Del 112 1989 Aroma
När jag som barn tittade på filmer funderade mycket över hur de kunnat få ihop allt.
När jag senare i livet lärde mig att spalta upp ett manus i sekvenser och scener för att sedan kunna hantera varje scen på ett bra sätt tyckte jag att det borde väl intressera en hel del andra människor. Så nu kan jag visa hur det går till när man arbetar med tillkomsten av en film.
I mitt exempel tar jag en film som heter ”Aroma” eller ”The six senses of Jacobs Suchard”
Du kan få se filmen som är 18 minuter lång och uppdelat i 2 delar på Youtubekanalen ”giddebidde”. https://youtu.be/AAJbH2I7rJE https://youtu.be/9nvK3CWbxfI
Här kan du ta del av manuskriptet som jag fick i min hand när jag skulle göra en produktionsplanering. Det var i december 1988 och filmen skulle spelas in under 89.
Manuskriptet är skrivet av Björn Ericstam som var specialist på att få fram just den här sortens filmer. Han studerade företaget i fråga som var ett multinationellt schweiziskt företag som hette Jakobs Suchard. Man säger att man läser in sig på produkten och försöker sedan hitta på en historia i vilken man placerar dem. Sen får fantasin flöda och filmhantverkaren får visa sin skicklighet. Den här typen av filmer får ofta ett eget liv under inspelningens gång men i detta fall noterar jag att filmen ligger väldigt nära manuset. Själv blev jag både glad och imponerat av att läsa manuset i närvaron av Björn och även Hasse Zetterström som var den som skulle regissera och klippa filmen.
Vi hade bråttom att komma igång med vissa scener som handlade om kakaoskörden i Afrika närmare bestämt i Elfenbenskusten. Namnet låter exotiskt och så var även landet. Jacobs Suchard hade en egen agent i landet och honom mötte vi efter vi landade i staden Abedjan som ligger vid kusten.
Men det hela började på hemmaplan med att jag var tvungen att ta reda på var och när man skördar kakaobönorna efter jag hade läst igenom Björns manuskript. Det var som sagt ett mycket bra manuskript och jag såg fram mot denna inspelning som skulle föra oss både till Afrika, Nord och Sydamerika och till stora delar av Europa . Jag läste på och ringde lite kontakter inom kundens nätverk. Fick snart reda på att det var rätt så omgående som vi behövde ge oss av till Elfenbenskusten som var en stor exportör av kakaobönor till Jakobs Suchard. Samtidigt skulle vi passa på att ta oss till New York där vi enligt manuset skulle ta oss in på Worldtradecenter där de olika råvarubörserna höll till för att filma den verksamheten. Dessutom skulle vi dokumentera en del ”New Yorkbilder” kring jultiden. Teamet var liten och bestod av Hasse, Henry och mig och vi funkade rätt bra tillsammmans. Jag hade gjort en inspelningsplan och en kostnadsberäkning som grundade sig på att det skulle ta oss ca 50 dagar att samla ihop alla bilder som behövdes. Jag var tydligt gentemot Hasse som var regissör att jag tänkte insistera att vi höll den här planen och han var med på noterna ända tills…..mer om det senare. Så vi flög under decembermånaden 1988 via Paris till Abidjan som är den ekonomiska huvudstaden i Elfenbenskusten som även kallas för Cote d`Ivory. Vi mötte Jacob Suchards agent på platsen och han skulle göra det möjligt för oss att filma dels skörden långt inne i landet och dels utskeppningen av kakaobönorna. Det var vid de tillfället som det kom till en intressant uppgörelse mellan Hasse och mig. Vi hade efter en hel del förhandlingar fått tillstånd för att filma nere i hamnen när de lastade säckarna med kakaobönorna med hjälp av kranar på en stor båt. Vi tog en hel del bilder av det arbetet och efter en timme kände vi oss klara och solen var på väg att försvinna när vi packade ihop och åkte tillbaka till vårt hotell. Då säger Hasse när vi redan sitter i bilen att han hade sett en fin scen som han gärna skulle ha filmat och det innebar att vi skulle återvända till hamnen för att han skulle vilja filma den här scenen i precis rätt ögonblick vid solnedgången. Då sa jag instinktivt att det tyvärr nog inte kan bli av för att vi har en plan att följa och tiden var knappt här i landet och om vi ville hinna med alla de saker som vi har att klara av kan vi inte hatta fram och tillbaka till samma inspelningsplatserna. Det skulle ta mig åtskilligt med tid att enbart få ett nytt tillstånd att få komma in i hamnen och sedan visste vi inget om vilka båtar som skulle lastas just då och så vidare. Hasse blev sur som ett barn som inte får som det vill och jag tvekade inte att hålla fast vid min ståndpunkt för att om jag redan nu i början på inspelningen gav efter för hans önskemål så kunde det sluta i kaos. Han fick ge sig och därefter så var det problemet löst för de återstående 50 dagarna. Ibland måste man ta striden och den gången lönade det sig verkligen. Vi bodde flott på ett lyxhotell som tillhörde en fransk hotellkedja som finns över större delar av Afrika. Vi fick information om hur vi skulle ta oss med en hyrbil till Yamousoukro för att därifrån ta oss ut till en närbelägen by där man skördade kakaobönor. Stan ligger några timmars bilresa från kusten mitt i landet och när vi anlände dit tog vi in på ett hotell med en speciell sorts arkitektur. Ovanpå ett höghus så hade man ställt en annan huskropp som hängde en bit utanför ungefär som ett vattentorn kan hänga ut en bit och högt däruppe hade man världens utsikt över savannan från restaurangen där vi intåg våra måltider. När vi åt frukost hade vi en helt vidunderlig fantastisk vy över savannan med morgondimmorna stigandes långsam uppåt. Oförglömligt. Hotellet låg vid randen av staden och en enorm bred avenue ledde därifrån genom hela staden. På hemvägen, efter vi hade varit ute i buschen, körde jag som en av ytterst få bilar på denna paradgata. Det kändes bisarr och ännu mer bisarr blev det när jag körandes i ca 60 kilometer i timmen blev stoppat av en polis och anklagad för att ha kört alldeles för fort. Det var inget annat än att han ville ha några slantar innan han lät oss fortsätta. Så han fick det han ville ha och vi bara skrattade åt denna incident. Ingen idé att protestera. Innan dess var vi vid en trevlig liten afrikansk by där man levde väldigt ursprungligt med eld på marken för att laga lite mat och många lekande barn omkring. Vi tog bilder när en familj gjorde plättar och kunde senare i filmen korsklippa den scenen med en annan där man lagade till frukosten i lyxhotellet Balsac som ligger i Paris. Själva skörden av kakaofrukterna ser rätt primitiv ut när man går med en lång pinne med en kniv längs framme och huggar ned frukterna från de relativ låga träden. Sedan läggs frukterna en större presenning i solen. Nu slår man med pinna på fruktskalen och gröper sedan fram mellan 30 till 50 bönör ur frukten och lägger dem på marken där de sedan kan fermentera några dagar innan de läggs på en annan yta för att torka innan de packas i säckar som kan skeppas ut till fjärran länder.
