Vi var inte färdiga med Draken inspelningen när det kom en uppmaning att vi borde omedelbart bege oss till Odense i Danmark för att vara med vid en ärtskörd. Den skulle komma att inträffa vilken dag som helst och när det händer måste man vara inom loppet av ett par timmar på plats om man vill dokumentera hur det går till. Den tredje juli begav vi oss med inspelningsbilen via Helsingborg där vi tog färjan över till Helsingör och sen vidare till Odense som är Danmarks näst största stad och ligger på ön Fyn. Det var en lång resa och vi anlände dit en lördagskväll och tog in på ett hotell och åt en god middag. Dagen efter skulle vi möta informationsdirektören Jakobson som företrädde det stora världsomfattande företaget Danfoss. Odense är dock främst känd för att Hans Christian Andersen föddes där 1805. Det finns flera hus tillägnade författaren men i centrum ligger HC Andersens Hus som innehåller ett museum. Under söndagen var vi standby om vi skulle behöva rycka ut för att filma ärtskörden och det gav oss lite fritid och då passade några av oss i teamet på att besöka HCAndersens hus. Det var mycket intressant för att jag hade läst många Andersensagor när jag var mindre. På kvällen mötte vi sedan Herr Jakobson som visade sig vara en trevlig person och i och med att vi visste att vi skulle samarbeta med honom under en längre tid framöver försökte vi göra ett gott intryck på honom och jag är säker på att vi lyckades med det. På måndag morgon besökte vi ägaren till en stor gård där ärtorna skulle skördas förhoppningsvis under samma dag. Vi välkomnades av bonden och bjöds in i hans hus och det första som han ställer fram på bordet är en hel flaska Gammaldansk och några glas. Medan han berättar lite om omständigheterna kring en ärtskörd hällar han upp våra glas och skålar med oss alla inklusive herr Jacobson som är med oss även denna dag. Sedan berättar bonden att ”en lille en” som det kallas när man tar sig ett glas Gammaldansk kan man alltid dricka. Till exempel om man går upp på morgonen och det visar sig vara fint väder så tar man sig ”en gammal”. Om man är på dåligt humör så kan man definitivt ta sig ”en lille en” och är man på bra humör så tar man sig ”en lille en” för att bli på ännu bättre humör. Med andra ord så finns det tusen anledningar att ta sig ”en lille en”. Detta fick vi lära oss det medan vi väntade på ett klartecken från en av hans förmän att ärtskörden skulle sättas igång. Det blev några ”lille en” till innan samtalet kom och vi alla bröt snabbt upp för att ta oss ut till det enormt stora ärtfältet där de redan hade satt igång skörden. Vi tittade ordentligt på hur det gick till och Anders Bodin som skötte kameran och Tor Erik Flykt som hade skrivit och skulle regissera den här filmen diskuterade hur de skulle bära sig åt för att få en del spännande bilder av de många fordonen som sida vid sida åkte fram och tillbaka på fälten. Bredvid dem körde uppsamlingsfordon där ärtorna hamnade innan de snabbt skulle köras till fabriken där de omedelbart skulle konserveras och magasineras. Allt hände väldigt fort och vi fick vara på alerten för att inte missa någon väsentlig vinkel. På en timme var allting över för vår del och vi fortsatte sedan med Jakobson till en annan herrgård där en ”Kulitruck” som innehöll en väsentlig produkt från Danfoss skulle porträtteras innan vi sedan tog adjö och begav oss hemåt till Stockholm igen. Där följde sedan ytterligare tre dagars inspelning till ”Draken” och den tolvte juli gick jag på semester. Tre veckor fick jag och det skulle bli skönt.
