Den 22 oktober 1979 gick flyget till Paris för en mellanlandning innan vi flög vidare mot Benin. Vad skulle vi göra där? kan man undra. Som jag i förra kapitel nämnde så var denna resa viktig för att vi skulle kunna visa upp snabba resultat och initiativförmåga gentemot kunden ASEA. De ville ha en storfilm om sin världsomspännande verksamhet men filmen skulle vara lite nydanande och läcker och därför hade Sandell-Film fått napp hos ASEA´s informationschef och det var enligt honom okej att vi satte igång att filma men den mannen skulle snart bli avlöst på sin post och därför kunde han inte själv skriva på filmkontraktet med Sandell Film utan sköt upp detta till sin efterföljare som kunde ta hand om filmbeställningar som var lite känsliga att genomföra på grund av uppdragets karaktär och därmed förenade stora kostnader. Men både den nuvarande informationsdirektören och vår chef Thore var medvetna om att ju mer material vi redan hade filmat innan den nya chefen började sin anställning desto svårare var det för den mannen att avbryta projektet. Därför blev det lilla teamet som föregående vecka höll på med Sverigefilmen nu snabbt sänt iväg till Afrikas djungler för att där filma ett stort pappersbruk där ASEA hade fått ansvaret att sörja för hela strömförsörjningen. Pappersbruket la man mitt i ett djungelområde dit enbart en väg ledde och det skulle ta från staden Douala som låg vid kusten ca två och en halv timme att ta sig dit på rätt så dåliga vägar. Man hade placerat bruket så långt inne i skogen för att man skulle kunna avverka träden som behövdes för pappersframställningen i en stor cirkel runt själva pappersbruket. Den elektriska strömmen skulle tas från ett kraftverk som låg vid ett vattenfall i närheten av pappersbruket. Bruket ligger i Kamerun men innan dess skulle vi göra en avstickare till Benin där vi skulle filma en transport av en container innehållande ett litet elverk som skall skeppas till huvudstaden Cotonous hamn per båt och där skall lastas över till en järnvägsvagn för att åka på räls genom hela Benin för att slutligen hamna i grannlandet Burkina Faso .
Vi i filmteamet sitter på flygplanet hela natten och på morgonen klockan halvsex landar vi i Benin och kliver halvvakna av planet. En uppgående morgonsol lyser emot oss när vi ger oss iväg till tullen för att prata oss igenom deras förundran. Men där är det stopp direkt och vi inser att vi får nog be om hjälp av den kontaktperson som ASEA har här i stan. Vi har även Stig Trone Holst från ASEAS filmavdelning med oss på denna resa och vi är lite nyfikna över hur han kommer att agera och om han kan vara till någon hjälp på denna resa eller om han är mer som än kvarnsten kring vår hals? Men tills vidare bestämmer vi att ta en taxi och åka in till det hotell där vår kontaktman skall bo. Vi meddelar tullens tjänstemän att vi kommer att återvända senare för att hämta vår utrustning och våra väskor och tar avsked från dem tills vidare. Vid framkomsten till stan kliver vi av vid det lilla hotell som ligger vid en strandväg och slår oss ned i några stolar som står på en veranda där vi har en fin vy över havet som ligger på andra sidan gatan. Jag går in till receptionen och försöker få kontakt med ASEA mannen och lyckas efter ett tag få liv i honom och efter en halv timme så kommer han till vårt bord på verandan och beställer en frukost åt sig. Han ser lite bakfull ut och han kan inte heller ha sovit många timmar denna natt. Så ser han ut i våra ögon. Han röker frenetiskt och undrar vad vi är för ena och vad vi förväntar oss av honom. Vi pumpar honom på information om allt mellan himmel och jord men framförallt om hur det ser ut med containertransporten från båt till tåg. Han ser förvånad ut och undrar varför vi inte vet att det är ytterst osäkert att veta hur länge strejken i hamnen kommer att ta och att det kan ta mellan en eller flera veckor. -Detta är Afrika och här skall man ta det lugnt och inte stressa. Det märktes att han hade varit länge i Afrika för att han tog det synnerligen lugnt och det bidrog till att vi genast insåg att det bara var att anpassa sig till landets seder och inte stressa upp sig själv över saker man inte har något inflytande över. Så även vi tog in några öl efter frukosten och började orientera oss mer på djupet över sakernas tillstånd. Efter lite diskussioner kom jag fram till att det inte var nån idé att