Dagen efter fick vi besöka ett laboratorium där det forskas om kakao och dess förädlingsprocess.
En gång när vi närmade oss huvudstaden staden från den andra sidan såg vi plötsligen som i en dröm eller en hägring en vit jättekupol sticka upp bland palmer i fjärran. Vi blev nyfikna och närmade oss det området men plötsligen blev det stopp och vi kom inte längre. Mystiskt tyckte vi och gav oss därifrån. Vi trodde efteråt att vi kanska hade drömt det hela men svaret på gåtan skulle jag få reda på ca en vecka senare när jag satt i New York en söndag morgon och åt frukost och läste New York Times. Jag reagerade när jag läste om världens största kyrka i Yamasoukkrou. Det var en innehållsrik artikel om denna kyrka som är större en Petersdomen i Rom och den höll på att byggas just i detta nu och det var denna kupol vi hade sett från fjärran. Den skulle invigas 1990 av självaste Påven Paulus som hade fått denna basilika till skänks av Elfenbenkustens president. Det är ett av dessa för mig oförståeliga saker i världen hur man kan komma på en sådan vanvettig idé att bygga en kopia av Peterskyrkan mitt i den afrikanska bushen enbart för att framstå som lika duktigt eller hellre lika tokigt som kyrkan i Rom. Men visst var det kul att vid frukostbordet läsa sig till alla fakta kring detta skrytbygge som kostade såna enorma pengar som skulle räckt långt till att ge en hel del människor ett drägligare liv. Nog om det.
Efter några dagar i Elfenbenskusten flög vi direkt vidare till New York dit vi anlände en vecka före jul. Här fick jag kontakt med min gamle vän Carlos som hade varit med vid Aga-filminspelningen i Cleveland. Vi var båda glada att åter möta varandra och han fick i uppdrag att hjälpa oss med en del filmningar. Han fick ta hand om inspelningsbilen som vi hade hyrt vid flygplatsen. Vi bodde mitt på Manhattan och det är inte lätt att ha hand om en bil och veta var man ställer den utan att den blir stulen eller skadad. Vi skulle filma vid det berömda World Trade center som skulle år 2011 bli påkört av två flygplan och störta ihop och lämna efter sig 2997 döda människor som hade tagit sig till sina jobb denna morgon ovetande om vad som väntade dem några timmer senare. Vi hade tillstånd att filma inne i själva råvarubörsen där handlarna springer omkring och viftar med sina händer och själv förstår man ingenting om någonting mer än att de köper på sig kaffe och kakaoböner så att bland annat Jakobs Suchard har något att sälja vidare till sina kunder. Henry tog fina bilder och i slutändan klippte Hasse ihop en otrolig sekvens från detta ställe som ju dessvärre inte längre finns. Det var synnerligen häftigt att stå där på golvet tillsammans med alla handlare och spela in det oväsen som uppstår när handeln sätter igång prick klockan halvtio på morgonen. På eftermiddagen och kvällen tog vi bilder på några jultomtar som det finns gott om under dessa dagar innan julen. Vid Rockefellerplazan finns den berömda isbanan där folk åker skridskor hela dagen lång och långt in på natten och där fanns även vi och efter några dagar åkte vi hem till Stockholm. Man är ganska mör efter en sådan längre resa där man hela tiden skall vara på alerten för att man skall hinna med hela programmet utan incidenter. Det är mycket som kan hända och man är tillsammans med sina kompisar i teamet hela tiden på gott och ont. Man lär sig under årens lopp att inte gå varandra på nerverna genom att ge varandra lite space. Om man är tre personer i teamet så kunde det hända att om de andra två i teamet hade en slags uppgörelse om en viss sak kunde jag sitta vid samma middagsbord och vara fullständigt neutral och bara konstatera det som hände utan att bli det minsta delaktig i deras kontroverser och det uppskattades för om jag hade tagit ställning för den ena eller den andra så hade det varit olyckligt för dynamiken mellan oss. Det var inte fallet under denna resa men nog har det hänt vid olika tillfällen och med olika filmarbetare. När den ”rätta tiden” var inne då kunde en liten struntsak vara det som utlöste sådant som man hade retat upp sig på under en längre tid och folk behövde få låta sin olust pysa ut ur psyket för att sedan kunna börja umgås som vanligt igen.
Jag kom hem i tid till till den årliga julfesten på Sandell-Film och några dagars ledighet. Vi tittade på materialet vi hade kommit hem med från den resan och sen var det dags att börja det nya året med en inspelningsresa genom några länder i Europa.
