Januari och februari är normalt lugna perioder när det gäller inspelningar och i mina anteckningar står det att jag jobbade under de två månaderna huvudsakligen med en SJ-film. Minns inte vad det kan ha varit men i mars månad satt jag på kontoret och fick ta emot ett samtal. Det lät mystiskt och att jag fick samtalet berodde på att Thore var bortrest några dagar och de som ringde ville prata med en producent. Jag lyssnade och började så småningom förstå vad det handlade om. Samtalet kom från iranska ambassaden och de ville att Sandell-Film skulle bege sig till ett sjukhus i Stockholm och där filma en intervju med några iranska soldater som hade hamnat där dagen innan för att de hade blivit gas- eller brännskadade i det sju år långa kriget mellan Iran och Irak. De hade flugits till Stockholm och dagstidningarna hade redan rapporterat om det. Så jag förstod direkt vad det handlade om. De ville att vi enbart filmade den intervju som en av anbassadens killar skulle hålla med soldaterna. Därefter skulle vi framkalla och ljudlägga filmen över natten för att sedan direkt överlämna materialet inkl. negativ till ambassaden. De ville veta vad det skulle gå på och jag meddelade att det berodde på hur lång intervjun skall vara. Sen kom vi överens om ett ungefärligt pris och redan efter någon timme så begav jag och en fotograf oss till de skadade killarna på sjukhuset. Vi förstod inte ett ord men gjorde vårt jobb. Dagen efter åkte jag med materialet till deras ambassad som ligger på Lidingö på vägen ut mot Elvik. Jag överlämnade allt material till min kontaktperson. Han ville inte ha en faktura utan frågade hur mycket det skulle kosta och jag nämnde en ungefärligt siffra i kronor. Därefter hämtade han ett kuvert och däri hade han lagt dollarsedlar som motsvarande 30 000 svenska kronor. Jag tackade och tog kuvertet och åkte till kontoret. När Thore kom åter från sin resa så låg där på hans skrivbord ett kuvert med innehåll. Han tyckte det var bra jobbat och stoppade pengarna säkert i egen ficka. Det hela fick mig sedan intresserat av den iransk/irakiska konflikten där även Olof Palme var inblandad som fredsmäklare. Det var ett grymt krig som vi i västvärlden inte alls intresserade oss för utan Saddam Hussein skulle först bli aktuell när han gav sig dels på kurderna i sitt eget Irak och när han sedan anföll Kuwait. Först då ställde Amerika upp på Kuweits sida och drev Irak tillbaka till sitt eget land.
I april regisserade Odert von Schoultz en liten film åt Hörselfrämjandet som vi delvis spelade in på Rindö i Thores hus och det blev en trevlig liten film som hette ”Vad sa getingen?” Glömde att nämna att den 28 och 29 februari så var jag med om en snabb utryckning upp till Åretrakten för Scanias räkning där vi skulle spela in ett vinteravsnitt till ”Fyra årstiderna”. Vi visste att det var snö på gång däruppe och vi hade tillgång till en Scania lastbil med en snöplog framför sig. I manuset stod att det behövdes en gammal gumma med en liten hund som var ute och gick på en landsväg med sin spark och i en liten väska som hängde på sparken satt hennes lilla vita pudel och enbart hundens huvudet stack upp ur väskan. Det började snöa mer och mer och till slut blev hon nästan helt insnöad men i sista ögonblicket kom räddningen via Scanias snöplog som stannade och tog upp henne och hunden i sin förarhytt och sparken lastade han på lastbilsflaket. När den gamla gumman och hunden sedan sitter inne i den varma förarhytten och börjar komma till liv igen fick vi det till att den lilla vita pudeln slickar chaufförens hand som greppar växelspaken. Inte ett öga torrt!! Allting stämde inklusive de stora snöflingorna på lastbilens vindruta och den trevliga chauffören som livräddare. Efter den scenen packade vi ihop och åkte hem igen till Stockholm. En minnesvärd scen hade blivit filmat. Ibland så stämmer allt och då känns det kul. Då blir jag glad.