Denna semester skulle tillbringas på vårt älskade Fridal på Mörkö. Min mamma tog sig ända från Innsbruck till Mörkö för att hälsa på mig och min familj. Hon tyckte mycket om att ligga vid poolen i skuggan för att där ta sig sin siesta efter lunchen. Hon sov alltid en timme. Det var mycket arbete innan poolens vatten hade fått den rätta blå färgen. Jag hade tyvärr inte ännu fått upp de rätta rutinerna för att det hela skulle gå smärtfritt. Det polysterfilter jag hade skaffat var lite klent för sin uppgift och den fick spolas rent ideligen på grund av att poolkemin inte var som den skulle. Men annars så var det härligt på landet. Annika hade ju skolferier och även Leon hade det. Annikas mamma Inga May trivdes bra tillsammans med min mamma och allt var frid och fröjd ända fram tills Annika började fråga min mamma om min engelske far. Min mor förstod ingenting utan började fråga mig vad som menades och då kom det fram att jag i början av min relation med Annika hade svamlat och berättat en ”rövarhistoria” om min far. Jag hade hittat på att min mamma hade efter kriget mött en engelsk soldat som uppehöll sig i Innsbruck och resultatet av deras möte blev jag och att det inte gick sedan att få tag på min far. Jag tyckte det var inte så långt ifrån den verkliga historien för att min riktiga far var visserligen inte från England utan från Italien/Südtirol och även han försvann från mig och min mamma. Så jag hade sen dess aldrig tänkt på denna lilla ”lögn” som jag inte tyckte var så märklig men nu plötsligen kom det fram att jag hade farit med en osanning. Det kändes just då lite pinsamt. Min mamma tog det inte så tragisk däremot så hade Annika lite svårare att handskas med vad som hade hänt men det gick snabbt över. Däremot så kom det upp ytterligare en anledning till oro när hon började förhöra min mor om varför hon hade lämnat mig i treårsåldern till sina föräldrar i Südtyrolen. Det var mellan 1949 och 1952. Annika mer eller mindre anklagade min mamma för detta ”svek” och min mamma som kanske hade lite dåligt samvete för det tog det rätt hårt att efter alla dessa år bli påmind på detta sätt. Efter den händelsen blev det aldrig nån riktigt ordning på relationerna mellan de två. Det blev definitivt inte bättre när min mamma försökte ”hjälpa till” och öppnade Annikas klädskåp för att ”ordna upp i dem”. Det skar sig ordentligt och jag fick sitta emellan. Men jag tröstade mig genom att intala mig att det inte är så ovanligt att det krisar mellan en svärdotter och en svärmor och i synnerhet när det tillkommer en annan kultur förutom mina dramatiska beskrivningar över hur jag hade det i Prad. Så min mors besök färgades ordentligt av dessa uppgörelser. Bortsett från det så var vi ute med vår lilla segelbåt Chaos som numera hade fått en hamnplats nere vid bron som leder till Eriksön där det finns en båtklubb som heter Klubben. Därifrån färdades vi ut mot några näraliggande öar där vi gick iland och badade. Vid en av dessa utflykter hände det att när mamma skulle kliva ombord på segelbåten så blev hon formligen hängande mellan båten och ön och först efter att jag kunde hjälpa henne genom att hoppa i land och lyfta henne därifrån upp på fördäcket så var det hela över. Det hängde på håret att mamma föll i vattnet och det skulle inte ha varit så enkelt att ta sig just därifrån upp på land igen. Men hon tog det med ro. Vi gjorde lite urflykter till Antroposoferna i Ytterjärna där vi tittade på trädgården och en hel del annat som hon tyckte mycket om. Allt som allt en härlig sommarsemester som jag inte behövde planera i förväg och det var det bästa jag visste nämligen att inte behöva planera för fritiden förmodligen för att jag behövde planera året runt på jobbet.
