Efter en trevlig semester var det nu dags att bege sig till Gamla Stan till min nya arbetsplats. Det var spännande för att som vanligt vet man vad man har men kan inte veta vad man får. Jag var redo att ta risken. Lokalen där Film och Video var inhyst låg på Svartmannagatan 16 en trappa upp i ett vanligt hyreshus där vi disponerade en stor femrummare. Här fanns ett stort rum som var inrett till videoredigeringsrum. Här på Film och Video var det tänkt att allt skulle spelas in med en modern videoutrustning som ägdes av företaget. Därefter kunde vi själva redigera det inspelade materialet i våra egna lokaler. På så sätt slapp vi många tidskrävande transporter från och till filmlaboratoriet och till uthyrningsfirmor. Vi ägde även en mindre lamputrustning och den behövde enbart kompletteras vid särskilda tillfällen. Videobolaget hade tre delägare, Ola Holmström och Thomas Amedée som jag kände bra sen tidigare och Pelle Seth. Förutom dem fanns det en flicka i 25- årsåldern som arbetade som projektassistent. Hennes funktion var att serva grabbarna med allt möjligt. Hon var jättetrevlig och jag fick dela ett av rummen med henne. Det första jag gjorde var att möblera detta rum för här skulle det även finnas plats för utrustningen. Hela videoutrustningen hade Thomas placerat inuti en jättestor aluminiumlåda och den var tung att transportera men fördelen var att alla apparater satt ihopkopplade med de kablar som behövdes så att det enbart skulle behöva kopplas kameran till videobandspelaren i lådan. Det var helt nytt för mig och det tog mig en stund att lära mig den här tekniken för jag skulle bli ansvarig för att den här lådan skulle fungera vid alla inspelningstillfällen. Den som lärde upp mig var Thomas som jag hade jobbat ihop med på Sandell Film. Han var en allround filmkille som kunde alla arbetsmoment. Han kunde skriva manus regissera, filma, ta ljud och även klippa film och redigera video. Thomas och jag var bra kompisar och det var jag som hade gett honom en hel del jobb när vi behövde frilansmedarbetare på Sandell Film. Nu var han min arbetsgivare och det tog en stund att klura ut hur det skulle gestalta sig men relationen med Thomas förlöpte mycket bra under hela tiden vi skulle ha att göra med varandra. Sen var det Ola som hade jobbat som projektledare på Sandell Film och han var en oerhörd driftig kille som var drivande och såg alltid möjligheter för att snabbt kunna gå vidare och förbättra det han höll på med för närvarande. Redan på den tiden när vi arbetade tillsammans på Sandell Film reste vi en gång ned till Göteborg och gjorde en film för Broströms rederi frågade han mig om inte han och jag skulle kunna driva ett filmbolag tillsammans. Han tyckte inte att det var så svårt för honom och då kunde vi tjäna lite stålar. Jag var inte redo för det eftersom jag inte är någon entrepenörtyp som Ola var utan jag nöjer mig med mindre pengar men slipper då även att få magsår. Men det jag kommer ihåg från den Göteborgsresan var när vi åt frukost på en båt tillsammans och jag upptäckte att Ola bredde först marmelad på en frukostmacka och sedan så la han ostskivor ovanpå. Det tyckte jag såg helt tokigt ut men han lärde mig att pröva det och sen dess har jag ätit tusentals smörgåsar med marmelad och ost. Här på firman var Ola den drivande producenten och hade ansvar för att det kom in jobb till bolaget och därför skötte han de flesta kundkontakterna. Han hade även hand om ekonomin och han var visionären som letade upp kreativa medarbetare på frilansbasis. Ola var en schyst kille rakt igenom. Den tredje ägaren hette Pelle Seth och han var inte lika rolig som de andra. Han var regissör och hade gjort sig känd genom att göra några filmer som blev rätt hyfsade. Men han såg alltid lite butter ut och han släppte inte in någon annan i sina cirklar förutom dem han beundrade eller hade känt länge. Flickan som var assistent till grabbarna var söt och stillsam och vi kom bra överens. Jag hade en liten Folka på den tiden med ett stort runt ”mot kärnkraftsmärke” på sidan av bildörren och med den åkte jag ibland till jobbet och där fanns det ett parkeringsgarage under slusskarusellen. Det var ett mycket speciellt garage eftersom det fungerade som så att var och en av bilförarna fick lämna sin bilnyckel i tändlåset så att vem som helst kunde flytta alla bilar i den mån det behövdes så om man på morgonen lämnade bilen och ställde den nära infarten så kunde den återfinnas senare på eftermiddagen helt inparkerat längs inne i garaget och det krävdes då att man först fick köra undan några andra bilar innan man till sist kom åt sin egen. Det kändes lite fånigt så jag började åka tunnelbanan till jobbet istället men det gällde ju även den inspelningsbil som vi hade på jobbet. Så om jag fick hämta bilen för att lasta den innan vi skulle ut på en resa så kunde det ta upp till en halv timme innan jag var tillbaka med bilen på kontoret. Redan min första dag på jobbet hade Thomas planerat att vi skulle upp till Åre med videoutrustning för att spela in ett program för Sun hotel som fanns i Åre. Vi skulle ligga över på deras hotell och filma för att göra lite reklam för Åre och för hotellet. Vi flög till Östersund och sen tog vi en hyrbil. När vi kom fram till Åre upptäckte vi att vi saknade en viktig del och kontaktade flygplatsen och mycket riktigt så låg denna lilla låda kvar på bagagebandet. Vi bad dem att beställa en taxitransport som kunde leverera den felande lådan till oss på Sun Hotel i Åre. Det misstaget kostade en slant men Thomas tog det med ro. ”Shit happens!”
Under de dagar vi var i Åre lärde mig Thomas det mesta om utrustningen och jag tyckte att det kändes mycket trevligt att jobba med honom. Jag spelade in ljudet och rattade en del av utrustningen och Thomas var fotograf och för övrigt så hjälptes vi åt med allt.