Den andra januari satte jag igång med att under en vecka hårdplanera och förbereda den del av inspelningen av filmen ”Aroma” som skulle försiggå i Europa. Filmen var alltså beställt av ett internationellt företag som hette JACOBS SUCHARD och är framförallt ett mycket känt chokladmärke med sitt huvudkontor i Schweiz. De hade valt Sandell Film på grund av vad de hade sett av oss i festivalsammanhang där vi alltid visade upp oss från vår bästa sida. Så de kom till Thore Sandell med önskemålet att han skulle göra en film åt dem som visade själva själen i deras företag. Filmen skulle inte ha någon förklarande text utan enbart bestå av musik och bilder. Det var Sandell Films specialitet. Jacob Suchard producerade choklad och kaffe i stora mängder. Vi fick fria händer att komma med förslag till en sådan film. Björn Ericstam fick i uppdrag att skriva detta manuskript och han lyckades med det konststycket. Nu satt jag och djupläste manuskriptet och delade in allt jag läste i scener och platser och försökte hitta på ett noggrant inspelningschema för en månad framöver. Vi skulle börja med en inspelningsresa genom Europa under januari och startade söndag den åttonde januari genom att ta oss ned till Göteborg för att där ta nattfärjan till Kiel i Tyskland dit vi anlände måndag morgon för att ta bila under en timme med vår lilla Toyota inspelningsbuss till Bremen där vi var väntade på Jakob Suchards forskningsavdelning för att filma hur de bar sig åt när de testade olika kaffeblandningar för att få fram nya och bättre sorter för olika marknader. Denna procedur när en av deras ”näsor” luktar sig till olika kaféblandningar och smakar det svarta guldet är en märklig process och Hasse lyckades i den färdiga filmen växelklippa mellan en blind pianostämmare som stämmer en svart flygel och med hjälp av de olika tonerna testar sig Suchards ” Näsa” fram till den perfekta blandningen genom att ändra lite på rostningstiden och på blandningsvolymerna.
Efter klockan fyra på eftermiddagen tog vi vår bil och åkte till Brüssel för att där på väg till Paris stanna en dag för att filma på en stor international bilmässa hur Scania fick ta emot utmärkelsen ”Truck of the year”. Det funkade och återigen tog vi oss därifrån efter avslutad inspelning klockan fem på eftermiddagen för att nu ta oss till Paris. Vi kom dit sent på dagen och tog in på Hotel Sofitel. På onsdagens förmiddag mötte vi Alain som var en kompis till vår franska fotograf Henri Alexandre. Han skulle få en liten roll i vår film och vi tog lite bilder med honom gående på stan kring fiskmarknaden och sittande på ett café på Rue Mouffetard. Alain var lätt att jobba med och vi hann rekognosera på Hotel Balsac där vi ville spela in några scener med serveringspersonalen när de förbereder en bricka med kaffe och croissanter som skulle serveras på hotelrummet. Efter att vi hade avslutat inspelningen den dagen besökte vi en antikaffär där Hasse Zetterström som regisserade denna storfilm blev fascinerat av diverse Art decó prylar. Han visade sig vara mycket kunnig om dessa saker som jag aldrig hört talas om. Man lär så länge man lever! Den fjärde mannen förutom mig, Hasse och Henry var Uffe Ericson som var assistent till Henry och en trevlig kille i början av sin karriär som fotograf. Vi blev ett bra gäng under inspelningens gång. Tidig upp nästa morgon för att nu skulle vi till Hotel Balsac som var ett mycket flott hotell i närheten av Eifeltornet för att där förbereda dels scenen där en kypare förberedde frukostbrickan med kaffe och croissanter och dels skulle vi följa ett par i ett hotellrum som fick frukosten serverat av rumsbetjäningen. Alain hade lovat att ta med sig en dam som motspelare i denna hotelrumsscen och det gjorde han efter att de hade varit ute på förmiddagen och inhandlat lite kläder till damen. Hon skulle ha en vacker morgonrock på sig när hon stod i rummet och tittade ut över Paris med Eifeltornet i bakgrunden. Alla blev nöjda med resultatet och därefter gick vi på ett café där vi hittade en kypare som var duktig på att fråga kunden vilken sorts kaffe han ville ha genom att rabbla upp namnen på säkert sex olika sorters kaffe. Vi bad honom spontant att ställa upp framför kameran och upprepa sin ramsa vilket han gjorde för oss. Det blev en bra scen och efter en fin middag avslutade vi denna så produktiva dag kring midnatt. Dagen efter hade vi bestämt att hela gänget skulle ta ledigt och vi gick alla ut och handlade lite kläder. Minns att jag köpte nån skinnjacka som jag sedan hade på mig under hela inspelningen och flera år framöver. Jag höll dessutom på med lite redovisningsjobb. Jag har ju hand om kassan och är den som betalar alla eventuella medverkande och diverse inköp av rekvisita. Likaså måste jag hålla reda på löpande utbetalningar av dagstraktamenten till oss i teamet. Beloppet skiftar från land till land. Detta var på lördagen och på söndag den 15 januari tog vi lite bilder i Paris på förmiddagen. Sen körde vi till Zürich i Schweiz där vi skulle börja filma på huvudkontoret hos Jakobs Suchard på måndag morgon. Det tog oss 12 timmar att komma fram och man känner sig ganska mör efter en sån bilresa. Jag körde alltid bilen under våra resor. Vi hittade till huvudkontoret och träffade Yvonne som var Herr Anderaus närmaste hand och även Herr Anderau som var Suchards informationschef och den som beställt filmen. Sedan tog vi lite bilder i deras flotta miljö med en scen där man varje måndag satte fram fräscha blommor