Jag är nu snart trettio år gammal och fyller den 28 oktober. Leon kommer att fylla 5 år den 15 maj. Annika är redan 30 år. Vi bor fortfarande på Lojovägen och Annikas mamma har flyttat ut från vår Kungsholmslägenhet och flyttat hem till Östersund igen. Nästa gång hon flyttar därifrån kommer det vara för gott och det kommer att bli ganska snart. Hon kommer att flytta till Stockholm och jag hjälper henne med att flytta in sina saker i en liten etta. Hon har fått jobb som fotvårdare hos Stockholms stad och hon bor i kvarteren kring Odenplan och Sveavägen. Hon gör hembesök hos åldringar som behöver hjälp med att vårda sina fötter. Hon är fri från ett misslyckat äktenskap med Lars och det är ett stort steg för henne. Hon har inte varit riktigt fri och självständig ända sedan hon var föreståndare för Hallbergs tobaksaffär i lilla Kisa. Det var innan hon mötte sin blivande make Bertil. Inga-Maj och vi umgås en hel del och hon och Leon gillar varandra mycket. Hon är en behaglig och god person som aldrig i hela sitt liv har yttrat sig negativt om någon. Annika går den här våren sin sista termin på lågstadielärarutbildningen och skall efter sommaren börja sin första lärartjänst i en skola vid Gullmarsplan. Leon går på daghemmet i Rudboda och trivs rätt bra. Han är ett problemfritt barn som vi är mycket glada över. Jag har som vanligt mycket att göra på jobbet. På våren 1976 håller Sandell Film på med en film åt kriminalvårdsstyrelsen som handlar om hur det är att sitta inlåst på fängelse. Odert har hand om detta mer sociala projekt. Han skriver manus, regisserar samt klipper filmen. Jag minns i synnerhet ett tillfälle när filmgänget en söndag skulle närvara på Österåkeranstalten som ligger en bit norr om Stockholm. Fångarna skulle få storbesök av världsartisten Eartha Kitt . Förutom henne hade Johnny Cash tidigare varit på den anstalten och vid sitt framträdande för fångarna spelat in en skiva som heter ”Österåker” . Det var ett sätt att visa att det hade blivit mer mänskligt även bakom murarna.
En av fångarna hade som vald förtroendefånge fått uppgiften att både hämta och lämna Eartha Kitt från hennes hotell i Stockholm och han uppförde sig den dagen som om han vore hennes manager. Jag tror att hon blev betuttad i honom och att det tog åtskilligt längre tid för honom att följa tillbaka Eartha till hotellet än det var meningen att det skulle ta. Det var en häftigt upplevelse att närvara vid hennes lilla konsert inne i på Österåkeranstalten. Fångarna visade Eartha en lång korridor där de med hjälp av några elever från konsthögskolan hade åstadkommit en panoramamålning som sträckte sig femtio meter mellan olika hus. Det är ju inte varje dag man kan komma in på ett fängelse och ta del av den speciella stämningen och livet bakom galler och det är en av de stora privilegierna i mitt yrke att kunna komma in bakom stängda dörrar. Detta tänker jag på när jag sätter mig i vår bil och åker från fängelset efter att bara ha varit där som ”gäst” under ett antal timmar.
Tisdagen den 9 mars var Annika och jag och tittade på en fyrarumslägenhet på Näset närmare bestämt Källängsvägen 36 som ligger på Lidingö. Lägenheten låg relativt högt upp i huset på den sjätte våningen av nio och dessutom så låg höghuset på en stor gammal blåbärskulle. Jag föll för utsikten så fort jag tittade ut genom fönstren och såg i riktning mot Stockholms stad. Trots att det var klockan åtta på kvällen och det var redan mörkt ute såg jag potentialen av utsikten över den fria horisonten. Annika hade sett en annons där ett par som skilde sig ville byta rakt av den här fyrarummaren som var en hyresrätt mot den tvårummare som vi ägde som bostadsrätt på Lojovägen. Den hade ju stigit i värde på de tre åren som vi hade bott där från 6000 kr som vi betalade för den till 30 000 kr som den nu såldes för. Vi fick nu en möjlighet att få två extra rum och dessutom skulle det bli en helt annan miljö här på Näset. Här kände vi oss mer anonyma och det gillade jag. Vi slog omedelbart till och flyttade in senare på våren. Nu skulle vi också göra oss av med lägenheten på Kungsholmen eftersom vi nu kunde bo tillsammans i en stor lägenhet. Jag började kolla upp hur man gjorde för att sälja lägenheten svart på bostadsmarknaden. Det var en hyresrätt och såna får man ju inte sälja utan bara byta mot en annan eller lämna tillbaka till hyresvärlden men vi ville inte återlämna den utan ville som alla andra på den tiden tjäna en slant på affären. Via Anita på mitt jobb fick jag ett telefonnummer till en kontakt som jag kunde ”be” om hjälp med svartförsäljningen. Det var ett proffs i svarta affärer och hon skulle titta på lägenheten och återkomma med en köpare. Det tog längre tid än jag räknat med och jag fick ringa och fråga henne om hon hade svårt att hitta en köpare. Men under maj månad blev det klart med försäljningen och även den här gången var ett skenbyte involverat där man låtsas att man byter med den som köper lägenheten och då skall det kunna se ut som om köparen har en lägenhet som han vill byta mot min. Det är inte alltid så lätt och det är där min kontakt kommer in i bilden för det är han som skall hjälpa till med ett skenkontrakt. Hur som helst så fick jag 15 000 kronor för lägenheten. Jag har ingen aning om hur mycket min köpare fick betala men jag vet att när den flicka som köpte lägenheten hade flyttat in så hörde hon av sig till mig och gnällde för att hon ansåg att det inte var ordentligt städat. Jag borde ha anställt en städfirma tyckte hon. När jag väl hade fått pengarna i min hand så var det bara att gå med dem till en båtfirma på Söder där vi redan hade valt ut en båt som vi ville köpa. Men därom mera senare.
Den tredje maj var det ett stort kalas på Grand Hotel i Stockholm där LM Eriksson skulle ha sitt 100-års jubileum och Sandell Film skulle göra en film om hela jubiléet. Vi hade flera filmteam samtidigt på gång för detta uppdrag. Jag var med på Grand Hotel och tyckte det var mycket roligare att nu besöka Vinterträdgården som filmarbetare än det var 1965 då jag jobbade i samma lokal som servitör. Nu hade det gått 10 år sen sist och det kändes som om jag hade lyckats rätt bra de här sista tio åren.
Nu skall jag berätta lite om ”Dubairoadexpressen”. Detta manuskript döptes snart om till ”Tusen och en mil” när den blev film. Det var ett filmmanus som man hade pratat länge om på Scania. Man borde spela in det på film och nu på våren 76 så var det äntligen dags. Berättelsen handlar om en iltransport med lastbil från Norge genom hela Europa ned till Dubai som på den tiden var ett litet samhälle som levde enbart på fiske vid Persiska viken. Självklart är det en Scaniabil som utför denna snabbtransport med en reservdel till en supertanker som skall ta emot den i Dubai. Det är ett tufft race med tiden och filmen är 40 minuter lång och verkligen spännande när lastbilen fastnar i ökensanden och knappt kommer loss. Jag blev inkallad till ett produktionsmöte där vi gick igenom diverse logistiska problem som kunde uppstå och den viktiga frågan om vilka inspelningsbilar vi skulle använda till denna långresa. Thore Sandell såg sin stora chans att komma över en Folkvagnsbuss inredd som husbil om vi behövde använda en sådan. Och han ville ha två sådana med på resan för att det var två filmfotografer som skulle följa med på den långa vägen ned till Persiska Viken. Scania ägde agenturen till Svenska Volksvagen och vi hade därmed fri tillgång till deras bilar och efter inspelningen kunde Sandell-Film köpa loss en av bilarna billigt av Scania. Jag hade en annan synpunkt och tyckte att för att klara av den sista långa sträckan längs persiska viken som gick genom en sandöken behövdes det en mer robust bil än en Folkvagnsbuss. Så tyckte jag men så tyckte inte Thore och vid nästa förberedande produktionsmöte blev det en annan inspelningsledare som hade tagit hand om mitt jobb. Det var Christer Löfgren som hade hållit sig kvar på Sandell Film efter sin resa till Oman med Odert och nu fick han uppdraget av Thore att vara inspelningsledare för denna storfilm. Jag hade inget emot detta. Tvärtom så var jag jätteglad att jag kunde ägna mig åt inspelningar på hemmaplan för jag hade mycket på gång i mitt privatliv. Lägenhetsbyten och lägenhetsförsäljningar och båtköp och ytterligare stora händelser var på gång.