Vi kom hem till Stockholm på torsdags kvällen och på fredagen filmade vi på Historiska Muséet. Thomas höll på med en produktion för museets räkning som handlade om deras Vikingautställning. Intressant att skifta miljö från ena till den andra dagen.
På lördagen jobbade jag med att förbereda en resa till Saudiarabien. ALFA LAVAL höll på med ett ”joint venture” projekt tillsammans med en affärsman från Libanon som hette Fahrid. Denne Fahrid hade fått uppdrag av en saudiarabisk, högt uppsatt prins att möjliggöra mjölkproduktion i landet som kunde täcka mjölkbehovet för hela Saudiarabien. Fahrid slog sig ihop med Alva Laval som hade den tekniska kompetensen och nu så var man igång och höll på att sätta upp en ”monsterfarm” med 10 000 kor. Platsen för anläggningen låg omkring hundra kilometer öster om huvudstaden Riyadh.
Här följer ett kort utdrag från en artikel som finns i Aramcoarkivet september 1983
One of the most ambitious dairy projects so far is the Saudi Arabian Agriculture and Dairy Company (SAADCO). Located at al-Kharj, 95 kilometers from Riyadh (59 miles), SAADCO is the largest integrated dairy farm in the Middle East – complete with over 12,000 cows and 2,500 hectares of newly irrigated land (6,178 acres) to produce fodder, and on-site milk processing plants.
The 60-kilometer-square SAADCO estate (23 miles-square) has been described by one agribusiness executive as ”almost surreal.” On what was barren desert less than four years ago, luxuriant green alfalfa now grows at the rate of a crop every three weeks -six in summer – and healthy Holstein-Frisian cows produce 100,000 liters of milk a day (26,400 gallons).
The cows are kept in open sand corrals with canopies to shade them, sprinklers to keep them cool and some incredibly sophisticated technology: computers to monitor the herd’s overall performance and provide details on each aspect of its daily life, and milking machines that in effect have two ”speeds” – one a gentle massage, the other rapid milking – both automatically controlled by the cow’s own physiological response.
From the milking sheds, the milk is piped through a cooling plant and then ferried by tanker to a highly automated on-site dairy, which at full capacity can process 75 tons a day of milk products: pasteurized milk, yoghurt, labneh (fermented milk), white cheese and ice cream. These products are delivered by a fast fleet of refrigerated trucks to distribution centers in Riyadh, Jiddah and Dammam. Poultry operations, elsewhere in Saudi Arabia,
In Saudi Arabia’s drive to develop agriculture, water must be carefully husbanded – particularly ”fossil water” the great underground reservoirs of water accumulated over centuries. Though estimates suggest that there may be sufficient water in these aquifers to meet present irrigation needs for at least a century, uncontrolled withdrawal could deplete these resources at an unacceptable rate.
This, some observers say, could cause problems since water, not oil, as Minister of Agriculture and Water Abdul Rahman al-Shaikh frequently stresses, is Saudi Arabia’s most precious resource. Except in the mountainous Southern Province of Asir, where the government has built more than 40 dams since 1977 and which has adequate rainfall to sustain agriculture, most of the kingdom’s farmers depend mainly on fossil water; it is the source of most springs and wells, including those that water the country’s traditional oases.
At the moment, one new method of irrigation in use in Saudi Arabia is the so-called ”pivot system,” whereby water is pumped from aquifers and sprayed on crops like rain through vast systems of motorized perforated pipes that rotate in a circle. On one farm alone, near Riyadh, over 50 240-horse-power engines are pumping water from 95 meters underground (300 feet) at a rate of eight liters a second (2.11 gallons) to be sprayed by 370-meter-long irrigation arms (1,100 feet) over 42.5-hectare-area circular plots (104 acres) at a rate equivalent to a brimming bathtub every second.
The results are spectacular. Pivot systems produce three times as much animal fodder per hectare as in the West. But again there are drawbacks. One is that close to 30 percent of the pivot water is thought to evaporate, according to men involved with pivot systems. Another is that such intensive use of water may use up supplies too quickly. Experts say, therefore, that intensive grain farming needs to be carefully controlled.
Trettio år senare så hittar jag en video på internet där en irländare besökte en liknande anläggning men den har vuxit och har nu 75 000 kor som mjölkas varje dag. Däremot så är denna farm som ligger mitt i öknen inte längre självförsörjande med foder till djuren utan allt foder importeras från Amerika på grund av att det är vattenbrist vid denna anläggning numera. Vattenbristen är den stora Elefanten som ingen ville prata om i den här delen av världen.
Men nu åter till den 27 juli 1980. Det var den dagen vi flög från Arlanda till Ryadh via London. Vi tog oss därifrån till ”campen” som vi kallade platsen där kofarmen befann sig ca 10 mil öster om huvudstaden. Det var ett område som befann sig ovanpå en underjordisk vattenreservoir och därför kunde man med konstgjord bevattning få fram gräs som behövdes för att utfodra de ca 10 000 kor som det var tänkt att man skulle ta hand om och mjölka varje dag för att sedan förädla mjölken på plats och producera både joghurt och ost i mejeriet som Alfa Laval byggde.
