Det var i slutet på februari 79. Vi tittade på alla dagstagningar från Spanien- och Englandsresan som vi just hade återkommit från. Det finns en anteckning i min ”loggbok” från den tiden.” Snöbild oskarp” men allt annat var tydligen skarpt och okej. Det tog säkert några timmar att titta igenom alla filmbilder som vi hade tagit. Det var alltid jag som hade hand om arbetskopiorna som jag namngav, sorterade och visade upp i projektorn.Vid visningen satt teamet som hade varit med på resan och ibland så ville även Thore vara med och se på resultatet men det var inte så ofta. Odert satt alltid och rökte och drack lite kaffe. Det kom väldigt få kommentarer. Efteråt la jag tillbaka filmerna i kartongerna och till en hylla för pågående produktioner där de låg ända tills det var dags att klippa filmen.
I mars tog jag kompensationsledigt i elva dagar och det var skönt att koppla av och vara tillsammans med familjen efter en lång resa. Sen fortsatte jag i mitten av maj med filmen ”Scania 22:22” som Sune regisserade. Vi besökte Södertälje, hyttfabriken i Oscarshamn, bussfabriken i Katrineholm och Uppsala där vi filmade bussar i stadstrafik.
Sedan var det återigen dags för ett inhopp till den SJ Godsfilm som Odert kompletterade. Vi tog tåget till Malmö filmade hos tidningsförlaget ”Hemmets Journal” var i Arild och Arlöv, tog flygbåten till Köpenhamn och övernattade där och var tillbaka i Stockholm efter en vecka.
Den 18 maj satte vi igång med en ny produktion för Scania med namnet ”60/60” som åter handlade om en viss lastbilsmodell. Scania var verkligen vår största kund. Vi började med ett slagprov i Södertälje och tog diverse bilder på deras provbana. Några bilder tog vi inuti en av Sveriges Radios OB bussar som alltid används när TV tekniken ska vara mobil. OB- bussen var en Scania så klart. Helgen den 24 maj tog vi i familjen segelbåten och kom ända ut till Björkskär där vi tyckte om att vara. Vi passade på att ta en bastu i den lilla vedeldade bastun där man själv hjälper till att hugga ved så att det räcker för dem som kommer efter oss. Efter en sittning i den varma bastun tar man ett kallt bad och sen går man på upptäcktsfärd på ön. Vi tog oss efteråt till Södra Stavsudda och lämnade båten förtöjd vid den plats som vi hade hyrt sommaren 1977. Därifrån tog vi skärgårdsbåten hem till stan. Den 1 juni spelade vi in lite specialbilder som skulle ingå i Sverigefilmen på tennishallen i Åkeshov där Björn Borg alltid tränade innan han blev världsetta. I SALK- hallen väntade en kille som hette Tenny Svensson på oss. Han hade spelat och tränat mot Björn och nu skulle han hjälpa oss med att vara stand-in för Björn. Han fick slå bollen på många olika sätt och vi tog bilder ur olika vinklar och i olika hastigheter med kameran. Om kameran körs i hög hastighet kan man se resultatet i slowmotion. Både inne i hallen och även utanför i solljuset slog Tenny mot bollen tills Sune och fotografen Pelle var nöjda. Jag fick stå mitt i tennisbanan när Tenny slog en stenhård serveboll mot mig och jag hann nästan ej uppfatta att bollen slog i marken innan det sa pang när bollen studsade mot en vägg bakom mig. Sedan dess så vet jag vad tennis handlar om.
Den fjärde juni bar det iväg igen och den här gången var det bara Anders och jag som skulle göra en trip till Tyskland och Frankrike. Det var filmbilder till 60/60 filmen vi skulle ta med oss hem.
Jag hämtade Anders i Trosa med en bra Saab-bil som vi hade fått låna av Scania. Anders Bodin bodde i Trosa med sin Yvonne Wohlin som jobbade på Sveriges Radio som producent. De bodde i en gammal skola söder om Trosa. Anders hade även en liten lägenhet på Brahegatan nära Stureplan i Stockholm men bodde numera mest i Trosa. Han hade hittad sin Yvonne och de skulle gifta sig om tolv dagar. Anders hade redan varit gift en gång med Gunilla och de hade både en flicka och en pojke i tonåren som bodde hos sin mamma på andra sidan Johannesplan i Stockholm.
