Jag är nu 45 år gammal och den sjunde januari 1992 är min första arbetsdag efter julhelgen. Hela januari är lugn men i februari sätter vi igång på allvar. Tor-Erik Flykt har skrivit ett manuskript till en film för LKAB som ska skildra deras verksamhet från gruvan där malmen kommer fram till leveransen till alla världens hörn. Den tredje februari får jag hans manuskript i handen och sätter mig för att räkna på den filmproduktionen. Jag gör upp en inspelningsplan och sedan möter vi LKAB´s beställare och får grönt ljus för att börja spela in filmen. Det är en stor produktion som kommer att sysselsätta oss med enbart inspelningen från den 8 mars till den 10 april. Teamet består av Tor-Erik som regisserar och klipper. Henry Alexandre som fotograferar och med sig som assistent har han ”Nappe” Ulf Eriksson. Själv tar jag ljudet och sköter inspelningsledningen. Den 8 mars flyger vi till Kiruna och får bo på LKAB´s pensionat där vi kommer att vistas under de närmaste veckorna. Vi får gå därifrån femtio meter till frukostmatsalen som är inhyst i en flott gammal kåk och när vi travar varje morgon i halvdunklet de här femtio meteterna genom ett iskallt snölandskap kommer jag att tänka på de människorna som än gång i tiden kom hit upp och började med malmbrytningen. De bodde i tält och hade det hur strapatsrikt som helst medan vi promenerar in i herrgården och sätter oss till ett frukostbord som är dukat med de finaste godbitar. Det gäller att titta bakåt i tiden för att bli ödmjuk idag och inför morgondagen. Sen är det dags att sätta sig i en av företagets minibussar och låta oss köras långt ned till bergets inre för att där nere sätta upp våra lampor och försöka filma det som rör sig framför oss. Bara nedfarten tar en lång stund eftersom vi jobbar på ett djup på 1000 meter. Där nere finns det till och med en restaurang så att jobbarna slipper åka upp och ned vid sina måltider. Enorma maskiner gräver sig fram i malmgångarna efter sprängningarna och tar hand om malmen för att lasta den på ett tåg som leder godset uppåt där det skall förädlas vidare innan det sen åter med långa tåg forslas till Narvik som är den närmaste isfria hamnen. Under en av våra fria dagar tar vi oss hem till en same som är duktig på att tillverka sameknivar. Vi i teamet vill ge vår kompis Martin Jordan en flott present och han hade önskat sig en fin kniv med de traditionella ingraveringarna i renskaftet. Han hade bjudit oss för två år sedan till en galakväll på Berns Salonger för att närvara vid prisutdelningen av årets vinnare av beställningsfilmstävlingen. Nu ville vi visa honom vår uppskattning på hans födelsedag den 21 mars. Vi var i Stockholm den helgen och då fick han sin efterlängtade kniv som kostade några tusenlappar. Sedan förde oss våra resor till Malmberget och till Luleå där vi en fredageftermiddag hyrde en bil som skulle ta oss till Abisko där vi övernattade. Dagen efter åkte vi skidor vid Riksgränsen. Det var vårlikt och helt underbart efter att vi hade varit nere i gruvan under ett antal veckor. Solen lyste över oss och det var som på gamla tider när filmgänget gick ut på kvällen för att äta gott och samma kväll besökte vi en bar innan vi skulle ta oss tillbaka till Abisko där vi hade våra rum. Henry sade till mig som alltid körde bilen att om jag ville så kunde han köra bilen till Abisko efter barbesöket. Jag tackade ja och sedan tillbringade vi en skön kväll innan det var dags att åka mot Abisko framåt midnatt. Vi satte i bilen och var mittemellan Riksgränsen och Abisko när det lyste rött framför oss och en polis stoppade oss. Det var tydligen en nykterhetskontroll och det kändes helt absurt så här mitt i natten i detta öde vinterlandskap. Henry tog det lugnt trots att han säkert hade tagit några Gin och tonic som vi andra. Han försökte vinna lite tid och började hyperventilera. Jag fattade ingenting men han visste vad han ville åstadkomma. Han ville klara sig vid ballongblåsningen och på detta sätt klarade han sig genom provet. Jag var så rädd att han skulle torska och förlora körkortet så jag mådde dåligt efteråt och jag lovar att jag drömde under natten om att han hade förlorat sitt körkort och alla följder det sen skulle få på hans liv. Han behövde verkligen körkortet. Det var helt underbart att han hade klarat sig. Ett mirakel hade hänt. Miraklet i Abisko. Dagen efter tog vi oss till Narvik för att skildra LKAB´s hamnverksamhet. Här tömdes alla godsvagnar och malmen transporterades på långa band rakt in i malmbåtarna som låg längs kajkanten. Vi tipsades om att man kunde ta sig upp på Narviks högsta fjäll som låg precis bortom stan. Så med lite hjälp av någon inom LKAB var det en speciell bandmaskin som tog oss upp till toppen eftersom liften var ur funktion just då. Så detta fordon transporterade hela teamet upp till toppen och det gick riktigt fort. Det som fascinerade mig var att hunden som ägdes av han föraren till bandfordonet sprang bredvid oss hela vägen upp till toppen och hans tunga hängde långt ner mot snön. Jag trodde det måste bli hundens död men hans husse sa att det var ingen fara för han var van att löpa bredvid honom flera gånger om dagen. Ofattbart men sant. Utsikten från toppen ned mot malmhamnen där vi såg malmbåten liggande och malmtågen glidande mot Narvik var fenomenalt vacker. Solen sken och vi satte oss ned i snön och bara njöt av stunden innan det var dags att återvända ”ned till jorden”. På vägen tillbaka till Kiruna hade vi ett möte med LKAB där vi berättade lite om inspelningen och sedan sa vi tack och adjö innan vi tog planet tillbaka till Stockholm. Sen började Tor Erik att klippa filmen och den blev godkänt av beställaren och alla var nöjda.