Vi blev mottagna av en Alva Laval kontakt och presenterade för mister Fiadh som var den andra parten i detta joint venture företag. Fiadh kom från Libanon och han var en superentrepenör och businessman. Han hade en hel klan av sin närmaste familj kring sig och alla spelade lite ”småchefer”. Han gav oss en liten föreläsning och ville samtidigt känna oss på pulsen och ville veta hur filmen som vi hade fått i uppdrag av Alva Laval skulle se ut i slutändan. Det fanns inget manuskript att visa upp för honom men han nöjde sig med det han fick veta och vi fick sedan ett hus att bo i. Här på campen fanns det både swimmingpool och tennisbana. Så nu var det bara att börja jobba. Vi tog reda på alla moment som de redan hade avklarat och gjorde upp en plan för hur vi skulle kunna rekonstruera dem för filmens skull. Mycket av arbetet här var ju fortfarande pågående och även mejeriet var ännu inte färdigbyggt. Snart insåg vi att vi nog var tvungna att återkomma vid ett senare skede när allt var klart men nu så satte vi igång och började med att filma den situation där man började borra efter vatten. Det var ett koreansk bolag som var specialiserat på att både finna och borra och sedan fixa en koppling så att vattnet kunde ledas in i den 90 meter långa arm som drevs runt i en cirkel av sex stora traktorthjul som med hjälp av en inbyggd motor var självdrivande. Denna arm som bevattnade hela denna cirkelformade yta drevs långsamt runt cirkelns mittpunkt och såg till att det afrikanska steppgräset som planterats växte från frö till ca en och en halv meter på ca tre veckors tid. Därefter stängdes vattnet av och skördemaskiner tog hand om det torra gräset. Det användes sedan för att utfodra alla de 10 000 korna. Dessa importerades från Texas och flögs därifrån undan för undan efter behov. Det var häftigt att se när koreanerna fick vattnet till att spruta högt upp i luften och de skrek högt av glädje. Man vet att vattnet i Saudi Arabien är mera värdefullt än olja.
Ett annat motiv att visa på film var hur en amerikan med sina lokala medarbetare skruvade ihop de delar som sedan monterades ihop till den 90 meter långa armen. De jobbade enbart nattetid då det var betydligt angenämare temperaturer än under dagtid. När vi hade lite fritid spelade vi tennis, badade eller tog det lugnt. Jag var så ivrig när jag fick spela tennis för första gången i mitt liv så att jag hade ont i armen dagen efter. Det kallas tennisarm och det var smärtsamt. Vi var fyra man i teamet. Pelle Seth regisserade, Hanno Fuchs var fotograf och jag spelade in ljudet och var inspelningsledare. Den fjärde mannen var anställd i det reklambolag som hade fått filmuppdraget och sedan valt Film och Video att utföra jobbet. Han gjorde inget väsen av sig och var mest med som femte hjulet på vagnen. Vi lärde känna en engelsman som var en av dem som drev hela farmen och han bjöd oss in en lördagkväll till sitt hem. Han hade en egen villa på campen och han och hans fru berättade en hel del om sitt liv här i Saudi. Han tjänade bra med pengar och tanken var att samla ihop tillräckligt under ett antal år för att sedan kunna pensionera sig. Det vin som vi drack hemma hos honom var det mycket hysch hysch kring för det är illegalt att dricka alkohol i detta land. Allt som är förbjudet är lite kul samtidigt. Värdparet berättade för oss att de fick gömma vinflaskorna i trädgården för att inte bli haffade vid en kontroll som kunde inträffa när som helst. Förbannade religioner säger jag.
Vi filmade inne i den halvfärdiga mejerilokalen och tog bilder på korna som alltid stod i det fria under plåttak för att få lite skugga över sig. Vi var med på en del möten där vi planerade in nya motiv som vi filmade undan för undan och efter en vecka så var det dags att flyga till Jeddah där vi hade fått löfte att träffa den prins som var den saudiarabiska ägaren av detta ”joint venture”. Han var en mycket högt uppsatt person i deras hierarki och det var lite osäkert om han ville ställa upp i den här filmen. När vi flög från Riadh så rev, en person som kontrollerade våra biljetter, inte av enbart den delen som var aktuell för resan till Jeddah utan han råkade även riva av biljetterna från Jeddah till London och det märkte vi först efter att vi hade landat på flygplatsen i Jeddah. Jag slog larm och kontaktade flygplatspersonalen och meddelade vad som hade hänt. Det kunde ju innebära att vi fick stora problem vid hemresan efter att vi var klara i Jeddah med prinsfilmningen. Först så var det svårt att hitta rätt person som eventuellt kunde lösa vårt problem. Sedan fick jag kontakt med en amerikan som var ”controller” och hans uppgift var att lösa den här typen av problem. Han var anställd för att lära upp de lokalanställda och inte heller han kunde hjälpa oss utan jag fick återkomma dagen efter när han förhoppningsvis hade fått svar av flygplatspersonalen från Riadh. Så efter en timmes dividerande kunde vi äntligen ta två taxibilar till ett bra hotell och installera oss där i väntan på besked från prinsens handsekreterare som jag hade kontakt med under följande dag. Skillnaden mellan hotellets luftkonditionerade inre verklighet och yttervärldens enorma värme upplevde jag som en chock när jag skulle ta mig ut under dagen till flygplatsen för att fortsätta lösa problemet med flygbiljetterna. Än så länge inget svar från Riadh och nu var inte heller amerikanen på plats utan jag fick börja om från början med min reklamation och det var inte alls enkelt utan det tog mig fyra timmar att komma lika långt som jag redan kommit dagen innan. Jag gav upp och beslöt att återkomma. Åkte med taxi tillbaks till hotellet och fick i mig lite mat. Lite senare hade jag åter kontakt med prinsens handsekreterare och han bad oss att vara beredda för att senare på kvällen skulle han hämta oss på hotellet. Vi betalade vår hotellnota och var beredda att checka ut. Vårt hemflyg var inbokat kring midnatt hur det än skulle gå på flygplatsen. Handsekreteraren sa att han skulle hjälpa oss med den saken efter filmningen. Så kring sextiden dök det upp två bilar som hämtade oss med all vår packning inklusive utrustning. Vi fick se en del av staden på väg till prinsens palats. Jag vet inte om man kan kalla det för palats men det var ett område med en hel del byggnader där