Den 13 juni köpte Annika och jag en gul folka som vi skulle ha mycket besvär med framöver.
Den 19 april 1989 läser jag i en anteckning att jag hittade en stor fin villa i Nacka som Sandell Film behövde för att spela in en liten film om en Electrolux dammsugarmodell som kallades för Dolfin. Inspelningen tog några veckor innan det var dags att flytta in i villan några dagar för att filma de speciella scenerna med dammsugaren som skulle sköta sig alldeles själv. Vi klurade ett tag hur det skulle kunna ske och som alltid när det var dags att hitta den ultimata lösningen ringde vi till ”Gustav Mandal”, en duktig filmtekniker och fotograf som var allmänt känd i filmkretsar för sina briljanta tekniska lösningar. Han hade en gammal Folkabuss som var gråmålad och kallades för Pärlan. Den ryckte han ut med när det behövdes. Gustav kom med lösningen att vi skulle rigga lite ställningar och med hjälp av små block och nylonlinor borde vi få det se ut som om dammsugaren jobbade på egen hand. Det var mycket jox innan det fungerade men det löste sig. Vi hade med oss en skådespelare som spelade frun i huset. Hon var snygg och attraktion uppstod mellan Mikke Agaton och henne. Allt i allt blev det en lyckad inspelning. Henry Alexandre plåtade och Uffe var B-gubbe. Mikke Agaton skötte filmregin och skulle klippa filmen. Efter inspelningen gick jag på en långsemester på en 6-7 veckor och höll då mest till på vårt lantställe Fridal. Jag ser att den 19 augusti flyttade jag med familjen tillbaka till Lidingö. September och oktober gick åt att göra film åt ASG och därtill var vi tvugna att åka ned till Göteborg och i industrihamnen filma kring en stor segelbåt som stod på kajen. Vi hade med oss en söt tjej som hade en liten roll i filmen och jag minns den resan mest av den anledningen att det var alltid extra kul att komma till Göteborg och bo på Hotel Rubinen på Avenyn. Gänget gick alltid ut tillsammans för att äta en god middag efter att vi redan grundat med en Whiskey på rummet innan vi lämnade hotellet för att ge oss ut på stan för att leta efter en bra krog. Dessutom minns jag att det var första gången jag kom i bekantskap med en ”mobil-telefon”. Denna apparat vägde på den tiden åtskilliga kilo och skulle bäras med en axelrem. Den skulle laddas titt som tätt och jag hade fått låna den av Thore som ägde den. Den apparaten hade vi med för att vi behövde ha med den för att på kajen i Hamnen var det långt till närmaste telefon och det skulle vara en fördel att ha tillgång till en sådan. På vägen ned till Göteborg satt vi i bilen och testade telefonen och det var kul att kunna ringa första gången från en bil som färdades. Vi hade fått en ny leksak kändes det som men när det väl var dags att använda den på plats i hamnen så strulade det med mottagningen och batteriet hade slutat att fungera så efter det så använde jag aldrig en mobiltelefon på flera år.
Den 14 oktober var jag på Mörkö där jag hade segelbåten Chaos liggande vid båtklubben som hette ”Klubben”. Jag tog ned masten och dagen efter så hjälpte mig en farbror som hette Rolf Olsson att ta upp båten ur vattnet och ställa den på ett paar stålbockar brevid den lilla bron som förbinder Mörkö med Eriksön. Han hade tillgång till en lastbil genom sitt arbete i Södertäljes kommun. Bilen hade en lyftkran och med hjälp av den så lyfte vi både hans och min båt upp ur vattnet och likaså gick det till vid sjösättningen våren därpå i många år.
På måndag och tisdag förberedde jag den sista inspelningen till ASGfilmen som skulle föra oss till Hongkong där ASG hade en verksamhet. Det var ju kul att få åka dit på snabbvisit. På onsdag så flög vi tidigt på morgonen till London och Frankfurt och därifrån via Manilla till Hongkong dit vi anlände på torsdag kväll klockan åtta och tog in på Hotell Ramadan klockan. Vi fascinerades av staden dagen efter och mötte några människor som hjälpte oss att få filma diverse ASG verksamheter. Bland annat filmade vi en ASG lastbil uppe på de högsta berget som finns i Hongkong och som alla känner till. Jag lyckades på en gata köpa en urgammal Omega klocka av en gammal farbror och var glad för det. Vi hade fått uppdrag av Thore att anställa en duktig stillbildsfotograf under vår vistelse i staden och det gjorde vi och lyckades med att få ASG på platsen att betala hans faktura som var rätt så saftig. Den killen var kines och han var ganska vänligt inställd gentemot Kina vilket var ovanligt för en Hongkongbor. Sen skulle vi naturligt gå ut och handla elektronik och en massa annat som var billigt. Vi tre som var med på resan, Mikke Agaton, Henry Alexandre och jag köpte tre likadana stereoanläggningar som var kompakta och vi trodde att vi skulle få med dem som handbagage vid hemflyget men när vi kom till flygplatsen i sista ögonblicket så blev det kaos och vi fick inte ta med dem in i planet utan var tvungen att checka in dem. Jag hade köpt oss tre var sin väska till stereon men det var ju enbart ett lätt hölje så när vi var tvugna att snabbt checka in dem trodde vi alla tre att det var det sista vi skulle se av de tre stereoanläggningarna för att de inte alls var inpackade i något men det visade sig när vi fick se dem först i Stockholm att alla tre anläggningarna fungerade. Det kallar jag för ett underverk än idag. Hongkong pulserade av liv och efter några dagar blev vi alla jättetrötta av den kommers som möter en överallt. Det lockades vid varje gathörn och vi hamnade i alla möjliga konstiga trappuppgångar för att titta på det ena eller andra. Stackars dem som är tvugna att vistas i en sådan miljö. När planen landade mitt i stan så var de så nära en så att man trodde man kunde ta på dem om man sträckte upp händerna. Fascinerande, men tänk på dem som bor där runt om kring.
Hemresan gick via Manila på Phillipinerna och vi landade där en morgon och åkte därifrån på kvällen. Vi tog taxi till ett lyxhotell mitt i stan och gick in i deras trädgård och nyttjade poolanläggningen samt käkade en god lunch. Jag hade födelsedag den dagen och som present så fick jag en present. Vi tog en bil på eftermiddagen och blev körda till ett ställe på väg till flygplatsen. Där upplevde vi det som stan är känd för och sen vart det direkt till flyget. När jag kom hem så visste jag inte att det hade varit min sista resa på Sandell-Film inte bara för det året utan året därpå hade helt andra saker i sitt sköte. Det är kanske tur att man inte vet vad som väntar på en framöver. Nu var åttiotalet slut och jag kunde inte klaga.