Den 16 maj hade Annika hittat på att vi skulle åka långt ut i Stockholms skärgård med en av de fina gamla skärgårdsbåtarna för att besöka en ö som hette Möja. Där skulle vi titta på ett hus som hon hade sett i tidningen och som kunde hyras. Vi var inte ensamma utan hon hade tagit med sig ett annat par som hade en liten flicka i samma ålder som Leon. Det var en skolkamrat från hennes lärarutbildning och de var också intresserade av en sommarbostad på en av öarna i Stockholms skärgård. Killen hette Tommy och han hade en liten mustasch. De både var sympatiska och vi tog en titt på en gammal kåk som vi föll för direkt och bestämde att här skulle vi hålla till med våra familjer under sommaren. Både Annika och den andra flickan hade sommarlov innan de skulle börja en anställning som nybakade lärare i mitten av augusti. Tommy och jag kunde åka ut till Möja på fredags kvällarna efter jobbet och vara där under hela helgen för att åka hem sent på söndagskväll. Perfekt. Jag hade förra sommarens bilsemester i färskt minne och tänkte genast att det var mycket enklare att ta sig varje helg till Möja än att bilsemestra till Italien. Det var familjen Wästerberg som hade bott på Möja i generationer som tog emot oss på Löka som var närmaste hamnen från vårt hus. Gösta och hans fru var sympatiska människor och sa att det hade varit deras föräldrars hus och själva bodde de i ett hus som låg i Berga, en liten by längre söderut på ön. Den här sommaren ville de hyra ut föräldrarnas hus till oss innan de skulle riva det och bygga sig ett eget hus på den tomten året därpå. Det passade oss bra och vi slog till och bestämde dagen för inflyttning till första juni. Hyran var några tusenlappar och inget att snacka om. Vi delade på hyran med det andra paret och satte oss alla på skärgårdsbåten senare på eftermiddagen och åkte under två och en halv timme tillbaka till Stockholm. Redan efter några minuter passerade vi huvudorten Berg på Möja. Där ligger även en vacker gammal kyrka uppe på en liten höjd ovanför vattnet. Den såg så fin ut i kvällsljuset och jag la märke till den bland allt annat vackert därute i skärgården. Senare på kvällen när vi hade kommit hem till Näset dit vi hade flyttat den första maj så satt vi i det lilla rummet bredvid köket som fungerade som matrum. Då tog Annika upp vad som hade hänt på senare tid och hon nämnde att nu hade vi köpte en båt och nu hade vi sålt en lägenhet och bytt till en större och jag hade köpt en annan bil istället för ”Benbila” och så hade vi hittad ett sommarhus att kunna vara på och att det var helt underbart hur allting artade sig just nu och att det nu fattades bara en enda sak. Jag blev nyfiken och funderade på vad det kunde vara. Så jag frågade och Annika säger att det enda som fattas nu är att vi gifter oss. Vi hade knappt pratat om det utan alltid tyckt att det inte var nödvändigt för att det är bättre att man känner sig fri när man lever tillsammans utan ett kontrakt. Hellre det än att man kanske en dag lever tillsammans enbart för att man råkar vara gifta med varandra. Men nu dök den här bilden upp som jag hade sett några timmar innan när vi passerade Möjas kyrka och jag sa spontant att om vi skulle gifta oss nån gång så borde det vara i den kyrkan och då hakade Annika på direkt och sa att tänk om vi skulle gifta oss redan vid pingsten den 7 juni. Det var knappt tre veckor till dess. Hon sa att om hon fixade pappren som behövdes och en präst till Möja kyrka så kunde det vara möjligt att genomföra det. Jag sa att om hon lyckades med det så inte mig emot och dagen efter beställde hon en tid för bröllopet med prästen på Möja. Vi gifte oss med varandra i Möja kyrka på pingst måndagen. Mitt enda villkor var att vi bara skulle bjuda in ett gäng vänner som stod oss nära och inte ens meddela föräldrarna och så blev det.
Åter till den ”berömda” Dubaifilminspelningen som började med några dagars filmning i Norge hemma hos den chaufför som skulle köra Scania lastbilen och samtidigt helhjärtat ställa upp som skådespelare i den här filmen. Sedan lastades de två Folkabussarna som var inredda så att teamet vid behov kunde både äta och sova i dem under resan. Det var mycket pyssel innan all filmutrustning hade fått plats i bilarna. Sandell Film som alltid hade hyrt sin utrustning hade äntligen köpt en Nagra bandspelare och det var ju både bra och ekonomiskt för den användes ju till alla våra inspelningar. Även vid andra tillfällen använde vi den för att spela över filmljudet till ett 16mm ljudband som användes i klippbordet synkront med filmremsan. Den tredje maj gav teamet sig iväg. Anders Bodin och Arne Pontan var fotograferna och Mikke Sandell som var Thores son fungerade som assistentfotograf och Christer Löfgren var inspelningsledare och tog samtidigt upp ljudet. De turades om att köra bilarna. Oftast åkte en bil en bit före lastbilen och ställde sig sedan vid sidan av vägen för att ta filmbilder på bilen som passerade i olika landskap. Bilarna kommunicerade via Walkietalkis och det funkade rätt bra. Nu hoppar jag över hela transportsträckan genom Europa ända ner till öknen för det var där det började strula till sig. I samband med filmningen så blev en av Folkabussarna stående i sanddynerna och filmteamet var tvungna att lämna kvar bilen för att återkomma i bästa fall dagen efter och bärga den. En storm blåste upp över natten och gömde bilen under sanden så att de inte hittade den när de skulle hämta den dagen efter. Tack och lov så hade de tagit med sig de värdefulla sakerna i den andra bilen men en av Folkabussarna var nu för alltid försvunnen. Resten av vägen till Dubai trängde hela teamet ihop sig i den kvarvarande bilen. Efter avslutad inspelning i Oman flög filmteamet därifrån hem till Sverige. Den kvarvarande Folkabussen skulle skeppas hem via England. När den folkabussen sedan skulle lyftas från båten till landbacken i Felixstove tappade kranföraren sin last och bilen dunsade från 8 meters höjd ned på hamnbacken och gick sedan inte att använda längre.
När jag fick höra hela den historien så kunde jag inte låta bli att fundera över om det skulle ha gått att undvika denna fadäs som hände i öknen med den bil som jag hade förslagit att man skulle ha använt. Nobody knows. Shit happens.
LMEriksson stora jubileumsfilm med namnet ”Linking people together” hade haft sin premiär i samband med LM´s jubileumsfestligheter och blivit en stor succé. Sune som hade jobbat med filmen de sista månaderna kunde nu ta det lite lugnare. Så han hade tid och kunde hjälpa mig en dag i slutet på maj månad att hämta min nyinköpta segelbåt från Hammarbyhamnen där den låg vid kajkanten. En kran flyttade den från en liten trailer ned till vattnet och en kille från affären hjälpte till med att masta den. Sedan skulle vi ta oss med båten ut mot Lidingöns norra sida för att lägga båten vid Bosöhamnen där jag nyligen hade fått en båtplats. Båthamnen var helt nybyggt och rymde hundratals båtar. Den låg nedanför Lojovägen där vi hade bott till för en månad sedan. Både Sune och jag var ganska oerfarna av båtliv. Vi startade vår femhästars Yamaha motor och styrde genom Hammarbykanalen. Vi var rädda för att inte klara oss med vår höga mast under bron som finns vid utfarten men det var så klart enbart en synvilla. Det var lite pirrigt att närma sig bron i ovisshet om vår mast skulle krocka med bron men vi överlevde och öppnade sedan den vinare som vi hade med oss och stärkte oss med några klunkar. Nu kunde inte så mycket gå fel när vi hade klarat bron men vi hade inte en tanke på att sätta segel utan hoppades att bensinen som fanns i tanken skulle räcka hela vägen hem. Ytterligare något att oroa sig för. Det var en mycket vacker majeftermiddag och perfekt för att vara ute på sjön. Vi styrde österut. Spänningen började släppa och övergå till det stadium där man börjar glömma farorna och istället se möjligheterna med att ta sig fram på vattnet. Nu gällde det att hitta hem till Bosöhamnen utan att krocka eller gå på grund för grynnor hade man läst om att det kunde finnas lite här och där. Utan att titta på sjökortet som vi inte hade fått med oss hittade vi till vår båtplats och lyckades förtöja båten för första gången i hemmahamnen. Sedan pustade vi ut och tog oss in till stan för att fira sjösättningen och samtidigt skulle vi planera den stora festen.
