För ASG´s räkning åkte Torgny, Anders och jag till Malmö och Köpenhamn den 17 januari. I Malmö bodde vi mitt i centrum på Hotel Arkaden. Vi korsade sundet med färjan tur och retur till Köpenhamn där vi filmade några scener på Kastrup flygplats. När vi var i Malmö mötte jag en eftermiddag under helgen min gamla kompis Carina som hade bott i samma hus som Annika och jag i Gamla Stan.
Hon hade flyttat till Lund och där träffat en kille som hette Tommy. Han var en liten entreprenör och före detta hippie. Nu höll han på med att köpa upp gamla, rustika trämöbler. I en liten tvättstuga lutade han av möblerna så att de tappade sin färg. Det var det trendigaste man kunde ha i möbelväg på tiden. Han sålde de avlutade möblerna som gick åt som smör i solsken. Hemma hos dem minns jag ett stort akvarium där vattnet hade dunstat bort för länge sen och där det såg ut som i helvetet. Troligen för att de båda hade varit på långsemester i Thailand och inte hade sörjt för att fiskarna skulle hålla sig vid liv under tiden. Carina och Tommy fick senare en liten son som de kallade Christian. Så småningom skulle de dock gå skilda vägar. Carina hade äntligen hittat sin väg här i livet. Efter att hon hade studerat en del ämnen på universitetet i Lund hade hon fått ett journalistjobb på en tidning i Ängelholm. Där jobbade hon sedan under många år trots att hon bodde kvar i en mysig liten lägenhet i Lund som ju är en mycket trevlig stad att bo i.
I Malmö väntade vårt lilla filmteam på ett telefonsamtal från Bulltofta flygplats där det lastades ett charterplan som skulle flyga till Vietnam med diverse frakt för ASG´s räkning. Vi hade väntat ett dygn på att det skulle hända och när samtalet äntligen kom så blev det bråttom och vi fick ta oss i all hast till flygplatsen. Jag bröt mot alla hastighetsrekord för att vi inte skulle missa den pågående lastningen. Vi lyckades att hinna fram i tid och filmade lastningsprocessen. Sedan fick vi vänta halva natten innan planet startade eftersom Torgny hade fått för sig att starten var viktig att filma trots att man inte såg ett dugg. Fotografen Anders gjorde sitt bästa för att få planet att fastna och först därefter åkte vi tillbaka till hotellet för att sova. Vi filmade även en blomsterauktion i Oxie och dokumenterade ASG terminalen i Malmö. Sen åkte vi hem via Emmaboda för att en vecka senare besöka Malmö en gång till och den gången för att skildra bogserbåtar som tillhörde Simon Edströmbolaget som ägdes av Broströmrederiet i Göteborg. En längre film som Sandell-Film producerade handlade enbart om Broströmrederiet och var nu under klippning. Det fattades fortfarande en del bilder till den filmen som vi nu tog i Malmöhamnen. Därefter åkte vi med tåg hem till Stockholm efter att vi hade lämnat tillbaka hyrbilen.
Den 25 februari tog jag barnledigt för att lille Leon var sjuk och jag tog hand om honom och hans vattkoppor under en kortare period.
Den 8 till 11 mars var det dags att göra Göteborg den äran för att ta de absolut sista bilderna till Broströmfilmen. Göteborg är alltid lika trevligt att vistas i.
Den 18 mars står det i mina jobbanteckningar att jag hade ett bråk med chefen Thore. Det var varken det första och inte heller det sista bråket mellan oss.
Leon var visst sjuk ytterligare en kort period under april. Nu hade vi färdigställt två stora filmer dels ”Broström” och även ”Tusen och en mil” hade blivit klara och båda hade blivit riktig bra. Den 10 maj åkte jag till Luleå fyra dagar och den14 maj åkte vi till Falun privat för att fira Leons födelsedag tillsammans med Annikas systers familj. Gunilla och Bengt hade ett gammalt svart piano och två stora lurviga katter som hette Tass och Jama. Jag är ingen vän av katthår. Deras dotter Johanna och Leon var i samma ålder och gillade varandra.
Den 24 maj var det dags att masta vår segelbåt i Bosöhamnen på Lidingö och det var ett äventyr för att det var första gången jag själv skulle göra det. Det fanns en enklare lyftanordning där man satte fast masten och hissade upp den så att den kom att stå på samma höjd som båtens däck och sen gällde det att fästa den med fyra linor till båten. Därefter skulle man tejpa sprintarna så att de inte kunde skada seglet. Man fick ej glömma att sätta vindriktningsvisaren ovanpå masten annars fick man göra om det vilket hänt mig en annan gång. Därefter var det bara att förtöja båten vid sin bryggplats och sätta i alla dynor som jag under vintern hade förvarat i källaren på Näset. Nu var den redo för en ny säsong i världens vackraste skärgård.