han och hans klan höll till. Vi stannade framför ett av husen och visades in till den salong där filmningen skulle ske. Vi valde ut en plats i ett hörn vid ett litet bord och en stol där vi ville att prinsen skulle sitta. Sen gick vi och riggade upp våra lampor och kameran och när vi var klara gick vi ut ur huset och nu hade det blivit mörk och när vi tittade runt hörnet såg vi hur säkert en tio personer satt på marmorgolvet i en bekväm ställning och bara tittade rakt framför sig. Det liknade en gruppmeditation och vi var lite överraskade. Sen kom det fram en kille i sin vita klädsel och hälsade på oss med en perfekt engelska och bad oss följa med honom över till hans hus. Vi tvekade för vi var ju i standbyläge inför intervjun med prinsen men han sa att det var okej för att han meddelade handsekreteraren att vi var med honom och han skulle hämta oss när det var dags. När vi kom fram till hans hus stod där hans bil och han började med att tala om att han hade fått med sig den från England nyligen. Han studerade där för närvarande. Den här bilen var lite speciell menade han och den var ett specialtillverkat exemplar av Aston Martin fabriken. Han var stolt som ett barn och ännu stoltare skulle han bli när han visade upp sitt hus för oss. Det vimlade av teknisk utrustning och han skruvade upp volymen i sin ljudanläggning som inte var av denna värld. Han berättade en hel del om sig själv och sen dök sekreteraren upp och kallade på oss. När vi var på väg tillbaka reste sig hela gänget som hade befunnit sig ute på verandan och var nu på väg in till samma salong där vi höll till. Alla gubbarna satte sig nu i de soffor som stod längs väggarna i salongen. Otroligt vackra persiska mattor täckte hela salongens golvytor och tjänare serverade lite moccakaffe åt alla närvarande. Nu blev vi presenterade för prinsen som var en farbror i sjuttioårsåldern som såg snäll ut när han sträckte fram handen. Jag hade köpt en bok på flygplatsen i London om Saudi Arabiens tillkomst och historia. Så jag hade viss koll på hur det såg ut i kungafamiljens stamträd och var nyfiken på hur han passade in i hierarkin. Lite senare skulle jag få tillfälla att få reda på vem den här prinsen var men först så var det hans tur att visa oss sina fotoalbum. Det var inte vilka fotoalbum som helst utan det var proffesionella fotografer som hade minutiöst dokumenterat hans senaste inköp av en palatsliknande villa i Marbella där han tillbringade några veckor om året. Han var stolt och glad när han såg att vi var imponerade över det vi fick se. När vi nu satt så pass familjärt kring ett av de små borden drog jag fram min bok om Saudi Arabien och visade upp den för honom och frågade om han kunde ge mig en autograf för jag skulle vilja veta vem han var i denna stora familj. Han tittade på mig och sen vände han sig till sin sekreterare och pratade lite med honom. Sen fick jag höra att det var faktiskt en av prinsens förre detta medarbetare som hade skrivit den här boken och han ville ha ett exemplar av boken till sig själv. Jag erbjöd mig att få lämna över mitt exemplar men det avböjde han utan han ville skriva sitt namn i min bok och det fick han gärna göra. Så vi var plötsligen kompisar innan vi sen satte igång med att placera honom framför kameran. Han skulle bara tala lite om hur man hade kommit fram till inom kungafamiljen hur man skulle bli självförsörjande här i landet när det gällde bland annat mjölk och mejeriprodukter och hur han då själv bildade detta bolag och var huvudägare eftersom enligt lagen var det alltid en saudisk medborgare som skulle vara huvudägare i varje bolag. Efter att vi hade fått honom att säga sitt så bad jag honom om en sak till och han hänvisade till sin sekreterare och bad honom att följa med oss till flygplatsen och lotsa oss genom tullen och fixa problemet med biljetterna. Nu först kunde jag koppla av för nu visste vi att det skulle lösa sig för oss och att vi kunde sitta på planet hem om några timmar. Prinsen och även hans följeslagare som hade varit med i rummet under hela tiden tog nickande farväl av oss och nu lämnade alla rummet för att gå och få i sig lite mat. Det var ramadan just då och då äter man först när det har blivit mörkt ute. Vi packade nu ihop allt ordentligt så att utrustingen var tillbaka i sina lådor såsom tullen ville se sakerna som skulle klareras ut. Sen var det åter två bilar med chaufförer som körde oss till flygplatsen. Sekreteraren var med oss och vi kände oss trygga när vi gick fram till flygbolagets disk och nu var det sekreteraren som visade upp ett dokument och sen var det röda mattan både med biljetterna och tullen som vi passerade genom en VIP-utgång, stämplade vår carnét och på nolltid var vi ute i en VIP-avdelning och allt var incheckat och alla råfilmsrullar hade vi som handbagage i en liten bag med oss in i planet. Snart var vi i luften och när ljusen släcktes i taket för det var ju mitt i natten så spelade Pelle och jag ett parti schack som avkoppling efter hela den här långa dagen. Då kom det efter ett tag fram en stewardess och bad oss skyndsamt att genast packa ned våra schackpjäser för det var förbjudet att spela detta spel ombord på flygplanet så länge vi befann oss i det saudiska luftområdet. Vi trodde på allvar att hon skojade med oss men det var det inte frågan om utan hon förklarade för oss varför spelet var förbjudet att utövas i Saudi Arabien. Schackspelet går ut på att ställa kungen matt och det ville man inte vara med om här i landet. Så fick vi lära oss något nytt även denna dag eller rättare sagt natt så vi la undan spelet och jag började istället bläddra i min bok om Saudi Arabien där jag nu försökte klura ut var exakt någonstans vår prins befann sig i rangordningen. Han på stod att han hade varit utrikesminister i sina yngre dagar så han måste vara rätt nära kungen. Så nu hade jag fått en liten inblick i denna värld och det var det sista jag tänkte på innan jag klappade ihop boken och la mitt huvud på sned för att sova några timmar innan det var dags att byta plan i Paris. Några timmer senare fick vi byta plan en gång till i Köpenhamn innan vi kom till Stockholm Den sjunde augusti 1980 klockan 20.40 på kvällen var vi åter på kontoret i Gamla Stan. En intressant resa var avklarat. Hemma vid halvtio på kvällen.
