Efter hemkomsten från den lilla trippen till München och Paris satte vi redan dagen efter igång med att hårdplanera den fortsatta inspelningen till Sverigefilmen ”Advantage Sweden”. Hittills hade vi bara mjukstartat med en del olika små inspelningar men nu skulle det bli allvar. Thore hade bestämt att vi skulle använda oss av Wesscamgänget igen för att kunna filma många intressanta och vackra platser i Sverige från luften. Det blev väldigt stabilt när man hängde kameran inuti en plexiglasboll som hängde utanför en helikopter som flög över stora delar landet. Det var ett dyrt sätt att få dessa fantastiska bilder och det krävdes mycket logistikplanering för att allt skulle klaffa. Jag kände att det här kunde bli mitt mandomsprov när det gällde att få ihop alla bilder som krävdes för den här filmen som skulle skildra både sveriges natur och dess näringsliv. Vi delade upp inspelningen i två delar och tänkta nu börja med bilderna från luften och efter det skulle Pelle Kjällberg och jag flyga till London och ta en del bilder på Wimbledon i samband med årets stora tennisturnering. Efter semestern tänkte vi sedan ge oss på industribiten.
Teamet bestod av Sune Lund Sörensen som regisserade och klippte filmen, Pelle som fotograferade och Einar Bjarnasson som hans assistent samt av mig som organiserade hela inspelningen och även tog ljudet.
Den 18 juni satt jag och planerade medan Sune och Pelle var ute och filmade på egen hand lite båtlivsbilder. Jag tåg åter kontakt med ballonggänget i Mjölby och vi tog sikte på att vi den 26 juni skulle mötas i Mjölby för att senare på kvällen filma vid Brahes slott när en drakflygare kastade sig ut från slottet och flög ned till Vätterns yta. Det krävdes både en drakflygare och bra väder för att det skulle fungera. Morgonen därpå skulle vi filma ytterligare en ballonguppstigning i Mjölby. Den gången ville vi få det hela även filmat från helikoptern med sin Wesscamkula monterad utanpå. Dessutom behövde jag kontakta London och det bolag som hade hand om rättigheterna till alla bilder som skulle tas inne på Wimledonarenan. Det var inte lätt att få det tillståndet och förhandla sig fram till en rimlig summa pengar som de accepterade men det blev ett okej så småningom på att vi var välkommen. Villkoret var att vi var tvugna att framkalla all film, som vi skulle spela in på arenan, på plats i London och sedan direkt visa upp den inspelade filmen för bolaget som ägde rättigheterna innan de godkände bilderna.
Den 25 juni kom Wesscamteamet till Stockholm från Oslo och mötte upp på Gärdet utanför Filmhuset den helikopter som vi hade hyrt in för ca två veckors filmning. Helikoptern kom från en privat ägare som hette Janhammar och Thore hade fått tag i en billig helikopter som han sa. Piloten som följde med var däremot inte så rutinerad som man ville att han skulle vara i såna här speciella filmsammanhang. Men han hade en tuff keps på sig när han mötte Wesscamgänget. Wesscamgänget bytte dörrar och satte in sina egna som var specialgjorda för att kulan skulle kunna hängas på en tvärbalk som gick igenom båda dörrarna. Batterieklumpen sattes fast på den andra sidan av förarhytten som en motvikt till kulan och sen gjordes en provflygning för att se hur piloten balanserade den nya tyngden på sin helikopter. Sen klev även Sune ombord med Ron Goodman som skötte helikopterkameran. De flög sedan iväg och tog en hel del flygbilder över Stockholm och kring de tre kronorna på stadtshuset. Därefter tog hela gänget in sig till kontoret på Johannesplan och tittade närmare på inspelningsplanen för de följande dagarna. Helikopterpiloten kom med sina kommentarer och gav oss information om var han kunde tanka upp om det behövdes och dagen efter flög helikoptern redan mitt på dagen ned till Brahe slott för att de skulle planera drakflygningen på plats. Pelle och jag tog oss ned till Mjölby med bil där vi mötte ballonggänget och gjorde upp om en ballonguppstigning morgonen efter innan vi checkade in på Stadtshotellet i Mjölby. När helikoptergänget anlände och även assistenten Frode med sin Wesscam-bil