Den första juni hade LM Eriksson sin årsstämma på Älvsjömässan och i samband med det hade de ett seminarium som vi filmade och där lärde jag känna en italiensk tolk. Hon var medlem i den internationella grupp som hade hand om nästan alla tolkjobb som krävdes i samband med större internationella arrangemang. De flesta tolkarna följdes åt för det mesta när de reste från plats till plats. Det var en skön dam som jag efter inspelningen fick bra kontakt med och efter stämman visade jag henne lite av Gamla Stan. Vi åt en glass på en liten restaurang och jag fick en intressant inblick i hennes värld. Hon förklarade för mig att de flesta simultantolkar har en skruv lös och det hängde ihop med att deras hjärnor var annorlunda konstruerade och därför kunde de utöva denna fantastiska konst att kunna direktöversätta under ett pågående föredrag. Hon var en skön person och bjöd in mig till Rom om jag hade vägarna förbi nån gång. Har tyvärr aldrig sett till henne sedan den kvällen.
Dagen efter filmade vi den årliga ”Atletikgalan” på Stockholms stadion för ARLA´s räkning.
Under semestern som inföll i juni höll Annika, Leon, Inga Maj och jag till på Södra Stavsudda där vi hade hyrt nedre våningen i ett hus som låg precis vid stranden. Huset ägdes av en gammal advokat som hette Hölve. Han och hans fru var skilda men bodde på samma tomt fast frun höll till i ett mindre hus. Dessutom hade de en son som bodde i ytterligare en stuga längre bort. Denna advokat hade en annan advokat som sin närmaste granne och båda var numera pensionärer och höll nu på gamla dagar på att göra livet surt för varandra. Bland annat hade de satt upp ett rep som delade den pyttelilla hamnen som de ägde hälften var utav i två delar och till och med infarten till hamnen var markerad med rep. Det var det löjligaste jag någonsin hade sett. Dessa två var som stora barn som inte klarade av att vara trevliga grannar.
Det var väl för att vi hade haft en så fin vistelse på Möja föregående sommar som vi nu året efter absolut vill ut i skärgården igen. Det fanns även en fin båtplats för vår lilla segelbåt Chaos som låg förankrad nedanför huset under veckorna. Vi tog skärgårdsbåt när vi tog oss till ön och hem igen. Det var en tjej som egentligen hade hyrt ”vår lägenhet” av hyresvärden Hölve i början på säsongen men hade blivit tvungen att hoppa av i sista sekunden. Då blev det hennes ansvar att snabbt fixa fram en ny hyresgäst som kunde ta över hennes kontrakt och det blev vi. Vi trivdes hyfsat därute och mötte en intressant person som hette Stig Fredriksson. Han bodde i en gammal sjöbod i närheten med sin lilla familj. Han var en kille som älskade sin kajak över allt annat och hade skrivit en fin liten bok om havskajak-livet i ytterskärgården. Denna Stig var väldigt sugen på vår lilla segelbåt. Vi hälsade på dem i deras båthus och han berättade för oss varför han hade en tropikhjälm på sig när han vistades längst ute på öarna i skärgården. Det var för att vissa fåglar kunde anfalla en och picka på huvudet. Jag läste det senare i den fina lilla bok han hade skrivit och där han själv hade tagit alla fina svartvita bilder.
Denna sommar kom min mamma med min systers äldsta dotter Corinna till Stockholm och i samband med det besöket så tillbringade de några dagar hos oss ute på Södra Stavsudda. Det var lite exotiskt för dem när vi var ute i skärgården och seglade tillsammans. Det var här på klipporna som Corinna plötsligt skrek till när hon upptäckte att hon hade fått sin menstruation och hennes baddräkt blivit lite rödfärgad. Även Gunillas familj hälsade på oss några dagar på ön. Vid sidan om vårt hus hyrde en kille som hette Lasse Tennander ett hus där han höll till under sommaren. Han var en ganska så känd skivartist och hade redan gett ut några LP skivor med god framgång. Leon brukade hälsa på honom och fick titta på när han klinkade på sin gitarr. Ibland gjorde vi lite båtutflykter. Nu var det lite längre att ta sig ut till ytterskärgården med vår lilla segelbåt men vi besökte både Björkskär, Kallskär och Nassaskärgården även denna sommar.
