Ett nytt arbetsliv började när jag den 7 januari 1993 klev in på Grevturegatan och gick uppför trappan till den tiorumslägenhet som fungerade som Stockholmsfilial för den stora skogskoncernen SCA även kallad Svenska Cellulosa Aktiebolaget. Det grundades en gång i tiden av Ivar Kreuger, den svenska finansmannen som tog sitt liv i samband med den stora Kreugerkraschen på trettiotalet.
När jag ringer på ringklockan till kontoret är Lena Andersson, min goda vän och framtida chef, redan på plats. Hon öppnar dörren och hälsar mig välkommen med ett leende. Jag visas till ett skrivbord där jag lägger min axelväska och sedan presenterar hon mig för några medarbetare på kontoret.
Jag börjar med att beskriva Monica Andersson som sitter i rummet bredvid och håller i produktionen av årsredovisningen. Vi båda kommer att ha en hel del med varandra att göra i samband med företagets bolagsstämmor som alltid inträffar på våren. Monica är i samma ålder som Lena ca trettio år och ger ett sympatiskt intryck.
Sten Lindholm är informationsdirektör på SCA och sitter här i Stockholm istället för i Sundsvall där nästan alla andra höjdare är stationerade. Sten är en gammal bekant till mig. Jag lärde känna honom på åttiotalet i samband med att Sandell-Film hade fått i uppdrag att göra en storfilm åt AGA där Sten på den tiden var informationsdirektör. Sten var ursprungligen från Skåne och hade varit Lenas chef när hon arbetade för företaget Perstorp som faktiskt ligger i Perstorp som är ett litet samhälle som ligger mitt i Skåne. Företaget är mest känt för den berömda Perstorpsplattan som fanns i varenda hushållskök i Sverige från och med femtiotalet och framåt. När Sten flyttade från AGA till SCA kontaktade han Lena som hade varit hans assistent och erbjöd henne att arbeta med honom på SCA som hans närmaste medarbetare. Lena tackade ja och nu arbetade de båda två på SCA´s informationsavdelning. Sten och jag hade dessutom möts när jag jobbade för Björn Ericstam på TV House under hösten efter det att Sandell Film hade lagts ned. Det var två år tidigare då Björn som var chef på TV House försökte sälja in ett manuskript för en stor företagsfilm för SCA. Då hängde jag med Björn upp till samma kontor för att presentera manuset för Sten som var beställaren. Förutom Sten var det då en annan person närvarande som hade lite synpunkter på manuset och denna person var Alf de Ruvo som var och är fortfarande SCA´s Research and Developments direktör.
Alf var av italienskt härkomst någon generation tillbaka och en underbar liten ”farbror” som alltid var på gott humör. Han hördes från långt håll när han kom instormande till kontoret efter någon av alla sina många resor. Denne Alf hade även han ett arbetsrum här på Grevturegatan. Han hade en söt dotter i tjugoårsåldern som hette Rebecca de Ruvo och hade blivit en av MTV´s stjärnor. Hon var programledare och stationerad i London och mycket populär bland ungdomarna när hon presenterade alla de nya musikvideorna för ”kidsen”.
Sten Lindholm hade en relativt ung son som hade blivit kändis inom TV världen som programledare ända tills han många år senare åkte fast för kokaininnehav och över en natt blev utkastad från SVT och därmed var det kört med hans karriär. Ett synnerligen tragiskt öde för denne unge man.
Jan Friman var SCA´s skatteexpert och hans arbete bestod i att hitta hål i skattelagstiftningen i alla de femtio länder där SCA var verksamt. Hans huvudgift var att utnyttja lagarna till företagets fördel. Han var en man i 35-årsåldern som alltid hade alla sina filer på datorn framme på datorns skrivbord. Han hade svårt med att sortera in dem i olika mappar. Det gick inte ihop med hans i övrigt väl sorterade personlighet. Efter några år anförtrodde han mig hemligheten med sitt arbete. Han och hans kolleger i olika branscher möttes varje år minst två gånger på olika exklusiva resorts på exotiska platser jorden runt. Det kallades för arbetsmöten men mest roade sig deltagarna med att spela golf och att utöva diverse andra trevliga sporter. Men det var inte enbart lek utan det viktigaste var att alla som deltog hade något nytt att berätta om hur man kunde förbättra företagens inkomster genom att betala så lite som möjligt i skatt till staten. Man utbytte sina tricks med varandra och det var till allas gagn. Visst var det nödvändigt att läsa in sig på skattelagstiftningen men viktigast av allt var att kunna hitta kryphålen som alltid finns om man letade tillräckligt hårt efter dem. Mer om Jan Friman senare. Även Jan satt på Stockholms kontoret i ett rum in mot gården och han var den sista jag fick skaka hand med den första dagen på mitt nya jobb.