vid ett formidabelt vackert bord. Kontoret låg i en liten park bredvid sjön som dominerar staden. På eftermiddagen filmade vi i deras lilla museum som innehåller all slags ting som har att göra med kaffe. Jag skulle några dagar senare agera som en nattvakt som tog sig genom muséet för att kolla om allt stod rätt till bland dyrbarheterna. Vi hann även att rekognosera vid det ”berömda” Taüscherkonditoriet där en av våra skådisar skulle inhandla en liten present till sin flickvän. Det var en liten kille som jag hade raggat upp i Stockholm på Tyska skolan. Han var från Ungern och bodde med sina föräldrar i Stockholm. Föräldrarna hade med ungerska ambassaden att göra och var mycket trevliga. Den killen som var ca 12 år skulle snart komma till Zürich med ett flyg och jag skulle hämta honom från flygplatsen. Samma dag som jag hade hittat honom på Tyska skolan hittade jag där tio andra barn i 12- årsåldern som vi behövde längre fram till slutscenen i vår film. I den scenen skulle födelsedagsfesten äga rum med alla tolv barn närvarande och den killen som nu ska komma till Zürich. Han hade en mer central roll i filmen. Men nu skulle vi spela in honom när han är på väg genom stan för att köpa sig en chokladask som han skall ge till sin flickvän som fyllde år. Daniel som han heter är en jättefin liten tolv åring som tycker att det är spännande att flyga ensam till Zürich och få vara med i den här filmen. Han bor med oss några dagar på ett fint hotel och är allmänt glad och lätt att samarbeta med. Till nattvaktscenen behöver vi en schäferhund som nattvakten har med sig och det är någon som hjälper oss med att få tag i någon hund som duger. Vi lånar en passande klädsel för nattvakten och en stor handlampa samt en flott mössa. Jag godkänns av Hasse som nattvakt och sen är det dags att krypa in i rollen. Förspelet till den här scenen kommer vi filma senare i Stockholm där jag tar mig runt i Gamla Stan och spelar upp en liten scen tillsammans med några barn som står utanför skyltfönstret till ett konditori. Allt fungerar men det blir sent innan vi packar ihop våra lampor och tar oss till hotellet. Dagen därpå åker vi till Zug som är en annan fin stad i Schweiz för att där ta en scen där vi sitter inne i ett kafé och ser utanför fönstret hur en ko åker förbi kafét. Kon är stående på en liten släpvagn som dras av en bil. Det är den ”berömda Milkakon” som används som en del i Suchards marknadsföring och vi använder den som en trevlig effekt i filmen. Vidare tar vi scener på stan i Zürich och hos finansavdelningen för Suchardkoncernen. Vår inspelningsbil behövde lämnas in för att byta glasrutan i bakdörren som hade ramlat ned så nu har vi en ny sådan sittande i bakdörren. På torsdagens förmiddagen åker jag ensam till flygplatsen för att hämta Daniel som anländer precis i tid. Vi äter lunch tillsammans med de andra i filmteamet så att Daniel kan lära känna oss. På eftermiddagen tar vi ledig som kompensation för den långa kvällen dagen före och nu går vi alla på stan och kan handla lite småpresenter till familjen därhemma. Jag köper en fin schweizisk armékniv och får min son Leons namn ingraverad på köpet. Dagen därpå filmar vi en del scener med Daniel när han springer omkring på stan och på kvällen efter ordinarie öppningstider filmar vi inne på konditoriet ”Täuscher” den scenen där Daniel köper en chokladask med hjärtan inuti. Han agerar bra och får presenten omsorgsfullt inpackad av en dam som betjänar honom. Efteråt går vi alla och äter en god måltid och sen är det dags för lilla Daniel att gå lägga sig innan han dagen därpå efter frukost körs åter igen till flyget hem till Stockholm där hans föräldrar tar emot honom på Arlanda.
Han tar med sig 15 kilo exponerad råfilm som vi har spelat in under sista tiden och filmen lämnar han in på Sandell Film på vägen hem till honom i Stockholm.
På söndagen checkar vi ut från vårt hotel ”Opera” i Zürich för att ta oss till Neuchatel.
Vi filmar där på ett kafé och på tisdagen blir vår B-fotograf Uffe sjuk. Vi bor i ett vackert beläget hotell och han får stanna hemma på hotellrummet medan vi andra roar oss med diverse inspelningar på Suchards ”Research and developmentsavdelning. Vi får se hur man ritar och målar ett nytt chokladomslag och diverse annat. Ännu en gång ska vi in på ett kafé för att filma lite i den miljön och på kvällen har vi planeringssamtal inom teamet. Dagen efter på onsdagen är Uffe fortfarande sjuk men han kan ta sig till bilen för att vi ska kunna ta oss till Bern där vi kör honom till ett nytt hotell och han får vila ut sig där medan vi andra åker till ”Toblerone” chokladfabrik för att rekognosera inför morgondagens inspelning i denna stora fabrik. Torsdagen ägnas åt att filma inne i fabriken och vi visar hur tillverkningen av den berömda Tobleronechokladen går till. Det finns både vit och brun choklad lärde vi oss. Att filma i denna fabriksmiljö var inte så roligt som man kan tro. Vi behövde använda alla våra medhavda lampor och för att få dem att lysa så behöver vi dra långa elkablar till närmaste vägguttag. Här var golvet i hela lokalen inpyrt av en fettliknande substans så det var farligt att ta sig omkring och dessutom så blev våra elkablar insmorda i detta fett och började hädanefter påminna oss om den speciella lukten som fanns i lokalen. Trots att vi vid hemkomsten till Stockholm tvättade dessa elkablar fortsatte de lukta lång tid efteråt och kom för alltid att påminna oss om Tobleronechokladens födelseort Bern.