I slutet av min semester hade jag ett stort bråk med vår hyresvärd som hade synpunkter på att vi tog upp för mycket plats på den yta som fanns att sola sig på de närmaste klipporna framför huset. Då fick han så han teg. Jag har aldrig varit rädd för någon och även denna herre fick erfara att han hade valt fel person att tjafsa med. Till och med hans frånskilda fru visade mig tummen upp och tyckte det var bra att jag sade ifrån ordentligt mot denna surgubbe. Även denna sommar var Annikas mamma Inga Maj med oss på ön och delade hyran med oss. Det fungerade alltid fint mellan henne och mig och jag minns midsommarhelgen som vi firade tillsammans på ön. Problemet med att hyra varje år på ett nytt ställe är ju att det är så jobbigt att släpa med sig en massa saker så att allt fungerar i ett hushåll och sedan släpa hem allting igen efter sommaren.
Tack och lov kunde vi stuva in allt i segelbåten när vi tog oss hem till Lidingö igen efter säsongen. Sommaren på ön hade varit okej men den gav inte mersmak att hyra även följande år.
På Näset gick vi ofta ned till ”Golfen” som vi kallade den angränsande delen till Lidingös golfbana. Där fanns en del lekredskap såsom gungor och sandlåda, en betongvägg som man kunde använda för att slå lite tennisbollar mot och en fotbollsplan. Leon och jag spelade fotboll en hel del och tripplade med varandra. Det var en gång som han blev så irriterad så att han blev lessen när han inte kunde få tag i bollen men jag tyckte väl att det ingick i uppfostran att förbereda honom för situationer där man inte alltid kan få det man vill. Men det var nog enda gången under hela Leons uppväxt som jag minns att jag gjorde honom ledsen. Vi var de bästa vänner man kan tänka sig och det fanns mycket kärlek oss emellan. Han hade börjat på daghemmet Nallebjörnen bredvid Källängsskolan och det funkade bra med hämtning och lämning.
I mitten av augusti satte vi igång med en film som handlade om tillverkning av elektroniska kretskort på LM Eriksson och där Odert von Schultz hade tagit hand om regin och klippningen och Anders Bodin filmade. Den gången hade vi med en ovanligt trevlig ljudkille som hette Ragge Samuelson. Han var duktig och hade en sorts speciell humor som jag uppskattade. Vi höll på att förundra oss över denna nya värld som innebar att man kunde få plats med hur mycket datainformation som helst på en liten plastskiva. Efter en månad var det dags för mig att flyga till Göteborg för att visa upp ”Kullenbergfilmen” som vi hade spelat in i Härjedalen. Kunden var mycket nöjd med vad vi hade åstadkommit. Hemresan gick med tåg av någon underlig anledning.
Den 27 oktober som är dagen före min födelsedag började vi på en ny stor film. Den skulle heta ”22 minuter och 22 sekunder” och under den tiden skulle man få uppleva Scanias värld. Det var en utmaning för vår regissör från Danmark Sune Lund Sörensen. Han ville få denna bildkavalkad att bli så intressant och spännande som möjligt utan ett enda förklarande ord utan enbart med musik som skulle passa rytmiskt till varenda bildavsnitt. Han var redan en mästare på det och han lyckades även med den här filmen. Men det visste vi inte den första dagen när vi gav oss iväg med en gammal Volvo amazon med släpvagn ned mot Oskarshamn där Scania hade en fabrik där man tillverkade alla sina lastbilshytter i Sverige. Vi var nu ett team som bestod av Anders Bodin som fotograf och Mikke Sandell som hans B-fotograf vilket innebär att man assisterar med filmladdning av kameran och ljussättning huvudsakligen. Sune hade hand om regin och jag tog ljud vid sidan om min inspelningsledning. Vi skulle kampera ihop under loppet av hela följande år vid inspelningen av denna film som spelades in på 35mm film för att bästa visningskvalité skulle uppnås. Filmen var huvudsakligen tänkt att visas på Scanias egen biograf i Södertälje. Vi hade en hel del utrustning att släpa med oss vid våra resor ut i landet från norr till söder och nu fick vi verkligen en inblick i detta fantastiska företag som inte enbart sysslade med lastbilar utan fusionerades 1969 med Saab och deras bil- och flygplansproduktion. Vi fyra killar fungerade bra tillsammans i teamet och det var intressant att få höra vad Sune hade gjort i Danmark under sina många år som filmmakare. Han hade tydligen varit gift och hade två döttrar i det äktenskapet men var inte särskilt intresserad att prata just om den sidan av sitt privatliv. Mikke Sandell var ju Thores son och Anders hade lovat Thore att han skulle ta hand om sonen som bara var sjutton när han kom till oss i firman för att lära sig hantverket. Han var ambitiös men han hade en envis sida i sin karaktär som tyvärr var lite jobbig att stå ut med i synnerhet när han ville göra en viss sak enbart på sitt eget sätt även om det var bättre att göra det på ett annat sätt. Det spelade ingen roll för honom om det tog dubbelt så lång tid att fixa en sak bara han kunde göra det efter eget huvud. Det tog honom några år för att slipa bort den värsta envisheten och det kunde bli tjafs vid sådana tillfällen då han hade svårt att ge sig. Annars var han okej. Han hade det inte så lätt med sin far som alltid hade gillat hans syster Maria mycket mera och även visade det vid åtskilliga tillfällen. Maria jobbade på Sandell Film under vissa perioder framöver. Hon var en ganska tystlåten och vacker flicka. Hon gifte sig med en kille som jobbade i reklambranschen och fick två barn med honom men sedan stack han ifrån henne. Det var lite tragiskt för denna söta tjej att bli lämnat ute på Lidingö i ett radhus med sin thailändska barnflicka så att hon kunde sköta sitt arbete på en bank. Nog om Thores barn. Förresten kommer jag också ihåg Mikkes mamma. Hon hade blivit lämnad av Thore men var ganska snäll mot Mikke. Hon bodde på Östermalm och var röstpedagog och hade många Dramatenskådespelare som sina kunder.