Nu åkte vi till Malmö och där mötte vi en lastbil med sin ägare och en förare som hette Jan. Vi skulle följa honom genom Tyskland ända ned till Frankfurt och ta en del bilder där vi visste att det skulle gå bra att få lite maffiga lastbilsbilder på Autobahn. Vi tog nattfärjan till Tyskland från Trelleborg. Efter att vi fått våra bilder lämnade vi sedan lastbilen i Frankfurt och åkte förbi flygplatsen. Vi konstaterar båda två att det vore en perfekt plats för att filma de oerhört lågt flygande planen som går ner för landning precis ovanför autobahn. Så vi vänder om på autobahn vid närmaste tillfälle och hittar sedan en idealisk plats på en liten kulle där vi sätter upp vårt stativ. Eftersom vi har med oss en häftig Zoomoptik skruvar vi fast den på kameran och sedan ställer Anders in siktet på de landande planen. En efter en dyker de upp och jag tar upp ljudet. Sedan så ser vi på andra sidan motorvägen en snabbt åkande polisbil som passerar oss med sirenen och blåljuset på som gör så att vi undrar vad som är på gång. Bilen försvinner men efter ett tag kommer en polisbil mot oss från andra hållet och även den har blåljus och sirenerna påslagna. Den närmar sig snabbt och tvärbromsar framför oss och ut hoppar två poliser med dragna vapen och springer mot oss upp för backen samtidigt som de skriker ”Hände hoch”. Jag kan ju språket och tror att det är en filminspelning på gång men jag ser inga andra än Anders och mig och sen säger jag till Anders att jag tror att han menar oss och att det är bäst att vi sträcker upp händerna. De två poliserna står bredbenta framför oss och skriker en gång till ”Los, macht die Hände hoch!” Sedan frågar de vad vi håller på med och jag svarar på tyska och förklarar att det här är ett fantastiskt ställe för att få en viss sorts bilder på landande flygplan. Men det tycker inte de och nu berättar de att förbipasserande bilister hade ringt till polisen och talat om att det ser ut som ett gäng terrorister står beredda med ett raketgevär för att skjuta ner första bästa landande plan. Vi lyckas tack och lov övertyga dem om att vi är harmlösa filmare från Sverige och sen så får vi genast packa ihop vår kamera och ge oss av därifrån med bilen.
-”Es ist strängstens verboten auf der Autobahn stehen zu bleiben!!!” är det sista vi får höra innan vi stänger bildörren och drar iväg med deras hjälp. Det är andra gången inom loppet av två veckor som vi blir haffade av polisen. Vid närmare eftertanke så är det lätt att fatta att på den tiden fanns det ett jättestort terroristhot i Tyskland med Baader Mainhofligan som gjorde sina illdåd. Så polisen var ”snäll” som lät oss åka därifrån utan att vi fick betala böter för att vi orsakat en massa trubbel för dem. Sen var det dags att åka söderut och där hade vi ett hotell bokat nära kameraföretaget Arriflex. Hotel Bosch på Amalienstrasse var ett mycket trevligt litet hotel. Vi fick våra rum och sedan så tog vi oss ut på stan och besökte en trädgård där det satt en hel del folk och njöt av sina öl och sin bratwurst och samma sak gjorde vi efter ett tag. Efter en stund så fick vi kontakt med två flickor som satt bredvid vårt bord och ett trevligt samtal kom igång. Vi frågade dem om de ville visa oss stan och de skrattade och sa att tyvärr hade de inte tid med det då de redan hade bokat in sig på något annat denna kväll men så fortsatte samtalet och vi kom överens om att mötas här igen på samma ställe två dygn senare vid samma tidpunkt och det gav oss något spännande att se framåt emot. Skulle de dyka upp då eller var det enbart snack? Vi skulle få se på lördagkväll.