så åt vi middag och sedan la vi oss tidigt på kvällen för att klockan fyra på morgonen väckte jag hela gänget och vi tog oss en kopp kaffe ur en termos som jag hade förberett kvällen innan. Därefter gav vi oss ut till en äng lite utanför stan. Där mötte vi ballonggänget och trots att det redan blåste och att vädret inte var det bästa började de fylla ballongen med hetluft tills de insåg att nu gick det inte längre eftersom vinden ökade och pressade ballongduken mot marken så att hetluften trängdes ut ur ballongen igen och sen var det bara att inse att återigen så blev det ett misslyckat försök att få den berömda ”Sverigeballongen” till väders. Vi tog oss tillbaka till hotellet och la oss några timmar tills det var dags för en riktig frukost vid tiotiden. Vädret var bra och solen skiner när helikoptergänget ger sig iväg för att filma längs Kinda kanal och vidare till Nässjö och Jönköping. Där händer det något som gör att Sune ringer mig och meddelar att det inte fungerar med piloten och att han inte klarar av det speciella samarbetet med Wesscamfotografen Ron. Piloten vägrar att utföra vissa manövrar och Sune föreslår att vi måste byta ut honom mot en annan. Jag svarar att jag kommer att kontakta Thore och meddela hur det ligger till så att han kan avgöra hur vi skall hantera den saken vidare. Det hänger väldigt mycket på att vi får ut det mesta möjliga utav bilderna som tas från helikoptern. Jag ringer Thore och beskriver läget och han förslår att vi skall ha ett produktionsmöte dagen efter på förmiddagen med Wesscamfotografen och filmteamet.
När de kommer tillbaka efter Jönköpingsicidenten så får jag höra detaljer och det visar sig att piloten var otroligt nära att flyga in i en elledning. Det kunde ha blivit katastrof. Återigen går alla i teamet och vilar några timmar innan det är dags att försöka få till stånd ytterligare en ballonguppstigning här i Mjölby klockan sex på kvällen. Det visar sig att vi är otursförföljda och att vinden återigen tilltar när vi skall fylla ballongen och klockan åtta så flyger Sune och jag med Helikoptern tillbaka mot Stockholm. Pelle och Wesscamgänget tar sig tillbaka med vår inspelningsbil och vi gör upp om att ses följande förmiddag på Johannesplan vid niotiden för ett möte med Thore angående den fortsatta helikopterinsatsen. När Sune och jag sitter i helikoptern och vi kommer upp i luften så tar han upp en flaska vin ur sin ytterrock och skruvar av kapsulen och vi tar oss varsin stor klunk innan vi börjar njuta av utsikten och färden mot Stockholm. Det är en underbar sommarkväll och vi är nu i fin form när vi närmar oss Västerbron och snart passerar Gamla Stan och svänger ut mot Gärdet där vi skall landa. Då kommer jag på att fråga piloten om han inte kan ta en sväng ut mot Lidingö där jag bor på Näset så jag kan kolla om det är någon som jag kan vinka till som eventuellt står på balkongen hemma hos mig. Han styr genast ut mot Lidingö och jag dirigerar honom så att han gör en låg sväng ovanför det höghus som ligger på en kulle och han flyger extra lågt för att imponera på oss och det känns som om jag skulle kunna gripa balkongräcken på sjätte våningen innan vi sedan styr mot Filmhuset på Gärdet där vi landar och tar adjö från varandra. Han vet nog inte att det var sista gången som han fick flyga för Sandell Films räkning. Jag hade passat på att filma med min privata lilla superåtta kamera när vi flög över Näset. Nu tog Sune och jag oss gående till Karlavägen där vi slog oss ned på en parkbänk och tömde resten av vinflaskan medan vi gick igenom dagens händelser. Från uppstigningen klockan fyra på morgonen och två misslyckade ballonguppstigningsförsök och en nära krasch med helikoptern och nu till sist denna fantastiska helikopterflygning genom ett sommarsverige ända fram tills vi sitter här på parkbänken och skrattar tillsammans. Trötta men lyckliga tar vi farväl av varandra för denna dag och tar oss hem till var och ens nära och kära. Han till sin älskade Lärke och jag till Annika och Leon som förhoppningsvis sover när jag kommer hem vid halvelvatiden.