Några dagar senare skulle jag transportera ett litet filmklippbord ned till ett slott i närheten av Katrineholm. Där skulle Pelle Seth sitta några veckor och klippa en film. Hans frus släktingar ägde stället och jag fick uppdraget att se till att han fick klippbordet på plats enligt hans anvisningar. När jag närmade mig platsen passerade jag en stor ladugårdsanläggning där det kom fram lite rök men jag tänkte inte så mycket på det utan fortsatte fram till huset där klippbordet skulle lämnas. En kille hjälpte mig att ställa det i ett rum där Pelle ville ha det. När jag tog adjö från killen kom jag att nämna att jag hade sett att det rökte lite vid en viss kåk och han blev nyfiken och tog sin moped och följde mig dit och när vi kom fram så hade det tagit eld ordentligt och han satte omedelbart igång med att släppa ut en massa grisar ur stallet som höll till därinne. Det var i grevens tid som han kunde rädda alla grisar innan stallet brann ned till grunden. När brandkåren dök upp så gav jag mig iväg och fick då köra slalom mellan grisarna som hade tagit sig ut på vägen. Det var ju skönt att inte grisarna blev stekta i sitt egen fett tänkte jag på vägen hem.
Ola Holmgren hade raggat upp två killar som han ville knyta som frilansare till Film och Video.Det var en mycket speciell duo. De hade tillsammans nyligen gjort en långfilm som hette ”Kejsaren” och hade redan vunnit ett jättestort filmpris som kallades för ”Silverbjörnen” i Berlins årliga filmfestival. Priset gick till fotografen Sten Holmberg och även regissören Jösta Hagelbäck var nominerad till en ”Guldbjörn” men han fick tyvärr inte den. Båda var starka personligheter och jag fick uppdraget att vara med dem när de skulle spela in sin första produktion på video. Film och Video hade fått ett uppdrag av Telia som handlade om att producera några instruktionsfilmer för Televerkets personal. Jag minns en av filmerna som gick ut på att man skulle lära ut vissa säkerhetsåtgärder som skulle följas i samband med att man begav sig med stolpskor påsatta upp i en telefonstolpe för att däruppe sätta fast telefontrådarna. Så nu åkte vi till Mariestad en söndag eftermiddag och tog in på ett hotell och på kvällen så skulle vi möta två televerkare som skulle hjälpa oss dagen efter att få spela in den här filmen. Vi mötte dem och åt middag tillsammans och det beställdes in några öl till maten och sedan fortsatte det och samtalet blev mer och mer intensivt för de här två grabbarna skulle inte nöja sig med att göra en enkel instruktionsfilm utan de kände att de var inkallade för att göra mästerverk och ville nu hitta på lite kreativa små historier för att göra filmerna mera tillgängliga och det var väl meningen men televerkarna tyckte inte att man skulle krångla till det hela och talade om det för Sten och Jösta som i sin tur talade om för ”kunden televerket” att de skulle ge fan i att lägga sig i hur de hade tänkt utforma filmerna. Det var deras jobb tyckte de. Nu var det så att efter maten lämnade jag sällskapet och gick upp på rummet för att kolla alla sladdar i den berömda Videolådan som jag hade ansvar för att visa grabbarna hur allt funkade. De skulle dyka upp lite senare för en genomgång inför morgondagen. Men de dök aldrig upp utan vi satte igång på morgonen och jag tyckte att stämningen mellan de två televerksgubbarna och mina två medarbetare verkade lite ansträngd men tänkte inte mer på det innan jag senare på dagen fick ett samtal från Ola Holmström där han redogjorde i detalj för vad som hade hänt. Jag meddelade att jag hade dragit mig tillbaka efter maten kvällen innan och inte visste vad han pratade om. Han förklarade att beställaren till de här filmerna vi höll på med hade hört av sig och klagat över att hans medarbetare hade blivit utskällda efter noter av Jösta och Sten kvällen innan efter att jag hade gått upp på mitt rum. Nu kände jag lite dåligt samvete över att jag hade lämnat de här killarna ensamma med kunden. Ola förstod då hur det hade gått till och nu fick jag vara barnflicka till de här killarna för att man kan inte skälla ut kunden om man vill ha kvar jobbet. Det finns fler bolag i den här branschen som gärna skulle vilja ha Televerket som kund. Det hela berodde även på att grabbarna hade haft det tufft sista tiden för att jobben i filmbranschen växer inte på träd och de hade varit utan arbete under en längre tid trots att de hade haft stora framgångar med sin prisbelönta film. Så när de nu hade fått ett arbete och kunde sätta sig vid ett dukat bord och beställa in öl efter öl så passade de på och det tog inte lång stund innan de hade nått sin gräns och tyvärr trampade över den när de började skälla ut kunden för att de enligt dem inte förstod sitt eget bästa. Men när vi väl började filma tillsammans ute på fältet så var allting snart glömt och televerkarna började fatta att det var två riktiga konstnärer som de mötte. Efter de här filmerna som vi spelade in på en hel del olika orter i Sverige visade det sig att Jösta hade lite problem med sin manodepressiva läggning och enbart Sten fortsatte att jobba för Film och Video. Han lärde sig snabbt att hantera videokameran. Det skiljer en hel del hur man sätter ett ljus till videobilden i förhållande till filmbilden. Jösta var verkligen en personlighet som i grunden var målare och poet. Han hade gått filmskolan på Dramatiska Institutet och där träffat Sten och de jobbade alltid tillsammans. Efter deras examensfilm fick Jösta ett stipendium som förde honom till Hollywood för att lära sig mer om film och det var i Amerika han skrev manuset till ”Kejsaren” som byggde på boken ”Sjukdomen” av Birgitta Trotzig. Det blev en mycket bra film men tyvärr på grund av ämnet ingen publikfilm. Jösta fortsatte några år till men han var för extrem för att kunna klara sig i längden i branschen. Sten däremot fick en lång och fin karriär tills han 73 år gammal avled i cancer.