Sune var nämligen inbjuden till vårt bröllop tillsammans med ett gäng andra vänner från filmvärlden. Sunes gode vän filmfotografen Lasse Svanberg ville vara med och Mikke Lindgren med sin Susie ville vara med och Pelle Kjellberg med sin fru och sin dotter ville vara med och Claes Hejbel med sin Barbro ville vara med förutom Tommy och hans Elisabeth och deras dotter som ju bodde med oss på Möja. Dessutom bjöd vi vår hyresvärd Gösta Wästerberg och hans hustru med till bröllopsmiddagen och själva bröllopet. Gösta hade en större fiskebåt där hela sällskapet hade plats och han lovade att hämta oss vid vårt hus som låg vid vattnet och köra oss alla ned till kyrkan där man kunde lägga båten vid en brygga och därifrån vandra upp till kyrkan.
Sune fick uppdraget att sörja för musiken. Han älskade att spela piano och närhelst han fick tillfälle att sätta sig vid ett sådant kunde han hålla på i timmar. Men i kyrkan gällde det att spela orgel. Han krävde att i förväg få tillgång till kyrkan för att bekanta sig med instrumentet. Låten som Annika och jag valde var mycket bisarr i sammanhanget, det var en sång som Olle Adolphson hade skrivit och den sjöngs av Monica Zetterlund och den hette ”Trubbel”. Väldigt udda val kan jag tycka idag.
Jag lovade att Sune skulle få tillgång till kyrkan någon timme före bröllopet. Sedan hjälptes vi åt att planera de praktiska tingen inför bröllopet såsom vem som skulle ta med vad när det gällde maten. Sune sa att han skulle bjuda oss på allt kött och Lasse Svanberg tog med sig gravad lax till förrätten och så vidare. Mat och dryck och en massa annat skulle jag transportera ut någon dag före pingsten till Möja. Då så skulle jag samtidigt lära mig att segla min segelbåt av Mikke Lindgren som var en gammal sjöbjörn och delvis var uppvuxen på sin fars ö långt ute i skärgården.
Annika och jag gick till Västerlånggatan i Gamla Stan och köpte oss var sin silverring som kostade tio kronor styck och så köpte hon sig en vit, vacker bröllopsklänning på Indiska och även den var överkomlig i pris. När det sedan en fredag var dags att ta segelbåten och sätta seglen för första gången fick jag lära mig segla av Mikke i samband med färden till Möja som tog hela dagen. Vi hade prickat in en perfekt sommardag med det finaste vädret och lagom stark vind. Det var ett stort nöje att få pröva i praktiken det jag enbart hade läst om i en liten bok som hette ”Om att segla”. Vi berättade en massa historier för varandra under utfärden och såg fram mot en fin pingsthelg och så klart ett trevligt bröllop. Det tog en bra stund att bära upp all packning från båten till huset. Jag hade till och med tagit med en cykel i båten. Sedan så firade vi den lyckade båtfärden och la oss för första gången att sova i sommarhuset. De flesta andra i sällskapet skulle komma dagen efter på lördagseftermiddagen och en del skulle först anlända på söndagen inför bröllopet som skulle ske på pingstmåndagen. Sedan var det meningen att alla skulle ta sig tillbaka till stan på måndagskvällen med den ordinarie skärgårdsbåten. Annika, Leon och jag skulle samma kväll starta vår bröllopsresa med den nya segelbåten som vi för säkerhets skull hade döpt till Chaos. Jag ville ha ett mer subtilt CH i namnet istället för ett K som i Kaos.
Annika skulle först komma till Möja på söndag så natten mellan lördag och söndag var det grabbarnas kväll med ”lite supa och cigarrer”. Det blev en sorts svensexa för oss och en fin kväll tillsammans med några goda vänner. Det gällde att få huset något så när klar så att alla gäster kunde få en sovplats och det lyckades vi med. På lördagen och söndagen passade vi på att segla en bit längre ut med Chaos och Mikke visade mig hur man anlöpte en ö, förankrade båten och tog sig iland. Vi valde ett vackert ställe på ön Roskär. Allt gick så enkelt när Mikke visade hur det skulle gå till. Vi åkte sen vidare och tog oss till ett ställe i närheten där hans syster och hennes kille hade hittat en fin liten ö som de hyrde under sommaren. Vi hälsade på dem och när de hörde att vi skulle ha bröllop på måndagen så bjöd dom in sig själva till den festen. Mycket riktigt dök de upp på måndagen men först till bröllopsmiddagen. Typiskt Mikkes vänner!!
På vägen hem till Möja så anlöpte vi hamnen i Berg och Mikke varnade mig för att det var lite trångt där i hamnen och att man skulle ta det lite försiktigt. På söndagskvällen hade alla gäster anlänt och vi tillbringade en trevlig kväll tillsammans och förberedde lite inför morgondagens matlagning. Vi kollade igenom matvarorna och konstaterade att vi hade det mesta och det som saknades kunde vi inhandla morronen därpå nere i Berg där det fanns en Konsumaffär.
Pingstmåndagen började med idel sol över skärgården och vi intog alla tillsammans en skön frukost utomhus. Direkt efteråt började molnen komma närmare och himlen öppnade sina portar och det började regna ordentligt. Vi stod utanför huset och tvättade oss i regnvatten och Lasse gick in i en lada på andra sidan grusvägen och började hugga mera ved så vi kunde få eld i spisen. Sune och jag cyklade i värsta regnet ner till kyrkan så att han skulle kunna träna bröllopslåten på orgeln. Prästen hade gömt nykeln till kyrkan under en sten och Sune kunde få igång orgeln utan vidare. Efter en halvtimme var han nöjd och på hemvägen kompletterade vi med lite småsaker i Konsumaffären. Vi kom i lagom tid hem till huset för att klä om oss. Under tiden hade det hänt underverk i köket där alla hade hjälpts åt med att förbereda maten och baka några tårtor. Så jag slog mig ned i köket för att se på hur borden dukades med vita dukar och smyckades med blommor som barnen som var med hade plockat. Jag började bli lite nervös och för att lugna ned mig tog jag en rejäl whisky och sedan njöt jag enbart av allting. Fem minuter i ett kom solen fram igen och naturen såg ut som nytvättad. Likaså såg Göstas fiskebåt ut när den kom inglidande till bryggan. Den var pyntad med björkris på förskeppet och kring kabinen där Gösta stod och tittade på hur hans fru sedan torkade av en lång bänk där vi alla kunde sätta oss under färden till kyrkan. Alla lämnade nu huset finklädda och traskade ned för kullen till båten och klev på den. Nu tog Pelle ett gruppkort på hela gänget. Han är en mycket bra stillbildsfotograf och hade lovat att fotografera under dagen vilket han sedan utförde mästerligt. Den korta färden ner till kyrkan var helt underbar och efter en kvart la vi till vid kykbryggan och alla tog sig i makligt tempo upp till ingången där vi hälsade på prästen innan vi sedan till tonerna av vacker orgelmusik steg in kyrkan. Det var en äldre präst med vitt hår som vigde oss och han höll ett litet tal och sa något om bekväma skor eftersom Annika hade glömt sina finskor och hade ett par enkla sandaler på sig som stack ut under den vackra vita långklänningen från Indiska. Han kom med en liknelse om att det är bra att ha skor som inte trycker och jämförde det med att man alltid ska reda ut problemen innan de börjar göra så ont såsom trånga skor kan göra eller något åt det där hållet. Sen var det det där med ringarna. Jag hade kommit på att jag hade glömt dem i stan så jag använde min mammas bröllopsring som jag hade fått av henne när hon var här i Sverige året innan och besökte oss på Lojovägen. Annika fick låna någon annans ring under själva bröllopet och lämna tillbaka den sedan. Men vad gjorde det? Vi var rätt så okonventionella båda två. När akten var över och Sune hade spelat ”Trubbel” under ceremonin tog vi lite kort utanför ingången och sen tog vi båten hem igen till huset. Nu var vi alla rätt så sugna på maten men innan dess var det dags att skåla i champagne som vi serverade till alla utanför huset. Nu öppnades en hel del bröllopspresenter. Jag hade inte alls räknat med några presenter så det var en trevlig överraskning att stå där och ta emot några fina gåvor. Ett föremål som fortfarande finns kvar efter alla dessa fyrtio år är den present vi fick av Claes och Barbro. Det är en liten keramikskulptur