spendera en massa tid på denna osäkra transport. Så jag kom med förslaget att vi skulle strunta i att filma transporten i nuläget och istället åka till Kamerun och där filma pappersbruksjobbet som kanske skulle ta några dagar och sedan kontakta Benin igen för att få reda på om strejken i hamnen hade upphört. ASEA mannen skrattade och sa att vi fick gärna ringa honom men chansen att trafiken skulle vara igång igen om en vecka var obefintlig eftersom allt gods som hade samlats i hamnen skulle ta veckor i anspråk att fraktas därifrån. Så vi bestämde att Stig och jag skulle ta oss till en resebyrå i stan och boka ett flyg till Kamerun så att vi kunde ta oss härifrån så fort som möjligt. Sune och Pelle skulle sitta kvar här på verandan och avvakta tills de hörde från oss igen. ASEA´s kontaktperson gav oss lite tips om att vi nog behövde söka upp polisen för att få ett inresetillstånd och ett utresetillstånd till och från Benin. Vi trodde att han skojade men även på resebyrån blev vi upplysta om samma sak så Stig och jag begav oss till polisen efter att vi hade fixat flygbiljetter för ett kvällsflyg till Kamerun. Hos polisen var det spännande att ta sig in i en kasernliknande byggnad och det visade sig att militären och polisen var samma sak och här gällde det att ställa sig i kön på en balkong och vänta tills det efter nån timme var vår tur att nådigast tas emot av en figur i uniform bakom ett skrivbord. Han fattade inte att vi skulle ha inresetillstånd och inte uppehållstilstånd utan samtidigt som vi fick inresetillstånd skulle vi be om att ett utresetillstånd för samma dag som vi kom in i landet. Allting kändes främmande för honom och han fick gå och be om hjälp och nu kom lunchen emellan och vi fick vänta ytterligare en timme innan en annan höjdare kom och skulle undersöka vad det var vi verkligen ville ha av dem. Franska var språket och varken Stig eller jag var några experter på franska men vi fick fram med händer och fötter det vi ville och kring tretiden på eftermiddagen så hade vi två stämplar i alla våras pass och nu så var det hög tid för Stig och mig att ta en taxi och återvända till hotellet där vi fann både Pelle och Sune sittande i skuggan framför åtskilliga ölflaskor som de hade tröstat sig med medan Stig och jag hade ordnat upp de värdsliga tingen så vi senare på eftermiddagen kunde ta oss ut till flygplatsen och se till att vi fick tillgång till vår utrustning och våra resväskor som fortfarande låg där i det lilla tullhuset. Men först fick vi i oss lite mat och dryck och efter maten tog jag ensam en liten promenad längs gatan fram till ett ställe där de lokala fiskargubbarna höll till och jag såg på hur de kom iland med sina fångster undan för undan och det var verkligen exotiskt att se på livet här vid stranden. På trottoaren mötte jag några grisar som höll till mellan havet och strandpromenaden. Vi femtiden tog vi en taxi och gav oss iväg till flygplatsen. Efter en kvart skriker Pelle upp och säger att vi får vända om för att han har glömt sina glasögon på restaurangen där de hade druckit öl hela dagen. Jag tänkte fan att det skulle hända stackars Pelle för att nu hade han säkert dåligt samvete för att han inte skötte sig riktigt bra. Att bli av med sina glasögon vid ett sånt tillfälle där jobbet är avhängigt av om du kan se eller inte när du tittar genom kameran är rätt allvarligt för man får inte fram ett nytt par glasögon på en kvart. Så vi vände med taxibilen och hoppades på tur men det visade sig att glasögonen var borta och vi fick vända igen och nu var vi lite oroliga. Hur skulle det gå framöver ? Vi hade ju en av kundens observatörer med oss på denna resa vilket kunde ha viss följder. Vi visste ännu inte hur Stig från ASEA skulle vara inställd gentemot oss i teamet. Om han skvallrade hemma att vårt team inte skötte sig utan att fotografen var full och slarvade bort sin glasögon så såg inte det så bra ut inför den nya informationschefen som skulle skriva kontrakt med Sandell Film framöver. Så gick tankarna när vi nu var på väg till flyget och svettades ordentligt denna eftermiddag. Att vi nu hade varit utan sömn i 34 timmar med enbart någon timmes vila på planet gjorde inte det hela bättre. Så när vi nu anländer till flygplatsen och kliver av bilen så kör det fram en kille på en liten motorcykel och erbjuder oss Pelles glasögon som han håller fram åt oss. Men han vill ju gärna