Redan den andra december 1978 satte sig Odert von Schoultz och Anders Bodin och jag ned på mitt kontor som numera låg i bottenvåningen på Johannesplan och var ett litet kungarike för sig själv. Här satt Sune och Anders och jag i samma rum och vi hade ett stort fönster ut mot gården och enbart gamla möbler som jag hade plockat ihop från en container som hade stått ute på gatan ett tag och där Franska skolan hade slängt lite gamla stolar och skåp. Två skrivbord hittade jag någon annanstans. Vi hade alltid musik på i rummet och det hela var som en salong där folk droppade in när det passade dem och de ville ha lite sällskap och en trevlig pratstund. Sune hade bara en bekväm fåtölj som han använde när han rökte sin pipa och när han inte satt och klippte sina filmer i rummet bredvid. Men nu satt vi tre killar och planerade en kompletteringsfilmning av den senast inspelade Saabfilmen. Jag tror att Lasse Svanberg var inblandad som regissör och en skådespelare som hette Peter Alm och nu behövdes det lite mer bilder med Peter Alm körandes med den fina Saab Turbo cabriolet som skulle filmas i sommarmiljö. Därför bestämde vi att vi skulle till Barcelona och ta med Peter och hitta en kvinnlig skådis där nere som skulle spela hans partner. När vi sedan är klara i Barcelona så återstår att ta en del bilder för LMEricsson mitt inne i landet men innan dess skall Anders och jag flyga till London, hyra en bil och ta oss till Leicester för att där ta bilder i en vindtunnel där en Scania lastbil skall testas. Det gäller hyttens aerodynamik. Sedan skall vi åter ta oss till Madrid och fortsätta filmningen där.
Det var inte bara en film vi skulle spela in utan en annan film som vi gjorde för LMEricsson krävde en del bilder på ett jättestort satellitteleskop som stod någonstans mitt i Spanien. På hemvägen skulle vi åka via Paris och även där filma LM-arbetare när de installerade diverse apparater i en telefonstation. På hemvägen skulle det tas några bilder av en utställning i Saarbrücken där Scania deltog med en av sina lastbilar och sen skulle det dessutom tillkomma ytterligare uppdrag som vi inte skulle få reda på förrän någon dag innan vi återvände till Sverige då hela Skåne såg ut som Arktis med snöhöjder på flera meter längs vissa vägar där vi skulle visa upp en Saab cabriolet i denna miljö. Så där satt vi och spånade hur vi skulle lägga upp hela den resan med bilar som skulle lånas av Saab och skådisar som skall dyka upp en viss dag i Barcelona och så vidare. Odert föreslog att hans dotter Amerie som var duktig på spanska skulle vara med när vi var i Spanien och det var okej för mig för att vi kunde behöva lite hjälp med att få allt att fungera där nere. Vi pratade om vilken typ av specialoptik vi kunde behöva för att få lite extraordinära bilbilder och sedan bokade jag utrustningen och skaffade en Carnét för att få all utrustning både in och ut i alla dessa länder vi skulle besöka. Det behövdes lite framförhållning och vi satt några dagar och planerade och jag kontaktade en del folk i Barcelona och Paris och anmälde vår ankomst och vad vi ville få av dem. Sedan skulle Saab leverera sin flotta Saabbil som vi skulle använde i Spanien och den ville vi ha levererad till flygplatsen i Nice dit Odert skulle åka i förväg den 27 december och ta emot bilen. Sedan skulle han tillsammans med sin dotter köra bilen till Barcelona där Anders och jag dagen efter skulle sammanstråla med dem. Hotell skulle bokas på alla ställen i förväg och jag skulle göra upp med Peter Alm så att han fick sina flygbiljetter från Sandell Film i god tid så att han kunde ta sig till och från Barcelona under vissa tider. Det var mycket att tänka på och det hjälper om man går igenom resan i förväg i huvudet så noggrant det går och tänker på allt som skulle kunna hända under alla slags omständigheter. Det är ett kul arbete och det är huvudsakligen jag som gör det arbetet när vi väl ha kommit fram till huvuddragen i planeringen.