på en sugga som blir påhoppad av en grishane. Skulpturen är mycket subtil trots att ämnet kanske inte antyder att det handlar sig om en så vacker sak. Från Sandell Films personal fick vi ett spritkök som vi sedan under många båtsomrar hade stor glädje av. Den användes för att laga mat på båten ända tills den såldes 25 år senare tillsammans med båten. Efter en hel del påfyllningar i champagneglasen var det äntligen dags att gå in i huset och sätta sig vid det vackert dukade bordet. Alla hade plats i det rymliga köket trots att vi var ca 20 personer. Vi började med gravlaxen som Lasse hade skurit upp i tunna skivor under förmiddagen. Sen var det någon form av oxfile´och tårta till efterrätt tillsammans med kaffe och likör eller cognac. ”Perfekt” är bara förnamnet. Jag kommer inte ihåg några tal alls och så småningom så bröt alla upp för att bege sig till skärgårdsbåten som skulle ta dem tillbaka till stan. Annika och jag hade redan packat vår segelbåt på förmiddagen och nu så gick vi ner till båten, satte på motorn och tog oss ut ur den lilla ”fjorden” som vi lämnade efter en minut för att styra österut mot Roskär där vi skulle lägga till på samma plats som Mikke hade visat mig häromdagen. Det var inte lika enkelt att lägga till och jag fick ankra om en eller två gånger men vi hade inte bråttom och vi var alldeles ensamma på denna paradisö. Sedan gick vi i land ett tag och kollade upp ön lite grann innan vi gick och la oss ganska så trötta för första gången i den nya båten. Vi hade sovsäckar och nu låg vi där och jag bara tittade i taket på båten och var glad över att allt hade fungerat så bra denna speciella dag med både sol och regn och sol igen. Det var fortfarande ljust ute och en himla vacker kväll. När jag nu är på väg att somna in så hör jag plötsligen ett kluck-ljud och ett till och det lät precis som om det trängde in vatten i båtens inre. Jag börjar lyssna ännu mera spänt och oroligt och nu får jag det här ljudet på hjärnan och börjar bli riktigt nervös för jag ser framför mig att om jag nu bara blundar och sen stänger ögonen av trötthet så kommer jag kanske aldrig mer att vakna för båten kommer att ta in vatten under natten och hela familjen kommer att dränkas. Så jag kämpar med tröttheten och överlägger om jag verkligen skall lämna den varma sovsäcken och gå ut och kontrollera var vattnet läcker in eller om jag skall chansa och ligga kvar men det kan jag ju inte göra då sätter jag ju hela familjens liv på spel och det kluckar fortfarande och nu blir jag rädd och reser mig upp och öppnar luckan inifrån för att ta mig ut. Jag går fram till fördäcket och hoppar i land för att därifrån betrakta hela båten och eventuellt få se var det stiger upp luftbubblor. Jag spanar och lyssnar en bra stund och konstaterar att det nog bara är ett naturligt ljud som vattnet åstadkommer när det möter båtskrovet. Lite frusen tar jag mig åter in i båten och kryper ned i sovsäcken och stänger ögonen för den här dagen. Min bröllopsdag är över.
En ny dag att vakna till och Annika väcker mig efter att hon redan varit iland och hittat en plats där vi i förmiddagssolen kan laga vår frukost för första gången på det nya spritköket. Det tog en timme att läsa bruksanvisningen och fylla på spriten och sedan få igång det. Jag hade aldrig sett en sådan manick men nu satt vi där i alla fall och hade fått i oss frukost och Leon lekte lite med stenar i en liten vattenpöl på en av klipporna. Det var den här avskildheten och lugnet som var magiskt och vi var ovana vid det men nu såg vi möjligheterna vi hade framför oss i och med att vi nu kunde komma hit ut när vi ville. En ny värld hade öppnat sig och vi hade en hel sommar framför oss. Jag skulle få semester en hel månad under juli och livet kändes som om vi hade kommit in i en trygg hamn.
Här kommer en liten kort version om vårt bröllop på Möja. Denna text skrev Annika som en uppgift när hon och jag deltog i en skrivarskola hösten 2018. Vi skulle under tio lektioner skriva 2 A4 sidor om en intressant händelse. Uppgiften skulle vi sedan läsa upp för varandra.
Uppgift 10 Bröllopet på Möja Annika Ortler . Hösten 2018
Sommaren 1976 hyrde jag och min sambo George ett gammalt skärgårdshus på Möja tillsammans med min studiekamrat Elisabeth och hennes lilla familj. Vår son Leon som var fem år lekte så bra med Elisabets jämnåriga dotter. Vi kvinnor hjälptes åt med hushåll och barn under veckorna när männen arbetade i stan. Vi badade i viken nedanför huset eller i den lilla varma insjön mitt på ön. Där kunde barnen plaska och leka i timmar. Vattnet var så rent att vi passade på att tvätta håret där. Det var enklare än att värma vatten på vedspisen eller spritköket i huset.
På fredagskvällarna tog vi med barnen i skrindan och mötte våra livskamrater vid bryggan i Berg. Det var så roligt att träffas igen och alla hade mycket att berätta. När barnen somnat satte vi vuxna oss på den övre verandan med utsikt över fjärden och firade med räkor och vin.
När jag en gång följde George till båten mot stan och vi just gick förbi Möja kyrka kände jag mig upprymd och sa:
-Tänk vad allting har ordnat sig bra för oss i år!
-Ja, vi har ju fått en bra lägenhet på Lidingö!
-Och du har ett jobb du trivs med!
-Ja, jobbet som inspelningsledare är suveränt!
-Nu är det bara en sak som fattas?
-Vad då?
-Tänk om vi skulle gifta oss?
-I så fall får det bli i Möja kyrka och med bara några kompisar. Kör till!
-Vad fint, sa jag
-Kan du prata med prästen? Bröllopet måste bli så snart som möjligt för senare i sommar är jag på inspelning utomlands.
Prästen hade en en ledig tid Annandag Pingst eller Pingstmåndag som George kallar den dagen. Numera är det ingen helgdag längre men en viktig dag för oss.
George var mitt i en filminspelning och hade bara ett par dar ledigt för vårt bröllop. Han tog med hela teamet som också var hans vänner ut till Möja. Min gode vän Claes och hans flickvän samt Elisabeth som vi hyrde huset med var de enda av mina vänner som deltog i bröllopet. Våra föräldrar och syskon fick inget veta.
På bröllopsdagens morgon var allt ett enda kaos. Det namnet hade också vår nyköpta lilla segelbåt fått.”Chaos den flytande följetongen”.
Alla var trötta och glåmiga och hela huset kaotiskt efter så många övernattande gäster.
Som genom ett trollslag förändrades scenen totalt. Solen kom fram. Vita lakan lades på borden och barnen plockade gullvivor till vaserna. Ett par kvinnor gjorde en fin krans av gullvivor till mig att ha i håret och när jag fått på mig bröllopsklänningen ökade feststämningen. I all hast glömde jag att ta på mig mina vita skor och hade istället mina foträta sandaler. Som tur var doldes de av klänningen.
Vi blev hämtade av husägaren och hans fru i deras fiskebåt vid bryggan nedanför huset. Omgivna av vänner färdades vi sen till hamnen nedanför kyrkan. Solen sken. Det luktade blommor och hav. Fiskebåtens tändkulemotor dunkade i takt med mitt hjärta.
Högtidligt vandrade vi uppför en backe mot kyrkan. Prästen var vithårig med vänliga blå ögon. George gode vän Sune spelade först en psalm och sedan Olle Adolphsons visa Trubbel på kyrkans orgel.
-Trots all kärleks brist och trasighet och kransar
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!
Vi hade glömt våra enkla silverringar hemma i Gamla Stan och fick låna ett par ringar av bröllopsgästerna. Under prästens högtidliga tal kom han in på att kärleken kunde vara som ett par väl ingångna nötta skor. Jag sneglade ner på mina sandaler och smålog för mig själv.
Glada och lättade tog vi båten tillbaka. Sune som nyss varit organist blev nu grillmästare.
Det slitna köket hade förvandlats till en festsal fylld med glada människor.
Fotografen i filmteamet serverade gravlax som förrätt. Sen kom regissören Sune in med det nygrillade köttet och till det blev det både potatissallad och grönsallad. Hur Elisabeth hade hunnit göra två fina tårtor var ett mysterium. Alla skålade med oss i utsökt vin.
Vi fick både hängmattor och morgonrockar till present så det var bäddat för ett vilsamt liv.