ha betalt för dem tycker han. Vi blir förvånade allihopa och visserligen så fattar vi genast att det troligen är någon svindel på gång i och med att han förmodligen har tagit glasögonen vid ett visst tillfälle från Pelles bord på restaurangen för att senare kunna göra en liten affär med oss. Det kan även ha varit så att han tog glasögonen först efter att vi hade glömt dem på verandan. Det enda viktiga för oss var att få glasögonen av de två killarna som krävde en viss summa för att de hade varit så vänliga och följt oss hela vägen till flygplatsen och så vidare. Jag betalade summan de begärde och sen åkte de sin väg. Vi var glada att det hela hade löst sig på detta sätt för de pengarna var väl använda och nu så skulle vi ta itu med tullpersonalen för att åter komma i besittning av vår utrustning. Vi var beredda att betala en slant om det skulle behövas för att de hade ju vaktat våra prylar under dagen men de var bara förvånade när vi erbjöd dem lite pengar för att de ville hjälpa oss att transportera utrustningen till incheckningsdisken för vårt kvällsflyg. Vi fick låna en av deras små vagnar för att få med oss allt och sen var det bara checka in allting igen så vi kunde ge oss iväg med kvällsflyget till Kamerun. Jag behövde inte stämpla carnén för vi hade officiellt aldrig tagit in utrustningen i landet. Så efter några timmer satt vi på ett plan igen och nu så fick jag äntligen några timmars sömn efter att vi hade fått en måltid serverad. Någon gång i sena natten landade vi i Douala som ligger vid Kameruns kust och nu skulle det bli spännande att se hur det gick att komma in i detta land med alla våra prylar i flera trä- och aluminiumlådor. Vi passerade genom passkontrollen och sen så väntade vi på våra väskor och utrustningen som omfattade ett antal större lådor. Efter ett tag dök våra resväskor upp men inga lådor innehållande vår utrustning syntes till. Det var inte bra utan nu började vi bli oroliga. De kanske inte ens hade kommit med samma plan. Efter en del letande efter möjliga förklaringar upplystes vi av någon person att lådorna förmodligen hade förts till ett närliggande tullhus eftersom lådorna var för stora för hanteringen av den personal som fanns under natten på flygplatsen. Vi hoppades att det var rätt information men kunde inte göra något annat än att återkomma dagen efter för att kolla vidare. Nu lämnade vi flygplatsbyggnaden och kom ut i den fuktigt varma luften utanför och blev genast överfallna av ett helt gäng taxiförare som tog tag i våra väskor och höll på att ta dem ifrån oss för att var och en ville ha en körning med oss som kunder. Med nöd och näppe fick vi hålla i våra väskor och jag började skrika åt dem att de fick lugna ned sig och det gav ett visst resultat. Nu fick vi konferera inom teamet vart vi skulle ta oss. Vi hade inte beställt några rum i förväg utan fick improvisera bäst vi kunde. Det var så att Pelle hade varit i Kamerun tidigare och filmat med en svensk regissör under ett antal månader och han bodde på den tiden på ett litet ”råtthotell” med namnet Faiser på grund av att den filmen hade haft så låg budget. Där hade han mött en hel del flickor som jobbade som prostituerade och höll till på samma hotell och han hade blivit god vän med några av dem. Pelle kom nu med förslaget att vi alla skulle åka till det hotellet och inkvartera oss där. Jag sa genast emot och menade att efter den rätt så jobbiga resan som vi hade gått igenom så behövde vi komma in på ett bra hotell för att återhämta oss men Pelle protesterade och ville absolut till sitt gamla hotell. Även Sune tyckte att det vore kul att se hur Pelle har haft det på sitt ”råtthotell” under sin förra vistelse i Douala. Han ville vara lojal mot Pelle och det var helt okej. Så jag tog hand om planeringen och frågade en av taxiförarna om vilket som var det bästa hotellet i staden. Fick som svar att SABA hotellet var det bästa. -Då gör vi så att Stig och jag åker till SABA och tar in där och så ses vi där imorgon eller rättare sagt idag klockan tolv vid receptionen. Okej, alla var nöjda och vi satte oss i två bilar och åkte in till stan. När vi kom fram till hotel SABA visade det sig efter en kvarts dividerande i receptionen att det inte fanns ett enda rum att uppbringa utan vi blev hänvisade till ett annat hotell dit vi fortsatte med samma Taxi och där var det möjligt för Stig och mig att kunna övernatta.