Glömde nämna att under augusti hade vi en trevlig liten inspelning med två skådespelare i rollerna som Eva och Kristina. Det var filmens namn och den handlade om två vänner som bodde på skilda håll men brevväxlade regelbundet och besökte varandra ibland. Det var första gången som jag jobbade med en film där skådespelare var med och det krävde att jag lärde mig att sköta den biten. Flickorna skulle behandlas med vänlig respekt och gärna lite till för att de skulle bli nöjda. En av dem var Jarl Kulles hustru Anne Nord och jag minns att jag vid premiärvisningen på filmhuset året efter hörde Jarl Kulle säga till sin fru Anne att han inte hade haft en aning om att det var en film som handlade om två lesbiska tjejer. Jag var jätteförvånad över den kommentaren och är det fortfarande men hans fantasi måste väl ha spelat honom ett spratt. Det var Torgny Anderberg som gjorde filmen och Posten var beställaren. Den som skulle klippa filmen var en flicka som hette Ulla Ledin. Vi hade lätt att prata med varandra och efter en lunch i stan så blev vi hängande kvar på krogen och det blev några glas vin och vi glömde bort tiden och återvände först vid tretiden till jobbet lite lätt berusade. Senare skulle hon och Sune hänga ihop ett tag. Hon hade en lya i Gamla Stan på Österlånggatan. Hon lyckades bra med att klippa ihop filmen som sedan vann ett pris vid följande års PR- Festival. Årets Festival hölls under tre dagar i November på Filmhuset på Gärdet. Det var första gången som jag hade tid att vara med och se ett antal filmer som branschen hade producerat under året. Sandell-Film hade med ett antal filmer varav ”Tusen och en mil” fick ett hedersomnämnande och dessutom fick en söt liten film som hette ”Seriemagasinet” ett sådant. Den filmen var jag med om att producera. Jag minns den för att dels hade vi killen som spelade Emil i ”Emil i Lönneberga” filmen i huvudrollen och dessutom lärde vi känna den tecknare som hade tecknat alla serier med 91an Karlsson i huvudrollen. Det var förlaget Semic som gav ut ett antal serietidningar som betalade den filmen. Börje Nyberg regisserade och den skulle visas i skolorna så att eleverna lärde sig hur det gick till när man gav ut en serietidning. ”Vår” Emil pryade i filmen på Semic förlaget och genom honom fick åskådarna inblick i hur det går till när man både tecknar och trycker samt säljer serietidningar.
Det var trevligt att komma till Filmhuset där jag en gång hade studerat Filmkunskap tillsammans med Annika. Nu satt jag under tre dagar ett antal timmar i den flotta biografen och fick se vad vi hade åstadkommit under året . Det kändes som om mitt företag höll mycket bra kvalité i jämförelse med de andra. Jag fick upp ögonen på en del andra filmarbetare som man i framtiden ville engagera. I pauserna och under lunchen träffade jag en del nya människor som man hade lust att lära känna. Det gav en hel del att vara med på visningarna och den sista dagen fick vi se vinnarna i de olika klasserna. Då satt jag i salongen och kunde vara stolt över det vi hade varit med om. Det var första men inte sista gången jag hade nöjet att delta i detta årliga branschspektaklet.
Det blev en liten tripp till Åbo i Finland med flyg den 23 november och sen igen en inspelning för 22.22 filmen som vi höll på med under decembermånaden. Sedan var det dags för tredje gången för den årliga julfesten på Sandell-Film. Mycket hade hänt under det sista året och vi hade blivit ännu fler vid julfesten och nu började jag känna mig redan som en ”gammal” medarbetare. Återigen var det dags att ta emot en chokladask och ett tennkrus.