Den 21 oktober hade vi en firmafest på Film och Video och jag minns att vi var på Restaurang Metropol vid hörnan Sveavägen och Odengatan och åt lite god mat där och det togs en gruppbild av en riktigt fotograf. På den syns hela gänget som var aktuellt just då.
Dagen efter var jag fortfarande bakfull men jag var tvungen att leta reda på en mycket viktig inspelningsplats till en större produktion som vi fick göra på uppdrag av Televerket. Det handlade om hur viktigt det var med internkommunikationerna på ett företag. Den som skrev manuset var en bror till Hasse Zetterström. Jag skulle komma arbeta ihop med Hasse under många år framöver men det visste jag inte då. Båda Zetterströmmarna var söner till Kar de Mumma som deras far kallades i allmän mun. Kalle var en duktig skrivare och skrev mestadels kolumner till stora dagstidningar. Hans mamma skrev under namnet ”Viola” och även hon var den tidens mest kända kolumnist. Så Kalle skrev ett bra manus och det skulle ge arbete till en hel drös av mer eller mindre kända skådespelare. Min första uppgift var att hitta ett futuristiskt kontorshus och morgonen efter firmafesten fick jag idéen att titta närmare på CANON´s kontorshus på vägen söderut ur Stockholm. Jag insåg direkt att jag hade hittad platsen men det gällde att kunna spela in vår film under två helger och göra om stället till en viss del så att det passade in i filmplanerna. Så jag kontaktade kontoret och vi diskuterade hur vi skulle gå vidare så att vi inte fick avslag på direkten. Jag hade någon gång lärt känna arkitekten som hade ritat huset. En flicka som hette Anna Rabe hade gått med mig på Fotoskolan och hon hade träffat Johan Tengbom som var son till den kända arkitekten Tengbom. De var ute en kväll på stan och satt på Gyllene Freden när jag jobbade där som servitör och jag bjöd de båda hem till mig på Sven Vintapparesgränd där vi sedan avslutade kvällen tillsammans. Så jag erbjöd mig att kontakta arkitekten till det nyligen färdigbyggda Canonkontoret och be honom om hjälp för att få komma dit och få tillstånd att filma hela huset under två veckoslut. Då visade det sig att även Pelle Seth som skulle regissera filmen kände Johan Tengbom och då bestämde vi att han skulle fråga Johan om hjälp. Och vi fick hjälp och kunde sedan under två helger installera oss i byggnaden och flytta in med en massa folk och utrustning för att spela in filmen. Det var en ny erfarenhet att jobba tillsammans med scenograf och smink och klädfolk och med en hel del skådespelare som visade sig ha vissa egenheter. Men det gick bra men jag kände att i samband med den här typen av större produktioner så var man som inspelningsledare mycket mer utsatt för en hel del människors olika nycker. Det tyckte jag var lite jobbigt och redan då drog jag vissa slutsatser som till exempel att jag aldrig skulle vilja hålla på med långfilmsinspelningar där man i ännu högre grad var slav under andra människors viljor. Då var det betydligt behagligare att redan någon dag efter bara åka ut med Thomas och ta lite bilder på Historiska Museet. Nu var det åter Thomas tur att sätta igång med en produktion som han hade fått pengar till från Dalarnas museum där han kände en kille som beställde denna film om en lokal konstnär som hette Johan Ahlbäck och kom från Smedjebacken. Tomas tyckte mycket om att göra den här typen av produktioner. Ickekommersiellt var Thomas motto. Så den 10 november åkte vi upp till Smedjebacken och började sätta in oss i Ahlbäcks värld. Vi mötte hans ledsagarinna som fortfarande levde och det var hon som såg till att man hade bevarat hans lilla lägenhet på Vasagatan såsom han hade använde den både som atelje och bostad. Hon hade ordnat med lite smörgåsar och vin den kvällen vi satt med henne i Johans lägenhet och pratade om hur vi skulle lägga upp inspelningen. Hon var glad att det skulle göras ett program om hennes Johan. Vi var i Smedjebacken i fyra dygn och hann med att filma en hel del av de bilder som vi ville ha därifrån. Som avskedspresent gav hon oss alla en grafisk mapp med hans finaste verk från valsverket och dessutom fick vi låna med oss en hel del material som vi kunde använda i filmen. Jag minns att det redan var snö ute i skogen och att jag ställde upp som statist och skulle föreställa Johan när han tog sig ut i skogen för att avbilda vissa motiv såsom kolarmilor som han hade en förkärlek för.
