1980 innebar början på ett nytt decennium och det innebar även att jag fick ta ledigt två veckor. Jag hade samlat på mig mycket övertid och hade en överenskommelse med företaget om att jag kunde ta ledigt motsvarande tidsmängd när det var lite lugnare på jobbet. I början på januari var det lite lugnt och det var skönt att kunna vara ledig ett tag och se mer av familjen. Men den 14 januari är jag åter på kontoret och genast fick vi fortsätta med ASEA-inspelningen för fortfarande hade vi inte något kontrakt utan allt vi gjorde kunde vi fakturera direkt till kunden och det gav som alltid välkomna pengar till huset. Nu satte jag mig bakom skrivbordet och började planera en resa till Östtyskland. Närmare bestämt skulle vi filma ett stålverk i Brandenburg som ligger ca två timmars körning söder om Berlin. Det lät spännande för på den tiden fanns det fortfarande två tyska stater, Väst- och Östtyskland eller DDR som de kallades. Dagen efter fortsatte vi samla bilder till Sverigefilmen och det förde oss ned till Oxelesund där det fanns ett järnverk och det blev samma team som vanligt. Sune, Pelle, Einar och jag. Det kunde vara ett bra ”rehearsel” inför östtysklandsresan för alltid lär man sig något nytt vid filmningen på ett visst ställe som man kan få nytta av vid ett senare liknande tillfälle. Den 18 januari fortsatte jag planeringen av Östtysklandsresan. Vi behövde visum och det skulle beställas och hotellrum och hyrbil och utrustning skulle förses med en carnét osv. Stig från ASEA skulle följa med oss igen och sist han var med i Kamerun fick han en utskällning av mig när han kritiserade min bilkörning under en ansträngande resa i Afrika men han kom över det rätt snabbt och nu var han med oss igen och jag var säker på att han hade lärt sig något om gruppdynamik i samband med filminspelningar. Vi skulle först åka i början på februari så vi hade nästan två veckor kvar till dess och det utnyttjade vi genom att spela in en del bilder till Sverigefilmen. Vi filmade dels i Stockholms tunnelbana och sen åkte vi en sväng till Söderhamn för att filma KOCKUMS skogsmaskiner när de avverkade skogen på ett effektivt sätt. Därefter tog vi oss till Hudiksvall och spenderade en dag på SANDVIKEN STÅL innan vi åter tog oss hem. Vi körde mot Karlskoga där det fanns ett museum som handlade om Alfred Nobel och där fick vi låna en del föremål som vi tog med oss till vår lilla studio på Sandell Film och använde där för att skapa lite spännande bilder. Bland annat hade vi fått med oss en såg från Sandviken Stål som vi tog närbilder på vid en sågning och därefter så övergick sågen direkt till ”mitt personliga rekvisitaförråd”.
Den fjärde februari således var det dags att åka till Västberlin och vi landade på Flygplatsen Tempelhof och hyrde en Folkabuss. Med den tog vi oss sedan genom Checkpoint Charly som är den vanligaste gränsövergången till Östberlin. Hotellet vi tog in på hette Metropol och var ett stort schabrak och när vi satt i matsalen på kvällen så fattade vi att vi hade landat i en annan värld. Trist kändes det och vi gick och la oss tidigt för att vi skulle äta frukost redan vid sex på morgonen och sedan åka till Brandenburg där stålverket fanns. Även här hade ASEA ett finger med i spelet och det hade att göra med starkström. Vi skulle passa vissa tider där det hände något speciellt bildmässigt och därför var vi tvungna att gasa på lite extra på vägen dit ner. Det snöade under hela resan och sikten var inte den bästa den dagen. Någon läste kartan och det var Stig som satt bredvid mig och Sune och Pelle satte bakom oss på en mittbänk och bakom dem hade vi utrustningen liggande. Vi hade inte checkat ut från Hotel Metropol utan skulle återvända dit när jobbet var avklarat för dagen i Brandenburg. Jag kör bilen som vanligt och vi börjar närma oss avfarten från motorvägen som leder till Brandenburg. Men innan dess så kör jag i en uppförsbacke om en lastbil och precis när jag är förbi den så ser vi skylten som visar att avfarten till Brandenburg finns här