Vi hade fått tips om att Suchard hade kommit på ett sätt att förpacka de enskilda chokladpralinerna med hjälp av en robot som klarade av att greppa de små känsliga bitarna utan att lämna spår efter sig och lägga dem i diverse askar. Det fanns en sådan robot på försöksstadiet vid ett ställe nära Geneve så nu fick vi ta oss dit. Vi började åka tidigt denna lördagmorgon för att dels skulle vi dit och det tog någon timme och efter filmningen av roboten som gick ganska fort begav vi oss ut på en lång resa. Vi skulle ta oss från Geneve till München och det är väl en 600 kilometer men inte någon Autobahn precis. Det tog oss ända tills klockan åtta på kvällen innan vi var framme vid vårt hotell mitt i München där vi hade bott året innan när vi spelade in ”Buslovers” filmen. Henry, vår fotograf, hade varit med på den inspelningen och han och jag hade gjort upp med de flesta skådespelarna till Bussfilmen att vi skulle visa den färdiga filmen för dem när vi hade vägarna förbi München nästa gång och det var nu. På hotellet väntade redan hela gänget på oss när vi anlände och vi hälsade på dem som gamla vänner och var glada att återses för att visa dem resultatet av det vi hade åstadkommit året innan. Jag tog en snabbdusch och innan dess hade jag arrangerat att vi kunde titta på en video i den restaurang där vi skulle både sitta, äta och sen titta på filmen. Efter att jag hade ätit middag och filmen hade visats upp så överraskades jag av en momentan trötthet och var nästan färdig att stupa. Med mina sista krafter så gjorde jag upp om notan med servicepersonalen och sen drog jag mig tillbaka till mitt rum för att vila lite innan det var dags att fortsätta med hela gänget ut på stan till nån trevlig lokal. Mina förväntningar på den här kvällen hade varit höga men den långa ansträngande dagen med körningen genom ett regnfyllt landskap och pressen för att komma fram i tid hade varit för mycket på en gång och när jag väl låg på min säng så somnade jag direkt och när några av gänget kom upp till mitt rum för att kolla varför jag hade avvikit så snabbt efter filmen orkade jag inte ens resa mig ur sängen. Dagen efter på söndagen den 29 januari 1989 körde jag filmgänget till Wien och där skulle vi tillbringa fyra effektiva dagar dels för att filma dokumentärt i några av Wiens intressantaste kaféhus men framförallt på den världsberömda årliga ”Staatsopernbal”. Måndagen började med att vi mötte en kille som företrädde Suchards här i staden och han hjälpte oss att välja ut några av kaféerna bland annat Hawelka, Sacher, Sperl och Central. Vi satte oss på kaféerna som vanliga gäster och filmade diskret vad som försiggick runt omkring oss. Det blev lyckade scener som användes i ett collage i filmen. Sedan fick jag kontakta organisationskontoret för den berömda Staatsopernbal för att fixa så att vi kunde filma under förberedelserna och under själva kvällen när balen hölls. Det tog en stund och krävde en hel del övertalning för att få både tillstånd att filma och biljetter. Det var en viktigt del i filmen och nödvändigt att vi fick vara med. Dagen efter filmade vi på ett kafferosteri och sedan besökte vi ett ställe där vi alla i teamet kunde hyra svarta kostymer till oss för annars skulle vi inte bli insläppta till balen. På onsdagen tog vi lite bilder på stan och besökte det berömda ”Hundertwasserhus” som jag tycker är lite överreklamerat. Det var nu jag fick det slutgiltiga filmtillståndet i min hand. På kvällen var det pressträff mellan 17-19 och efteråt började vi filma inne på Operan där man redan nu började med att bygga om hela parketten och la ett parkettgolv ovanpå alla stolraderna. Vi ville följa det arbetet och det höll vi på med långt in på kvällen och efteråt åkte till kafëet Hawelka som var ett ställe där alla konstnärer möttes och det var en upplevelse att befinna sig på detta ställe med den gamla fru Hawelka bakom disken som konverserande tog sig an alla sina stamgäster. Sent i säng och dagen efter på torsdagen så var det ”Probe” i själva Operahuset där dansgolvet nu var på plats och nu fick vi uppleva hur de dansande paren intog golvet och dansade wienerwals. Vi filmade spektaklet mellan 10-12 och sen intog vi en god lunch. Därefter tog vi det lugnt ett tag för vi visste att det kunde bli en lång kväll för oss och det blev det. En medlem av De tre tenorerna var huvudnumret detta år. På denna berömda bal. Jose Carreras var mannen som skulle förgylla kvällen och han gjorde ett bra jobb. Själva anlände vi redan vid sextiden på kvällen och släpade in vår utrustning. Sen begav vi oss till personalrestaurangen och där fick vi äta och dricka till hyggliga priser och stämningen var på topp så vi återvände dit flera gånger under den långa kvällen för att få i oss lite förfriskningar. Ölet smakade prima och jag hade känslan att den egentliga festen utspelade sig mer på personalrestaurangen än i de övre regionerna där man fick betala högar med pengar för att överhuvudtaget få vara med. Vi hade det bra nere i källaren bland alla skådisar och musikanter och annat löst scenfolk. Ibland var vi uppe och tog lite publikbilder och vid halvtvå på natten kom vi hem. Vi hade fått de scener vi var ute efter och kunde dagen efter lämna tillbaka våra smokings till uthyrningsföretaget och sedan direkt åka vidare till Venedig.
Resan tog större delen av dagen och vid sextiden på kvällen tog vi in på Hotel Bauer Grunewald som är en av de flottare ställen i denna underliga stan som är känd i hela världen för sitt läge ute på vattnet. Jag minns att vi hade ett möte vid sjutiden på kvällen men inte vad det handlade om. Vi pratade säkert om vad vi skulle filma under de närmaste dagarna och hur vi skulle lägga upp det hela. Det var karnevalstider och det var därför många människor som gick omkring med sina vidunderliga masker på sig. Fascinerande. Även det berömda ”Café Florian” stod på vår lista och redan kvällen efter höll vi till där i lokalen och filmade dokumentärt livet på caféet. Fantastisk publik från hela världen och det var många maskbärare som satt eller gick omkring både i lokalen och även runt i hela stan. På lördagkvällen höll vi på filma ända till halv ett på natten för det var en speciell scen där månen skulle spegla sig i vattnet vi var ute efter. Hasse hade en originell idé och den funkade bra som slutscen i filmen. På eftermiddagen gick vi genom staden för att ta del av atmosfären och se på alla dessa människor som värdigt bar sina masker.
Lite historik om Venedigs masktraditioner.
Under 1600 och 1700-talen var det i Venedig vanligt att bära mask både till vardag och fest. Venedig var en liten men blomstrande hamnstad med flitig handel och politiska intriger. Då hemliga affärsbrev, politiska brev eller kärleksbrev skulle föras var det praktiskt att bäraren maskerade sig till oigenkännlighet från topp till tå. Adelns masker hade en plog framför munnen för att man ska kunna ta sig en munsbit eller en drink. Till utstyrseln hörde en trekantig hatt med nackflor och en lång cape. Tjänstefolket fick bära en så kallad stum mask. Enda sättet att få den att hållas uppe var att bita i ett snöre eller knapp som fanns på insidan. Detta för att man inte skulle tala och avslöja sig, alltså att tappa masken.