Det är fredag och nu sitter vi i ett möte på kontoret och Thore får nu höra en gång till hur viktigt det är att vi byter pilot. Han har redan förberett en del saker och senare under förmiddagen skall vi få klart besked att vi både byter Helikopter och pilot. Ostermans Aero är det mest kända bolaget inom helikopterbranschen i Sverige och det är de som Thore har kontaktat så fort han hörde igår hur det ligger till och på begäran av Ron så fick han även tipset att vi får en pilot som heter Wickmann med oss för att Ron har samarbetat med honom ett flertal gånger och tycker att han är den bästa pilot som han haft att göra med. Visserligen är det en dyrare affär men det är helt nödvändigt att vi byter. Vi ser efter hur vädret är de närmaste dagarna och från och med söndagen kan vi disponera Wickman. Nu planerar vi för de följande dagarna och bestämmer att på söndagen flyger vi kring Stockholm och ut mot Rindö som är en ö mittemot Vaxholm. Där har Thore ett stort hus vid vattnet och han kommer att se till att det sitter ett antal personer vid bryggan och dricker kaffé och är redo för att bli filmade från helikoptern utan att stirra upp mot densamma. På eftermiddagen denna söndag skall vi göra ett nytt försök att filma ballonguppstigningen i Mjölby. Jag har förberett ballonggänget på att vi dyker upp och vid sextiden är vädret oss nådigt och vi får upp ballongen och tar en hel del bilder på den mäktiga blå ballongen med inskriften ”Sverige” i stora gula bokstäver på sidan. Vi bedömer att det blev bra men inte tillräckligt med bilder och bestämmer att vi borde satsa på en riktig fullträff morgonen därpå. Så vi skiljs därefter med överenskommelsen att ses igen kvart över tre på natten ute vid den äng som vi har som startplats. Ballonggänget är fantastiskt och gör allt för att det skall bli succé. Direkt efter detta planeringssamtal tar sig både helikoptern och filmbilen samt Wesscambilen ner till Brahe slott där jag hade kommit överens med drakflygaren om att mötas vid solnedgången kring klockan åtta på kvällen. När Pelle och jag anlände dit så var helikoptern redan på plats och Sune och Ron pratade med drakflygaren om hur vi skulle lägga upp det hela. Meningen var att han skulle flyga ut från Brahe Slott och ned mot Vättern i solnedgångens vackra ljus. Problemet var att det måste blåsa lite åtminstone och nu var det tvärtom så att det inte blåste alls. Så efter en längre stunds dividerande insåg vi att det var bara att blåsa av inspelningen och hans insats. Han fick sitt arvode i alla fall av mig och sedan behövde helikoptern ta sig ned till Jönköping för att det var det enda och närmaste ställe att tanka upp den inför morgondagens tidiga ballongfilmning. Sune och Ron hängde med i helikoptern för att tanka och tog fantastiska bilder på vägen dit så när de återkom senare till Stadshotellet i Mjölby där vi brukar ligga över så var de glada och optimistiska för att nu fungerade även helikopterfilmningen perfekt med den nya piloten som var ett proffs ut i fingerspetsarna.