I slutet på april var jag med på en del kundmöten med AGA som är ett stort svenskt företag med 50 000 anställda i hundra länder. Vi skulle göra en film åt dem. Informationdirektören Sten Lindholm beställde en film för AGA som skulle visas upp vid en stor sammankomst som AGA ledningen anordnade i september 1984 i Athen i Grekland. Där skulle samtliga chefer från AGA´s alla länder mötas och direktör Marcus Stork skulle informera dem om de nya riktlinjerna för deras verksamhet. Denna film riktade sig dels till en internationell kapitalmarknad, kunder och även till de egna anställda. Filmen skulle skildra AGA´s internationella verksamhet och därmed skapa förtroende för företaget. Huvudstoryn i filmen visar hur AGA GAS erövrar ett viktigt USA-kontrakt men också vad som samtidigt händer på AGA´s övriga marknader världen över. Det skulle göras fem språkversioner och filmen skulle ha en längd på ca 20 minuter. Inspelningen skulle ske i Europa, USA och Sydamerika. Manus skrevs av Tor Erik Flykt som var inblandat i de flesta manusjobben på Sandell Film och som regissör anställdes min gamle kompis Torgny Anderberg som ville jobba med sin egen fotograf som var en amerikan som hette Flynn Donovan. Som hjälpreda till Flynn så skulle Janne Anderberg anställas under den här filmens Europainspelning. Själv planerade jag hela denna jätteinspelning och skulle även spela in ljudet. När jag läste manuskriptet insåg jag att det var frågan om en utmaning. Förutom USA inspelningen som sträckte sig genom många delstater så skulle vi även i Sydamerika resa genom många länder och det kan vara ganska svårt att komma in och sedan tar sig vidare från land till land med en stor filmutrustning som skall släpas genom ofta korrumperade länder. Det fick mig att fundera på en speciallösning och jag kom på en sådan. Jag hade ett fint samarbete med Sten Lindholms kvinnliga sekreterare Ulla och med hennes hjälp så satte vi igång en plan före avresan till USA och Sydamerika.
Men vi började filmningen i Europa och första resan gick till Finland och Helsingfors dit vi åkte med Finlandsbåten den första maj 1984. Vi hade vår Toyotabuss med oss och jag minns att vi bodde på ett flott hotell. Båten gick nattetid fram och åter och i Finland besökte vi AGA´s anläggning under en dag. Den fjärde maj var vi åter i Sverige och nu filmade vi på AGA´s huvudanläggning på Lidingö under två dygn. Sen åkte vi till Halmstad där vi besökte ett enormt stort företag som hette Pilkington som tillverkade glas i alla storlekar. Vi följde bandet där glasskivorna flöt fram under enorm stor hetta som åstadkoms bland annat med hjälp av AGA gas. Det var Sir Alastair Pilkington som på femtiotalet uppfann och utvecklade floatglasprocessen, som revolutionerade tillverkningen av planglas och höjde produktkvaliteten högst betydligt. Numera finns företaget i 100 länder i alla kontinenter och har 30 000 anställda. Fascinerande att se denna tillverkningsprocess som sker längs ett band som säkerligen sträcker sig över 150 meters längd.Denna södra sverigeresa avslutade vi i Staffanstorp där ett dotterbolag till AGA som heter Frigoskandia har sitt huvudsäte. Sen tog vi oss hem igen till AGA på Lidingö där vi filmade mellan den 14 och 18 maj. Samtidigt som jag skulle ta ljudet under den inspelningen så skulle jag förbereda en fjortondagars inspelning som förde oss till Danmark, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Belgien, Holland och hem igen via Hamburg och Köpenhamn. Jag fick ideligen lämna inspelningsplatsen medan vi riggade om kameran och sätta mig vid närmaste telefonen ofta i ett angränsade rum för att kunna nå alla de AGA-kontaktpersoner utomlands i de länder vi skulle besöka för att planera och förbereda de scener som vi behövde filma på respektive platser. Det var en fredagseftermiddag som jag satt vid telefonen och ringde åter igen upp chefen för AGA i Danmark. Jag hade försökt säkerligen sex gånger under de senaste dagarna att få tag i den personen men inte lyckats. Vår resa till Köpenhamn skulle ske under måndagen och från tisdag till torsdag skulle vi behöva mycket hjälp av den mannen för att kunna filma alla de scener som vi behövde ta. Det var knepiga saker bland annat så skulle det finnas speciella gaståg tillgängliga vid vissa tidpunkter och så vidare. När jag satt vid telefonen och kände mig stressad för att just denna viktiga kontakt aldrig svarade så började jag prata högt med mig själv medan jag lyssnade på signalen i väntan på att någon skulle svara i den andra ändan. Jag sa -”att