Allt detta hände den 6 juni och dagen efter så började vi med att uppsöka Arriflex där vi hade förvarnat om att vi behövde deras hjälp. En mycket vänlig medarbetare tog hand om oss och vi lämnade över den kamera som vi hade tagit med oss i en liten koffert och bad honom att laga den åt oss. De hade lovat att det skulle kunna ske snabbt och att vi kunde få den redan dagen efter före stängningsdags. Vi erbjöds att följa med till personalkantinen och blev bjudna på en öl och snaps och en smörgås. Det var inget märkligt med det och sen sa vi adjö. Nu hade vi 30 timmar på oss att hitta på något så jag sa till Anders att jag skulle vilja låna bilen och åka en sväng fram och tillbaka till Innsbruck som ju låg bara ca 150 km därifrån. Han ville gärna följa med så vi drog genast ut på Autobahn och kring lunch var vi hemma hos min mamma. Hon tog emot oss som om det vore det mest självklara att jag dök upp utan förvarning. Men hon kände ju mig vid det här laget och var jätteglad. Genast gick hon ned till grannhuset där slaktaren höll till och köpte fyra kalvschnitzlar som hon sedan tillagade och tillsammans med en rykande färsk kartoffelsalat serverade oss. En schnitzel i reserv ifall de inte var tillräckligt stora för oss sa hon. På eftermiddagen åkte vi sedan med mamma till min syster Herta som bor på en höjd ovanför staden. Hon bor i ett flott hus med sin familj och nu bjöd hon på ett kaffekalas med ett efterföljande glas vin. Även min bror Hansi som precis hade gått i pension kom och höll oss sällskap och det blev en lång eftermiddag med mycket snack och sen tog vi adjö. På kvällen gick vi ut och åt på en krog och dagen efter så bilade vi tillbaka till München. Åter igen tog vi in på vårt hotell Bosch och senare på eftermiddagen besökte vi Arriflex för att hämta vår reparerade kamera. De hade gjort ett bra jobb och vi tackade och sen gav vi oss ut på stan igen för vi hade ju bestämt en träff med två flickor. Vi räknade inte riktigt med att de skulle komma tillbaka till den där trädgårdskrogen men enda sättet att få reda på det var att se efter på plats. Vädret var vackert och det var varmt och vi hoppades så klart att vi fick återse dessa två. När vi nu höll utkik efter dem så visade det sig att de redan satt vid ett bord och väntade på oss. Strax var stämningen så god så att vi bestämde att gå på en promenad i den näraliggande ”engelska trädgården”. En av flickorna bodde i Schwabing och hon berättade att hon älskade att spela piano. Efter en skön promenad i denna enormt stora park som är tre gånger så stor som Central Park i New York rekommenderade dom en restaurang där vi sedan tillbringade en mycket trevlig kväll tillsammans. Ingen av oss ville att kvällen skulle ta slut för alla visste att vår tid var begränsad i och med att Anders och jag dagen efter på söndagen skulle åka till Paris. Vi frågade om de ville följa med oss till vårt hotell för en liten avslutningsdrink vilket de gärna ville göra. Därefter minns jag att vi satt alla fyra i mitt rum vid ett vidöppet fönster. Det var kul att snacka både tyska och engelska och vi såg genom fönstret hur den nya dagen vaknade och alla blev tröttare och tröttare. Flickorna tog sig hem i gryningen. Anders och jag hade gjort upp om avresetiden kring 10.00. När vi uppehöll oss i receptionen inför avresan spelade killen i receptionen en skiva som gick rakt in i hjärtat på mig. Jag var tvungen att sätta mig och bara ta emot den musiken och sen fick jag reda på att det var fransmannen Richard Clayderman som spelade piano i en låt som heter ”Ballade pour Adeline”.
Denna söndagsmorgon när jag satte i en skön fåtölj och hade denna upplevelse av vad musik kan göra med en kommer alltid att finnas med mig så länge jag lever. Varför kan man fråga sig. Svaret är att det måste finnas någonting i den tonföljden som överensstämmer med vad som händer i min hjärna som är samma sak som i mitt hjärta. Några impulser som dinglar omkring och gör hela kroppen närmast viktlös så att det känns som om jag sitter ovanpå molnen och tittar nedåt mot jorden och ser därnere en människa som sitter i en fåtölj i en hotellreception som just har varit med om en natt som har gett honom att fundera över sitt eget liv och hur plötsligt han blir medveten om att det kan dyka upp en person som levt hela sitt liv parallellt med mitt och så en vacker kväll och natt så möts de två för en kort stund och ser på varandra och gillar det de ser och samtidigt vet att det är just nu allt händer för att imorgon så är drömmen över så vid man inte försöker ändra hela sitt liv och det gör man ju inte så himla lätt. Det säger paaaang och där sitter jag både lycklig över att ha fått vara med om ett sådant fantastiskt möte och likaledes redan lessen över att det tog slut så snabbt. Och då kommer den otroliga musiken och gör så att man knappt kan resa sig och gå in i rummet bredvid för att få lite frukost för äta ska man annars dör man och sedan är det bara att släpa ut alla sina lådor och väskor och ta adjö av den trevliga receptionisten som har varit vittne till vad som hade hänt. Hela dagen lång under bilfärden behöver vi inte säga ett ord till varandra utan var och en av oss lever i sitt inre.