Måndag morgon klockan tre var det dags att väcka alla i teamet och efter den sedvanliga kaffekoppen så begav vi oss till den berömda ängen och nu visste vi att det skulle bli en ballonguppstigning under perfekta förhållanden. Ballongen fylldes långsamt upp med varmluft och sen var det dags att stiga upp till himlen och sväva med vinden mot norr. Pelle, jag och Frode i sin Wesscambil och en hel del andra följebilar följde ballongen på marken medan helikoptern höll sig i närheten av ballongen. Tack vare det sagolikt fina vädret blev det superbra bilder fick vi reda på när ballongen så småningom landade i en åker. Då var våra bilar redan på den plats som ballongen landade på. Pelle passade på att filma landningen från marken och sen gick jag fram och hjälpte till att få ballongkorgen som hade ställt sig på en gammal rostig hästsko flyttad därifrån till släpkärran. Det var jag som upptäckte hästskon som ju betyder att man får lycka med sig. Jag tog upp den och nu visste vi att vi hade fått alla ballongbilder vi behövde till Sverigefilmen. När vi hade ställt upp ballongkorgen på släpet var det en av killarna som tog fram en flaska champagne för att döpa oss i teamet till ballonggrevar. Alla fick en liten slurk och sedan kramade vi varandra innan de skulle åka till sina respektive jobb för att nu började en ny arbetsvecka för dem för att ballongen är bara en hobbyverksamhet i deras liv. Vi var tacksamma att de hade ställt upp så här fint för oss för en ringa betalning. Jag kommer aldrig att glömma detta friska gäng.
Här kommer nu en text på 2 A4 sidor som jag skrev som deltagare på en skrivskolekurs hösten 2018. Rubriken var att beskriva ett föremål och jag kom att tänka på hästskon som jag hittade i åkern där vår ballong landade. PS. Jag har fortfarande hästskon i min ägo och den hänger ovan ingången till verandan på Fridal.
”En hästsko som man hittar anses av många vara lyckobringande och enligt traditionen kan en hästsko fäst över ytterdörren verka gynnsamt för gårdens lycka eller bringa lycka i största allmänhet för ägaren.” läser jag på Wikipedia.
Min hästsko hänger sen många år ovanför husets ytterdörr. Det anses viktigt att hästskon hängs med tådelen nedåt för att lyckan inte ska rinna ut ur den.
Följande hände mig i slutet av sjuttiotalet vid en filminspelning i Mjölbytrakten.
Ute på en åker går en stor varmluftballong ned för att landa. Korgen med med två personer inuti dunsar hård ned i jorden. När vi samlar ihop ballonghöljet och lyfter den tunga korgen upp får jag syn på en rostig järnbit vars ena hälft sticker upp ur jorden. Instinktiv stoppar jag på mig fyndet
Efter en stund har teamet packat ballongen och ställt korgen på släpvagnen till följebilen
Nu är det dags att ta fram några flaska bubbel för det är bruk att skåla med varandra efter en lyckat luftfärd. Man kan till och med bli döpt med bubbel till flygbaron.
Den här gången är det inte vilken nöjesflygning som helst jag talar om utan denna ballongfärd var den sista i efter en rad av misslyckade försök till uppstigningar. Den här gången lyckades vi med allt. Det krävdes sex personer i filmteamet på marken och en influgen amerikansk fotograf som är specialist för att åstadkomma unika filmbilder från helikoptern. På den tiden var han ensam i världen med att ta helt skakfria filmbilder av den varmluftballong som utgör den röda tråden i vår film. Själv är jag som producent ansvarig för ekonomin och logistiken i denna produktion. Varje inspelningsdag kostar en mindre förmögenhet.
Stämningen är nu på top hos alla i filmteamet när anspänningen har släppt.
Även dom åtta frivilliga ballongentusiasterna som ställt upp under hela veckan och sett till att ballongen kom upp i luften är nöjda med sin insats. Vi konstaterar att vi är klara med den här inspelningen och tackar varandra innan våra vägar skiljs åt. Innan dess tar jag fram järnbiten ur min ytterficka som jag hittade för att se vad det är för något. Det visar sig vara en urgammal hästsko som jag nu glad visar upp. Alla som har kämpat sig genom denna veckas ansträngningar fattar plötsligen symbolvärdet i detta föremål. Vilken lyckträff att ballongen landade just på denna turbringare. Det måste väl betyda något.
Hur länge har denna järnbit legat under jorden på denna åker?
Hur många gånger har inte bondens plog dragits över den innan vi skulle väcka den till ett nytt liv?
-Kan den vara från järnåldern skojar någon?
-Nej, det äldsta nordiska fynden av hovbeslag är från 700-talet.