I slutet på 1700-talet och i början på 1800-talet förbjöds den dagliga användningen av mask. Det ansågs för politiskt farligt och det var också en reaktion mot borgarnas krav på nya rättigheter. Som exempel på hur farligt det kunde vara att gå på maskerad på den tiden kan man nämna att Gustav den III mördades på en maskeradbal på den opera som han själv hade grundat.
Dagen efter var det söndag och vi tog sovmorgon innan vi åt en god frukost och sedan gick vi ut på stan och inhandlade lite souvenirer. Efter en riktigt god lunch tog vi båttaxin tillbaka till fastlandet och till det garage där vår kära Toyotabuss väntade på oss för att återigen tjäna som fortskaffningsmedel. Nu skulle vi till den närmaste flygplatsen där både Hasse Zäta och Henry Alexandre skulle ta ett flyg tillbaka till Sverige klockan fyra på eftermiddagen. Uffe och jag vinkade av dem och nu var det bara vi två som fortsatte med bilen uppåt genom norra Italien och genom det vackra Sydtyrolen. Via Brenner-passet landade vi klockan 20.30 på kvällen i Innsbruck där vi hade beställt rum på Hotel Mozart. Vi pustade ut ordentligt efter denna dag och det kändes gott att vara tillbaka på detta hotell. Jag mindes när jag övernattade här sist så var det i samband med att Henry Alexandre, Lars G. Thelestam och jag var här för att rekognosera inför Buslovers-filmen. Innan jag la mig för att sova gjorde jag en sammanställning över alla utgifter som jag hade haft den sista tiden. Alla traktamenten hade betalats ut fram tills nu och nu var planen att jag skulle stanna under måndag och tisdag i Innsbruck för att möta mina släktingar. Däremot skulle Uffe ta vår inspelningsbuss och köra ensam hem till Sverige. Det var ett ansvarsfullt arbete för han skulle ta hand om carnéet och se till att det stämplades rätt vid varje gränsövergång så att vi kunde återfå den penningsumma som vi fick erlägga vid utfärdandet av densamma. Han fick noggranna instruktioner och resepengar för transportkostnader samt sina återstående traktamenten utbetalda. Sedan tog vi adjö av varandra på måndag morgon klockan elva. Det kändes lite pirrigt att överlämna detta ansvar till Uffe men han var en bra kille som tyckte det var kul att jag visade förtroende för honom. Det visade sig att han klarade uppgiften galant när vi sågs igen i Stockholm på torsdagen på Sandell-Films kontor.
Själv besökte jag nu min mor och jag hade som vanligt inte förvarnat henne eller någon annan i min familj utan jag bara ringde på hennes dörr och överraskade henne på det ålderdomshemmet i Aldrans dit hon hade flyttat något år tidigare. Detta hem för äldre personer var ett riktigt lyxhem där hon trivdes mycket bra. Hon hade ett fint enkelrum som var möblerat med hennes egna möbler. Min syster bodde väldigt nära så att det tog henne fem minuter att köra med bil när hon hälsade på min mor och det gjorde hon varenda veckodag året runt. Dessutom bodde min bror Hansi i en närbelägen by ca fem minuter längre österut. Även han hälsade på henne men mera sällan. Min mamma blev väldigt glad när jag dök upp helt oväntat och sedan kontaktade vi mina syskon Hansi och Herta och gjorde upp om att vi skulle dricka eftermiddagskaffe hos min syster som skulle hämta oss från mammas hem.
Hos Herta satt vi som vanligt kring hennes stora träbord i det stora vardagsrummet. Bordet är omgivet på tre sidor av en sammanhängande träbänk och det känns bra att sitta tillsammans med hela familjen och få i sig en god kaka till kaffet. Mycket snack och som vanligt så är det syrran och brorsan som talar mest. Det känns svårt att få en syl i vädret, det vill säga svårt att meddela sig. Efter två frågor till mig om hur jag mår och vad jag gör här i stan så är deras intresse helt och hållet stillat och därefter är det bara ställa in mitt gehör på deras våglängd. Det dyker alltid någon annan upp av Hertas stora bekantskapskrets och då så är det ännu svårare att få kontakt med någon. Men detta är inget nytt för så har det alltid varit. Jag sitter bredvid min mor och det känns skönt att ha henne nära mig en stund. Mor är 79 år gammal och i fin form. Hon är sig lik. Den här dagen är vigd åt släkten och på kvällen är jag dödstrött av allt prat runtomkring och jag drar mig tillbaka till mitt hotellrum där jag tycker att det känns skönt att för första gången på en hel månad bara kunna pusta ut och stirra upp i taket innan jag somnar. Dagen därpå går jag på stan och tar lite bilder i de kvarter som jag vill återse kring min gamla bostad på Egger-Lienzstrasse 32 där numera någon annan bor i vår gamla lägenhet. Jag besöker även min gamla skola, både Folkschule och Hauptschule. Jag går in i skolan och tar bilder på udda saker som ett dörrhandtag eller en liten brunn i en korridor utanför mitt gamla klassrum. Det är nu jag upplever tiden som har gått sedan jag vandrade varje dag under skolåret i denna långa korridor runt i cirklar under rasterna under uppsikt av en lärare likt fångar som går fram och tillbaka på sin rastgård. Sen går jag ut på stan och kollar in lite musik i en bra centralt belägen musikaffär för att se vad som händer här i Österrike på den fronten. Jag köper lite kassetter med ett band som kallar sig för ÖVP? Jag går och äter en god lunch på Café Central och på eftermiddagen är det återigen kaffedrickning med kaka och den här gången hos min bror och åter dyker min syster upp och tar plats i samtalet. Hon dominerar kan man säga. Annelise som är min brors hustru är värdinna och hon har full show med att ställa fram några koppar och hälla upp kaffet i koppen samt bjuda på en kakbit. Snack och snack och snack och sen tar jag farväl av dem och följer min mor tillbaka till hemmet där jag efter en stund tar farväl och det var allt för den här gången. På onsdag morgon flyger jag från Innsbruck via mellanlandning i Wien hem till Stockholm dit jag anländer vid femtiden. Sen åker jag förbi kontoret för att slänga in något innan jag sedan fortsätter hem till Näset på Lidingö. Det är alltid lika roligt att återse familjen. Det är en ritual att packa upp resväskan och ta fram lite presenter som barnen förväntar sig och den här gången så var det exakt en månad sedan jag lämnade bostaden så glädjen att åter vara hemma var extra stor. Annika hade haft hand om hela ruljansen här hemma under min frånvaro och allt hade gått bra och hon hade gjort storverk under den tiden med att få allt att fungera. Hon är en klippa i mitt liv. Maria är nu sex och Leon är arton år gammal.