Framåt kvällen bröt vi upp och gästerna följde oss ner till segelbåten. Vi tog med ett spritkök som vi också fått som bröllopspresent och gav oss av tillsammans med Leon på vår korta bröllopsresa till Roskär. Det är en finslipad skärgårdsö längst ute i havsbandet. Tyvärr var vi ovana både med båten och spritköket. Mitt i natten kröp George ur sovsäcken för att kontrollera om båten slog mot klipporna. Nej vi hade lite avstånd till dem men eftersom det börjat blåsa slog linorna mot masten.
Som vanligt vaknade jag först av alla. Det var en vacker morgon och jag tog med mig det nya spritköket till en skyddad plats på klipporna. Så småningom vaknade George och Leon och de letade fram bröd, smör och ost som fanns i en kylväska. Aldrig varken förr eller senare har det tagit så lång tid att ordna lite frukost. Men det har nog aldrig smakat så bra heller. Sen strövade vi omkring och upptäckte vår egen obebodda ö. Den var finslipad av inlandsisen och hade knappt nån växtlighet. Vi vilade på klipporna som så småningom blev varma av solen. George hjälpte Leon ner i det blågröna vattnet där de lekte och plaskade en stund.
Jag simmade ut i det klara vattnet och kände en egendomlig frid och glädje. George torkade mig med handduken och värmde mig i sin famn.
När vi kom tillbaka var huset rent och fint och gästerna hade åkt hem.
Även George och Elisabets sambo tog sin packning och vi följde dem till skärgårdsbåten.
Där stod vi likt sjömanshustrur och vinkade till dem ända tills båten blev som en liten leksaksbåt vid horisonten. Trötta traskade vi tillbaka på den smala landsvägen. En hel sommar låg framför oss och snart skulle våra män få semester.
Det är nu 2019 och det är 43 år sen vi gifte oss på Möja. Sen dess har familjen utökats med en dotter och tre barnbarn. Vi bor i ett litet hus på en ö och har det bra i vår kreativa pensionärstillvaro. Segelbåten är utbytt mot en roddbåt med snurra men vi tycker fortfarande om att upptäcka små öar i havet.
Det märkliga är att vi inte varit på Möja sen sommaren 1976. Nu funderar vi på att åka dit med våra två barn och deras familjer en helg i maj 2021 när vår son Leon fyller 50 år och det var 45 år sen vi gifte oss.
Här fortsätter min berättelse
Det var nu början på juni månad och mycket hade hänt de senaste två månaderna. Framöver skulle vi ta oss ut till Möja regelbundet för att där tillbringa helgerna. Vi åkte från kajen utanför Nationalmuséet där Vaxholmsbåtarna hade sin hemmabas. På fredagskvällen tog man båten kring klockan sex och färden genom den inre skärgården tog ca två och en halv timme. Vi hade med oss lite mat hemifrån och en del kunde vi handla på Konsum som låg i den lilla byn Berg som låg på Möja på lördagen. Även Tommy och Elisabeth som vi hyrde tillsammans med var med på samma båt och så klart hade vi barnen med. På Möja anlöpte vi Löka hamn och därifrån tog det oss till fots ca en 20 minuter till vårt hus. Sen käkade vi lite kvällsmat tillsammans och satt en trappa upp i det gamla huset i ett inbyggt burspråk och tittade ned mot viken och ut mot fjärden där man såg en fyr blinka fram över vattnet. Det fanns även en sjö inte så långt ifrån oss dit det var lite svårt att hitta. Där badade vi en hel del och i viken nedanför huset fanns en liten brygga vid grannens tomt och en liten sandstrand bredvid där ungarna hade roligt tillsammans med sina vattenlekar. Granntomten var övergiven och det var spännande att gå in i de olåsta gamla huset och rota lite bland alla gamla saker. Nu började vi även ta ut oss ut i den yttre skärgården när Annika och Elisabeth hade flyttat ut till Möja för att vara där under deras sommarferier. De båda hade nu avslutat sin lärarutbildning och njöt av den fina sommaren med barnen i denna skärgårdsidyll. Det var synd att vi inte kunde hyra detta ställe mer än denna sommar men alltid är det något som man inte är nöjd med. Nu när flickorna och barnen fanns permanent på ön åkte Tommy och jag ut på fredagskvällarna och hem på söndagkväll. På utvägen blev det en perfekt nedvarvning efter veckans arbete att glida förbi öarna i kvällsljuset och stå ute på däck för att ta sig en öl och röka en cigarr för att sedan gå in i restaurangen och någon enstaka gång unna sig en god måltid. På kajen i Löka väntade våra kära flickor och vi promenerade sedan tillsammans till huset. Senare på kvällen när barnen hade gått och lagt sig satt vi tillsammans och drack lite vin och käkade lite ost innan det var dags att knyta sig. Huset var stort och det fanns många rum. När det hade blivit juli och även jag hade flyttat till Möja för att där tillbringa fyra sammanhängande veckor var det dags att våga sig lite längre ut i ytterskärgården med segelbåten.
I synnerhet minns jag den färden vi gjorde till den mycket kända Nassagruppen. Vi började med Lilla Nassa och för mig var det lite som ett mandomsprov att ta sig dit och in i den lilla pittoreska hamnen. Jag hade ju tittat på sjökortet ordentligt och läst en hel del litteratur om denna del av skärgården innan vi gav oss iväg. Det tar inte så långt från Möja att ta sig dit och när vi efter några timmars segling kom in i hamnen och lyckades lägga till vid den enda lilla bryggan som fanns där så låg vi ytterst och trodde att vi nu låg säkert förankrade för natten.
Här ligger man väl skyddad från så gott som alla vindar, utom när det blåser hårt från sydväst. Vid den södra sidan av hamnen finns en flitigt använd brygga. I närheten finns också dass och sopmaja. I den norra delen av viken finns bra möjligheter att förtöja vid klipporna. Det brukar bli trångt och man får räkna med att ligga på fenderavstånd från sin båtgranne. Den här ögruppen var under medeltiden en viktig fiskeplats. På Sprickopp är flera små bodar fortfarande välbevarade. På Nasen finns en kompassristning från 1600-talet att beskåda. Här finns det endast lite låg buskvegetation. Lilla Nassa ägs, precis som Björkskärs skärgård, privaträttsligt av Lidingö kommun. Det beror på att krögaren Jan Betulin på 1740-talet köpte ögruppen och sedan testamenterade den till Lidingö socken. Vi vandrar runt på de kala klipporna och bland den lågväxta vegetationen. Solen är på väg ner, myggen börjar vakna till liv. Under kvällen började det blåsa upp mer och mer och det uppstod oro bland båtägarna och en hel del av de andra båtarna började se om sina förtöjningar. Det var till och med en båt som la ut linor från aktern av sin båt som tvärade hela viken och de knöts fast på andra sidan hamnen och därmed spärrade in- och utfarten för andra båtar. Jag blev lite orolig över min enkla förankring och hoppades innerligt att den skulle hålla för påfrestningarna som den eventuella stormen som var i annalkande kunde åstadkomma. Men jag var för feg för att nu när det blåste redan så mycket att lägga mitt ankare ännu längre ut. Jag var rädd att hindra andra båtar att ta sig längre in i hamnbassängen. Under den tidiga kvällen snackade jag med två killar som låg på insidan längs vår båt och de berättade mycket lockande om en del andra öar i trakten kring Nassa. Till exempel Gillöga som gjorde ett speciellt intryck på mig och dit ville och skulle jag ta mig med Leon året därpå. Men nu så gick vi och la oss lite oroliga för att sova. Jag vaknar plötsligt mitt i natten utav konstiga oljud och sen märker jag att vår lilla båt stöter med fören mot bryggan gång på gång och jag tar mig ängsligt upp ur den varma sovsäcken och öppnar kabinluckan för att titta ut och ser hur vi stöter fram och tillbaka mot kajkanten. Jag tar en av fendrarna som ligger längs bak i båten och försöker fästa den kring på båtens för, så att den tar emot stöten mot bryggan men det fungerar bara tillfälligt medan jag försöker med hjälp av en lina fästa båtens akter mot bryggans yttersta sida så min båt ej skall drivas längre in mot det inre av hamnen. Det slutar med att jag får sitta på bryggan och spjärna emot med fötterna mot båten för att undvika att den slås sönder mot bryggan. Den natten lärde jag mig att alltid ha tillräckligt långt avstånd mellan ankaret och båten. Det blåste ordentligt och jag vågade inte lägga om ankaret förrän senare på förmiddagen när vinden hade både vänt och avtagit. Natten på Nassa finns fast etsad i mitt minne och det hjälpte mig många gånger sen dess att vara försiktig vid valet av natthamn och alltid räkna med det värsta som kan hända.