Det känns som jag har hittat en liten skatt som jag ska ta väl hand om. Den gamla rostiga hästskon blir plötsligt ett tecken på att det kanske finns något mystiskt…….
En skön trötthet kommer över mig. Vi var uppe redan vid fyratiden för att den tidiga morgonen eller den sena kvällen är den rätta tid för ballonguppstigningar.
Det får inte vara någon starkare vind för då lyckas man inte med att fylla ballongen med varmluft.
Två glas champagne får mig åter att tänka på hästskon som dök upp ur jorden. Hur gammal kan just den vara? Den kommer få en hedersplats hemma hos mig.
Fyrtio år senare hänger den fortfarande ovanför ingången till mitt lilla paradis på Mörkö. Den har hållit olyckan från mig under alla dessa år och det måste väl kallas för att den har sörjt för lycka.
Min hästskon luktar inte, doftar inte och den smakar inte men den betyder mycket för mig. Jag skulle sakna den. Den vaktar över platsen. Den påminner mig om en av mitt yrkeslivs mest lyckade och intensiva filminspelningar. Den ger mig en känsla av förgänglighet och ofta får den mig att tänka på dessa två arbetskamrater som jag har haft många fina år tillsammans med. De var med när vi hittade min lilla skatt ute på åkern men tyvärr finns de inte längre bland oss.
Jag är i alla fall övertygat att min kära gamla rostiga hästsko har bidragit till
”att bringa lycka i största allmänhet till sin ägare” såsom det står i Wikipedian. Slut!
Pelle och jag tog vår bil och åkte till en bonde i närheten som hade en jordgubbsodling och där tog vi bilder på en blond liten pojke som ”självplockade” och sedan styrde vi mot Stockholm. Sune och Wesscamgänget skulle bege sig med Helikoptern ned mot Lyseskil för att dagen efter hålla till på västkusten och få så många bra ”Sverigebilder” som möjligt med sig hem. Frode följde dem med Wesscambilen.
På tisdagskvällen anlände de till Stockholm och då mötte teamet upp på Johannesplan och tittade på filmbilderna som vi hade spelat in på söndagen och måndagen Jag hade fått med mig de filmrullarna från Mjölby och fått dem framkallade och nu tittade vi tillsammans på det vi hade åstadkommit. Det visade sig att det fanns en del repor på filmen men det var inte någon större fara och helhetsintrycket var alla nöjda med. Sune berättade att det de hade filmat på västkusten var mycket bra och stämningen var optimistisk när vi skiljdes åt halv tolv på kvällen.
Dagen efter onsdagen den 4 juli på förmiddagen var Pelle och jag på väg med flyg mot London där vi efter ankomsten och den obligatoriska tullstämpeln för vår carnét tog en taxi till Wimbledon. Bilen körde oss ända fram till ingången och efter att vi visat upp vår tillstånd att få filma inne på huvudarenan under hela eftermiddagen fick vi ta plats på läktaren och börja insupa atmosfären. Det kändes stort att sitta här där Björn Borg skulle kanske ta hem sin fjärde finalseger detta år. Han hade redan börjat 1976 och sammanlagt skulle han kamma hem fem Wimbledonseger i rad. Tills nu har jag bara sett den här magiska platsen på TV men nu så tittade jag mig omkring och såg den internationella publiken sitta bredvid mig och jag mitt bland dem. Pelle började redan ta lite bilder innan vi sedan förflyttade oss under eftermiddagen till olika platser för att få exakt de bilder som Sune hade beställt. Dessutom fick Sune så mycket mer än han hade önskat för Pelle var en mästare att själv vara kreativ. Det var inte Björn som spelade denna eftermiddag utan bara en av de många matcherna som pågick under fjortondagar fram till finalen som i år skulle infalla på en lördag. Finalen som vi hoppades skulle ha Björn Borg på den ena sidan av nätet skulle Pelle och jag filma på ett BB i Stockholm. Eftersom hela Sverige alltid tittade på Björns finaler tänkte vi göra en rolig scen av det hela genom att ställa en TV som sände finalen framför några nyfödda som ligger i sina plexiglassängar uppradade framför TV-apparaten