Under juli månad hade jag semester och i augusti kom min kusin Kurt med sin fru och besökte oss på Fridal en helg. De hade varit med sin husbil ända uppe vid Nordkap och det var väl inte världens roligaste resa speciellt som han hade blivit av med sin fina kamera under resans gång. Men vi hade en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans innan de gav sig iväg hem till Prad i Sydtyrolen.
Den 10 augusti började vi med en inspelning för Perstorp som innebar resor till Malmö i södra Sverige och till Frankrike och Danmark. Sedan stod det still ett tag men därefter inträffade en händelse som jag inte skulle glömma i första taget. Det var så att jag hjälpte Thore med att röja upp i hans lägenhet som låg högst uppe i samma hus där vår firma fanns eftersom hyresvärden ville komma åt den fina stora ”lyan” och förvandla den till ett dyrt objekt på bostadsrättsmarknaden. Thore erbjöds som kompensation en mindre men modern lägenhet i grannhuset och han slog till. Så nu hjälpte jag honom at packa och röja i lägenheten fem trappor upp. I samband med det så rapporterarde jag för honom vad jag hade gjort. Thore satt bakom sitt skrivbord och lyssnade förstrött och sen började han dela ut nya uppgifter till mig med en ton som jag inte uppfattade som korrekt. Han bad inte utan han förväntade sig att det självklart ingick i mina arbetsuppgifter. Jag hade en annan åsikt och det ena gav det andra och efter en kort stund fick jag en förnimmelse av att nu var stunden kommen då jag skulle tala om för honom vilken despot han innerst inne var som hade mage att ta hela handen när jag erbjöd honom lillfingret. Jag minns att jag efter ett tag lyfte upp hans skrivbord som han fortfarande satt bakom, efter att jag hade skällt ut honom efter noter. Jag hade lyft framsidan av hans skrivbord säkerligen trettio centimeter upp luften och lät det sedan falla tillbaka med en jätteduns och jag hotade honom med att jag hade god lust att ge honom ett kok stryk innan jag lämnade rummet och huset för att ge mig ut på stan. Det sista jag såg när jag lämnade kontoret var hans sekreterare Evas blick. Hon satt i rummet bredvid och hade förskräckt lyssnat på hela uppgörelsen och hon hann ge mig tummen upp och ett stort leende innan jag slängde igen dörren efter mig. Sen tog jag en lång promenad för att återfå mitt sinneslugn. Jag var själv överraskad över att det hade funnits så mycket uppdämd vrede inom mig men det är bara att konstatera att det behövdes tydligen något som utlöste denna explosion av känslor. Jag tänkte över min situation och gick igenom eventuella följder men gav just då fullständigt fan i följderna. I värsta fall så hade jag inget jobb att återkomma till men det skulle jag få bekräftat först innan jag tog ut det i förskott. Så jag låtsades som om det regnade. Dagen efter tog jag mig till arbetet som vanligt. Jag var beredd på det mesta men faktum är att det var precis som om gårdagens utbrott aldrig hade inträffat. Däremot satte jag aldrig mer min fot i hans gamla lägenhet.