direkt och jag måste snabbt komma in framför lastbilen till den fil som leder in till avfarten. Jag håller hög fart för att snabbt komma förbi lastbilen. Efter omkörningen hamnar jag sedan direkt vid avfarten. Väglaget är sådant att det ligger snö som är oplogad på gatan och först nu ser jag hur kort tid jag har på mig innan avfartsvägen fortsätter i en snäv högerkurva. Jag ser plötslig en björk som står nästan exakt vid kröken och om jag nu skulle bromsa för att få ner tempot som skulle behövas för att ta mig säkert genom högerkurvan så är risken att jag får en okontrollerad sladd och därmed är faran stor att vår Folkabuss kommer att hamna rakt mot den björk som står i vägen för oss. Så jag får välja mellan två saker. Endera kör jag in i kurvan utan att bromsa kraftigt och riskerar att sedan åka ut på tvären för att jag inte klarar kurvan eller jag väljer att inte åka in i kurvan och bara bromsar lite lätt och sedan väljer att åka rakt fram förbi björken och därmed lämna vägen och hamna inne i en triangel som är snötäckt. Blixtsnabbt väljer jag det senare och i samma ögonblick styr jag förbi trädet och det hoppar till ordentligt i bilen när vi lämnar vägen mitt i kurvan och sedan glider ovanpå snötäcket inne i triangeln som avgränsar motorvägen och motorvägens av- och tillfartsvägar. Bilen glider nu genom snön och det hjälper inte ett dugg att jag har börjat bromsa hela tiden utan vi fortsätter att glida framåt som en stor släde mot tillfartsvägen och tar oss upp på den med ett hopp och slirar över vägen och sedan går det neråt mot en en liten björkskog och jag känner hur bilen bara fortsätter att glida ned mot björkarna därnere och nu så kommer de närmare och jag försöker fortfarande frenetiskt att bromsa och samtidigt styra förbi en mindre björk. Pang och stopp. Äntligen är den här mardrömsfärden över och bilen stannar. Vänstra främre hörnet på Folksvagnen har stoppats upp av björken men på ett positivt sätt. Björken hamnade precis i vänstra framkanten på bilen så den stoppades inte helt frontalt utan kunde glida en aning till och stannade först efter björkens lilla nedbromsning. Jag slår av motorn och tittar snabbt bakåt och ser Sune sitta där och han ser förvånad ut och sen bristar det fram ur min strupe en joddling för att jag är så lättad i detta ögonblick över att alla fyra i bilen fortfarande ser ut att vara vid liv. Jag tittar åter bakåt men ser inte Pelle för att han har ramlat på golvet och dessutom har han sina händer gömda i en laddsäck. Han undrar lite småstönande över vad som har hänt. När jag åter tittar framåt så ser jag hur Stig sitter bredvid mig och grimaserar. Jag undrar hur det är fatt med honom och han säger att han har ont i ryggen. Jag hade tydligen tagit ut glädjen i förskott och nu visar det sig att Stigs skada var av en sådan allvarlig art att vi lite senare måste lägga honom på mittbänken i vår lilla buss så att han där kunde ligga still i väntan på ambulans. Jag försöker ta mig ut ur bilen och det lyckas jag med trots att dörren ju nästan sitter längst framme vid bilfronten som är skadad. Sedan konstaterar jag hur det ser ut kring oss och försöker fatta hur vi har hamnat härnere för allt hade gått så fort så det inte fanns en chans att hänga med i händelsen. Det var några meter rätt så brant upp mot den vägbana som var tillfartsväg till den motorväg som vi åkte av ifrån. Och när jag står där och tittar upp mot vägen så kommer det en liten traktor som plogar den vägen. Jag hojtar upp mot vägen och lyckas med konststycket att få förarens uppmärksamhet när han är på väg förbi. Han stannar och backar en bit och jag tar mig upp genom snön till honom och ber om hjälp. Han har kedjor med sig och han hjälper oss att få upp vår bil på vägen och det tar inte mer än 10 minuter så står vi däruppe på vägen och kollar in vår bil och den verkar fungera bortsett från den ena frontlyktan som sitter lite på sniskan. Vi ville ge honom en slant för hjälpen men han avböjer och förmanar oss att vi måste absolut stanna kvar här