Vi blev visade till två rum som befann sig i ett gårdshus. En trappa ledde upp till första våningen och det första jag ser är en kvinna som ligger där på en gång precis utanför de rum som vi skulle få. Nu började det bli ljust ute och när jag såg mig omkring från den balkonggången där vi nu stod och undrade över hur vi hade hamnat här så såg jag nedanför en präktig trädgård med palmer och stor grön växlighet och bortom detta så kunde jag skönja större båtar i en hamn. En liten kille öppnade dörrarna till våra rum och äntligen fick jag komma in till ett avskilt litet område där det bara var att slå sig ned och pusta ut. Innan dess hade Stig och jag kommit överens om att äta frukost vid niotiden och sedan ta oss ut gemensamt till Tullen vid flygplatsen för att spåra upp vår utrustning. Jag låg på sängen en liten stund och tankarna gick runt i skallen hur det kommer att gå med utrustningen. Var är den och så vidare. Hade den verkligen kommit med samma flyg som vi? Då knackade det på dörren och jag öppnar och få se den flicka som hade suttit utanför på balkonggången som frågar om hon får komma in till mig. Jag kände att det lät intressant att få göra mig bekant med en person som kom härifrån och hon klarade lite engelska och lite franska så vi slog oss ned i rummet och jag tog fram en Whiskyflaska som jag hade i resväskan. Vi skålade och drack några glas och jag hade inte hjärtat att be henne att lämna mig utan erbjöd henne att lägga sig i den andra sängen. Jag ställde klockan på nio och somnade in som en stock. Vaknade vid nio och efter en snabb dusch bad jag tjejen att följa med och äta frukost vilket hon tackade ja till och sen tog vi adjö från varandra. Ett snabbt möte i en ny värld. Stig var lite förvånat när vi hade fått sällskap vid frukosten och på vägen ut i en taxi till flygplatsen undrade han hur natten hade varit? Annorlunda sa jag och sen så bad vi föraren att ta oss direkt till tullhuset där de stora lådorna förhoppningsvis hade hamnat. Jag hade med alla dokument som kunde bevisa att det var vår utrustning och när tulltjänstemännen fick se våra inlämningskvitton för lådorna så lokaliserades de genast och kördes fram på en liten vagn. De kollade en av lådorna och jämförde numren på ett objektiv med numren som stod på carnén och sen fick vi den berömda införselstämpel. Vi hade beställt en stor och rymlig taxi och det var klokt för nu hade allt plats i bilen och vi bad föraren att ta oss till hotel SABA. Där fanns det fortfarande dåligt med plats för oss men vi sattes på väntelistan och fick i alla fall förvara vår utrustning bakom receptionen. Nu betalade vi taxin och så satte vi oss i vid swimmingpoolen där det fanns en bar och kunde nu för första gången koppla av. Vi hade fått tag i utrustningen och när som helst så väntade vi in Sune och Pelle som vi skulle möta här i receptionen. När jag efter en kvart gick ut i receptionen anlände de två med sina väskor och även de fick ställa in dem i samma rum där vår utrustning redan fanns. Sedan käkade vi en återföreningslunch i den flotta restaurangen som även den låg ute i det fria och gränsade till det öppna poolområdet. Allt kändes superlyxigt. Lunchgästerna kring oss bestod av rika afrikaner och guldet bara glänste kring halsarna, på deras öron och händer hos samtliga kvinnor och män som var superelegant klädda. Vi sköljde ned maten med några öl och sen berättade Pelle att han hade redan kontaktat en kille från Douala som hette David och som nu var på väg hit. Den killen hade varit assistent till filmteamet när Pelle var här för ett halvt år sedan. David dök upp lite senare och vi anställde honom omedelbart för några dagars medverkan vid vår inspelning. David hade sitt arbete på Centre Culturelle här i Douala och vi fick genast bra kontakt med varandra. Han tipsade oss om var vi kunde få tag i en hyrbil som skulle duga bra för det arbete vi hade framför oss. Vi skulle dagligen ta oss ut på en två och en halv timmars enkelresa till vårt pappersbruk långt inne i djungeln. Det betydde att enbart restiden varje dag skulle bli minst fem timmar om allt gick bra. Men oftast så tillkommer det punkteringar och då tar det betydligt längre tid att ta sig till stan igen. Vi fick alltid ha minimum tre reservdäck med oss på biltaket. Det var standard vid den typ av resor blev vi upplysta om. Det skulle visa sig att David var expert på byta däck på den Peugot som vi hyrde och det var mycket viktigt att hålla sig till reglerna när man ger sig långt in i djungeln.