Året närmade sig sitt slut och en dag i december nämligen den tredje så ringde på förmiddagen min kompis Lena Andersson som jobbade på SCA´s Stockholmskontor som assistent till informationschefen Sten Lindholm och bjöd mig till att äta lunch med henne på restaurang Prinsen. Jag tackade ja och tog mig dit helt oförberedd på vad som komma skulle. Under det att vi åt en god måltid och efter lite utbyte av nyheter oss emellan så frågade hon om jag skulle vilja komma till SCA och jobba för henne med att bygga upp en kontorsadministration för det nya huvudkontoret som skulle flyttas från Sundsvall till Stockholm. Hon såg frågande på mig och jag tittade på henne och sa omedelbart att jag självklart ville det. Hon nämnde att att jag behövde träffa SCA´s verkställande direktör som hette Sverker Martin-Löf för att han ville godkänna den personen som skulle inneha den positionen som var lite speciell. Han ville därför försäkra sig om vem som skulle ta hand om den. Lena skulle återkomma till mig i telefon under eftermiddagen angående en tid för det mötet för Sverker var en mycket upptagen man. Resten av måltiden hade vi hur trevligt som helst och det kom en glädje över mig när jag satt där mittemot Lena och tänkte tanken att framöver så skulle jag arbeta nära henne och under hennes beskydd i ett av Sveriges största företag. SCA hade en omsättning på 50 miljarder och fanns i femtio länder. Och jag skulle få ett arbete som innebar en helt annan trygghet än jag någonsin tidigare hade haft. Jag mådde otroligt bra när jag lämnade krogen och tog mig tillbaka till Sandell Teams lokaler och nu såg jag genast med en annan syn på stället. Jag fick under eftermiddagen besked av Lena att Sverker kunde ta emot mig redan dagen efter på SCA´s Stockholmskontor. Så efter lunchen tog jag promenaden från Fryxellsgatan över till Grevturegatan, ringde på dörren och blev insläppt av Lena som väntade på mig. Jag fick sätta mig ned och efter en stund kom hon och hämtade mig för att visa mig in till Sverker som satt bakom sitt skrivbord men reste sig och tog mig i hand och bad mig att slå mig ned i besökssoffan framför ett dukat kafébord. Det kändes lite högtidligt när han ville att jag skulle berätta lite om mig själv. Jag drog igång en kortversion och sen frågade han hur jag bodde och var. När jag berättade att jag bodde med fru och barn på Källängsvägen 36 på Lidingö inflikade han att han själv under sina studieår hade haft en lägenhet på Källängsvägen. Isen var bruten och från och med denna sekund så var det bara en formalitet och en snabb kopp kaffe innan han godkände min anställning. Han bad mig att ta resten med Lena och det hela var över på en kvart. När det gällde lönen så kom Lena och jag överens om en summa som låg lite under det jag hade på Sandell Team men det var en formsak. Det fanns möjlighet att snart förbättra lönen genom att jag kunde visa min arbetskapacitet. Jag var otroligt glad när jag hade sagt farväl till Lena. Jag skulle börja den sjunde januari 1993
Nu gick jag till Thore och sa upp mig samma eftermiddag för att det skulle fungera med min nya anställningstid. Det var inga större problem och Thore tog det som en man. Resterande tid under december gick jag på halvfart och såg fram emot det nya året och det kändes som om den sista arbetsperioden i mitt liv nu skulle ta sin början. Jag var definitivt färdig med filmsvängen och det visade sig senare att det var exakt rätt tid att lämna den branschen för att från och med nu så var det nästan enbart reklamfilmer som företagen satsade sina pengar på. En lågkonjunktur krävde att företagen fick så stor valuta för sina pengar som möjligt och framöver var det TV reklam som gällde för hela slanten. Jag hade som vanligt stor tur att kunna lämna det sjunkande skeppet. Jag hade sannerligen gjort mitt med råge.
Först var det kyparperioden sedan filmperioden och nu skulle det bli min tredje period i livet och den kallar jag för kontorsadministrationsperioden. Jag var nu redo. Denna decembermånad kändes det verkligen som om jultomten hade kommit till mig personligt i form av min gamla kompis Lena Andersson. Under hela julhelgen såg jag med nyfikenhet fram emot att börja mitt nya jobb.
Under hösten 2018 deltog jag tillsammans med Annika i en skrivarkurs där man lär sig skriva om sitt liv. Vi fick diverse uppgifter och en sådan gick ut på att skriva två A4-sidor om viktiga relationer i mitt liv. Texten skulle innehålla Dialog. Här kommer resultatet.
Uppgift 5 Ägid Ortler Viktiga relationer nedtecknat oktober 2018
Lena Anderson mötte jag för första gången i Perstorp i mitten av 80-talet. Sandell-Film gjorde en industrifilm om det stora företaget på orten och en måndag morgon så hälsades filmteamet välkommen av Lena. En sympatisk kvinna i 25 års åldern med ett vackert yttre informerade oss om hur hon hade tänkt sig samarbetet.
Långt senare under den två månader långa filminspelningen sa hon till mig
– Jag är glad över att ert filmbolag fick uppdraget för ni hade ett mycket bra manuskript.