Ingen rast ingen ro!! På torsdagen och fredagen sätter jag direkt igång med en detaljplanering inför återstående inspelningar till AROMA-filmen. Jag ringer alla barn som skall vara med på den födelsedagsfest som skall spelas in veckan därpå. Det skall ske hemma hos en jobbarkompis som heter Jan Ahrénborg. Han har en stor lägenhet på Östermalm med en balkong och hyr ut bostaden till oss under två dagar. Han får hålla sig borta hemifrån med sin fru under den tiden. Vidare skall det filmas en scen i en liten källarstudio där vi skall filma hur en bergklättrare tar sig upp på toppen av ett stort berg. Det är en utmaning att kunna spela in det med hjälp av lite trick och några kulisser och en bergmodell. Staffan Bergkvist skall få rollen som klättrare och jag köper in lite kläder till honom. Bland annat en fin rosa jacka som sedemera övergår i mina ägor. Den jackan kommer jag att bära många år framöver som en liten påminnelse om den tiden. En dag håller vi till i Gamla Stan för att komplettera den berömda ”nattvaktscenen” där jag tillsammans med en schäferhund tar mig omkring och möter framför ett skyltfönster några barn som stirrar sig ”blind” på all choklad som finns utställt i ett specialskyltat fönster.
Onsdagen den 17 februari skall det bli ett stort möte på Sandell Film i källarlokalen. Det är ett historiskt möte och början på något nytt. Thore Sandell har under en längre tid letat efter en ekonomisk samarbetspartner till Sandell-Film. Försöket med Bosse Wanngård som delägare hos Sandell Film hade inte fungerat. Men nu hade Thore hittat en firma som kallade sig KREAB. De var mångsysslare och hade en avdelning som var reklambyrå och en annan avdelning fungerade som en statistisk undersökningsbyrå. De fick för sig att Sandell Film skulle passa bra in i deras verksamhet. Vi kunde bidra till att få synergieffekter för KREAB om de köpte upp oss och de lät Thore jobba kvar som VD. Nu skulle KREAB ledningen presentera sig för alla 20 personer som jobbade fast anställda för Thore Sandell. Det sattes upp en hel del stolrader och lokalen gjordes i ordning under förmiddagen innan alla skulle ta plats efter lunch. Thore tränade inför de talet han skulle hålla inför KREABs direktörer och han hade försetts med en liten bärbar mikrofon som han hade på sig när han gick omkring i lokalen före gästernas ankomst. Lasse Regnfeldt skötte tekniken och han och jag stod tillsammans i det lilla maskinrummet bakom vår biograf när vi plötsligt hörde några konstiga ljud i högtalarna som fanns i källarlokalen. Det tog en liten stund innan vi kunde begripa vad det var som lät men snart så insåg vi att Thore Sandell hade gått in på en toalett för att göra ”nummer två”. Han hade fortfarande den lilla mikrofonen på sig och när han nu satt och tryckte fram sina korvar hördes det ut över hela lokalen. Till saken hör att Thore alltid hade haft problem med stolgången. Redan nere i Oman 1975 så höll han nästan på dö för att han inte fick fart på sin stolgång som en vanlig människa. Nu satt han åter på muggen och kämpade för livet men den här gången var det inte bara jag som hörde honom utan nu gick hans oljud ut över hela salen. Lasse och jag stirrade på varandra och sen började vi skratta så vi nästan dog innan vi hämtade några till som fick vara med om Thores ljudkonsert. När någon satte stopp för det hela så sänkte vi ljudet i förstärkaren så att det enbart hördes i maskinrummet. Efter Thores sittning dök han upp och hade inte en aning om vilken fin liten underhållning han hade bidragit med. Kort efteråt anlände KREAB ledningen och satte sig på den första stolraden och lyssnade till Thores föreläsning om hur bra och duktigt Sandell Film var på att leverera världsbäst beställningsfilm. Sedan kungjordes sammanslagningen och alla bedyrade att det skulle inte betyda något annat än att vi fick jobba vidare precis som vanligt och att det skulle bli lättare att få göra mindre filmer då KREAB´s verksamhet var sådan att de via sin reklambyrå kunde få den typ av kunder som inte satsade lika stort som Sandell Films kunder gjorde. Mindre stora filmer lät inte lika roligt att producera men kunde vara ett bra komplement i de tider som var på väg. Kanske?
Jag återkommer nu till inspelningen av ”födelsedagskalaset” där ju många barn i tolvårsåldern var med. Dessutom hade vi med en ”farfar” som visade en Chaplinfilm i en filmprojektor för ungarna med bilden ”upp och nedvänd”. Det tog oss två dagar och första dagen höll vi på från åtta på morgonen till 22.30 på kvällen. Ungarna tyckte det var kul att vara med i filmen men en av föräldrarna reagerade surt när det drog ut så långt på kvällen men vi fick fortsätta dagen efter. Då la vi av vid sextiden på kvällen. Resultatet blev mycket bra och vi lyckades med konsten att iscensätta ett fyrverkeri som skådades av ungarna ute på balkongen utan att vi behövde tända på själva. Dagen efter åkte vi till Norra Real skolan för att där möta en blind pianostämmare som stämde en flygel på en scen och de bilder klipptes sedan ihop med den scenen vi tog i Hamburg där vi ser en professionell kaffetestare hos Suchard utföra sitt hantverk genom att i snabb följd pröva kopp efter kopp i takt med de olika toner som vår pianostämmare åstadkom. ”Genitaliskt” skulle Henry säga att det var.