Plötsligt kom Thore inspringande i rummet och säger att dagen efter så skall vi vara beredda med ett team för att filma diverse ballonguppstigningar i Uppsalatrakten där det just nu hålls ett världsmästerskap i ballongflygning. Vi avbryter Spanienplaneringen och jag tar omedelbart itu med morgondagens inspelning. Vi bestämmer att Anders skall fotografera och tar dessutom kontakt med Mikke Lindgren som råkar känna en av ballongpiloterna som deltar i VM. Den vägen får vi reda på alla tider som gäller och platsen de skall stiga upp ifrån. Morgonen efter klockan 05.45 så står vi där i det kalla och snötäckta vinterlandskapet nära Uppsala och tittar på hur de många ballongteamen fyller sina farkoster med varmluft. Vi hjälper till och jag som är lite ovan med dessa sysslor håller på att bränna mig lätt. Jag får varmluften riktad mot mig under en kort stund och det svider till hett i ansiktet och jag blir av med en del ögonbrunshår och en del huvudhår och ansiktet känns som efter ett för långt solande. Samtidigt är det svinkallt så att jag fryser om händer och fötterna. Felklädd för detta uppdrag. Det blir skitbilder av allt vi tar och det var för spontant att hoppa på detta tillfälle för att det inte fungerade såsom det var tänkt eftersom det dessutom var feltänkt. Så kan det bli ibland och vi glömde strax bort att vi överhuvudtaget hade tagit dessa onödiga bilder. De var tänkta att eventuellt kunna ingå i ”Sverigefilmen”.
Den 11 januari klockan 06.45 så är vi redo att filma ett ”slagprov” på en Scania lastbilshytt i Södertälje på C-labbet som är den avdelning där alla utprovningar av den nya lastbilsmodellen sker bakom lykta dörrar. Innan en hytt godkänns så har den genomgått åtskilliga slagprov både framifrån, från sidan och bakifrån. Man släpper stora järnklumpar mot bilen och simulerar krockar. Sandell Film följde utvecklingen av denna nya modell från ritbordet till den färdiga bilen som efter ca fem år kommer att lämna fabriken.
Filmen har namnet ”Program Q”. Hela teamet har varit tvunget att skriva på sekretessavtal med Scania. Det är första gången som jag är med om att filma ett tiotal ”slagprov” Efter provet tar vi lite bilder på provbanan där en lastbil tar sig upp för en brant backe som den med nöd och näppe klarar av men så är den också verkligen brant. Sen åker vi och käkar lunch på Scanias härliga personalmatsal som ligger så fint bredvid den stora sjön där även huvudkontoret finns.
Nu har jag kvar en hel del förberedelser inför resan till Spanien. Jag går till Stockholms Handelskammare för att flirta lite med tjejen bakom disken och så får jag mitt Carnét som den här gången är extra tjockt eftersom vi skall resa genom sju olika länder och få vår utrustning genom alla dessa tullar. Detta är innan Sverige gick med i EU. Sen återstår det enbart att hämta ut pengar från Skandinaviska Enskilda Banken och jag växlar i förväg till mig en hel del olika valutor. Allt från D-mark, Pesetas, Franska Franc, Engelska pund och en hel del Cash i svenska pengar. Jag skall ha hand om en jättestor reskassa som skall räcka till att betala dagtraktamenten till teamet under ca 20 dagar och till skådespelare och ett arvode till den spanska skådisen och pengar till eventuella statistarvoden och pengar till färjor och till oförutsedda utgifter. Bensin skall betalas under den långa bilresan från Spanien till Stockholm. Hyrbilen i England och så skall vi hyra en specialoptik i London för Englandvistelsen.
