista sekunden att det är något konstigt med denna korv och det visar sig vid närmare påseende att det är något annat. Då minns jag att Håkan har ju ett blixtaggregat av märket Braun som liknar denna korv och mycket riktigt så har det gått till så att när han hade satt aggregatet på laddning ovanpå en liten vägghylla bredvid tvättstället och nära toaletten så måste det ha trillat ned i toalettskålen där locket var öppet. Stackars Håkan som nu hade blivit av med sitt fina aggregat. Han tog det hårt eftersom han hade köpt det dagen innan och inte ännu hunnit få med det i sin utrustningsförsäkring. Hans extraknäck gick nog på minus den här gången i och med denna olyckliga händelse. Förutom denna incident minns jag att det gick åt en hel del flytande näring och att vi var alla rätt så fnittriga efter den första kvällens sena inspelning hos kaptenen som helst hade velat bli cowboy. Han hade bjudit oss generöst på vickning med både pytt, snapsar och bra sällskap denna sena kväll.
Scania hade fått en ny chef för sin filmavdelning. Denne man hette Torbjörn Flykt och det första han gjorde var att han av misstag satte fel datum för premiären för ”Bolerofilmen”. Han trodde att den skulle vara klar för visning en viss dag men det var den ikke. Så nu blev det panik hos oss på Sandellfilm. Egentligen så var Thore Sandells bror Kai den som främst var ansvarig för filmdetaljen på Scania men eftersom det var lite känsligt med ”svågerpolitik” så ville han ha en buffert emellan sig och sin bror Thore och denna buffert var den nye filmchefen Torbjörn Flykt, en relativt ung och ganska snäll kille. Så nu ville man från Scanias sida rädda Torbjörns ansikte och därför bad Kai sin bror Thore i all hemlighet att SandellFilm skulle se till att vi kunde rädda den inplanerade filmvisningen av Boleron. Det var så att man hade bjudit in lastbilschaufförer från hela Europa till en träff i Södertälje och som en av höjdpunkterna på denna träff hade Torbjörn föreslagit i programbladet att de skulle få se på den nyinspelade ”Bolerofilmen”. Så nu fick Sune den otacksamma uppgiften att panikklippa denna film så man åtminstone kunde visa upp en något så när färdig film. Vi bestämde att vi skulle ha en tvåbandsvisning den söndagkvällen i slutet på oktober i Södertälje där alla chaufförer skulle kunna få njuta av den ”nya Boleron”. Sune fick uppgiften att se till att filmen var visningsbar vid detta tillfälle. Efter denna visning fick han sedan jobba vidare tills han var nöjd med sitt ”klippjobb”. När det sedan var dags för en provisorisk filmpremiär denna söndagkväll så hade programmet blivit så försenat att de flesta inbjudna hade avstått från att gå på bio för att titta på lastbilar och de som var villiga att se filmen hade blivit så pass påverkade av alkoholintaget under dagens fest att de inte brydde sig så värst mycket om vad de skulle se för någon film. Ändå så höll den här filmchefen ett ”långt” tal om hur det tyvärr var så att filmen inte var riktigt färdig men att man hade gjort allt för att få den så pass visbar att de nu kunde få uppleva den. Med andra ord så var allt detta enorma extraarbete och alla extrakostnader som Sandellfilm hade lagt ned för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att visa upp denna film hade varit en onödig ansträngning. Förutom att vi hade räddat filmchefens ansikte och det var det viktigaste och i fortsättningen så var den mannen på vår sida och det skulle bli en hel del filmbeställningar framöver bland annat skulle vi få komma i kontakt med ”The Fordfoundation” som hade sitt säte i New York. De finansierade ett project som handlade om sex amerikanska bilarbetare som kom från Detroit och jobbade vid det löpande bandet på Fords bilfabrik. Cornell University of New York hade satt igång med detta project som skulle ge de här sex biljobbarna en möjlighet att studera skillnaden mellan att jobba vid ett löpande band vid bilmonteringen eller vara indelade i olika små arbetslag som stod vid en station där man turades om att byta arbetsuppgifter i samband med att man monterade ihop tex en hel lastbilsmotor. Dessa amerikaner skulle få komma till Scanias lastbilsfabrik i Södertälje och där få bo och arbeta under ett antal månader. Ford foundation skulle bekosta en filmdokumentation av hela detta project och Sandellfilm hade fått jobbet att dokumentera och påbörja den svenska delen av inspelnigen. Senare skulle vi även få åka till Detroit och fortsätta där tills filmen var klar. Den 16 november åkte ett inspelningsgäng till Arlandar flygplats för att ta emot de sex amerikaner som vi sedan följde till deras inkvartering i Södertälje. De som var med i teamet var Kalle Bergholm som vi redan känner från ”Ombord” inspelningen och hans assistent Fritz Trapp en mycket trevligt dansk ung kille som brukade jobba med Kalle och så var det ett filmproffs som hette Bosse Ahlgren som hade hand om lamporna och elen. Jag tog ljudet och skötte inspelningsledningen samt var den som som körde inspelningsbilen vid alla inspelningar. Med oss följde Björn Ericstam som fungerade som producent i detta stora project. Vi filmade två dagar i Södertäljefabriken där amerikanarna började installera sig på sin nya arbetsplats och lärde sig det svenska systemet där man arbetar vid en fast monteringsstation och byter monteringsuppgifter med varandra så att arbetet inte blir så monotont. Sedan fick vi order från Amerika att avbryta inspelningen tills vidare.