Efter en vacker söndag på mestadels motorvägar rullar vi in till Paris vi niotiden på kvällen och kör på Champs Ellyées när jag frågar Anders om han har något emot att vi tar in på det lilla hotellet där jag bodde med Beatle Peter sommaren 1965 när vi hade flytt från Sverige för att söka lyckan i Paris. Han hade inget emot det trots att jag sa att det var en liten sylta till hotell. Så nu styr jag förbi Triumfbågen och fortsätter ytterligare några kvarter innan jag sedan kör in till höger och efter en 200 meter känner jag igen Hotel Dahlia på den lilla gatan där vi bodde. Jag går in och frågar om det finns två enkelrum och det finns innan jag meddelar madame att jag varit här för 14 år sedan och hon ler och säger att det kallar hon en trogen gäst. Nu tar vi in de dyra kamerorna från bilen och sen går vi upp till rummen. Jag ville ha samma rum som jag hade sist och det fick jag för på den tiden bodde jag i ett enkelrum med en stor säng. Jag låser upp min dörr och tänder ljuset och i samma ögonblick rasslar det till av två kackerlackor som väcks upp från den stillastående position på nattduksbordet där de har vilat sig innan jag dök upp. Det första jag tänker på är att det var en nyhet att de hade flyttat in i mitt gamla rum men nu fick det vara så för att jag hade inte lust att byta hotell enbart på grund av de små krypen. Strax efter vi hade slängt in våra prylar gick vi ut och slank in på närmaste bar där jag kände igen mig och där det var full rulle med mest nordafrikaner. Här hade tiden stått still sen jag var där sist med Peter. Vi kände oss lite som främmande fåglar härinne men det fick duga och efter gårdagsnattens övningar var vi dödströtta och stack snart tillbaks till hotellet och la oss i förhoppning om att slippa kackerlackorna krypandes över våra kroppar under natten. Nostalgi i all ära men så fort vi vaknade på förmiddagen checkade vi ut och körde till Versailles. Vi skulle i parken filma ett antal scener och det var lika fint där som sist förutom att vädret inte var lika bra. Nu regnade det lite men ljuset var vackert. Sen stod det några bilder på Place de la Concorde på vår önskelista och efter en god lunch i stan bilade vi vidare mot Saarbrücken och sedan norrut mot Osnabrück dit vi anlände kvart över ett på natten och sedan sov som grisar. På tisdagen hade vi gjort upp med bilfirman Karman Gia som på den tiden fortfarande gjorde modeller till Scanias lastbilshytter. Det vi här skulle filma ingick i den 60/60 filmen där vi filmade utvecklingen av den nya lastbilshytten. Vi började med att rekognosera och på eftermiddagen filmade vi hur det går till rent praktiskt när man sätter ihop de olika delarna till en hytt. Dagen efter åkte vi tidigt till Puttgarden där vi vid elvatiden tog en färja till Rödby och sen var det bara kvar att ta sig till Köpenhamn dit vi anlände klockan åtta på kvällen Dagen efter mötte vi KG Larsson, vår kontakt från Scania och filmade för hans räkning diverse saker i staden på förmiddagen och därefter gick färden via Helsingör till IKEA i Älmhult där det skulle tas några få bilder för godsfilmen för SJ som Odert fortfarande klippte. Efter den inspelningen var det dags att åka sista sträckan upp till Stockholm dit vi anlände klockan 24.00. Dagen efter var jag på kontoret för ett planeringsmöte för Sverigefilmen och planeringen höll vi sedan på med i två dagar. Sen var det dags att ta sig ned till Trosa för att vara med på Anders bröllop. Jag vill minnas att de vigdes vid sitt hus Hagberg på en vacker gräsmatta med havet nedanför. Sedan tog en buss oss in till Fina Fisken som var den restaurang som Yvonne Wholins syster Susanne ägde och som var känd som en av de bästa restaurangerna i hela Sörmland. Där satt vi och avnjöt en flott brollopsmiddag för att sedan ta oss hem till Ågården som är ett pensionat som ligger vid Trosaån. Annika och jag sov som kungligheter i den miljön och sedan åkte vi hemåt mot Lidingö. Nu var han ingen ungkarl längre utan i goda händer. Anders och jag träffar varandra fortfarande då och då (mars 2017). Jag och med att vi bor relativt nära varandra, jag på Mörkö och han nära Nynäs Slott. Han är den enda medlemmen i filmgänget som var med i Oman 1975 förutom mig och som fortfarande lever.