det är ju förjävligt att denna typ aldrig kunde vara på plats och jag undrade om han visade sig någon gång under månadens lopp mer än den dagen då han hämtade sin avlöning.” Under tiden som jag nämnde dessa saker så hade han hunnit att svara i luren utan att jag hade märkt det och plötsligen så hör jag honom nämna sitt namn och jag presenterar mig och nämner för honom vilket ärende jag hade och att jag behövde ha hans hjälp därtill. Då svarade han att han hade hört varenda ord som jag hade yttrat i väntan på att jag skulle svara och om det är den inställningen jag har gentemot honom så är det nog inte någon idé att vi fortsätter detta samtal. Nu vaknade jag upp ur en mardröm och insåg omedelbart att detta liknade en fullständig katastrof. Om den här danske högt uppsatte chefen för AGA skulle få för sig att ringa upp AGA´s informationschef Sten Lindholm och upplysa honom om mina synpunkter på hans närvarotider så vore det kört för mig. Jag skulle förmodligen få sparken direkt från den här filmen och från alla andra filmer i framtiden på Sandell Film. Jag började svettas och fick omedelbart samla mig för att få eventuellt rätsida på denna affär. Jag andades djupt och så började jag förklara för honom den situation som jag befann mig i och alla samtal som jag hade ringt för att komma i kontakt med honom via hans sekreterare osv. Jag förklarade hur stressigt det var att dels vara med och spela in ljudet och samtidigt planera denna fjortondagarsresa med allt det innebar och det var denna situation som fick mig att tala högt men att det självklart inte betydde att jag hade något emot danskarna. Jag hade tydligen nämnt att alla jävla danskar betedde sig på det här sättet. Jag bad honom att förlåta mig och att vi skulle kunna börja samtalet på nytt som om han inte hade hört mig tala högt för mig själv. Han var tyst ett tag och sedan så han OKEJ vi gör väl så. En stor sten föll från mitt hjärta när jag hörde honom uttala dessa generösa ord. Jag tackade honom för det och sen började vi planera tillsammans och på tisdagen så mötte jag honom på plats i Köpenhamn och han skrattade när han hälsade på mig och så berättade han för sin närmaste medarbetare vad jag hade sagt i telefonen om honom. Slutet gott allting gott! Jag lärde mig en sak att aldrig någonsin tänka högt med en telefonlur i handen.
Därefter jobbade vi ihop några dagar och allt gick som smort.
Resan gick sedan vidare till Hamburg, Frankfurt och därefter så skulle vi till Zürich i Schweiz och då passade det bra att ta vägen genom Innsbruck och hälsa på hemma hos min mor. Det finns en bild som Torgny tog på mig, min mor och min syster tillsammans. Vi stannade där en natt och tog oss sedan via Zürich till Paris dit vi anlände den 29 maj och stannade i tre dygn innan vi tog oss därifrån till Malmö och Halmstad. Där skulle vi komplettera de filmbilder vi redan hade tagit med ytterligare en process som inte hade varit igång under vårt första besök. Sen fick jag sitta i två dygn på kontoret och börja med min USA-planering. Vi skulle vara en vecka i Stockholm innan vi skulle bege oss till staterna och Sydamerika. Det blev en intensiv vecka med mycket förberedelser för en sådan lång resa. Vi bestämde att Torgnys son Janne inte skulle få följa med på denna resa av kostnadsskäl. Vi fick klara oss utan honom och eventuellt ta in hjälp om det behövdes på plats. Han var lite lessen men tog det som en man. Janne var på väg att bli golfproffs men jag tror inte att han kom så långt i den karriären. Även hans far Torgny älskade att spela golf och hade för det mesta med sina klubbor när vi reste omkring i landet och om det gavs lite tid så sökte han upp närmaste golfbana för att slå några bollar.
Jag hade fullt upp att göra med att fixa en Carnét för utrustningen, vi skulle ta med oss lampor och kablar, kameran, ljudpaketet, filmrullar mm. Pengar skulle hämtas från banken osv. Dessutom så skulle vi få spela in film en dag på Vin och Spritcentralen i Årsta. Sen så blev det Pingsthelg och då så åkte jag till Mörkö med familjen. Den helgen minns jag mycket väl för att på pingstmåndag så firade vi alltid vår bröllopsdag och den här dagen gjorde vi en liten utflykt och vid den så grävde vi fram en liten ekplanta i skogen som vi vid hemkomsten planterade och nu nästan fyrtio år senare har den delat sig i två stammar och har blivit en stor ek som är säkerligen en 8 meter hög. Den står vackert vid dammen och har ersatt den gamla fina granen som förra året hade fått granbarksborrar på sig och fick tyvärr tas ned.