Dagen efter flyger Odert och hans dotter till Nice och hämtar ut den Saab cabriolet som de sedan kör till Barcelona där Anders och jag möter dem den 28 januari. De hämtar oss från flygplatsen med den flotta Saab Cabriolet som de fick låna av Saab i Nice. Vi avsluter den sena kvällen med en drink på hotellet och dagen efter skall vi till Sitges och rekognosera var vi skall ta vissa bilder med ett par i Saaben. Sen kontaktar vi en skådespelarförening som kommer med förslag på flickor som vi kan möta dagen efter för att bedöma om de passar att ha med i vår film. Vi hinner dagen efter att titta på den berömda katedralen ”Sacrada Familgia”och med att filma en halv dag för LM`s räkning på en stor telefonstation. Den andra februari anländer Peter Alm från Stockholm för sin medverkan. Redan vid första kvällsmiddagen så är jag trött på den mannen som höjer sig själv till himlen och inte har någon distans till någonting. Hur skall man stå ut med den ”idioten” under ett antal dagar? Dagen innan har vi hittad en spansk skådespelare som duger bra som Peters partner och även hon ser bra ut. Så denna Patricia och Peter och teamet åker till Sitges dagen efter för att ta lite bilåkningsbilder i en miljö som går att klippa ihop med de bilder som redan har tagits i Sverige tidigare. Den femte februari reser Peter redan hem och det känns som en befrielse när denna självförhärligande person lämnar scenen och vi åter kan andas ut vid måltiderna utan att bli torterade av hans skitsnack. Denna man skulle senare bli utgivare för ”Gula tidningen” som var en föregångare till ”Blocket” som är en motsvarighet till den tryckta tidningen. Han gjorde stora pengar vid den affären. Han behövde nog det för att stilla sitt stora ego.
Nu kunde vi njuta av den goda maten och den fantastiska atmosfären på fiskestauranten ”Carracioles” som låg i den gamla staden en bit ifrån ”Ramblan”. Där fick man alltid gå genom köket för att komma in i de bakre regionerna. En förmiddag passade jag på att få en massage nära hotellet som någon hade rekommenderat. Det var första gången i mitt liv och det som hände var lite lustigt och samtidigt mystisk för det var en supervacker spansk svarthårig skönhet som masserade mig rätt så hårt och det som började normalt ökade sedan i hårdhet så att det till slut nästan blev som i ett spel där man utsätter sin partner för stränga straff och får en kick av det. Jag höll masken och tänkte ”hur kommer detta att sluta”? Men jag klarade mig med livet i behåll. Jag trodde efteråt att jag hade drömt allting men när jag tittade på min kropp så fattade jag att det hade hänt i verkligheten.
Amerie och jag arbetade tillsammans med en del saker och hennes spanska hjälpte i vissa lägen. Hon var en trevlig bekantskap och det var kul att se henne och Odert tillsammans.
Den 6 februari flög Anders och jag från Barcelona till London för att vi skulle filma vissa utvecklingsfaser för Scanias nya lastbilsmodell inom ramen för ”ProgramQ-filmen”. Så vi sitter på planet på väg till England och jag tar upp frågan om vilken av de båda städerna som ligger längst österut. Anders säger att det är väl klart att Barcelona ligger längre väster ut på kartan än London och jag säger att det är tvärtom och han vill slå vad om 100 kronor och det gör vi och gissa vem som vann? Barcelona ligger längre österut och det är svårt att tro. Så vi landar i London och tar oss ut till Samuelsons för att hyra den utrustning som vi behöver här i England och inte vill släpa med oss från Barcelona. Den skall vi lämna tillbaka här igen i London innan vi återvänder till Spanien några dagar senare . Men först skall vi med hyrbilen ta oss till Leicester för där finns en vindtunnelanläggning där stora lastbilsmodeller testas för att förbättra vindmotståndet för den bil som Scania just utvecklar. Vi kommer på eftermiddagen till Leicester och för en gångs skull så finns det inget enkelrum att få tag på och jag förslår Anders att vi skulle för bara en natt bo i ett dubbelrum. Ytterst motvilligt går han med på det för att det är en helig sak att man kan dra sig tillbaka åtminstone under några nattimmer från andra människor. Jag förstår det mycket väl men han blir inte glad och