Plötsligt när vi sitter där vid poolen och tar en siesta efter lunchen så hojtar Pelle till och säger att han har tappat eller glömt sin plånbok på det lilla ”råtthotellet” där han hade sovit första natten. Förmodligen hade han plånboken framme när han ringde David innan han tog sig hit. Jag tänkte att nu får det väl räcka med konstigheter men det är mitt jobb att styra upp alla sådana incidenter och vi går genast ut till receptionen och ringer till ”råtthotellet” där de känner igen Pelle mycket väl och tack och lov finns plånboken där för avhämtning. Så Pelle och jag tar oss dit och nu får jag se hotellet och möta några av hans ”vänner” och de verkar vara jättefina och alla visar sin tillgivenhet till Pelle och även jag är välkommen och de ber oss att återkomma senare under veckan för en kväll och vi lovar att göra så om möjligt. Medan vi var borta från hotellet hade Stig och David hämtat en vit Peugot med tre reservdäck på taket från hyrfirman och dessutom kunde vi nu checka in eftersom vi hade fått de fyra enkelrum som vi ville ha på hotel SABA. Framåt kvällen var allt ordnat för morgondagens första besöket till pappersbruket.
David kom till vårt hotell med hyrbilen och hämtade oss och sen var vi på väg, trodde vi. Vi åkte in på en bensinmack och tankade och upptäckte samtidigt att det var dags att fylla på luft i ett av däcken. Det visade sig att det var fel på ventilen och det var bara att lämna in hela däcket för reparation. Så nu hade vi bara två reservdäck med oss men eftersom vi ville komma iväg så struntade vi i regeln att man alltid skall ha minst tre däck i reserv med sig. Återigen var vi på väg och jag körde. Vägen blev sämre och sämre och hålen i vägen blev större och större och fler och fler. Jag fick kryssa mellan dem och åka slalom och hålla en viss genomsnittshastighet för att vi skulle nå fram i tid. Vi behövde ju jobba några timmar på plats och helst vara tillbaka i stan innan det blev mörkt. Det var en konst att ta sig fram och efter nån timme skadades mitt första däck. Vi hade tur som inte var så långt från ett litet hus där vi kunde låna ett verktyg som behövdes för att få den skadade fälgen att fungera igen så vi kunde fortsätta i samma tempo som förut. Det var svettigt och jag fick koncentrera mig på körningen som om man hade hamnat på ett minfält kan jag tänka mig. Vi hade ett antal flaskor mineralvatten med oss och de gick åt bland oss fem personer. Kring klockan ett kom vi fram till pappersbruket som inte var färdigbyggt än och jag tog kontakt med ASEAS platschef som upplyste oss om diverse arbeten som de höll på med. Vi fick höra att det var en hel del finländare som arbetade här som elektriker hos ASEA och att de varje dag efter sitt arbetspass satte sig i en egentillverkad bastu för att kunna upprätthålla sina traditioner. Dessa grabbar fick vi träffa senare och då fick vi höra talas om ”sothönsen” och först fattade vi ingenting men senare kom det fram att det var de inhemska flickorna som var lite lätta på foten som kallades så av grabbarna. De erbjöd sina tjänster här kring bruket. Andra länder – andra seder!
Vi tittar på olika platser där vi eventuellt kan ta lite bilder men det ser inte så himlakul ut. Vid femtiden först åker vi tillbaka till stan och den sista halvtimmen blir det mörkt och då är det inte lätt att hålla sig på vägen när man blir bländad av en annan bils helljus. Men vi kom hem levande vid åttatiden. Det kändes i hela kroppen att man hade kört på dessa taskiga skogsvägar med enorma hål där man kunde försvinna om man inte aktade sig. Efter ett litet barbesök och en god middag gick vi och la oss för att dagen efter skulle vi redan vid halvsju på morgonen ta oss ut till EDEA som pappersbruket kallades.