Nu återkommer jag till den smarta lösningen som jag valde för att kunna klara av alla in- och utresor i framförallt Sydamerika. Jag författade ett brev tillsammans med Ulla från AGA och där så gjorde vi respektive landschef för AGA ansvarig för att vi skulle obehindrat komma in och ut i deras land. Vi meddelade att denna film skulle visas i Grekland vid ett visst datum där de själva skulle närvara vid premiären och det var därför ytterst viktigt att denna film kunde hålla sig till inspelningsplanens tider. Detta brev undertecknades av Sten Lindholm och sändes sedan ut till alla länder som var involverade. Det gjorde susen och bidrog till att vi klarade hela resan såsom jag hade planerat den. Torgny som hade rest många gånger till olika länder i Sydamerika och hade varit med om det mesta vid sina resor skrattade åt mig när han såg hur vi skulle resa och han trodde aldrig i livet på att vi skulle klara det. Vi får väl se sa jag.
Tisdag den 12 juni på eftermiddagen åkte vi till Cleveland i USA. Vi möttes av den kvinnliga assistenten till Åke Lindsröm som var svensk och AGA´s chef för USA-marknaden. Det var en dam i femtioårsåldern och hon var den perfekta assistenten. Hon hjälpte oss från första till sista stund med allt. Hon kände till i förväg vad vi behövde filma för att hon hade fått manuskriptet av mig och hon hade förberedd en inspelningsplan som hon kollade av med oss och den såg jättebra ut. Det hela handlade om att här i Canton som ligger en bit söder om Cleveland så finns det en stor industri som producerar stål och den behöver stora mängder av en viss typ gas och för det ändamålet så ville AGA bygga en egen gasfabrik bredvid så att det gick enkelt att leverera till Timken. Det var fler gasfirmor som hade deltagit i den tävling som AGA så småningom hade vunnit och det var den historien som löpte genom hela AGA filmen som ett spännande tema. Nu på plats skulle vi rekonstruera vad som hade hänt och bland annat skulle vi filma när Timken skrev på avtalet med AGA. Vi började med att filma avtalssigneringen och sen tog vi oss till fabriken där stålet tillverkades. Det var den trettonde och efter denna filmdag insåg vi alla att det vore bra med en assistent som kunde hjälpa oss så att vi kunde jobba fortare.. Assistenten Betty ringde ett samtal och dagen efter kom det två filmarbetare för att hjälpa oss. Den ene var i fyrtioårsåldern och tog hand om det elektriska så fort vi behövde sätta upp en lampa och dra lite elkablar och den andra killen var ca trettio år och hans namn var Carlos Maggiora. Han hjälpte Flynn Donovan med kameran och med allt möjligt annat. Båda de nya killarna var en enorm tillgång och de skulle jobba med oss varje dag så länge vi var i USA. De närmaste dagarna höll vi till i Clevelandstrakten och filmade bla hos AGA för att visa att fabriksbygget redan var på väg att komma igång. På söndagen tog vi ledig en dag och på måndag så hämtades vi med två bilar och kördes till en mindre flygplats i närheten och där stod det två små plan som väntade på oss. Våra flotta bilar kördes ända fram till flygplanen och vi hjälpte till att lasta vår utrustning in i planens bagageutrymme. Sen bar det av till Philadelfia där vi skulle filma i en fabrik där man tillverkar flaskor. Det tog hela dagen och vi kom inte hem igen före midnatt. Då var vi sju personer med i flygplanen förutom piloterna. Även Beth var med den här första dan. Dan därpå så höll vi oss på Timkenfabriken för att dan därpå åter flyga till Parkersburg där det finns Chester Dayton fabriken. Efter övernattningen på plats så skulle vi ta lite bilder på fabriken och Torgny ville gärna att jag såg till att vi fick lite kor i bakgrunden. Han tyckte det såg lite mer idylliskt ut så jag tog mig in på en äng och försökte driva en hel flock ko mot ett visst ställe där de syntes på bild men ju mer jag försökte ju mer så drog de iväg åt andra hållet. Då kom Carlos springande och berättade för mig att det var livsfarligt att ge sig in på främmande mark och börja härja med djuren. Det kunde sluta med att en bonde kom och med hjälp av sin hagelbössa förpassade mig till de sälla jaktmarkerna. Jag trodde först att han skojade men efter det närmade sig oss två killar och jag tog det säkra före det osäkra och gav upp. Det tog en stund att förklara för dem att man i