Under sommaren skulle vi få besök av både Gunilla och Bengt samt deras barn Johanna och Josefin. Johanna och Leon lekte en del ihop. Vi gjorde en minnesvärd båtutflykt till Roskär vid ett tillfälle då jag hade fällt ankaret lite för tidigt och linan sedan löpte genom min hand utan att den var fäst vid båten. Det innebar att linan och ankaret försvann nere i vattnet. Vilken malör? Sen fick jag lägga båten längs berget med fendrar emellan. När alla hade kommit i land simmade jag ut en bit och dök efter linan som jag snabbt lokaliserade och sedan släpade in ankaret till båten. Sen fick jag göra om manövern med att lägga till och den här gången gick det bättre. Den eftermiddagen satt vi sen alla i en ring på de vackra klipporna och åt en smaskig gräddtårta som vi hade tagit med oss.
Ett sista båtminne från denna sommar kommer nu. En dag så skulle vi hälsa på Mikke Lindgrens syster och hennes kille som hade hyrt in sig en sommar på en grannö i en liten stuga vid vattnet. De hade sagt att vi skulle komma över någon gång och se hur de hade det. De två hade ju varit med på bröllopet och Mikke och jag hade besökt dem en gång förut. Nu hade jag läst ännu mer i min lilla lärobock om segling och skulle testa manövern som heter ”hur man lägger till vid en brygga med en segelbåt”. De bodde vid en vik och längst inne fanns deras brygga och jag skulle lägga till seglandes och ej med hjälp av motorn. Det var meningen med den här övningen. Så jag planerade hur jag skulle närma mig bryggan och när jag skulle vrida om rodret och hur jag sedan efter ett antal meter skulle släppa seglet för att de sista metrarna i långsam fart glida fram till deras brygga för att lägga till och sedan stolt gå i land för att hälsa på dem. Det som hände i verkligheten var helt annorlunda. När jag hade vridit om rodret var det redan lite försent och istället för att glida fram mot bryggan så åkte jag med relativt hög fart in i den enda båten som låg vid bryggan. Omedelbart hördes det ett skri från huset och en kille kom framstörtande för att ge mig en utskällning och kalla mig för en åsna på sjön som inte visste vad han håller på med. Jag kunde bara hålla med innerst inne men försökte förklara att något oförutsett hade inträffat varpå han blev ännu mer förbannat och det hela slutade med att vi efter att han hade konstaterat att det inte var några allvarliga skador på hans båt snabbt tackade för oss och startade motorn för att ta oss därifrån så fort som möjligt. Jag fick aldrig möta Mikkes syster och hennes kille den dagen utan det var några kompisar till henne som hade lånat stugan. Sedan hörde jag aldrig mer av dem. Tack och lov för det.
Denna sommar på Möja skulle vi minnas länge inte enbart för att vi gifte oss på denna ö utan även för att det var en tid där ingenting syntes vara omöjligt att åstadkomma. I augusti var det dags att återgå till arbetet både för mig och nu även för Annika som skulle börja som nyutexaminerad lärare. Leon skulle börja på Nallebjörnen – daghemmet som låg bredvid Källängens skola. Där blev han kompis med Daniel som hade en mamma som hette Gunnel och en styvpappa som hette Göran och några syskon. Daniel och Leon skulle hänga ihop under hela uppväxttiden och till och med vara med i samma bostadsrättsförening vid Källängstorget men det var långt senare när de hade egna fruar och barn.
Under augusti var vi kvar på ön enbart på helgerna. I september hjälpte oss vår hyresvärd Gösta Westerberg med sin stora fiskebåt transportera alla våra prylar tillbaka till fastlandet i Sollenkroka där jag stod med min bil och kunde därifrån fortsätta och få allting hem till Lidingö igen. Gösta byggde sig året därpå ett nytt hus istället för den gamla kåken som vi hade fått hyra och jag googlade på honom och ser på kartan exakt var huset står på tomten. Segelbåten seglade jag hem en helg i september och även den var full med sådant som vi hade använt under sommaren inklusive cykeln. Då visste jag inte att året därpå skulle vi åter igen hålla till ute i trakterna kring Möja annars kunde jag ha ställt all bråte direkt på ön Södra Stavsudda. Men därom senare.
Nu var det åter till jobbet och under augusti satte vi på Sandell Film igång med en ASG film och där den första inspelningsresan förde Anders Bodin och Torgny Anderberg och mig till Köpenhamn för att filma på öltillverkaren Carlsbergs gamla bryggeri. I samband med det så visade jag grabbarna var jag hade jobbat inne på Tivoli. Det var på Restaurang Belle Terrasse. Det var 12 år sedan exakt och vi vandrade även förbi danspalatset Exalon. Vilka minnen dök inte upp den gången för mig. Dagen efter så var det dags att ta båten över till Malmö och för första gången så bodde vi på Hotell Arkaden där vi de närmaste åren alltid skulle övernatta när vi var i Malmö. Jag minns en blomsterauktion som vi filmade. Till helgen tåg vi nattåget hem till Stockholm och återvände redan måndagen därpå med nattåget till Malmö. Sen blev det en hel del filmningar i Skåne den veckan och Helsingborg och Halmstad avverkades samt Jönköping. Efter Jönköping bjöd Torgny mig och Anders hem till sitt sommarställe som låg vid en sjö någonstans på vägen mot Stockholm och en fredagkväll så mötte vi hans vackra hustru Susanne. De var riktigt kära och bjöd oss in på en häftigt kräftskiva denna kväll inklusive övernattning. Dagen efter tog Anders och jag oss hem med inspelningsbilen till Stockholm utan Torgny. Och först nu den 23 augusti började Annika sin första skoldag som lärare.
Mellan den sjätte september och till den 17 september höll vi på med ASG filmen och besökte både Göteborg under en vecka. Några dagar senare gick resan till Finland som var en ny bekantskap för mig.
Den 19 september gick resan till Härjedalen men den här gången så var det med en ny fotograf och en ny film. Vi hade fått uppdrag av en större byggfirma som hette Kullenberg att filma dels en nybyggd semesteranläggning som de hade uppfört i Härjedalen och dessutom så skulle vi göra en lockande film om landskapet Härjedalen. Denna omgång skulle vi ta en hel del tjusiga förhöst- bilder i vacker miljö. Vi mötte i Tännäs en stugvärd som höll koll på deras anläggning som hette Fjällvattnet och som bestod av en samling stugor i lyxig miljö där de som köpte eller hyrde in sig i denna lilla by skulle kunna tillbringa sin tid under vissa perioder under året. Härjedals-filmen skulle ge de presumtiva köparna tips över vad dom kunde göra häruppe. Denne stugvärd Johan var en mycket trevlig man och han fick sedan bli speakerrösten i den färdiga filmen. Han var med oss och hjälpte till att välja ut de bästa platserna som finns att visa upp i Härjedalens vackra natur. Vi filmade bärplockare, fjällvandrare, fiskare och Johan när han var på jakt med några kompisar. Allt i ett fantastiskt fint indiansommaraktigt landskap som gjorde att man helst ville själv flytta hit för gott och det var meningen att filmen skulle åstadkomma. Killen som hade dykt upp på Sandell Film och erbjudit sina tjänster som filmfotograf hette Juan och var chilenare. Det var hans första jobb för oss och han ansträngde sig för att vara kreativ och vi var ute från morgon till kväll och det var en fröjd att se vad han hittade på för att få en extra flott vinkel till vissa bilder. Vi hade med oss lite statister till de olika scenerna och det krävde ju en del planering för att rätt sorts folk skulle vid rätt tid stå på rätt plats och där hjälpte Johan till med sina kontakter. Till och med hans son och hans far var med och satt i en fiskebåt och farfar lärde grabben att fiska framför kameran. Jag spelade in alla ljud och Juan tog ovanligt fina bilder. Dagarna gick som i ett nafs och efter någon vecka så tog vi två nattåget hem med åtskilliga rullar exponerad film i vårt bagage.