Nu visste vi hur rutinerna såg ut och kunde lättare hitta oss tillrätta med allt nytt som omgav oss. Bilresan genom djungeln var häftig och några gånger stannade vi bilen och bara lyssnade på ljuden från skogen och vid enstaka ställen tog vi lite filmbilder av landskapet runt omkring oss. I närheten av bruket fanns ett vattenfall med ett vattenkraftverk där strömmen till bruket skulle tas ifrån. Där hängde vi några timmar för att få de bilder som regissören Sune ville ha tag i. Vi upptäckte också nya miljöer i området kring pappersbruket.
Det var andra dagen och även den dagen bytte vi däck två gånger på vägen till bruket. Före hemresan fick vi sedan låna ett extradäck och under hemresan fick vi en punka till. Dessutom ville Stig på hemresan pröva på att köra bilen och det fick han gärna men tro det eller ej han fick stanna för en polis som ville se hans körkort och när han fick det i sin hand så sa han tack och meddelade att körkortet nu var indraget. Sedan slapp Stig att köra bilen.
Nu borde Stig ha dragit fram en sedel för att återfå kortet men han ville inte utan föredrog att söka ett nytt körkort när han kom hem till Sverige. Det var lite tokig för att ett nytt kort kostar en slant även i Sverige och dessutom så tar det en hel del tid att anmäla det som stulet eller borttappat och sedan få vänta på ett nytt.
Tredje dagens och fjärde dagens resor ut till EDEA camp var rätt lika de vi hade gjort de första två dagarna. Det som jag minns från hemfärden på söndagskvällen är däremot följande. Vid det här laget så hade det blivit lite jobbigt att ha med oss Stig eftersom han inte hade någon som helst funktion att fylla. Det blir lätt irriterande stämningar när någon inte förmår att anpassa sig till teamets dynamik. Det gäller helt enkelt att veta när det är dags att hålla mun och när det är dags att ligga lågt. En nykomling i teamet känner inte vibrationerna och då kan det bli jobbigt. Så vid hemfärden sitter jag och kör som vanligt och Stig sitter i baksätet där det är trångt eftersom både David och Pelle delar sätet med honom. Han kommer med någon kommentar angående min körning en gång för mycket och jag blir så förbannad att jag ber honom hålla käften om han vill inte bli avslängt mitt på vägen. Sen var det tyst och alla satt och funderade på vad det skulle innebära på kort och på lång sikt. Även jag inser att det var inte så klokt att be honom hålla käften men gjort är gjort och det handlar om att få denna bil säkert tillbaka till civilisationen och då får man inte irritera föraren för det kan få konsekvenser för samtliga passagerare. Jag ansåg att jag handlade i affekt och kunde försvara mitt uppträdande gentemot kundens representant. Men det som komplicerade vår situation var ju att det fortfarande inte fanns ett påskrivet kontrakt och då kunde Stig eventuellt komma in i bilden och påverka utgången av detta filmprojekt. Såna tankar flög genom mitt huvud när jag fortsatte färden i tysthet mot hotellet. Detta hände en söndag den 28 oktober 1979 på min födelsedag. Jag fyllde trettiotre år denna dag och på kvällen hade jag tänkt mig att bjuda de andra i teamet på middag. Men efter hemkomsten hade jag ingen lust att bjuda med Stig som hade varit så jobbig i bilen så vi gjorde enbart upp avresetiden för dagen efter. Sen ringde jag Sune och Pelle från rummet och vi kom överens om att mötas på mitt rum för en Whisky innan vi bestämde vart vi skulle efteråt. Vi samlades och gick igenom incidenten med Stig och alla var på min sida och tyckte att han hade bäddat för en känga och att det var helt befogat att visa honom att han fick anpassa sig till oss och inte tvärtom.