Europa inte var så noga med sånt här och jag bad om ursäkt för att jag inte frågade först ägarna om lov. Där fick man lära sig nåt nytt igen. På sena eftermiddagen när vi hade slutat filminspelningen begav vi oss med den lokala AGA kontaktpersonen till ett hillbilly dansställe där det dansades till livemusik och alla var i lagom god stämning. Det gav oss en fin inblick i hur livet levdes häromkring. På morgonen flög vi vidare med våra två plan och nu gick resan till Raleigh i Carolina för att där fanns det ett område som hette Research Triangel där det vimlade av universitet och företag som forskade bland annat kring saker och ting som hade med AGA´s gasvärld att göra. Vi tog lite bilder och sen hade vi en lång hemresa med flygplanen. Vi kom in in i en ordentligt storm och det är inte så hemskt roligt att sitta där i sin stol och hoppas att det går bra. Torgny sov som vanligt. Så fort han sätter sig i en stol börjar han stänga ögonen så han märkte nog inget av den skräckfärden men vi överlevde. Det var sista kvällen tillsammans med våra vänner som vi hade samarbetat så fint under den här veckan. Carlo ville gärna följa med på den fortsatta resan ned mot Mexiko men tyvärr så var det inte möjligt men vi hade blivit jättebra vänner under den korta tiden och jag hade även fått lära känna hans flickvän som var ballett dansare och hette Leigh Ann. Jag brevväxlade efteråt under lång tid med båda två och Carlo skulle jag återse snart igen när jag i ett annat filmärende kom till staterna igen. Men redan samma höst skulle Carlo besöka mig i Stockholm men därom senare. Jag har en del fina bilder från vår tid. Avslutningsvis kan jag berätta hur det gick till när vi på midsommarafton övernattade på ett ställe som hette Plantation Inn. Där hade vi fått några rum som låg i markplanet och bredvid varandra. Vädret var fantastiskt, varmt och en underbar kväll och vi hade bestämt att vi skulle ha ett improviserat midsommarfirande. En svensk journalist som jobbade för AGA´s räkning hade anslutit sig till vår inspelning och reste med oss några dagar. Han hade tagit med sig lite knäckebröd och en flaska brännvin samt lite sillburkar från Sverige. Så vi beställde lite potatisar till sillen och till varmrätt skulle vi få stora biffar och allt skulle serveras till ett bord som vi hade satt upp utanför våra rum i det fria. Jag hade kontaktat köket och alla såg fram emot en trevlig kväll. Det var sista kvällen innan vi återvände till Cleveland och alla var lite glada över att allt hade gått så bra hittills. Tyvärr dröjde det alldeles för länge innan vi skulle få våra biffsteaks så jag var tvungen att ta mig till köket och påpeka att vi hade fått vänta för länge på vår mat och eftersom jag hade fått i mig en hel del av brännvinsflaskan så skrädde jag inte orden och kallade det hela för dåligt service och så vidare. Till slut så kastade de ut mig från köket och jag fick dra mig tillbaka till vårt sällskap och vi trodde att nu skulle det inte alls bli någon mat för oss, men efter en stund så kom det en liten golvbil körandes med vår mat på flaket och förutom chauffören så satt det en tjock färgad kille med ett gevär liggandes bredvid sig. Han hade fått uppgift att se efter bråkstakarna därnere. Vi tog det lugnt och fick i oss varmrätten och därefter satt vi kvar ända in på morgontimmarna och tömde en hel del flaskor tillsammans. Så småningom så gick jag som sista man och la mig och jag behövde enbart gå några meter från min stol in till mitt rum för att kasta mig dödstrött på sängen. När jag morgonen efter vaknade så kände jag direkt att något saknades och snabbt kom jag på att min kavaj med mitt pass och delar av reskassan saknades. Jag fick en schock och tog mig omedelbart upp ur sängen och ut genom dörren och där fanns allt kvar precis så som vi hade lämnat det för några timmar sedan. Jag kände direkt på innerfickan i min kavaj som hängde kvar över stolen och tack och lov så fanns allt kvar. Det tog mig en bra stund innan jag kunde slappna av och jag sa till mig själv att detta kunde ha slutat riktigt illa men nu hade du haft en herrans tur. Sånt gör en ödmjuk och man förstår att skillnaden mellan succé och fiasko är hårfin och att man behöver ha tur med sig. Jag kan fortfarande känna skräcken när jag upptäckte att kavajen inte fanns i mitt rum.