Två dagar senare stod jag på Hovet och var beredd att filma en intervju med Rod Stewart som uppträde där men tyvärr så blev det inget av med det för att han kände inte för det men vi fick betalt i alla fall för att vara där och jag fick se hans föreställning samt få in en blick bakom scenen. Det var rätt så ovanligt att man fick uppleva det om man inte var en del av den cirkusen. Två dagar senare spelade vi in en reklamfilm för Cylinda. Troligen var det en tvätt- eller diskmaskin. Sedan tog vi lite bilder hos Alva Laval i Tumba för den filmen som handlade om ALFALAVAL projektet i Saudi. Nu skulle deras projektledare berätta om sin insats i detta projekt. Därpå följande helg var det dags att återvända till CANON-huset för att avsluta inspelningen på Televerksfilmen. Återigen med alla dessa skådespelare. Skönt när det var avklarat. Under december filmade vi mer till Ahlbäckfilmen i Stockholmstrakten där jag åter igen skulle spela rollen som Johan Ahlbäck som åkte med Roslagsbanan som fortfarande gav intrycket av ett tåg som såg ut som på Ahlströms ungdomstid. En annan dag filmade vi en scen där vi behövde ha två unga grabbar i nioårsåldern för en scen där en läkare undersökte barnen för att kolla upp om de hade tuberkulos. Jag hade fått min son Leon som var född 1971 och hade rätta åldern inne och hans klasskompis Daniel att ställa upp och de tyckte det var kul och fick lite statistarvode. Jag tittade för en stund sedan på filmscenerna med de två eftersom filmen finns på Youtube och det var kul att se hur grabbarna såg ut på den tiden. Vi var även på Skeppsholmen och träffade Olle Kåks som är professor på Konstakademin och han hjälpte oss att komma in på deras grafikateljéer så vi kunde ta bilder på hur man få fram sina grafiska tryck med hjälp av stenplattor osv. Det var mycket givande att få en inblick i denna del av konstvärlden och det var alltid lika trevligt att jobba med Thomas som tog det lugnt och ändå fick vi jobbet gjort. Sista inspelningsdag under december hade vi den artonde och då var vi ute på Karolinska institutet och inte kommer jag ihåg varför. Detta år så skulle det inte bli julfest på stallmästargården tillsammans med Sandell Film men det klarade jag av ganska smärtfritt. Det var skönt att få några dagars ledighet som jag hade samlat ihop till. Dessutom fixade Ola så att vi alla i firman kunde plocka ut en videobandspelare från Sony som ett slags svart arvode för vissa övertider som hade staplat sig. Det var den bästa bandspelaren på marknaden på den tiden och systemet kallades för BETA men tyvärr så var det ett annat system som var sämre och kallades för VHS som överlevde och BETA försvann efter några år men då hade jag råd att skaffa mig en VHS på egen hand. Det var ett arbetsrikt år som nu var till ända och jag såg fram mot långledigheten med min familj.
1981 började jag först jobba den 13 januari och hade då fått ett manuskript i handen som byggde på en bok av Lasse Svanberg som var en ”teknikguru” och duktigt på att alltid vara insatt i det senaste som hände på teknikfronten och visste vartåt det lutade i den tekniska världen. Han höll varje höst sina tekniska seminarier i Filmhuset på Gärdet. Det var en högtid att slå sig ned där i stora biografens svarta skinnstolar och sedan avnjuta en hel del föredragshållare, se på filmtrailer och möta en hel del folk från film- och numera videobranschen.
Lasse hade skrivit en bok som hette ”Den elektroniska hästen” och så skulle även filmen heta som han själv skrev manuset till.
Han engagerade sig i den snabba utvecklingen från de första videokassetterna till dagens elektroniska biografer och ip-tv över bredband och kunde mycket om teknik och innehåll. Men hans djupare intresse gällde hur medieutvecklingen påverkade vårt samhälle och oss som människor. Det var temat för hans tre böcker ”Den elektroniska hästen”, ”Bekvämlighetens triumf” och ”Stålsparven”. Det var ett ämne som ständigt återkom i hans ledare och krönikor i TM (Teknik och människa) liksom i de otaliga föreläsningar han höll runt om i landet. En samhällsengagerad folkbildare. Dessutom var Lasse med på mitt och Annikas bröllop ute på Möja så att det var extra kul att få läsa vad han hade skrivit. Nu fick jag lusläsa manuset och sedan dela in det i olika scener och bedöma hur och när de skulle kunna spelas in. Det är ett spännande och ansvarsfull arbete för den bedömningen ligger sedan till grund för beräkningar som skall utmynna i hur dyr filmen kommer att bli. Jag hade regissören Pelle Seth sittande på samma kontor och kunde med honom diskutera upplägget. Det var snart klart att vi skulle behöva komma in i filmhusets ateljéer för att där skapa vissa miljöer där bland annat ett par som bestod av Eva Remeus och Janne Jönsson skulle spela upp vissa sketcher. De både var för övrigt ett par även privat och Eva var mäkta populär efter sin insats i serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Den elektroniska hästen” skulle vi hålla på med under hela våren och vi satte igång med inspelningen redan den 21 januari då filmteamet samlade sig för att åka ned till Centralstationen och ta lite bilder inne i tågledningscentralen. Teamet bestod av en fotograf som hette Göran Nilson och det var en speciell kille. Han räknades till en av sveriges bästa filmfotografer men han var lite svår att ha att göra med. Läs gärna den berättelse om honom som Stig Larsson har skrivit i hans runa. Det finns även en liten sevärd kortfilm som Göran har fotograferat och den heter konstigt nog Hästens öga.
Filmen är lika dramatiskt som Göran själv tedde sig ibland bara för att få sin vilja fram. Han var kompis med Pelle Seth och de två gick bra ihop vilket inte alltid var fallet när det gäller Görans samarbete med regissörer. Sen hade vi en ljudkille som jag kände väl som hette Ragnar ”Ragge” Samuelson och var en duktig och trevlig ljudkille som alltid gjorde att man blev på bra humör. Som Passare och kombinerad B-foto hade vi Kenta Högberg som en av Sveriges duktigaste passare och även han var en människa som var lätt att umgås med i alla lägen. Det är ju viktigt att man får bra kemi i ett gäng som skall kampera ihop under ett antal månader.
Vi började filma några dagar och sen så bröt vi inspelningen för att det var dags för en andra Saudiresa för mig och Pelle Seth och Hanno Fuchs.