Sen skålade vi för min födelsedag och tog oss ut på stan där vi hittade en bra krog och hade en riktigt trevligt kväll tillsammans. Morgonen efter hade vi gjort upp att mötas med en kontaktperson från ASEA som var på tillfälligt besök här i Douala och skulle ta sig vidare hem till Sverige samma dag. Denna person hade åtagit sig att ta med sig våra exponerade filmrullar hem till Stockholm och lämna över dem till Sandell Film. Först efter detta möte åkte vi en sista gång till EDEA och avslutade filmningen kring brukets anläggning. Åter igen var vi nere vid det mäktiga vattenfallet och fick en del häftiga bilder med oss därifrån men efter det så kände vi att nu fick det vara nog här i Kamerun och bestämde att kontakta ASEA mannen i Benin per telefon för att kolla hur det gick med tågtransporten och hamnstrejken. Det svaret var som vi fick var negativt och i och med det så kom vi fram till att beställa hemresan för oss från Douala via Paris till Stockholm till dagen efter på kvällen klockan 21.00. Så redan denna måndag kväll skulle vi ha ett avskedskalas för vår nyvunne vän David som hade ställt upp för oss och varit till stor hjälp för Pelle som assistentfotograf och även som däckbytarspecialist vid åtskilliga tillfällen. Vi bestämde att efter hemkomsten till hotellet skulle vi ta med David och åka ut till ”råtthotellet” där David hade ett önskemål om att vi skulle besöka en krog som han rekommenderade. Stig hade inte lust att vara med eftersom han var så trött när vi kom till hotellet så blev det järngänget som skulle ut och festa denna kväll och det började bra med lite Whisky på rummet innan vi stack ut till ”råtthotellet” där vi skulle möta några av Pelles väninnor som vi bjöd med oss till restaurangen som David hade föreslagit. Dit kom vi och det var ett ganska så tomt ställe innan vi dök upp där men snart fylldes krogen med folk och ett band med tre man stod och spelade ljuvligt musik som passade perfekt till den stämning som vi alla befann oss i för dels skulle vi lämna David och dels så var det ett återseende mellan Pelle och hans flickor och så var det vi i filmteamet som hade varit med om en häftig men ansträngande vecka i denna exotiska miljö. Det fanns anledning att fira och vi bjöd hela gänget och stämningen blev finare och finare och till slut var jag tvungen att gå upp till musikerna och be om jag kunde få spela lite trumpet. De undrade för det fanns ju ingen trumpet på scenen men det skulle inte hindra mig för jag kunde ju spela trumpet med munnen. OKEJ man, sa de. Och jag tog över scenen och drog igång med mitt specialtrick som jag är ganska bra på nämligen att spela ”Summertime ”med mina ihoppressade läppar och få dem verkligen att låta som en trumpet. Applåderna ekade när jag hade avslutat mitt nummer och det skreks om mera så jag tänkte det är lika bra att de får lära sig hur en joddling låter så här efter ett antal glas öl och vin och jag satte igång med en kort men intensiv joddling. Åter applåder men nu tackade jag musikerna för att de låtit mig uppträda som gästartist och hoppade ned från den lilla scenen och återgick till mitt sällskap. Den svarta publiken var upprymd och imponerad över att en vit man kunde bete sig så totalt avslappat och inte bry sig om han gjorde bort sig eller ej. Den natten blev en lång sådan och det var inte många timmars sömn vi fick innan vi sågs igen vid frukosten. Nu så var det bara kvar att ta oss ut på stan och ner till hamnen för att få lite bilder som vi kallar ”lokalkolorit” och på eftermiddagen var det dags att återlämna hyrbilen och den räkningen betalade Stig med sitt kreditkort från American Express. Det var hans enda och viktiga insats under denna resa. Vi checkade ut från hotellet och tog adjö från David innan vi sedan tog oss i god tid före planets avgång till flygplatsen för att jag behövde ju stämpla carnén och sånt kan ta tid. Under natten flög vi över den afrikanska kontinenten för att landa nån gång på morgonen i Paris och byta plan för att vara åter på Sandell Films kontor på onsdag eftermiddag vid fyratiden. Jag glömde nämna en viktig sak som jag aldrig kommer att glömma. När vi pratade med David en gång på tu man hand så sa han helt apropo till Pelle att ”The weather in Africa has changed”. Jag funderar fortfarande över vad han exakt menade med det. Kan det ha varit en tidig observation om en klimatförändring eller? Inte vet jag men en sak är helt säker och det är att om man tittar i Afrika upp i himlen och ser på de vita molnen som rör sig mot den blåa himlen så vet man alldeles säkert att ingenstans i världen ser molnen ut som just där där du står just då. Och jag ser fortfarande de supervita molnen på min näthinna när jag tänker på Kamerunresan.