Parallellt med den pågående inspelningen höll jag på att planera en Sydamerikaresa. Jag hade hade tagit reda på vart vi skullle skulle och när när vi kunde ta filmbilderna på kaffeplockning. Den sjunde mars fick jag via ett telefonsamtal från Colombia veta att det var dags att snart ta sig dit för att vara med om kaffeskörden och diverse annat som skulle iscensättas i samband med den.
Under månaden mars var det lite lugnare på inspelningsfronten. Bortsett från att vi satte igång en ny inspelning för Nobelverken och filmade en vecka för dem hade jag tid att ta några dagar ledigt för att bygga ett växthus av glas på Fridal. Det blev rätt bra. Det finns fortfarande i drift i skrivande stund våren 2024. Några glasrutor i taket har bytts ut mot plast efter att allt för mycket snö hade tryckt in alla takrutor en vinter men annars så fungerar det fortfarande perfekt för tomatodling.
I slutet på mars blev det en Göteborgsresa för Nobelfilmen men jag satt på kontoret och styrde inspelningen därifrån.
Jag var glad att jag kunde hålla mig på hemmaplan för att redan den 3 april bar det av till Colombia. Först en lång flygresa till Bogota där vi övernattade och sen flög vi vidare till Armenie västerut. Där mötte vi en kille som var med oss under den vecka vi var där. Han var mycket tillmötesgående i alla sammanhang och trevlig att umgås med även efter att arbetet var klart för dagen. Vi utbytte några vykort efter min hemkomst. Nu fick vi vara med om hur skörden av de vita ”blommorna” går till ända fram till tvättning av bönorna och torkning av dem samt leveransen till uppköparna och sedan vidaretransport till främmande länder där man tillverkar kaffet genom rostning och malning. En intressant process som börjar med att vi hittade en kaffeodlare som bodde i en pittoresk ”finka” mitt i ett område som var omgivet av kaffeplantor så långt ögat nådde. Han levde där med sin fru och en liten dotter i femårsåldern. De ställde upp med att agera som den familj som vi behövde i filmen för att förmänskliga hela processen. Han satte tillsammans med dottern nya plantor efter han hade levererat några säckar med bönor med hjälp av häst och vagn till den närmaste lilla byn där han sålde dem. Med förtjänsten köpte han en ny liten leksaksdocka till sin dotter. Han ville glädja henne genom att hon fick en ny istället för den gamla trasdockan hon lekte med på väg till stan när hon satt bredvid sin far på vagnen. Vi var med när de fick betalt för sina säckar och vid hemfärden ända fram tills han märkte att dottern hade bytt ut den nya dockan mot sin älskade gamla trasdocka. Det var fint att se hur far och dotter samverkade när de planterade sina nyinköpta plantor. Det tar faktiskt åtta månader att dra upp en planta innan bonden kan köpa den för att plantera nya. Vi var med i gryningen när hustrun lagade sitt kaffe över öppen eld i deras kök och när hennes man sedan tar sig en stor kopp och sätter sig ute på verandan för att drickea i lugn och ro sitt kaffe innan dagens hårda arbete börjar. Hans hus ligger rätt högt på en kulle och utsikten över alla hans kaffebuskar som blommade så här års var magnifik. Det var en upplevelse att vara med en stund så nära inpå dem och nog fick vi en bra uppfattning hur deras liv gestaltade sig. Det är vid sådana tillfällen som jag alltid är tacksam över allt jag får vara med om att se och lära mig vid de mest vidunderliga platserna på jorden.
Vi kom hem igen efter en vecka och nu fortsatte Hasse med klippningen av filmen. Redan efter en månad visade vi upp en första version av filmen i Zürich för deras informationschef Anderau. Thore var nere med filmen och när han kom hem hade han med sig vissa synpunkter som vi tog på allvar och sedan förbättrade vi filmen genom att vi nyinspelade några scener med ett ungt vackert par som skulle klippas ihop med scenerna från Staatsopernbalen i Wien. Det var lätt gjort. På ett dygn filmade vi paret och sedan blev filmen klar för en ny visning för hela direktionen i Zürich. Thore presenterade återigen upp filmen och han fick sedan en kommentar av högsta chefen för Jakobs Suchard-koncernen som löd så här. -Kära Thore! Ni har verkligen lyckats att få själva själen av vår verksamhet och det är vi oerhört glada för och vill tacka er. Stora ord. Men visst blev vi som gjorde filmen glada när vi fick höra att det hade gott så bra med visningen. Filmen blev nog den bästa som jag har varit med om att producera och den vann sedan ett antal priser bland annat vid den internationella industrifilmfestivalen 1990 där den tog hem Grand Prix. Dessutom fick den Dagens Industris pris för bästa industrifilm i Sverige i kategorierna A och B. Fotografen Henry Alexandre fick Rune Ericsson Fotopris ”för kreativt och fantasifullt foto”. Hasse Zetterström gjorde ett toppjobb med sin kreativitet och sina regianvisningar samt att han klippte filmens bilder till en underbar musik ledsagat endast av det effektljud som jag spelade in under hela inspelningen. AROMA hette filmen. För efterarbetet stod även Lasse Regnfeldt och Staffan Bergström, men låt oss inte glömma fotoassistenten Ulf Eriksson men inte minst njut av filmen och manusförfattaren Björn Ericstam som hade filmen redan i sitt huvudet innan den första bilden hade tagits. Björn finns inte längre bland oss utan efter en lång karriär som filmlärare och lite annat på RMI Bergs skolan så gick han bort härom året. Det är nog bland det bästa han har åstadkommit. Frid över hans minne.