surar lite framöver. Dessutom så är det engelskt vinterväder med kyla, fukt och regn och en förkylning smyger sig över oss båda. Det blir inte bättre när vi nu får vänta tills klockan 18.00 innan vi får tillgång till vindtunneln. I en miljö som liknar en stor fabrikslokal finns en flygplansmotor som alstrar blåst mot lastbilens framsida Luften blåses ut ur lokalen genom en öppning bakom lastbilsmodellen. En tekniker springer in och ut ur sin inglasade lokal där han sköter mätutrustningen. Vi småfryser och kontrasten mellan Spaniens angenäma klimat och detta tunnelhelvete är stor. Vi håller på till midnatt och sen tar det en stund innan vi ligger i ”dubbelsängen” och hostar på varandra. Dagen efter får vi två enkelrum och efter en lunch på stan så går vi åt var sitt håll och undersöker en del av affärerna för att se om vi kan hitta nåt roligt att köpa med oss hem. Klockan sjutton till 02.00 så kör vi en omgång till med flera olika modeller. Vitsen är att genom dessa tester komma fram till den mest ideala formen på lastbilshytten så att den drar så lite diesel som möjligt. Dagen efter bilar vi åter genom landet ner till London och återlämnar utrustningen. England was no fun!! Bilen lämnas in till hyrfirman och vi ser fram mot flygplansmaten. Klockan 24.00 landar vi och hämtas av Odert och Amerie som kör oss hem till sitt hotell i Madrid. De har under vår frånvaro tagit sig till Madrid och tittat lite på kartan och nu så begär de båda av oss att vi redan nästa morgon klockan sju skall vara startklara för att ta oss med bilen till Buitrago som ligger norr om Madrid. Vi protesterar för vi är ganska trötta efter Englandstrippen och en förkylning ovanpå det men det hjälper inte. De har någon slags förklaring varför det måste just ske morgonen därpå och inte kan vänta till dagen efter. Vi är sura och trötta och efter en snabb drink i hotellbaren så är det dags att sova. Efter en snabb frukost sitter vi i bilen och jag tror att det är Odert som kör men stämningen är inte på topp precis och vi kör och kör och visst är det lite kul att se på landskapet men vi kommer ju aldrig fram känns det som. Anders och jag har överlåtit logistiken åt Odert och Amerie och inte brytt oss om att titta närmare på kartan. På eftermiddagen så är vi Buitrago och det är något som inte stämmer för vi skall filma en satellitstation som är stor och bör synas från långt håll men den syns ingenstans och vi åker fram och tillbaka i denna lilla håla till stad eller rättare sagt by utan att se en enda människa. Den person som vi äntligen möter förstår ingenting. Han är säker på att det inte finns en sådan station som vi söker i denna trakt och påpekar att det finns säkerligen fler platser som kallas Buitrago. Vi börjar ana det och tackar för oss och vänder hemåt mot Madrid dit vi anländer vid midnatt. De sista timmarna var det genom mörker och regn vi tog oss fram. Åter en sängfösare före läggdags men nu så var Anders ganska så sur och menade att det var en ordentlig miss att köra så fel men innerst inne insåg jag att sånt kan hända och tänkte på ”Göppingenresan” där jag höll på hamna i fel land om inte i sista ögonblicket Björn hade ställt en fråga….
Vi hade nu upptäckt att ”vårt” Buitrago låg betydligt närmare Madrid och vi satsade på att åka först efter lunch till den platsen och vi anlände dit redan vid tretiden. Amerie följde inte med oss den dagen för hon skulle handla lite inför sin hemfärd dagen efter.
Så nu så är vi tre killar som närmar oss det ”riktiga” Buitrago hoppades vi när det så småningom dyker upp en tallriksformad jätteanläggning vid horisonten och vi blir glada att vi nu åter är på rätt spår. Vi tar oss fram till ett ställe där vi vill stå med kameran för att föreviga den plats varifrån man med LMEricssons tekniska hjälp sänder och tar emot signaler till diverse satelliter som svävar högt ovanför jorden.
Anders tar fram kameran, sätter den på ett stativ och sedan så skruvar vi på ett zoomobjektiv som skall ge en speciell effekt till den bild som Odert hade föreställt sig att han ville ha för att kunna klippa in i den färdiga filmen som handlar om telekommunikationer där ju LMEricsson är en av de stora spelarna på marknaden.