tills polisen kommer och tar sig an vår avkörning. Nu ligger Stig på rygg inne i Volkabussen och traktorkillen har lovat att ringa efter en ambulans som skulle komma från det åtta kilometer härifrån liggande sjukhuset i Brandenburg. Sen sa han att vi är inte de enda som åkt av vägen idag utan han har redan hjälpt några och ute på motorvägen lär det också stå flera som behöver hans hjälp. Vi har igång motorn så att Stig inte behöver frysa och han klarar sig hyfsat om han inte rör på sig. Efter en halvtimme anländer en ambulans och tar med sig Stig. Vi får reda på var sjukhuset ligger och lovar att komma dit så fort som vi är klara med polisen som vi fortfarande väntar på. Sen är det bara att vänta för det var tydligen livsviktigt att vi inte avviker. Nu får jag reda på att Pelle satt i bilen när olyckan hände och hade sin båda händer inne i filmladdsäcken som är ett verktyg som fotografen använder när han vill ladda en råfilmsrulle i en kamerakassett. Då skall det ske i fullständigt mörker så inte filmen blir förstörd av ljus. Först lägger man in kassetten och råfilmsrullen inuti en säck och sedan tar man sig med sina händer genom två små tygtunnlar som hänger ihop med säcken in till kassetten och sedan så byter man den redan exponerade filmen ut mot en ny färsk råfilmsrulle. Därefter så stänger man kassetten och burken med den exponerade råfilmen förser man med en tape runtomkring innan man åter igen kan ta sina händer ut från säcken. Först nu så öppnar man laddsäcken och tar fram både filmen och kassetten. Detta höll Pelle på med medan jag körde från en väg sedan över en snöbetäckt äng och hoppade upp och över en väg för att slutligen krocka med en björk. Så Pelle hade faktiskt knäat på bilgolvet och haft huvudet bakåtvänd och händerna inne i laddsäcken under hela avåkningen. Det är inte underligt att han var förvånat när bilen plötsligt hoppade som en rodeotjur ned och upp för diverse av- och tillfartsvägar. Nu höll han sig om bröstkorgen och gav lite småläten ifrån sig. Jag tänkte att medan vi väntar på polisen så skall jag utnyttja tiden och ta lite bilder från olycksplatsen. Jag tog mig hela vägen dit där allt började och där först såg jag den snäva kurvan och björken som stod vägen. Där tog jag första kortet och sedan tog jag ca 20 kort där jag visar precis avåkningen och triangelängen och tillfartsvägen och sedan nedåkningen till björken som stannade upp bilen. Det kändes som en bra terapi och när jag var klar med det så dök det äntligen upp en polisbil. Det var kallt och det småsnöade fortfarande. Han undrade hur det låg till här och jag berättade. När han hörde att Stig hade hämtats av polisen så började han förklara att vi måste ta oss tillsammans till sjukhuset för att se efter hur pass allvarligt det var med honom. Han menade om Stig är så allvarligt skadat så att han måste ligga kvar på sjukhuset så måste det bli snabbrättegång här i Brandenburg om hela den här avåkningen för det är ju alltid förarens fel om man inte kan hålla kvar fordonet på vägen. Men om det inte är en allvarlig skada med Stig då kan han dela ut böter direkt och saken är utagerat. Så nu följde vi med vår bil som tack och lov gick fortfarande gick att köra med till sjukhuset i Brandenburg. Vi ställer bilen utanför och tar oss in i byggnaden och frågar en vakt om var man kan hitta de nyinkomna skadade och han visar mot en bred stentrappa som vi skall ta för att ta reda på honom. Just i detta ögonblick när vi är beredda att gå mot trappan så dyker Stig upp på den och närmar sig oss och sen säger han att han redan hade blivit röntgat men att man inte sett något allvarligt. Framförallt jag pustar ut och sen går polisen och jag ut till bilen och han tar fram diverse papper och skriver ut en böteslapp åt mig på 300 DMark. Jag plockar genast fram pengarna och sen tar vi avsked från varandra och han tar sig därifrån. Nu återvänder jag in till de andra och hör efter hur det är med Stig som sitter lite blek på en bänk. Han menar att han har fortfarande har ont