Den 25 september var det dags igen för Anders Bodin och Torgny och mig att ta ett flygplan till Hamburg. Nu skulle vi ut på en långresa genom Europa.Vi skulle först ta oss till Bremen och det mest effektiva sättet var att ta en Taxi från Hamburg flygplats även om det var en bra bit att åka emellan. Det tar för tåget nästan två timmer att åka och vår taxi tog oss dit betydligt snabbare och kostade 200 Deutsche Mark. Taxin släppte av oss precis bredvid en stor Containerbåt i Bremerhaven. Den hette NIHON och var en jättebåt och vi skulle gå ombord och dokumentera färden därifrån till Rotterdam där den skulle lossas och lastas. Vi fick en hytt och installerade oss och sedan var vi igång med att filma och höll på några timmar innan båten löpte ut ur hamnen med hjälp av bogserbåtar. Den färden förde oss en lång stund förbi ett vackert landskap innan vi släpptes iväg av lotsen när vi hade kommit ut till Nordsjön. Vinden tilltog och jag tittade på de små små segelbåtarna som blåstes omkring till höger och vänster om vår stora fartyg. Vi filmade lite på bryggan under kvällen och efter en god måltid där vi var kaptenens gäster la vi oss till ro för att vi skulle vara i bra form på morgonen när vi löpte an Rotterdam. Där tog det en bra stund innan vår jättebåt låg där den skulle ligga vid kajkanten och sekunden därefter så var lossningen av containrar igång. Efter det att vi hade tagit de bilder som vi behövde gav vi oss iväg till ett bolag som hette INCOTRANS och var ett dotterbolag till rederiet Broströms i Göteborg. Det hade sitt säte här i Rotterdam och vi skulle möta deras svenske chef för informationsavdelningen som hette Lars Cedergren. Han hälsade vänligt på oss och bjöd oss hem till sig på kvällen. Dit var även Thore Sandell inbjuden och anledningen var att han skulle slutförhandla en stor filmbeställning som Incotrans var angelägen om att vi skulle producera åt dem. Men redan under dagen skulle vi ta en hel del scener som hörde till den filmen med hjälp av en yngre kille som Lars tilldelade oss som vägvisare här i staden. Han var trevlig och han skulle hjälpa oss under närmaste tiden med logistik under inspelningen.
Kvällen hemma hos Lars och hans vackra hustru tillsammans med teamet och Thore förlöpte enligt planerna och nu var vi överens om att Sandell Film skulle filma hur Incotrans skötte sina transporter mellan Amerika och Europa. Det var onekligen en cool känsla att sitta denna kväll och få se på hur Thore snackade business med kunden efter en fin måltid. Uppdraget fick vi och det blev en spännande uppgift som innebar att redan dagen efter, den första september, åkte vi med vår kontaktman Jan Leydes till Antwerpen i den Folkabuss som Incotrans hade hyrt för vår filminspelning. Vi åkte till grannlandet Belgien och till Antwerpens hamn där vi hoppade ombord ett så kallad ”pushfartyg” som egentligen var en jättestark bogserbåt som skjuter framför sig stora mängder av ”barges” som är containrar som kan skjutas genom vattnet. Via floden Maas skulle denna ”pushbåt” transportera kol till Rotterdam och vi fick dokumentera denna resa. Incotrans hade sina flytande containrar med i detta transportsystem.
Floden Maas har sin källa i Frankrike och flyter genom Belgien och Nederländerna innan den mynnar ut i Nordsjön. Den är totalt 925 km lång.
Maas är till stor del navigerbar, och i Nederländerna och Belgien är den en viktig del av landets inlandsinfrastruktur. Den kopplar ihop Rotterdams, Amsterdams och Antwerpens hamnar. Den bogserare som vi klev på hade säkert en längd på 200 meter och bestod av 14 containrar som var sammanlänkade och flöt i vattnet och. Det gick att kliva från den ena till den andra containern för att ta sig ända fram till den som var längst fram vilket vi skulle göra senare under natten samtidigt som det regnade och vi skulle släpa på vår filmutrustning. Det var var enklast att lägga till med fören i land. Vi blev”pissvåta” när vi sattes i land igen vid ett avtalat ställe. Där väntade Jan Leydes med Folkabussen på oss Han hade tagit sig hit till Tholen med bilen där han kunde plocka upp oss. Sedan tog vi mitt i natten in på ett hotel i Tholen. Under själva färden genom en lång kanal filmade vi så länge det var ljust ute och sedan inne på bryggan. Det var ett äventyr att få vara med om en sådan färd. Det är tydligen en av de billigaste transportsätt man kan använda sig av. Det skulle vi lära oss när vi dagen efter lånade inspelningsbussen och begav oss ut på egen hand för att filma längs floden Rhein den så kallade ”pushboattrafiken”. Vi hade fått uppgifter om var och när Incotrans egen Pushbåt skulle passera vissa ställen där det var pittoreskt att filma båten och det lyckades vi under dagen vid några olika vackra platser. Framåt kvällen kom vi till en liten stad som hette Bad Salzig där vi färjade oss över floden Rhen och sedan tog in på stans bästa hotell. När vi stod i receptionen la jag märke till en liten brunn där det fanns två kranar. Från den ena kunde man få fylla sitt glas med rödvin och ur den andra rann det vitvin. Det var så overklig för att det var bara ta sig ett glas och fylla upp det med en riktigt god droppe och sedan avnjuta den medan man satte sig ned i en bekväm stol. Vi prövade genast och godkände årgången innan vi tog oss till våra rum och gjorde oss i ordning inför en gudomligt middag som vi intog i hotellets matsal. Detta var det tyska köket när det var som bäst. Vi hade haft mycket fint väder under dagen och fått en del bra bilder och allt var frid och fröjd i teamet. Anders och Torgny kom bra överens och vi kändes som ett bra gäng. Nästa dag åkte vi vidare mot staden Mannheim och det var samma dag som valet i Sverige skulle avgöras. Den kvällen var vi förväntansfulla på var sitt håll i teamet för våra politiska sympatier stämde inte överens. Jag höll på socialdemokraterna med Olof Palme och mina två kompisar och Torgny i synnerhet höll på högern. De var så säkra på att högern skulle vinna den här gången att jag blev irriterad men lät inte politiken komma mellan oss utan höll mig neutral och lät dom hålla på att ta ut glädjen över en eventuell vinst i förväg. Jag höll tummarna i fickan och hoppades att Palme skulle ta det en gång till. När vi sedan satt på en bar under kvällens lopp och valresultatet spred sig fram till oss som satt här i Tyskland blev jag så besviken så att jag ensam tog mig till en annan krog där jag snabbt tog några drinkar och drack mig full för att sedan ta mig hem till hotellet och på morgonen därpå spy som en förgiftad hund i närmaste tvättstället där det sedan blev stopp. Jag var faktiskt bakfull när jag stod nere i receptionen och betalade hotellnotan när det kom en vaktmästare springande fram och började hojta om att jag hade förorenat tvättstället och att jag därför skulle betala ytterligare en slant för rengöring av densamma. Jag skämdes och gav honom snabbt i smyg 20 tyska mark så att inte mina reskamrater skulle få något att skratta åt. Det lyckades och vi drog sen snabbt därifrån och Anders fick köra bilen på förmiddagen eftersom jag inte var i form. Sedan var det bara låtsas som om det regnade när dom gladde sig åt segern i det berömda ”kärnkraftsvalet” som riksdagsvalet 1976 skulle kallas i framtiden. Det var kärnkraftsfrågan som avgjorde valet med Fälldin som sedan svek sitt löfte att inte sätta sig i en gemensam borgerlig regering för att folkpartiet och moderaterna ville ladda Barsebäck men inte han. Han svek mig och jag blev besviken. Shit happens!!