När vi står där och håller på med det så kommer det efter ett tag en bil körande och när den närmar sig oss så börjar Anders montera ned Zoomen från kameran. Precis när det är gjort så stannar bilen och en av männen i bilen kommer fram till oss och frågar på en knacklig engelska vad vi håller på med. Vi svarar att vi tar lite bilder på anläggningen varpå de meddelar att det är förbjudet att göra det. Vi säger att okej, i så fall så tackar vi för oss och vi tar ned stativet och lägger det in i bilens baklucka och åker snabbt därifrån. De tar sin bil och åker tillbaks till satellitanläggningen de kom ifrån. Nu tycker Anders och jag att det hög tid att se oss om efter ett lunchställe och då menar Odert att vi kanske skall ta oss en bit längre därifrån innan vi stannar för att äta. Han har känslan att det är bäst att vi får lite distans mellan den platsen där vi just har blivit iväg schasade och den restaurangen som vi kommer att välja för en efterlängtad lunch. Men så fort vi passerar ett ställe som ser ut att duga så vill Anders och jag att vi stannar där och trots att Odert protesterar en sista gång ställer vi bilen vid ingången och tar oss sen upp för en trappa och går in i restaurangen för att äntligen slå oss ned och få i oss en härlig lunch. Vi kopplar av och tar oss lite vin till maten och efter en kopp kaffe lämnar vi restaurangen. Vi hinner bara öppna utgångsdörren så ser vi att det står i en stor halvcirkel nedanför trappan ca tio soldater beväpnade med gevär och stirrar på oss och vi fattar fortfarande inte att det kan ha med oss att göra men det har det. Nu kommer en av dem lite framåt och börjar beordra oss att följa med dem till närmaste polisstation för ett förhör. Vi får sätta oss i vår bil och skall sedan följa den militärlastbil som kör framför oss. Så när vi tittar fram mot lastbilsflaket så är baksidan öppen och där på flaket sitter på bänkar de soldater som hade konfronterat oss när vi lämnade restaurangen. De som satt närmast oss hade sina gevär riktade skjutberedda åt vårt håll. Det var bara att snällt följa efter och avvakta vad som skulle hända. Odert hade fått rätt med sina farhågor att det kunde bli ett efterspel när vi ertappades med att filma anläggningen från långt håll. Personalen hade sett att vi riktade ett föremål som kunde likna ett raketgevär som satt på ett stativ mot anläggningen och därför sänt ut några för att ta reda på vad som var på gång och när vi sedan snabbt packade ihop vår kamera och stativ så misstänkte de att vi kunde vara eventuella terrorister. Spanien var på den tiden ett mycket speciellt land när det gällde terrorism. Så när vi hade flytt fältet ringde de för säkerhets skull till en närliggande militärkasern och bad dem följa upp vårt beteende och när de hade en bra beskrivning av vår bil inclusive numret så var det bara att följa vägen därifrån till den närmaste restaurangen där vår bil stod mycket synligt parkerat utanför ingången.