Dagen efter reste vi vidare från Cleveland via Houston till Mexiko City. Vi hade förmiddagen för att säga adjö och kl 14.18 gick planet. Carlo hade fått äran att köra oss till flygplatsen och det kändes trist att lämna honom. Vi två hade blivit bra vänner. I fortsättningen skulle vi behöva klara oss utan deras fina hjälp och nu framöver så skulle vi få erfara om min fina inspelningsplan skulle hålla. Det kändes spännande. När vi kom sent på kvällen till Mexiko City möttes vi vid flygplatsen av AGA´s kontaktman och han följde oss med till Hotellet som låg i centrum av den stora staden. Jag minns att mitt rum låg högt uppe i ett höghus och att ena kortsidan av rummet var en enda glasskiva ut mot yttervärlden. Det kändes lite farligt att närma sig den. Det första som skulle hända efter frukosten var att vi skulle med AGA mannen ta oss tillbaka till flygplatsen för att hämta vår utrustning som vid vår ankomst sent på kvällen hade hamnat och fastnat hos tullen i trygg förvaring. När vi nu kom dit och krävde att få tillgång till våra prylar så var det tvärstopp. För att göra berättelsen om en lång förmiddags intensiva upplevelser kort så kan jag berätta att det tog oss till klockan två på eftermiddagen innan vi äntligen fått våra lådor ut från tullen. Först nu kunde vi ta oss till det företag som tillverkade olika plastprodukter med hjälp av AGAGAS. När vi äntligen tillsammans med AGA mannen sätter oss en stund för att diskutera hur vi går vidare så klämmer han i förbigående fram följande. -För att kunna checka in vår utrustning inför vidare färd imorgon bitti klockan sju så är senaste tidpunkt idag klockan tre. Då stänger nämligen samma tullgubbar som vi har kämpat mot under hela förmiddagen för att få tillgång till vår utrustning och de öppnar inte före klockan sju imorgon bitti. Detta betyder att om jag inte vill redan nu spräcka hela vårt fortsatta inspelningsschema för de återstående tre länderna i Sydamerika så borde vi redan nu före klockan tre checka in vår utrustning så att den kan komma med samma plan som vi flyger med till Caracas i Venezuela. Så ser den krassa verkligheten ut och den får jag uppleva i detta nu. Detta borde han ha klämmt ur sig redan under förmiddagen. Jag får åter igen fundera över vad vi ska gör i detta nu. Då kommer AGA mannen med ett förslag. Han känner nu att hans renommé står på spel för att det var ju hans ansvar att se till att vi fick både komma in och ut ur landet på de tider vi hade överenskommit. Planen såg ut på följande sätt. Han skulle kontakta ett filmbolag som vi skulle möta på fabriken där vi skulle spela in. På plats skulle vi be dem att filma en del scener. Vi rekognoserade tillsammans med deras fotograf och kom överens med honom hur vi ville ha scenerna filmade. AGA mannen ringde filmbolaget omedelbart och vi gjorde upp att möta dem på plastfabriken senare under eftermiddagen. Nu kunde vi pusta ut i fem minuter innan del två av skådespelet med tullmyndigheterna skulle inledas. Vi hade ju kämpat som galningar i timmar för att få filmutrustningen genom tullen och få in den i landet och nu skulle hela rasket med tullpersonalens hjälp stämplas ut ur landet. Det visade sig snart att det skulle bli en kapplöpning med tiden för klockan tre på eftermiddagen stänger tullen sitt kontor. Nu fick AGA mannen ta fram den stora plånboken för att påskynda denna process. Trots detta krävdes det att jag sprang med honom från de ena stället till det andra innan vi prick tre kunde andas ut för då hade utrustningen åter hamnat inne i tullpersonalens lokal. Vi hoppades att den skulle komma med på samma plan som vi skulle ta till Caracas. AGA mannen insåg att det nu var dags att bjuda på en lunch. Vi hade inte haft tid att äta utan enbart haft full show med tullen. Vi var nästan slutkörda efter denna uppvisning i både smidighet och osmidighet men det hade varit rätt beslut jag hade tagit för annars hade hela den resterande tidsplanen spruckit som en glasruta kan spricka. Efter måltiden åkte vi med en minibuss ut till plastfabriken för att möta en företrädare för MACHOFILM. Vi fick vänta en stund på honom och hans fotograf innan vi tog en snabb tur genom fabriken med dem och pekade på vissa processer som vi behövde ha dokumenterade på film. Vi kom bra överens med de två killarna. De verkade fatta precis vad vi var ute efter och lovade att leverera filmbilderna till AGAmannen. Via AGA i Mexiko skulle vi så småningom få tillgång till deras inspelade material. Men om detta så skall jag återkomma vid ett senare tillfälle. Efter denna genomgång på fabriken åkte vi in till City och vårt hotell. Det tog nån timme att ta sig genom eftermiddagstrafiken i denna jättestad. Vi förtjänade verkligen en god middag denna kväll och det såg AGA mannen till att vi fick. Sedan hade vi fått se tillräckligt av Mexiko City innan vi flög vidare på morgonen klockan sju.