Den tredje augusti var jag åter på jobbet och satte mig på kontoret och fick nu manuskriptet till Danfossfilmen i min hand. Tor Erik Flykt hade rest runt en del i Danmark och inhämtat kunskaper om företaget och sedan hittade han på en story för att kunna integrera alla produkter som detta oerhört anonyma företag producerar. Han ville blanda upp vanliga filmbilder med animerade, det vill säga tecknade bilder som rörde på sig. Animationen skulle föreställa huvudsakligen de danska ”rödgardisterna” som finns utanför drottningens palats i Amalienborg. Danfoss ”hade köpt” detta koncept och vi skulle nu sätta igång med inspelningen. Av någon anledning fick jag ta med mig manuskriptet hem och kunde ta ytterligare några semesterdagar innan det sen var dags att söndagen den åttonde augusti ta Toyotabussen och bila från 07.45 till 22.00 ned till Sönderborg som ligger på ön Als som i sin tur ligger så långt söderut man kan komma i Denmark. Dagen efter mötte vi åter Ole Jakobson och gjorde tillsammans upp en ungefärlig inspelningsplan för de två veckor som vi skulle vara kvar här i trakten. Det fanns en jätteanläggning i Sönderborg och man kunde med lätthet se att hela ön levde i stort sätt av denna industri. Ungefär som Scania försörjer Södertälje. Vi fick en snabbtur genom fabriken och valde ut vissa punkter som vi skulle återkomma till senare för att filma där och vi kom igång ordentligt. Under andra helgen vi var där bjöd oss Ole hem till sig på ett litet grillparty och sen fortsatte vi veckan därpå i fabriken och först på fredagen åkte vi hem igen med Toyotan. Vi är tre i bilen och det tar åter hela dagen att ta sig hem. Jag vill hoppa av på Mörkö och det fungerar genom att Anders och Tor Erik släpper av mig vid Mörkö Kyrka och fortsätter sedan utan mig mot Stockholm. Jag hade ringt från Vagnhärad och förvarnat Annika att jag var på väg och det tar inte mer än 20 minuter därifrån så när jag anländer vid Mörkö Kyrka en ljuvlig sommarkväll den 21 augusti klockan 20.30 står Annika där och hälsar på oss alla. Sedan går vi tillsammans den korta grusvägen upp mot Fridal. Jag bär på en liten resväska och redan efter någon minut berättar Annika att vi skall få ännu ett barn tillsammans. Min reaktion är positiv och sedan går vi hem och dricker ett glas vin för att fira. Det skulle bli en liten Maria den 14 februari 1983. Vi rekonstruerade när tillblivelsens under kunde ha hänt och kom på att det måste ha varit efter att vi hade varit på stadsteatern och sett föreställningen ”Amadeus” med Phillip Zandén i huvudrollen. Jag minns en replik av Kaiser Franz Joseph som lät sådär. ”Så är det och så skall det vara!!” Det var den jag tänkte på när vi nu gick i väntans tider. En annan sak jag kom att tänka på var att för någon vecka sedan hade jag slängt ut en barnsäng från förrådet på Fridal. Jag tänkte att den tog upp plats i onödan för att vi inte precis hade planerat att ha ytterliga ett barn. ”Så är det och så kan det gå!!” säger jag. Det tar ju sen en viss tid innan man fattar vad som väntar på en. Men självklart är vårt barn välkommet och vi kommer ta hand om det på bästa sätt.
Veckan därpå var vi på kontoret och tittade på all film vi spelat in i Danmark och jag förberedde ytterligare en månads inspelning där.
Lördagen den 28 augusti ”stängde” jag poolen på landet vilket innebär att jag släpper ut en tredjedel av vattnet och plockar in maskineriet det vill säga pumpmotorn och dessutom så chockklorerar jag så det inte bildas alger under den presenning man täcker poolen med för att inte alla höstlöv skall hamna i vattnet.
Dagen efter på söndagen reser vi med Toyotan åter mot Danmark och den här gången till ett vackert ställe, en fiskeby som heter Hvide Sande. Vi kommer fram halvåtta på kvällen och hinner gå ut på dynerna och se på västerhavet. Fantastiskt. Vinden som kommer över havet smeker oss i ansiktet och vi går och tar oss en drink innan maten.