tittandes på Björn som sträcker den stora pokalen i luften. Men ännu är vi inte där utan denna eftermiddag med vackert Wimbledonväder så är vi fortfarande på plats ända tills sista matchen är spelad på banan. Sedan får vi lämna in all exponerad film som avtalat med ”Transworld” som hade köpt sina rättigheter av the ”All England Lawn Tennis & Croquet Club”. De lovade att vi skulle få se den framkallade filmen dagen efter på eftermiddagen och om vi hade hållit oss till det överenskomna fick vi ta filmen med oss hem till Sverige. Vi tackade och sen tog vi oss till ett hotell som jag hade bokat i förväg. På väg ut såg vi den långa kön där unga människor sitter och ligger på gångbanan utanför wimbledonområdet och inväntar ett speciellt biljettsläpp som i demokratisk anda skulle ge även den lille mannen tillgång till finalen. Med andra ord man betalar genom att kanske ligga i flera dagar och nätter på en trottoar för att se finalen. Man kan ju undra hur man är funtad för att utsätta sig för detta skådespel. Men är man ung och tokig så klarar man det. Själv har jag lite svårt för den sortens engagemang och är därför extra glad för att vara med på sådana tillställningar genom att jag har ett priviligierat yrke.
När vi har duschat så ses vi på den obligatoriska whiskyn på mitt rum innan vi sedan går ut får att äta och hitta på nåt skoj. Dagen efter sover jag länge ända tills flickan som skall städa rummet dyker upp och börjar småflirta som jag uppfattar det och hon kommer tillbaka efter någon timme och jag säger att hon får gärna komma in och göra det hon brukar göra. Hon antar erbjudandet och sedan så följer en trevlig eftermiddag innan Pelle och jag tar oss till Transworlds kontor som finns nära vårt hotell. Där sitter vi och tittar på gårdagens resultat och den killen som är med oss blir mer och mer förvånad dels över de underliga bilder vi har tagit och dels så undrar han hur detta skall kunna användas i en färdig film. Vi skrattar och säger att allt är helt i sin ordning och att vi är nöjda trots att det inte syns en enda tennisspelare på ett sånt sätt så att man skulle kunna utpeka den personen med hans namn. Vi får mer än godkänt och får lämna kontoret med alla filmrullarna under armen. Hans bolag nöjer sig med att fakturera oss i efterhand och det borde de inte ha gjort för att det visade sig att de låg sedan längst ned i högen på Sandell Films prioriterade fakturor. Så under ett helt år fick jag ta emot deras betalningspåminnelser för att jag stod som kontaktperson på fakturan. Men så småningom upphörde deras brev att komma. Jag vet fortfarande inte om Stefan betalade dem eller om de tröttnade och gav upp för att det inte var värt att göra rättssak av det hela. Nu tog vi filmerna till hotellet och låste in dem innan vi tog oss ut på stan igen. One night in London stod på programmet och dagen efter flög vi till Stockholm dit vi anlände 14.55 och kom in till kontoret vid femtiden en fredag eftermiddag för att säga hej till dem som var på väg hem efter sin arbetsvecka. Vi mötte Thore som fick en kortrapport och vi fick veta att Helikoptergänget hade tagit sig upp i landet och filmade i Rättvikstrakten just nu och att de hade varit uppe i fjällen och tagit fina bilder på renar i snön. Vi skildes åt efter samtalet och Thore väntade bara på att rusningstiden tog slut så att han kunde ge sig ut mot Vaxholm och ta färjan till Rindö för att vara på sitt älskade lanthus över helgen. Själv väntade lördagsjobb för Pelle och mig och vi skulle försöka få tillstånd till scenen med babysarna som tittade på Björn Borgmatchen live. Jag höll på att försöka få tillstånd på lördag förmiddagen och vi var beredda att åka ut med en TV för att arrangera det hela men tyvärr så visade det sig att ett ”kanske tillstånd” blev till ett nej för filmning inom landstingets väggar. Det var okej för att vi sa att vi kunde arrangera det hela även vid