Vi anlände klockan 17.05 i Caracas. Det sista vi hade hört av vår AGA kontakt i Mexiko handlade om följande. De sa -att om vi tyckte att det var svårt med tullen i Mexiko så skulle det inte bli enklare i Venezuela eller Brasilien. Så vi var nu förberedda på att det kunde bli något liknande som vi just hade hade gått igenom. Torgny, Flynn och jag var spända när vi var på väg mot passkontrollen. Plötsligt kom det fram en kille som såg ut som om han hade väntat på oss och frågade om vi var det svenska teamet som skulle filma för AGA´s räkning. Vi svarade ja och från det ögonblicket ända tills vi lämnade landet två dagar senare så var vi i deras säkra händer och behövde inte bekymra oss om något. Jag säger deras händer för att bredvid sig så hade AGA mannen sin assistent eller rättare sagt ”fixare” som skötte alla myndighetskontakter. Det var en svart man, alltid leende och oerhört sympatiskt som nu frågade oss om de dokument vi ägde som visade att vi väntade på vår utrustning. Han tog hand om dem och försvann medan Jarmo som AGA mannen kallades av alla AGA anställda i landet gick med oss till VIP rummet och bad oss slå oss ned. Han beställde en drink åt oss och vi talade lite om vår resa och förhoppningen om att vår utrustning hade anlänt tillsammans med oss. Han lugnade oss och berättade att hans medhjälpare var en före detta polis som hade läget under kontroll och att vi inte behövde oroa oss. Sen dök assistenten upp och sa att allt var okej och att om vi ville så kunde vi åka och äta någonstans för att det skulle dröja nån timme innan han fick tillgång till våra lådor. Vi behövde inte ens visa upp våra pass när vi tog oss in i landet utan gick en sidoväg. Jag glömde säga att Jarmo kom från Finland och var AGA´s högste chef här i Venezuela. Utanför så stod en stor amerikanare parkerat och Jarmo frågade oss om vi trodde att vi fick plats med vår utrustning. Vi var lite osäkra men han sa att det gick att lösa om det knep. Sen körde de två med oss till en flott restaurang och där satt vi och njöt av detta förnämliga mottagandet i detta land där vi hade väntat oss allt annat men inte detta. Vi satt ute i det fria och njöt verkligen av maten och drickan och innan vi återvände till flygplatsen där vi bara behövde gå in och hämta våra prylar. Det gick enbart med nöd och näppe att stuva in all vårt bagage i den rätt så stora bilen. Till dagen efter hade Jarmo hyrt en hel skolbuss åt oss som inspelningsbil och då så blev det lättjobbat när vi kunde bre ut oss med alla våra lådor. Vi hystes in i ett stort lyxhotell och kom överens om hur vi skulle lägga upp inspelningsjobbet. Återigen blev vi nöjda med det upplägg som Jarmo presenterade och allt var frid och fröjd. Utanför hotellet stod det på morgonen en stor vit skolbuss. Den kom ursprungligen från Amerika där de säljer de gamla skolbussarna för en spottstyver till länder söder ut. Vi forslades av skolbussens chofför som även han var en AGA anställd till ett ställe där vi sedan hoppade över till en större motorbåt för att åka ut i Maracaibobukten och filma sånt som hade med AGA´s medverkan i olika processer att göra. Det kändes som en semestertripp under den flera timmar långa färden och vi tog lite bilder då och då. Det utvinns stora mängder av olja från den här viken. När vi återvände till fastlandet tog vi en vända förbi hos den lokala AGA butiken och tog där lite bilder innan det var dags att att ta oss till hotellet. Där hölls det ett stort kalas för oss på kvällen med några av de trevliga AGA människorna som hittills hade hjälpt oss. Dagen efter filmade vi på en oljeraffinaderi och på kvällen kl. 21.45 så gick vår flyg vidare till Recife i Brasilien. Både Jarmo och hans kollega med sina fantastiska förbindelser följde med oss till flyget och såg till att vi fick med oss allting men när vi stod vid incheckningsdisken så visar det sig att vår fotograf Flynn Donovan som hade ett amerikanskt pass måste ha ett visum för att komma in i Brasilien. Han fick inte åka härifrån utan visum. Det hade jag missat i planeringen. Nu var goda råd dyra. Då berättade