Vi skall upp tidigt på måndag morron för att vi skall vara nere i hamnen vid en fiskebåt för att hänga med dem ut under en hel dag när de fiskar. Halvsex på morronen så är vi vid båten men det har blåst upp under natten ordentligt och utfärden ställs in. Den skjuts upp till morgondagen och vi är inte ledsna för det utan återvänder till Hotel Holmslandsklit i Hvide Sande för att få i oss en välförtjänt frukost. Därefter satsar vi på att filma en bevattningsanläggning, en räkauktion och en potatisupptagare. Vid alla dessa inspelningar är Danfossprodukter inblandade och det ”jävliga” är att de inte syns någonstans. Detta skulle så småningom bli ett jätteproblem men än är vi långtifrån där.
På tisdagen blir den intressanta båtutfärden av. Återigen är vi uppe tidigt när vi lastar vår utrustning ombord och sen tar det några timmar tills vi är där skepparn ser i sin ekolod på radarn att det lönar sig att slänga ut näten. Sedan trålar vi några timmer tills det är dags att dra upp nätet och tömma det. Nu är vi på alerten och hänger på ordentligt, Anders med kameran och jag med min ”Nagra” bandspelare. Vi är rätt samspelta vid det här laget och ibland så ger Tor Erik ett tecken som betyder att det är något på gång som borde spelas in med kameran. Redan på utfärden gungade båten hela tiden så det var på gränsen till att jag blev sjösjuk. Jag la mig då ner på båtens absoluta mitt och andades djupt och tittade upp mot himlen och klarade mig hyfsat. Under filmningen när grabbarna tog hand om fångsten och rensade fisken innan den las i lådor med is så är man så koncentrerat på det man håller på med att man inte har tid att bli sjösjuk. Vid hemfärden blev det åter lite kritiskt med sjösjukan men när kocken klämtade med klockan så tog jag mig ner till köket och försökte få i mig lite mat. Det var färsktfångad fisk och den kunde man inte tacka nej till trots att jag mådde lite tjuvis. Sent på kvällen kring elva kom vi i land igen och då var jobbet inte slut för fiskarna som skulle ta fångsten iland och in i ett lager så att den skulle kunna auktioneras tidigt nästa morgon. Vi däremot var övertrötta och tog oss hem till hotellet glada över att ha fått vara med på den här båtfärden men ännu gladare att inte behöva ha detta som yrke. Men visst var det oförglömlig att få inblick i det tuffa livet ombord.
Morgonen därpå var vi på plats vid fiskeauktionen där gårdagens fisk såldes till högstbjudande. Men då var ”våra fiskegubbar” redan ute igen på havet för att upprepa gårdagen.
Jag radar upp lite platser som vi skulle avverka de närmaste dagarna för att få en känsla över mångfalden på ställen som vi fick inblick i under vår inspelning.
Efter fiskeauktionen reser vi till Herning och tar in på Hotel Eyde innan vi filmar på värmekraftverket. Dagen efter till Silkeborg och Hotel Impala för att filma i radiatorfabriken. Sen blir det Århus där Vibyfabriken ligger och efteråt till Ålborg där det finns en speciell kylbil. Sedan blir det Frederica och dagen efter åter till Odense för att se ännu mer av denna fina stad. Även vattenreningsverket i Vejle får besök av oss och återigen till Odense där vi filmar hur de drar gasrörledningar över hela ön Fyn. Under den här Danmarkresan hade vi med oss en kille som hette Anders Diamant som skulle jobba som assistent till Anders. Den killen fungerade inte riktigt som han skulle i teamet. En kväll just när vi var här i Odense kom det till en urladdning i samband med att vi åt middag tillsammans. Jag minns mest att Tor Erik hade problem med honom av någon anledning. Så han förklarade för honom att han inte passade in i gänget om han inte skärpte