och det är kanska bäst att han begär ytterligare en röntgen för han menar att något är det som ger honom smärtor. Så nu ber vi om en röntgen till och det kommer fram den här gången att det är nog bäst att han får ligga kvar här för observation. Vi tar avsked från Stig och lovar att återkomma efter att vi har varit ute på stålverket och filmat några timmar för det är viktigt att vi är med på den process som händer där just i dag. Stig är trött och är glad att han får komma till en säng och lägga sig. Vi andra tar oss nu ut till andra sidan stan där stålverket finns. Det är en enorm stor och imponerade anläggning och någon förklara för oss vad som är på gång. Pelle har vid det här laget konstaterat att han säkerligen har brutit två revben men han är av segt virke och håller ut och gör de bilder som vi behöver få med oss hem. Sen är det åter till sjukhuset och på vägen dit köper vi lite blommor och frukt till Stig för vi räknar med att han får stanna kvar där åtminstone under en natt. Stig är i hyfsad form men har ont och han ber mig att kontakta hans fru på kvällen när vi åter är i Berlin på hotellet. Sen tar vi oss hem denna dag och det är nästan mörkt när vi ger oss ut på motorvägen till Östberlin. När jag kommer in på hotellrummet ringer jag hans fru och vi talar en stund om vad som hade hänt. Hon kommer att omedelbart kontakta ASEA och de har ett fantastiskt system som omedelbart träder igång om en ASEA anställd varsomhelst i världen behöver få hjälp. Därefter så är det en stor Whisky som gäller innan vi äter på hotellets restaurang som ser ännu tristare ut denna kväll men vi är för trötta för att ta oss ut på stan utan går och lägger oss efter maten. Vi har kvar en dags jobb i Brandenburg och det första vi gör när vi kommer dit är att se efter hur det går för Stig. Han blir lugn när han får höra att hans fru har fått besked. Då är hjälpen nära menar han och han får rätt för att vi lovar honom att vi efter dagens filmning på stålverket åter skall hälsa på honom men när vi på sena eftermiddagen tittar in på sjukhuset igen får vi höra att redan vid lunchdags hade en ambulans fört honom till Västberlin och flugit hem honom till Stockholm. Det var bara att ta oss hem till hotellet i Östberlin och vara glada över att Stig hade det bra just nu. Han var säkert redan hemma i Sverige. Hemkommen till Hotell Metropol tog jag hand om Stigs resväska och checkade ut hans rum. Sen gick vi ut på stan och hittade en krog där man fick sig några öl och jag minns att jag satt med en östtysk kille och hade ett långt samtal med honom om ditten och datten och att jag var otroligt glad att jag inte bodde i detta land. Det skulle dröja tio långa år innan muren skulle falla och de båda staterna kunde återförenas. Nu hade vi bara kvar att ta lite bilder i Östberlin och vi var på Alexanderplats och fick lite lokalkolorit. Sen tog vi oss åter på eftermiddagen via Checkpoint Charly över till Västberlin och lämnade den skadade bilen tillbaka. Inga problem för att vi var ju ordentligt försäkrade och sen var det flyget hem till Stockholm via Hamburg och klockan halvtio på kvällen var vi på kontoret. Slut för idag och Tack för idag!!!
När det gäller Stigs skada så kan jag tack och lov meddela att vi kom hem på torsdag kväll och veckan efter så hörde jag att Stig och hans fru var redan på fredagskvällen ute och dansade i Västerås där de bodde. Det kändes jätteskönt för att det skulle inte varit så kul att vara ansvarig för en annan människas skada oavsett om det var vårdslös handlande eller om det var sånt som bara kan hände vem som helst när som helst.