Resan gick längs floden Rhein till Basel som ligger vid gränsen mellan Schweiz, Tyskland och Frankrike. Det finns ett ställe där länderna möts som kallas för ”Dreiländereck”
Här i Basel övernattade vi och filmade en dag några moment som hade med Incotrans och deras transportsystem att göra. Basel var ju ändstation för deras Rhentrafik och således en viktig punkt på kartan. Dagen efter lämnade Torgny och Anders mig ensam med hela utrustningen och Folkabussen och meningen var att de skulle flyga hem till Stockholm. Jag skulle lämna bilen åter i Rotterdam och därifrån ta mig ensam med utrustningen med tåg hem till Stockholm. Jag tyckte det var okej för att jag såg en chans att ta en liten omväg via min hemstad Innsbruck och där kunna hälsa på min mor och mina syskon. Så fredag eftermiddag tog jag mig med bil till Innsbruck där jag anlände efter sex och en halv timmar kl 20.30 på kvällen. Mamma var glad när jag ringde på dörren utan förvarning och jag sa att jag hade vägarna förbi och ville titta in en stund. Dagen efter så var det som vanligt att jag mötte syskonen och deras barn. Mycket snack om väder och vind och kafédrickning och på söndagsmorgonen klockan sju satte jag mig i Folkabussen och skulle ta mig till Rotterdam under dagen. Den färden var grym och jag hade skrivit upp min resväg på ett papper så att det bara var att kolla på vägskyltarna vid varje större stad och hålla tungan rätt i munnen så jag inte missade en avfart eller så. Jag minns min sista timme innan jag nådde Rotterdam klockan 19.30 den kvällen. Det hade varit en dimma som var hemskt och jag hade blivit fartblind som det lätt kan bli när man trampar fullgas under en hel dag med enbart motorvägskörning. Så när dimman sedan dök upp så kunde jag inte låta bli att fortsätta som vanligt utan nu hängde jag på en bil framför mig och där jag hoppades att den bilens förare visste vad han gjorde. Han höll mycket hög fart på motorvägen och jag låg några meter efter honom under en timmes tid och stirrade koncentrerat på hans bromslyktor. Det kunde ha slutat med förskräckelse men vi klarade oss och först när jag låg utslagen av trötthet och anspänning på min hotellsäng i Rotterdam den kvällen insåg jag hur korkat det hade varit. Innan dess hade jag plockat filmutrustningen ur bilen och lämnat bilnyckeln in till receptionen där Jan Leydes skulle hämta den dagen därpå. Jag fick gå upp tidigt morgonen därpå och ta en taxi med alla lådor. Sedan behövde jag släpa all utrustning och för att ta mig till tåget som prick klockan sju lämnade Rotterdam och via Hamburg fortsatte till Köpenhamn. Därifrån tog jag sovvagn till Stockholm och åkte direkt med all utrustning till jobbet på Johannesplan där jag var först på plats en tisdag morgon. Det var den resan. Under dagen skrev jag mina inspelningsrapporter och gjorde upp ekonomin med kamrer Stefan innan det var dags att gå hem till familjen.
Under september blev det mer filmningar för ASG med Anders och Torgny och sedan gick jag över till en annan inspelning. Börje Nyberg hade blivit vald att regissera och klippa en film vi gjorde åt ARLA, det bondeägda mejeribolaget i Sverige. Börje är en gammal skådespelare och en trevlig man. Det tog en stund att lära känna och tycka om honom för det första intrycket jag fick av honom var som om han vore en gammal godspatron. Det var hans mustasch och så hade han en krycka som han stödde sig på som gav ett synnerligen ovant intryck vid första inspelningsdagen på Arlas mejeri som då låg vid kanten av Årstafältet söder om stan. Det var en miljö som jag sällan glömmer när det handlar om de sämsta arbetsmiljöer jag har upplevt och det är många som jag har sett under mina nästa 20 år i filmsvängen. Det var livsfarligt halkigt på golvet och det var ett slammer som oavbrutet torterade öronen när alla flaskor tömdes och tvättades och fylldes och skramlade omkring i den stora lokalen. Jag tyckte synd om stackarna som var tvungna att tjäna sitt levebröd i detta helvete.
I november var det dags för en ny sväng ner till Rotterdam. Torgny, Anders och jag flög först till Köln och där minns jag att vi tog lite bilder på domen och blev djupt imponerade av detta gamla byggnadsverk. Vi fick en liten visning utav en gammal farbror som erbjöd sig att släppa in oss. Sedan var det dags att ta oss mot Rotterdam där vi mellan den 23dje och 29de november filmade för Incotransfilmen. En specialbyggd båt hade tidigare lastad vattencontainrar i New Orleans och skeppat dem till Rotterdam och där filmade vi när dessa containrar lossades på ett speciellt fiffigt sätt. Via aktern sätts containrarna direkt ned i vattnet i Rotterdams hamn och tas om hand av Incotrans pushbåtar för att sedan transporteras längs Rhenfloden långt ned i Europa.
Hemma igen fortsatte jag med Arla filminspelningen på diverse platser i Sverige fram till den 20 december. Under decembermånad hade vi fått tillgång till nya lokaler i bottenvåningen som innebar att vi som höll till i källaren kunde flytta upp till dagsljuset igen och i den stora gamla lägenheten vi flyttade in fanns även plats för några klipprum. I ett av dess klipprum hade det hamnat ett gammalt klippbord som Thore hade kommit över billigt och där satt det en dag en gammal herre som kallades för ”skepparn”. Han var tydligen en kändis inom filmbranschen som hade klippt många gamla långfilmer och hade nu blivit inkallad i panik för att klippa en film som var lite försenad i leveransen. Han satt och klippte med vita handskar på sig och det var ett tecken på att han var av den gamla skolan. Han tyckte att vi på Sandell Film var ena riktiga klåpare när det gällde att ha en bra ”klippkultur”. Han var med all rätt inte tillfreds med klippbordet och han försvann ganska snart ut genom dörrarna igen. En ny tid hade anlänt och han var inte med längre på detta tåg in i framtiden. Ett generationskifte utspelade sig framför mina ögon. Jag såg det framför mig och tänkte på den dagen när det kommer att vara dags för min egen del att vara med om ett paradigmskifte och hur det kommer att gestalta sig. Detta var historien om ”skepparn” med dom vita handskarna.
Några dagar före jul hjälpte jag till att förbereda en filmning där Anders Bodin och Odert skulle ge sig ut på en resa under jul och nyårstiden. Det handlade om Incotrans och deras ägare i Sverige som var det gamla ärevördiga rederibolaget Boströms i Göteborg. Dom två skulle till Amerika och New York och New Orleans. Där skulle dom filma lastningen av den båt som vi hade filmat vid lossningen i Rotterdam. Efter New Orleans skulle de till Panama City och filma en av de stora Boströmbåtarna när den slussades genom den berömda Panamakanalen. Jag hjälpte till att få fram en Carnét för deras utrustning. Carnét är ett slags resepass för utrustningen och måste stämplas av tullen vid varje ut och inresa i varje land som man passerar eller uppehåller sig i under en filmresa. Det är så att varje del av utrustningen måste registreras med sitt ursprungsland, tillverkningsnummer, penningvärde av inköpskostnaden osv.
Det kräver att man fyller ut ett dokument som man får av Stockholms Handelskammare till en viss avgift. Detta dokument måste efter resan återlämnas till Handelskammaren som kontrollerar alla in och utresedatumen. Det gäller att alla stämplar sitter på rätt ställe i dokumentet annars så kan det bli stora problem om ett land senare skulle höra av sig till Stockholms Handelskammare och påstå att utrustningen fördes in till tex. USA men den lämnade inte landet. Det skulle innebära att Handelskammaren skulle krävas på en tullavgift för denna utrustning som de i sin tur skulle kräva av oss på filmbolaget. Tänk att en tullavgift för en importerad kamera till ett värde på 150 000 kronor till USA skulle gå på ca trettiotusenkronor så förstår du att det är omöjligt att riskera slarv med tullens stämplar vid varje gräns. Denna gång skulle Anders bli ansvarig för hanteringen av Carnén vid samtliga gränsöverskridningar som dom kommer att passera. Det var den carnén som jag hjälpte till att skriva ut och få den sedan godkänd av Handelskammaren. Det var inte alltid så lätt att få tag i utrustningens rätta beteckningar så jag var tvungen att få tillgång till underlaget redan innan vi hämtade ut utrustningen från hyrfirman som vi använde för fortfarande så hyrde vi i stort sätt all utrustning. Det krävdes en hel del forskning inför ett Carnéarbete innan alla siffror var på plats. Men övning ger färdighet och jag tyckte om att hämta och lämna Carnén på handelskammaren för att där satt en flicka som tog emot mig och hjälpte till med att skriva ut den. Hon var så vacker att jag alltid fann ett stort nöje i att skoja och flirta med henne och detsamma tyckte hon.
Årets julfest på Stallmästargården liknade förra årets men den här gången var ytterligare några frilansare.
Den 23 december var det dags att låna en gammal skraltig Folkabuss som nu fanns tillgänglig på Sandell Film och tillsammans med Leon och Annika tog vi upp oss till Falun för att besöka hennes syster Gunillas familj. Den resan innehöll lite dramatik så tillvida att det snöade in i bilen under färden samt att temperaturen i bilen låg kring frys grader. En av skjutdörrarna hade en tendens att ibland hoppa ur gängorna när man öppnade den och den glappade även under färden så där så blåstes det in en massa snö som blev liggande på golvet. Men vi kom fram och firade sedan en trevlig jul tillsammans med Gunilla, Bengt och deras barn. Jag minns framförallt Bengt och mig som jultomtar som kom släpande på varsin säck över ryggen genom den djupa snön i deras trädgård. Barnens ögon lyste upp när de genom fönstret såg två jultomtar som närmade sig dem.
Sannerligen ett minnesvärt år.