sig och la av med vissa saker. Det var inte så dramatiskt tyckte jag. Men dagen efter åkte assistenten hem och lämnade oss. Vi klarade oss lika bra utan honom men det blev lite mer jobb för Anders. Någon dag senare hade jag ett samtal med kontoret i Stockholm och Imjor på ekonomiavdelningen berättade då för mig att Lill Anders som vi kallade honom hade tyckt att vi hade varit dumma mot honom. Jag förklarade läget men hans bild hade varit att vi hade mobbat honom vilket inte stämde alls överens med verkligheten. Hur som helst, han återkom aldrig mer till Danmark. Vi hade då kvar en vecka innan vi tog oss hem till Stockholm. Vi besökte Esbjerg, Vejen, Rinkenäs, Sönderjylland och åter Sönderborg där vi tog en ledig dag. Återigen mötte Ole oss och hörde sig för hur det hade gått för oss under upptäcktsresan i Danmark. Vi filmade ytterligare tre och en halv dagar i den stora Danfossfabriken och tog oss sedan till Köpenhamn där vi bodde på det synnerligen trevliga Missionshotellet bakom Rådhusplatsen. Nu blev det en ledig dag i Köpenhamn och jag passade på att visa Restaurang ”Belle Terrasse” inne på Tivoli för Anders och Tor Erik. Det hade varit min gamla arbetsplats sommaren 1964. Det var för 18 år sen. Jag tittade in ordentligt genom fönstren och mindes en del saker som hade hänt den gången som till exempel när jag tappade bearnaise-saucen i golvet och den slungade sig sedan några meter iväg bland gästerna och orsakade kaos på krogen. Men även den fantastiska tiden med min kamrat Eddy som visade mig Köpenhamn denna sommar 1964. Den 18 augusti åkte vi hem till Stockholm och den 19 så tittade jag på TV på Mörkö för att se hur valet hade gått. Den 24 augusti så åkte jag med vår segelbåt CHAOS från Mörkö via Södertälje och Mälaren upp mot Lidingö där jag hade min hemmahamn för att dagen efter masta av båten. På söndagen lyftes båten ut ur vattnet och ställdes på två bockar för vinterförvaring. Innan jag täckte båten med en presenning skulle den tvättas och diverse snäckskal skulle skrapas bort från underkroppen.
Nu så har jag slut på mina anteckningar för hösten och vintern 82/83 och hoppar vidare till den 11 februari 1983. Då så skulle halva direktionen från Danfoss anlända för ett krismöte på Sandell Film på Drottninggatan. Varför? Vad hade hänt under hösten och vintern som krävde ett krismöte med halva direktionen som kom med Danfosses eget flygplan resande till Stockholm för ett par timmar.
Under hösten 82 försökte Tor Erik klippa ihop alla bitar vi hade spelat in under sommaren i Denmark till en Danfossfilm men han fick inte ihop bitarna så att det dög till att bli en bra film. Dels var animationerna med de ”danska rödgardisterna” inte tillräckligt bra men framförallt så blev det för tråkigt med att en speakertext behövde förklara alla produkter som inte syntes i bild. Det var allvarligt och informationsdirektören tillika filmbeställaren Ole Jakobson bad om en ny film eftersom han inte var nöjd med resultatet. Thore Sandell som alltid var bäst när det krisade tog tag i saken ordentligt och lovade en helt ny produkt och den skulle visas upp inte enbart för Ole Jakobson utan för hela direktionen av Danfoss. Nu så satt ledningen nere i källarens konferensrum och Thore höll sitt föredrag för dem. Han började med att tala om att problemet med filmen var att produkterna var så anonyma att det skulle behövas en dedektiv för att leta upp dem och det var precis vad vi kommer att göra. Vi kommer att anställa en dedektiv som hjälper oss att leta reda på Danfossprodukterna. Han fortsatte med att fråga dem om de kände till den berömda privat detektiven ”Colombo”.