Jarmo att han faktiskt har kontakter till den brasilianska ambassaden och att han säkert kan få ett visum för Flynn under nästa dagen. Så vi bestämde att Torgny och jag samma kväll skulle flyga vidare och att Flynn skulle ta sitt flyg 24 timmar senare till Fortaleza.Vi skulle hämta honom där från flygplatsen. Så det blev lite dramatik innan vi tog avsked av Jarmo, hans medhjälpare och Flynn som var i de bästa händer hos de två. Sen var det dags att gå ombord för Torgny och mig och flyga via Rio de Janeiro dit vi anlände på morgonen vid sjutiden och skulle byta plan innan vidarefärd norröver till Fortaleza. Det blev en lång flygning med fler mellanlandningar och först vid femtiden på eftermiddagen den 29 juni anlände vi dit. All utrustning fanns med och det var inget problem att få allting genom tullen med hjälp av AGA personal som fanns på plats. Det var en kille med namn Flavio som har kommit från Recife hit för att hjälpa oss med formaliteterna och han skulle vara med oss under hela vår vistelse i Brasilien. Vi tog in på ett bra hotell och la oss relativ tidig efter en ansträngande resa. Nu så hade vi en dag framför oss utan fotograf. Vi gjorde det bästa av det och jag tog hand om filmkameran. Vi tog lite exotiska bilder kring AGA shopen på plats och sen var det bara att invänta Flynns ankomst. Han skulle landa vid femtiden och vi hoppades att han var med på planet och det var han tack och lov. Vi åt en fin middag tillsammans och pratade lite om morgondagen. Då skulle vi ta oss med hjälp av en helikopter långt ut till havs och landa på en oljeplattform. Det var spännande att ta oss dit ut och otroligt slipprigt när vi kom fram och skulle lämna helikoptern. Där skulle vi filma hur ett försörjningsfartyg lossar sin last och där var även AGA involverat. Vi höll på ett antal timmar innan det var dags att flyga tillbaka. Jag skulle inte vilja arbeta på en sån plattform. Den saken är helt klar. Nu var det dags att åter igen ta sig till flygplatsen och checka in vilket gick utan problem. Nu var vi på väg till Sao Paolo där vi stannade två dagar för att få lite bilder från en AGA-lustgasfabrik. Nästa resa skulle föra oss till Buenos Aires dit vi anlände den tredje juli kl 12.45. Vi hade inga problem med att komma in med vår utrustning och fick ett fint mottagande av AGA folk på plats. Här var det inne på ett sjukhus vi skulle filma och mitt minne säger mig att det var inte speciellt bra städat i operationssalen. Under de två dygn vi var i denna stad var det dåligt väder och för det mesta regnade det. Vi såg lite av huvudstadens centrum men det var tydligen fel årstid att vara här så vi såg fram emot hemflyget som gick kl 18.00 via Rio de Janeiro och Frankfurt till Stockholm dit vi anlände dagen efter klockan sju på kvällen. Jag gladde mig att kunna tala om för Torgny att det var precis så som jag hade planerat hela resan från början och han kunde inte annat än att gratulera mig för faktumet att jag hade lyckats. Nu tog vi två veckor lediga innan vi sedan skulle fortsätta med att avsluta AGA inspelningen uppe i Norge där vi dels var i Oslo och sedan tog oss med flyg upp till Ålesund för att därifrån ta oss med ett litet sjöflygplan över till Lofoten. Det var en spännande resa med det lilla planet. Enligt piloten hade vi lite väl mycket utrustning med oss och när han startade hade han svårt att få planet att lyfta men vi klarade även denna pärs och efter en halv timme var vi över på Lofoten och landade i vattnet precis bredvid en fiskanläggning. Där dokumenterade vi arbetet med fisken och den flotta AGAgastanken med sina röda och vita färger. Även den fina naturen runt omkring han vi avbilda innan vi åter flög till Ålesund och sedan med ett större plan hem via Oslo till Sverige. Där väntade en ny film på mig. Jag höll brevledes kontakt med Flynn och följde hans fortsatta karriär på avstånd. Kort efter denna avslutade film skulle han filma tillsammans med Torgny en långfilm som hette Campa Campa som handlade om en indianstam i Amazonas. Den blev riktigt bra och en fin fjäder i Torgnys och Flynns hattar.