Det var tydligen lite strul någonstans och Fordfoundation ville försäkra sig om att de fick en så bra produkt som möjligt för sina pengar. Thore var en mästare på att blidka kunden när det behövdes och han kallade nu genast in en mycket känd regissör nämligen Peter Goldman. Han var känd som ”Beatlesregissören” och jobbade på Sveriges TV som producent. Hans namn skulle garantera att Sandell Film visste vad vi höll på med gentemot Ford som ju betalade kalaset. Därefter började den andra december en ny inspelningsperiod i Södertälje och nu blev det lite mer fart på inspelningen. Bland de sex amerikanarna fanns det två negresser och två latinamerikanare samt två ”vanliga amerikanare”. Nu blev det strax lite krångligt för att Peter Goldman bestämde att vi skulle filma på kvällarna hos amerikanerna som bodde i sina rum i närheten av fabriken. Han blev dessutom ”betuttad” i en av de mörka tjejerna och det innebar att han själv ville ha ett rum i samma hus där hon bodde. Jag tyckte det var oetiskt att hålla på som han gjorde med att blanda ihop privatlivet med vårt uppdrag och lät honom veta det varpå han ansåg mig därefter som sin fiende och försökte jävlas med mig genom att sprida negativa åsikter om mig ända upp till producenten Björn och även till Thore. Jag insåg att här var det fråga om etik och vidhöll att Peter inte skötte sitt jobb korrekt. Hela incidenten grävdes snabbt ned då nya moln hade uppstått några dagar senare då det skulle anlända ytterligare en kille i trettioårsåldern som Fordfoundation hade sänt över till Södertälje enbart för att övervaka filminspelningen och ingripa om han tyckte att det behövdes för att styra upp hela inspelningen.
Den sjätte december hämtade jag David Hancock från Arlanda flygplats och informerade honom under bilfärden till Södertälje om inspelningen som nu hade pågått i ett antal dagar. Han verkade trevlig och berättade att han själv var dokumentärfilmare och att han hade blivit utsedd till att övervaka inspelningen samt att han gärna ville bidra med sitt kunnande för att resultatet skulle bli så som kunden förväntar sig det hela. Samma dag noterade jag att vi hade möten och inspelning i Södertälje och att jag inte kom hem före midnatt. David Hancock fick ett rum på samma ställe som amerikanarna och Peter Goldman. Dagen efter fortsatte filmningen med David på plats. Min gamle vän Mikke Lindgren som jag lärde känna via Carina från Gamla Stan hade tagit min plats som ljudtekniker för att jag skulle kunna ha händerna helt fria för att koncentrera mig på allt som gällde inspelningen. Vi var nu åtta personer i teamet och det var mycket transporter varje dag båda till och från Södertälje och filmen skulle varje dag till labbet och dagstagningarna skulle tittas igenom och ljudläggas så fort som möjligt. Efter en vecka avbröt vi inspelningen tillfälligt men David var några dagar kvar i Stockholm för att titta på allt material som hade spelats in hitintills. Mikke Lindgren ordnade med ljudläggningen av allt inspelat material och efter att han hade sett igenom detta kunde David börja analysera hur vi sedan skulle gå vidare. Thore och David trivdes bra tillsammans och det var viktigt för det fortsatta samarbetet så att även Fordfoundation fick förtroende för hela inspelningen. Några dagar innan jul reser David till New York för att rapportera innan han skall återkomma till Sverige den 20 januari 1975. Jag kan nämna att redan andra dagen efter att David hade anlänt till Södertälje hade han tagit hand om ytterligare en 16 mm kamera och filmade själv alltmer av händelserna kring och intervjuerna med amerikanerna. Thore var nöjd med att han hade fått en executiv producent som samtidigt i allt högre grad ersatte vår egen fotograf Kalle som insåg att han inte var rätt person för den här typen av snabb handkameraarbete och hade inget emot att lämna över sitt arbete med filmen till David.
Innan det var dags att avsluta året med den sedvanliga julfesten som Thore anordnade som årets höjdpunkt tittade hela personalen vid ett fredagsmöte på den färdiga ”Ombordfilmen” som hade haft sin kundvisning och som blivit en mycket bra film enligt alla som hade sett den. I synnerhet så muntrade kocken upp hela filmen och det var viktigt för en film som framförallt skulle visas upp i hela Sveriges skolor. Även alla i personalen på Sandellfilm tyckte att det var kul att få en inblick i denna annorlunda värld. Torgny var med och tog emot ”folkets jubel” innan han drog några snabba anektoder bland annat den om ”pratkvarnen” Stig som efter den tionde tagningen inte kunde komma ihåg sitt eget efternamn när han skulle presentera sig själv. Shit happens!!!!