Vi kom in i den äldre delen av denna lilla stad och gatorna blev smalare och smalare och till sist stannade vi och ombads att kliva ut ur bilen och följa med till polisstationen. Innan dess visade vi upp vad vi hade i bagageluckan och försökte förklara att det enbart var en filmutrustning som vi hade med oss och inget annat farligt. Två militärer följde nu med oss in på stationen och överlämnade oss till den lokala ”Guardia civil” alltså polisen. Han som var bas där tittade på oss när han fick förklarat vad som var på gång och sen sa han till militären att nu är det han som tar över och de fick gå sin väg efter att han tackat dem för deras heroiska insats. Vi fick sätta oss på några rangliga stolar och avvakta inför vad som skulle hända härnäst. Först hände ingenting och efter en kvart så kom det en farbror som visade sig vara skollärare och hade hämtats hemma för att kunna vara tolk åt polismästaren och oss. Sen började förhöret och vi fick sitta där och se på hur polismästaren började med att skriva av allt väsentligt från våra pass som han studerade som om de vore statshemligheter. Han skrev med två fingrar och det tog sin tid. När det var överstökat så började samtalet och vi fick en möjlighet att berätta att vi skulle filma för LMEricssons räkning och vi kunde intyga detta genom att jag visade upp ett visitkort från en höjdare inom spanska LMEricsson. Denna person ringdes upp och resultatet blev att vi kunde fortsätta vår resa. Det var ju skönt att det löste sig på detta enkla sätt tack vare visitkortet och vittnesmålet från vår LM kontakt som satt i Barcelona. Det bestående intrycket under hela vistelsen är ju att det var lite kusligt att sitta i den lokal som var rätt så mörk inuti och känna på atmosfären och tänka sig in i hur det skulle vara om man verkligen hade åkt fast som terrorist och sedan var utlämnad åt rättsväsendet i denna lilla stad. Vi släpptes ut i friheten efter en timme och sen tog vi oss ut på landsvägen igen rikare på en erfarenhet och lite visare för återigen hade Anders och jag lärt oss något av Odert. Vi skulle ha lyssnat på honom för hade vi inte haft tillgång till visitkortet så kunde det ha tagit betydligt längre tid för oss att ta oss därifrån.
Nu åkte vi mot Barcelona och mellan klockan fem och klockan elva på kvällen så körde jag bilen. Vi övernattade i Zaragosa på Hotel Saga och morgonen efter gick färden vidare mot Barcelona dit vi anlände klockan fem på eftermiddagen. Nu var det måndag och efter att vi installerat oss på vårt hotell gick vi ut tillsammans för att efter en liten kvällspromenad tillbringa en helkväll på Restaurang Carracioles igen. Ägaren kände igen oss och visade oss personligen in genom köket till den bakre matsalen. Miljön måste upplevas och maten var superb. Det var en mycket trevlig kväll och nu när vi var klara här i Spanien så såg vi dels fram mot Paris och att vi närmade oss hemfärden. Det var en sådan kväll som jag alltid kommer att förknippa med att Odert hade sin berättarkväll och vi fick reda på den tid då han var på väg att gifta sig med en zigenerska i Jugoslavien. Minns enbart fragment men det var en riktig rysare som han dukade upp den kvällen. Vin lossar tungan.
På förmiddagen hade vi kvar några bilder vi skulle filma på stans telefonverk där Ericsson är leverantör för diverse system och sedan var det inte så långt till franska gränsen. Där visade jag upp carnén för tullarna och under den långa stund det tog för dem att fatta vad det handlade om så hann jag fundera över den gång då jag stod här förra gången och ville in i Spanien. Det var 1961 när jag hade mött amerikanen Bob i Nice och han bjöd mig och min kompis Harry att följa med honom till Tanger i Marocko. Då visade sig vid denna gränsövergång att Harry inte hade ett giltig resepass och vi fick vända om. Det var för 18 år sedan. Men nu skall vi åka vidare och vi tar oss via Perpignan mot Avignon dit vi anländer halv elva på kvällen. Dagen efter blir det att resa till Paris där vi skall bo på Hotel Terminus. Det tog oss hela dagen att komma så långt och vid sextiden var vi framme. På kvällen följer ett trevlig restaurangbesök och efter att vi tagit oss lite dricka på en bar väntade sängen efter en lång dags färd mot Paris.
På förmiddagen dagen efter åkte vi ut mot Versailles där vi tog lite bilder i parken och njöt av att vara där innan vi tog oss in på en telefonstation som låg där i trakten och även där följde vi upp LMEricsson telefolk i deras arbete. När vi hade tagit våra bilder tänkte vi ta farväl men då hejdade några trevliga anställda oss och sa att vi var välkomna att vara med när de hade sitt fredagsmöte. Vi tänkte först tacka nej men det var då någon drog undan en stor gardin och bakom denna var det uppdukat ett långt bord där det fanns massor med ost och charkuterier och några vinflaskor samt öl och Whisky. Jag trodde inte mina ögon. Det var som i en dröm. Så här så firar personalen att arbetsveckan är slut och det är deras tradition. Vi slog oss ned tillsammans med alla andra som nu tog plats och sen sa Odert att vi måste filma lite av den här tillställningen om inte annat så för att vi själva skulle ha ett bevis med oss hem att sådant verkligen kunde hända så Anders tog fram kameran igen och filmade lite. Sedan åt och drack alla i muntert sällskap mellan klockan tre och kvart i fem innan de sista hade lämnat bordet. Även vi skulle ta oss in till vårt hotell igen där vi landade vid sjutiden efter en ansträngande färd genom Paristrafiken en fredag eftermiddag. Oförglömligt.