-Alla känner till Colombo svarade de mangrant. Men han kommer inte att kunna ställa upp för oss. Då svarade Thore att det har vi ordnat genom att det i Sverige finns en artist som kan imiterar Colombo på pricken och honom har vi engagerat för denna film. Sen läste han upp det nya manuskriptet där Colombo får uppdraget att leta reda på ”Danfoss” med hjälp av en specialdedektor som blinkar till varje gång den närmar sig en Danfossprodukt. Så Colombo tar sig från New York till Köpenhamn för att leta reda på Danfoss. Thore berättar en hel del om hur Colombo kommer att lyckas under filmens gång och den här helt nya filmen skulle kunna innehålla det mesta av de filmbilder som redan har tagits under förra året vilket är en stor fördel. Den här kompletteringen med Colombo skulle inte behöva ta mer än 12 dagars inspelning och Thore har engagerat en ny fotograf och en ny regissör samt ”Colombo”. Sandell Film är berett att redan dagen efter bege sig till Köpenhamn för att under söndagen rekognosera en del inspelningsplatser och på måndagens morgon dra igång filmnspelningen med ”Colombo” på plats. Direktionen blev imponerad över vad de fick höra och godkände planen. Den enda av det gamla teamet som är kvar är jag som inspelningsledare. Som regissör har Thore kallat in Pelle Berglund som är en mycket etablerad regissör och som huvudfotograf så har han anställt Tony Forsberg. Han får en assistent vid sin sida och även en ljudtekniker skall finnas med så att jag kan enbart koncentrera mig på inspelningsledningen. Den som kommer att klippa ihop den här filmen kommer att vara Hassse Zetterström och därför kommer även han vara med vid inspelningen för att kunna beställa diverse filmscener för att kunna göra ett bra klippjobb. Killen som skall spela dedektiven Colombo heter Ted Åström och han kommer att anlända med flyg på söndag kväll 22.00 till Köpenhamn inför måndagens inspelning. Så danskarna känner sig nöjda med Thore Sandells nya koncept och lämnar den här gången Stockholm med tillförsikt. Nu gäller det verkligen att leverera. Redan dagen efter på lördagen åker inspelningsbussen från Stockholm till Köpenhamn. Vi anländer dit framåt kvällen och tar in på Missionshotellet som ligger centralt bakom Rådhusplatsen. Det nya teamet samlas och vi går tillsammans ut till en krog på Ströget för att äta och bekanta oss med varandra. När vi är ute så är stämningen god och efter några öl så är den ännu bättre och det är kul att höra lite filmhistorier som man inte redan har hört. Tony som har varit med om mycket i internationella filmsammanhang drar några fina anekdoter men han börjar lite senare på kvällen bli lite väl sluddrig och när vi sedan kommer hem till hotellet och skall ta oss upp för trappan så ramlar han baklänges och min första tanke är att fyfan för att vi skulle ha fått med oss en ”alkis” till fotograf. Vi hjälper honom upp till rummet och hoppas att det inte upprepar sig. Tack och lov så var det en engångsföreteelse och i fortsättningen sköter han sig perfekt som det proffs som han är. Jag tolkar hans beteende den här kvällen genom att han hade varit arbetslös en längre tid och i glädjen över att vara återigen ute i filmsvängen med kamrater så blev det lätt någon elefantöl för mycket. Han var lite ovan helt enkelt. Sedan gick vi och la oss för att på söndagen skulle vi under hela dagen vara upptagna med att titta på de flesta platser där vi skulle filma senare. Vid elva på kvällen dök ”Colombo” upp på hotellet och hälsades av några av oss som fortfarande var vakna. Nu var alla på plats och äventyret kunde börja och ett äventyr blev det.