Nu blev jag nyfiken. Vi hade blivit vänner under vårt samarbete genom att vi tillsammans planerat hela inspelningen i detalj.
– Berätta vad du tycker är så bra med vårt manus.
– Det känns tryggt med er. Ni verkar ha förstått vad vi på Perstorp håller på med.
Jag nickade. Lena hade under de sista veckorna blivit kär i vår fotograf Pelle och det skulle få vissa konsekvenser så småningom.
Det tog ett halvt år att få filmen färdig och vid premiären i Stockholm sa Lena
– Det blev ju en riktigt bra film ni lyckades få ihop.
– Men vi skulle nog inte ha lyckats utan din enorma hjälp – den saken är helt klar.
– Förresten, jag skall flytta till Stockholm om en månad. Det är mest för Pelles skull. Jag har fått jobb hos Refaat El-Sayed .
– Va, är det sant? Hur gick det till?
1986 började Lenas nya liv i Stockholm. Nu fick hon vara med om när Refaats framgångssaga med Fermenta förvandlades till en lång och utdragen resa till ett svenskt fängelse. Det var den berömda ”Doktorshatten” som var början till att hela Fermenta koncernen upplöstes som ett luftslott.
Nu vrider jag långsam fram klockan från 1986 till 1992. Lena A. och jag hade blivit riktig goda vänner under den tiden. Hon fortsatte sin karriär och efter något år erbjöds hon en position som hon inte kunde tacka nej till. Lena blev sekreterare och assistent på ett stort företags informationsavdelning med en lön som gjorde henne mycket nöjd. Svenska Cellulosa hade sitt huvudkontor i Sundsvall men deras informationsavdelning fanns i Stockholm. Det var i längden ohållbart och den tredje december 1992 ringde Lena till mig.
Då hade jag arbetat med industrifilm under 18 år och varit med om både uppgång, framgång och nedgång. Men hela den branschen ändrade karaktären när 90-talets finanskris skakade världen och i synnerhet Sverige.
Lena och jag hade inte setts på några månader när hon bjöd mig på lunch på Prinsen dagen efter. Jag blev glad när jag hörde hennes röst.
Det blev ett kärt återseende mellan oss med kram och värme.
Vi satte oss vid ett bord som låg lite diskret.
– Hur har du det nu förtiden i den goda gamla filmbranschen?
– Jo tack. Fast jag är ganska trött på det hela för tiderna har ändrats och vi gör inte längre de stiliga och stora produktioner som på den goda gamla tiden.
Vi skålade med varandra och det påminde oss om den tid när vi hade rest tillsammans och suttit många kvällar på finkrogarna. Lena hade varit med på alla inspelningsresor.
Prinsens ”Wallenbergare” smakade lika bra som alltid. Dessert hoppade vi över och under kaffet så klämde Lena fram med dagens överraskning.
– Har du lust att komma över till oss och jobba med mig?
Det fanns inte en sekunds tvekan i mitt svar.
– Ja det är klart att jag har!
Jag kände Lena alldeles för bra för att tro att hon skojade om en sån viktig sak. Hon lutade sig närmare.
– Jag har sett hur du jobbar och jag behöver hjälp av en sån som dig framöver. Vi har stora grejer på gång. SCA flyttar huvudkontoret med 200 anställda från Sundsvall till Stockholm och jag är ansvarig för hela projektet.
– Vad glad jag blir och ditt erbjudande kommer vid helt rätt tidpunkt.
Senare på eftermiddagen ringde Lena och meddelade att allt var klart.
– Imorgon skall du träffa vår VD Sverker Martin-Löf. Han vill känna dig på pulsen och se vem du är. Personkemin måste stämma för den position du kommer att ha.
– OK, jag ska ta på mig vit skjorta och göra mitt bästa.
Intervjun med VD´n som under många år var rankad som den svenska industrins enskilt mäktigaste person gick bra. När det visade sig att han hade bott på samma gata på Lidingö där jag bodde, bröts isen och efter ett kort men trevligt samtal i hans besökssoffa bad han mig att göra upp resten med Lena.
Leende tog jag mig in till Lenas rum.
– Ingångslönen är lite mindre än du har nu men du kommer inte bli besviken vid nästa löneförhandling om du sköter dig, det kan jag lova dig.
– Och jag kommer inte heller göra dig besviken, det kan jag lova dig.
Jag började arbetet som kontorsadministratör på SCA januari 1993 och älskade jobbet ända fram till 2006 då jag fyllde sextio år. Ett fantastiskt förmånligt erbjudande om förtidspension gjorde att jag kunde avsluta mitt arbetsliv och njuta av pensionärslivet. Jag har sen dess ofta tänkt på Lena som trodde på mig när jag behövde det som mest.
– Tack Lena, bättre vän och chef än dig kunde jag inte önska mig.