Så den andra februari flög vi kl. 17.00 första klass till Paris där vi skulle övernatta inför vidare resa till Rom och Jeddah och slutligen Riyadh. Hur kommer det sig att vi flög första klass som kostade en bra hög med pengar. Det visade sig att stackars Susie i receptionen på den reklambyrån som var våra uppdragsgivare hade klantat sig och beställt fel klass på biljetterna. Nu fick vi vara med om en mycket angenäm resa med Air France och sedan träffade vi efter ankomsten en gammal god vän till Pelle som bodde i Paris. Det var författaren Klas Östergren som jag hade läst ett antal böcker av och gillade. Han var en skön kille som hade Paris som sin arbetsplats för han skrev kolumner till kvällstidningen ”Expressen” i Stockholm. Bredvid kunde han skriva sina egna böcker. Vi började på en bar som han hade som sitt stamställe och fortsatte sedan till La Coupole för att där äta en god middag. Det var en minnesvärd kväll. Kvällen efter så anlände vi igen i Riyadh och dagen efter så var vi redan på förmiddagen framme vid SAADCO CAMPEN där vi fick våra gamla rum och började genast efter lunch filma efter att ha haft ett möte med Fiadh och blivit informerade om vad som var på tapeten att filma den här gången. Allting hade kommit lite längre och vi började under de varmaste timmarna mitt på dagen inne i mejeriet. Samma rutiner som första gången. Det som var nytt för den här gången var att det skulle komma ett besök utav några högt uppsatta gubbar till campen och därför hade man inrett ett styrelserum med ett jättebord och enormt stora vräkiga fåtöljer. Dessvärre kom gubbarna aldrig under den tiden vi var där. Däremot skulle vi passa på och tillverka en reklamfilm som kunde klippas in i filmens slutsekvens där man såg en liten kille sitta på en vit mur och dricka ett glas mjölk med den uppgående solen i bakgrunden. Bakom honom ser vi hur det passerar sex stycken lastbilar som var tydligt skyltade med SAADCOS logotype i bakgrunden. Det tog en stund att hitta rätt kille för jobbet men det löste sig bra i slutändan. Vi tog åter farväl efter fyra dagar av våra nyfunna vänner och lovade att återkomma till invigningen av hela anläggningen då den svenska kungen och drottning Silvia skulle passa på att förrätta den samma. Invigningen skulle enbart filmas av Hanno som reste tillsammans med Göran som var kundens representant och det var han som åtog sig att spela in ljudet vid det tillfället efter att jag hade gett honom en lektion i hur man spelar i ljud med hjälp av en Nagra bandspelare och en bra mikrofon. Den nionde februari var vi på förmiddagen klockan elva åter på kontoret i Gamla Stan och dagen efter var vi redan ute och rekognoscerade för den fortsatta inspelningen av den elektroniska hästen. Nu hade en ny kille kommit in i teamet istället för Ragge Samuelson och det var en kille som hette Peter Ekvall. Peter var ansedd som duktig ljudkille men som jobbig att ha att göra med. I min frånvaro så hade Ola valt honom när Ragge inte kunde vara kvar i teamet. Nu började ett osunt samspel mellan honom och Göran Nilsson. De båda eggade upp varandra till att åstadkomma konstiga insiderskämt som inte var ett dugg roliga förutom för de själva. De kallade varandra med skämtnamn och stämningen blev med ens dålig. Men det var bara att jobba på och låtsas som om det regnar. Jag ville inte ha konflikt med någon av de två idioterna utan jag väntade ut dem och tänkte att tidigare eller senare så tröttnar de på sitt eget ofog eller så vänjer vi oss. Det blev något mitt emellan.
Under tiden vi hade varit i Saudi så hade Hasse Zetterström engagerat sig för att klippa filmen och han hade redan kommit en bit på väg. Det var lite ovanligt för Ola att uppleva Hasses arbetstider för Hasse kom in till kontoret i regel nån gång på kvällen och satte sig först i köket för att dricka en kopp kaffe innan han satt igång att klippa filmen för det var ju faktiskt film vi spelade in och inte video för engångs skull. Ett klippbord hade hyrts in för detta ändamål. I videoredigeringen avlöste Thomas som redigerade Ahlbäcksfilmen och Pelle som klippte tillsammans med en klippare Televerksfilmen som vi hade spelat in inför julhelgen. Under hela februari jobbade vi med ”den elektroniska hästen” i Stockholmstrakten. Vi filmade på en hel del teknikföretag och institutioner som använde sig av avancerat modern elektronikteknik. Vi var på SMHI, på Stadsteatern, på RIFA i Kista som tillverkade kretskort, på Stadsarkivet, hos Polisen, på DAVA DATA och hos Electrolux som använde sig mycket av robotar vid tillverkningen. Vi var även på Filmhuset och förberedde våra scenbyggen så att allt var klart för inspelning. Den 20 mars skulle vi in i studio 7 för att få sketcherna filmade med Janne och Eva som då var inbokade. Inspelningen var inte rolig på grund att teamet inte hade bra kemi så när jag fick ett telefonsamtal av min gamla vän fotografen Anders Bodin och han sa att han ville träffa mig så lyssnade jag extra noga. Vi möttes en dag efter jobbet och han kom med ett bud från Thore Sandell som gärna ville anställa mig igen om det gick för sig. Jag kunde själv bestämma lönen. Det kom vid ett ögonblick där jag inte tyckte att det var så kul att jobba med filmen jag höll på med pga kemin och dessutom hade det uppstått vissa sprickor i ägartrion på Film och Video. Jag hade fått reda på att Ola skulle göra sig självständig och börja med en egen firma. Ola var motorn i firman och utan honom trodde inte på en framtid för Film och Video i nuvarande form. Alla dessa plötsligt aktuella händelser tillsammans gjorde att jag var benägen att fundera och jag gav Anders svaret att Thore kunde kontakta mig om han ville ha ett möte. Detta var den tredje mars och den nionde mars så hade Thore ett avtalsförslag klart som jag tittade på och sedan undertecknade. Hurra, jag kände att jag gjorde rätt. Jag hade höjt min lön ordentligt och fått ett avtal med Thore som jag tyckte var helt okej för mig. Jag skulle börja hos Thore den 21 april och jag skulle sluta hos Film och Video den 10 april.