ett senare tillfälle och till sist visade det sig att denna scen aldrig ens behövdes. På lördagskvällen fick jag ett telefonsamtal av Sune från Rättvik som talade om att helikoptern hade gått sönder och att de avbryter inspelningen men att de hade fått i stort sätt allt de var ute efter och nu skulle ta sig hem mot Stockholm. Wesscamgänget skulle ta sig till kontoret på Johannesplan på måndag och ta farväl av Sandell Film. Det såg ut som om vi hade klarat av dessa hektiska tre veckor och nu kunde jag tänka på mitt eget liv åtminstone för en dag för att nu på söndag den 8 juli skulle jag köra Annika och Leon ned till Bohuslän närmare bestämt till en liten tältplats på Hamburgön. Jag ”lånade” firmabilen” som fortfarande var en gammal vit Volvo Amazon och i den så packade vi det gamla tältet som Annika hade fått med sig hemifrån och lite annat campingtjafs såsom ett litet bord och ett campingkök osv. Sen tog vi oss ned till Hamburgön mellan 09.00 och 13.00. Jag stannade där till 17.00 och var hemma på Lidingö halvtolv på kvällen. Gissa om jag var trött när jag gick och la mig direkt i sängen för att kunna vara på kontoret klockan nio och möta Sune och få lite nyheter om hur det har gått för dem sen sist.
Nu följde omedelbart för mig tre dagar i Södertälje på Scanias provbana för att filma styrprov och bullerprov av den nya modellen till 60/60 filmen.
Den 13 juli är det fredag och jag har tagit ledig för att Sune har bett mig om att få åka med mig ner till Bohuslän för att han visste att jag skulle dit för att hämta hem Annika och Leon efter deras tältvecka på Hamburgön. Så jag lånade åter Amazonen från Sandell Film och så tog vi oss genom ett vackert Sommarsverige ned till ett litet hus han disponerade. Han hade bytt livskamrat efter tiden med Lärke. De hade gått skilda vägar för att hon inte lyckats få ett arbete som passade henne här i Stockholm och därför flyttade tillbaka till Köpenhamn. Sune var nu ihop med en trevlig kvinna som hette Elisabeth. Det var hennes föräldrar som hade en stuga här nere i Bohuslän vid havsstranden och där lämnade jag Sune för en välbehövlig semester. Han hade jobbat hårt för att få ”sina bilder” till Sverigefilmen. Så hade även jag och nu hade jag bara att ta mig härifrån till Hamburgön. Jag var full av förväntan för att möta mina älsklingar vid framkomsten. När jag var rätt nära ön så väntade jag vid en korsning bakom en bil tills det var dags att köra igång. Det var redan mörkt och jag var uppe i varv efter att ha kört ganska långt så när jag ser att bilen framför mig med registreringsnummer DJY799 släpper på sin broms så släcks bromsljuset och i samma ögonblick så gasar jag på för att hänga efter men då panikbromsar bilen framför mig och jag hinner inte bromsa utan jag åker in i bakvagnen på den bilen. Så himla retligt att krocka med en lånad bil. Vi stannar upp båda två och besiktigar skadan av min framfart. Jag har fått höger framlykta spräckt och lite plåtskador men den andra bilen har klarat sig nästan utan någon synlig skråma. Ägaren av den bilen konstaterar att det var nog inte så farligt och fortsätter att köra vidare och jag sparkar undan lite glas på marken och gör sen detsamma. Men visst var det ett tråkigt slut på denna dag och samtidigt början på min semester. Nu är det bara kvar att ta färjan över till Hamburgsund och sedan ta mig till tältplatsen. Äntligen kan jag koppla av efter resan och nu tillbringar jag två dagar här med Annika och Leon. Vi går och badar och klipporna vid badplatsen är helt underbara. Vi är kvar lördag och söndag och åker mot Stockholm på måndagen. Jag lämnar bilen tillbaka på tisdag morgon och ställer den ned i garaget samt skriver en liten lapp till Stefan som jag vet kommer att se bilen senare på dagen där jag hittade på en händelse som förklarar skadan på lyktan och framvagnen på Amazonen. Sen är det semestertime och ut till skärgården med segelbåten.