Mellan den 8 och den 17 februari så var jag sjukskriven och det står en anteckning i min dagbok om Danderyds sjukhus men jag har inget minne att jag var på ett sjukhus. Sen så står det att den första mars hade jag ett samtal med Film och Video som var ett bolag som grundades av två gamla medarbetare från Sandell Film. Båda två frågade mig om jag ville arbeta för dem. Jag var lite sugen på att ge mig på något nytt och det erbjudande de gav mig var lockande. Dels så bestod deras företag av enbart unga människor och jag gillade både Ola Holmgren och Tomas Amedée. Dessutom låg kontoret i Gamla Stan som låg mig varmt om hjärtat. De höll på med Video som då var väldigt nytt och det var en utmaning att jobba med den tekniken. Men det som var avgörande var att jag och Thore hade ett lite speciellt förhållande till varandra. Jag var aldrig någon jasägare och var aldrig benägen att lägga mig platt för en chef och det fick jag lida för när det gällde den årliga löneförhöjningen. Alla andra fick en klapp på axeln och lite mer i lön men Thores hämnd mot mig för att jag inte kysste hans fötter var att jag fick halka efter med lönen. Så jag bestämde mig några veckor efter samtalet och vi kom överens om en bra lön och ett datum då jag skulle börja hos Film och Video i Gamla Stan på Svartmannagatan 16 en trappa upp. Men först så hade jag kvar fyra månader på Sandell Film. Under mars så var det mest kontorsjobb. Under april så satte vi igång med en film åt ASG som var ett transportbolag. Det var ett intressant manus som Thor Erik Flykt hade skrivit. ASG var ansvariga för att transportera Sveriges Radios Symfoniorkesters musikinstrument från konserthus till konserthus under en längre turné där höjdpunkten var den sista konsertén på La Scala i Milano. Det hela började med en rörig regissör som hette Lars Egler och som jag uppfattade som oseriös. Tack och lov så kom det in en annan inspelningsledare som åtog sig denna inspelning och min medverkan inskränkte sig till en dags inspelning på Berwaldhallen och någon dag på Dramatens scen och under båda dagarna spelade hela orkestern upp diverse musikstycken och det skulle klippas ihop med vissa publikbilder från La Scala. Det höll vi på med i april och maj och lite annat så klart. I slutet på maj så åkte jag med Leon och Annika upp till Falun för att hälsa på Annikas syster Gunilla och hennes Bengt. De hade en flicka som var ungefär i Leons ålder och de två hade lite kul ihop. Vi hade ganska trevligt tillsammans och gjorde en utflykt upp till en gammal fäbod som numera var ett utflyktsställe. Som vanligt så blev det problem med den lilla vita Fiaten som vi körde upp och ned med för att på vägen upp så krånglade något med kylningen som gjorde att vi fick åka med maxvärme på för att inte bilen skulle fallera men vi kom fram och åter. Lite senare skulle jag få köpa Bengts gamla Saab som Leon kallade för ”Benbila” för all framtid. Under juni så jobbade jag en del med Scanias 60/60 projekt som var en film om utvecklingen av Scanias nya lastbil och den filmen sträckte sig över en tidsperiod på fem år. Den sjätte juni 1980 hände det något historiskt på Sandell Film. Äntligen fanns det möjlighet att köpa en Toyota HIACE som en inspelningsbil. Den var jättefin men tyvärr så skulle jag inte ha så mycket glädje av den, trodde jag i alla fall just då. Så jag gjorde några vändor med denna ljuvliga bil under junimånad innan jag den 25 juni antecknade som min sista arbetsdag. Samma dag så lämnade jag in en skriftlig uppsägning av min tjänst och i och med att jag hade semester i ett antal veckor och dessutom kunde ta ut en hel del i kompensationsledighet så behövde jag inte komma tillbaka till Sandell Film efter semesterns slut. Jag kan intyga att Thore Sandell fick sig en ordentligt näsbränna när han fick sig tillhanda min uppsägning. Det var då han blev uppmärksam på att det var en dålig idé att straffa mig med lönen för att nu så blev han av med sin duktige och mest produktive medarbetare. Det erkände han i ett långt brev där han smickrade mig och erbjöd mig en mycket bättre lön och resor jorden runt i samband med den ASEA filmen som nu äntligen skulle bli av. Men hämnden är ljuv. Jag höll löftet som jag hade gett till grabbarna på Film och Video och efter semestern den 21 juli 1980 så inställde jag mig i Gamla Stan och började med ett nytt sätt att spela in film – nämligen på Video. Men först så skulle jag på semester med familjen.