Efter ett restaurangbesök på ”Quinson” fortsatte vi till Cupole och Café de la Paix och sen räckte det bra med utsvävningar denna fredag för att på lördagen gick resan vidare till Saarbrücken där vi egentligen skulle ha filmat för Scania men det slapp vi efter ett telefonsamtal från Thore där han nämnde att det var inställt. Vi tog oss vidare till Bad Nauheim dit vi anlände på lördagskvällen. Där fick vi reda på att vädret i norra Tyskland och Sverige hade blivit extremt. Färjorna mellan Travemünde och Trelleborg var inställda och snöstormen som satte in under natten gjorde att vi fick ligga still på hotellet och avvakta ny information angående färjorna. Jag fick under måndagen telefonledes kolla upp när färjorna skulle vara igång igen och boka platser för oss och bilen för att nu var det säkert många som ville över till Sverige när färjorna hade stått still under nästan två dygn på grund av storm och snöoväder. Sent på kvällen fick vi besked att vi kunde chansa att ta oss till Travemünde under de tidiga morgontimmarna för att hinna med färjan som avgick kring sju. Så kvart i fem satt vi i bilen och huttrade och klockan sex på morgonen var vi i Travemünde och lyckades komma med ombord bland alla andra bilar och lastbilar som hade stått och väntat på samma avgång som vi.
Vi pustade ut och åt en god frukost och sedan gick vi och la oss i hytten och sov några timmar. Det tog en stund att visa upp Carnén innan vi kunde rulla ombord och det var upp till mig att få den stämplad annars skulle det få stora konsekvenser vid hemkomsten. Samma sak gällde när vi sen rullade iland i Sverige. Då var det samma procedur men den här gången var det för sista gången under den här resan. Sedan tog vi oss till Malmö och checkade in på Hotel Savoy. Där fanns det en man som var chefsreceptionist och han agerade som om han ägde hotellet. Alla kände honom och han kände alla. Han var i sig själv en tradition. Vi hade ett nytt telefonsamtal med Thore och fick en beställning på bilbilder med den bil vi åkte i genom det snöklädda skånska landskapet. Skåne är ju känt för att om det snöar mycket och blåser hårt så kan det bli meterhöga snövallar efter vägarna sedan snöplogen har varit i farten. Så vi fick order att tvätta bilen morgonen efter och söka oss ut på vägarna och hitta ett maffigt ställe där det fanns flera sådana meterhöga snöväggar vid vägens båda sidor. Vädret var strålande den dagen och vi avslutade denna resa med att ta några exeptionellt bra bilder med Saaben som hade tjänat oss så bra under några veckor. Sen var det dags att styra kosan mot Stockholm. Lunch i Osby och fika vid Vättern betydde att vi var hemma vid klockan åtta i Stockholm. Dagen efter lämnade jag in filmen till labbet och efter ett produktionsmöte med Thore vid 10.00 gjorde jag min redovisning där jag går igenom alla utgifter och sammanställer alla kvitton och räknar om alla utländska växelkurser till svenska pengar och lämnar sedan resultatet över till Stefan som kollar igenom allting och berömmer mig som vanligt. På vägen hem den dagen så lämnar jag tillbaka den Carné som nu är välstämplad och efter att den blev godkänd så far jag tillbaka den summa pengar som jag hade betalat som disposition när jag hämtade den. Dagen efter tog jag kompledig och Leon var bara en halv dag i sin skola innan jag hämtade honom där och vi tillbringade resten av dagen tillsammans. Han har längtat efter sin pappa sa han. Nu var jag här igen.