Innan jag lämnade Stockholm meddelade jag till Thore att jag väntade min dotter Marias födsel som jag inte ville missa. Det kunde inträffa närsomhelst. – Då får du väl se till att du inte missar det var hans svar. Måndag morgon kring sex ringde det på mitt hotellrum och jag tittade på klockan. Det var lite tidigt men jag svarade och i andra ändan hör jag Annika som säger att nu är det dags att komma. Hon hade redan under natten av sin far Bertil skjutsats till Danderyds sjukhus för att föda. -Du har lovat att komma avslutade hon telefonsamtalet. Okej sa jag, jag skall ta nästa flyg till Stockholm och vara med dig. Försök att vänta med födseln tills jag dyker upp. Jag la på luren och sen insåg jag vad som väntade mig den här dagen. Det skulle bli vår första inspelningsdag och det var ett stort team inklusive en skådespelare som var på plats. Jag skulle leda hela verksamheten. Och jag kunde inte leda verksamheten för att jag skulle nu ta reda på när nästa flyg till Stockholm gick. Jag började ringa och fick reda på att det gick ett plan klockan tio på förmiddagen där det fanns plats för mig att följa med. Sen räknade jag tiden baklänges och kom fram till att vi skulle i alla fall komma igång på första inspelningsplatsen som låg inne i rådhuset som låg rätt nära vårt hotell. Men därefter var jag tvungen att sticka med en taxi till Kastrup för att hinna med tioplanet. Resten av inspelningen fick jag lämna över till teamet. Jag hade konkreta underlag för var och när och hur man tog sig till de platserna så inspelningen kunde fungera under måndagen utan mig. Så under frukosten informerade jag teamet om mina planer på att avvika och de önskade mig lycka till. Vi tog oss sedan över till rådhuset och jag stack vid kvart över nio till Kastrup. Jag var sent ute och bad chauffören att gasa på. Han hörde vad jag sa och jag checkade in i absolut sista sekunden innan de stängde gaten. Under flygningen var jag tvungen att ta två Gin och Tonic och stewardessen förstod när hon hörde vart jag var på väg. Jag sprang på Arlanda till närmaste Taxi och sa vad det gällde och han trampade på gasen med destination Danderyds förlossningsavdelning. Jag trodde att det skulle bli svårt att hitta där men när vi kom fram till sjukhuset hittade han omedelbart en bakingång till förlossningsavdelningen och när han pekade på dörren så såg jag en sköterska som öppnade dörren för att släppa in mig. Jag var väntad och hon tog mig i armen och sa: Spring och vi sprang hela vägen in i förlossningssalen där Annika låg och huvudet på lilla Maria tittade ut ur henne. En sista ansträngning och hon ploppade ut till livet framför mina ögon. Annika hade lyckats hålla emot och tajma in födseln perfekt och jag ombads att klippa navelsträngen. Sen var det klart. Allt hade gått bra och jag hade kommit på sekunden såg det ut som. Maria tvättades och vägdes och märktes upp med ett armband. Sedan rullades Annika in i ett rum och där var vi och pratade med varandra och sen ringde vi lite anhöriga. Vi var glada och jag hade kunnat hålla mitt löfte men nu så hade jag bråttom därifrån för att jag skulle ta mig till kontoret och där förbereda nästa dags inspelning samt beställa flygbiljett för min återresa till Köpenhamn. Jag fick ett flyg som gjorde att jag skulle vara åter på hotellet i Köpenhamn vid halvåtta på kvällen. På kontoret var alla glada å mina vägnar och jag satte mig omedelbart vid mitt skrivbord för att telefonledes förbereda resten av veckans inspelningar. Bland annat skulle jag ringa till Ole Jakobson i Sönderborg för att reda ut vissa saker och han garvade när han hörde att jag var i Stockholm för att ha varit med om min dotters födsel. Han gratulerade och vi gick igenom min planering i detalj. Sen var det dags att ta flyget igen. Det var Stefan, vår kamrer, som erbjöd sig att köra mig till Arlandabussen och klockan halvåtta trädde jag in i foajén på Missionshotellet i Köpenhamn där hela teamet hade samlats för att de visste att jag skulle dyka upp. Nu kom det fram cigarrer och vi promenerade hela gänget till samma restaurang som vi varit på under lördagskvällen. Den här gången satt vi alla kring ett stort runt bord och jag tog in en flaska champagne och vi rökte våra cigarrer och jag var lycklig. Jag hade fått en underbar liten människa till skänks och dagen hade gått bra för teamet och nu var jag åter på plats. Resten av de 12 inspelningsdagar gick såsom planerat. Alla fungerade förutom att Ted Åström ledsnade på det danska smörrebrödet som serverades varje dag och på hans begäran fick han efter några dagar mat som mer liknade en vanlig svensk husmanskost. Filmen om Danfoss blev mycket bra och kunden blev nöjd och det är väl huvudsaken. ”Så är det och så skall det vara” som Kaiser Franz Joseph sade.!!!!!