Sverker Martin-Löf hade jag ju redan mött vid min anställningsintervju en månad tidigare. Han använde kontoret mer sällan och främst när han var på genomresa från Sundsvall till Stockholm och därifrån ut i världen. Han var inte på plats denna morgon däremot var det ytterligare två killar på kontoret som jag inte minns vad de höll på med men troligen var det nåt med siffror. Vi får dessutom inte glömma Janet Flygare som var en tjugoårig flicka som var assistent till Lena och skötte bla en hel del skrivjobb. Janet var en glad tjej och tacksam mot Lena som hade anställt henne.
Lena berättade lite för mig hur hon hade tänkt sig mitt jobb framöver och gav mig några konkreta uppgifter som jag genast skulle ta hand om. Bland annat behövde vi köpa en bil till firman som jag i första hand skulle disponera. Till den behövde vi en parkeringsplats som låg så nära som möjligt vårt nuvarande och även vårt framtida kontor. Jag skulle lära mig kopiatorn och faxmaskinen som fanns på kontoret. Det innebar att jag skulle kunna byta toner till maskinerna och se till att det alltid fanns papper och toner tillgängligt. Frankeringsmaskinen skulle jag behöva använda varje dag innan jag tog med mig dagens utgående post för att lägga den i brevlådan. Jag var tvungen att lära mig alla olika portokostnader.
Det fanns en hel del årgångar av SCA´s årsredovisningar som de blivande aktieägarna ville studera innan de satsade sina pengar på SCA aktien och därför var det ett ofta återkommande arbete att se till att de önskade årsredovisningarna dagligen postades till olika adressater. Inköp av allt kontorsmaterial ingick i mitt ansvarsområde.
-Kolla upp vad vi har i vårt lilla lager här på kontoret och se till att alla artiklar alltid finns hemma sa Lena. Jag fick sätta mig in i vissa inköpsavtal som huvudkontoret i Sundsvall hade slutit med ett stort antal leverantörer och studerade vilka som var aktuella även för oss här i Stockholm för våra framtida behov av leverantörer. Dessa avtal gällde gällde även för inköp av alla de bilar som ingick i de högre tjänstemännens löneförmåner. Det var inte lite jag skulle pyssla med förstod jag. Det här skulle bli riktigt kul. Vilket förtroendet jag visades.
Plötsligt var det dags för lunch kring tolvtiden. Vi gick på Chinakrogen som låg i huset bredvid på Grevturegatan. Lena bjöd både Janet och Monica Andersson samt mig på min första arbetsdags lunch. Lena hade redan berättat om mig för sina kompisar Monica och Janet om vilken kille jag var. Hon kände ju mig utan och innan eftersom vi både hade arbetat tillsammans och varit goda vänner i flera år. Så det var jättelätt att komma in i gänget och från första dagen var vi fyra ett bra arbetslag som helt och hållet kunde lita på varandra. Det kändes mycket bra att efter lunchen gå tillbaka och fortsätta med att sätta mig in i mina nya arbetsuppgifter och efter några timmer var det dags att frankera posten och ta med den till brevlådan. Postgången skulle bli en av mina dagliga rutiner framöver.
Efter någon vecka blev vi på kontoret upplysta om att vi skulle få en ny medarbetare. Hon hette Monika (med k). Företaget hade blivit tvunget att erbjuda denna Monika ett liknande arbete som hon hade utövat på ett systerföretag som låg i Stockholm på Kungsgatan och som hade rationaliserats bort. Så denna Monika som egentligen kom från Sundsvall hade nu hamnat på vår avdelning. Det var inte så roligt när man känner att man själv inte skulle ha valt denna person men det var bara att gilla läget. Så Monika blev min medarbetare och fortsättningsvis delade vi på en hel del rutinuppgifter och det gav mig mer tid att ägna mig åt mer substantiella saker. Jag skulle ju framför allt hjälpa till med att förbereda den stora huvudkontorsflytten från Sundsvall.
Ett styrelsebeslut året innan hade slagit fast att SCA´s huvudkontor skulle flyttas från Sundsvall till Stockholm. I samband med detta skulle man omorganisera driften och minska personalantalet väsentligt. Det handlade om ca 200 personer som blev berörda av detta beslut. En hel del fick vara kvar eftersom de enbart jobbade för skogsdivisionen som fick vara kvar i Sundsvall. En mindre del av kontorsfolket fick erbjudande att flytta med till Stockholm under en övergångsperiod innan de kunde skaffa sig ett nytt jobb i Sundsvall eller bosätta sig för gott i storstaden. En del av höjderna tyckte väl att det var roligare att flytta till huvudstaden men detta var lite individuellt. Lena Andersson hade fått i uppdrag av företagets VD Sverker att organisera flytten och det var därför hon anställde mig för att få hjälp med detta stora arbete som skulle ske under våren 1993.
En dag i februari bad Lena mig att följa med till Stureplan 3 som låg på ca 5 minuters gångavstånd från vårt nuvarande kontor. Det var spännande att få se hur långt ombyggnadsarbetet hade kommit som Lena hade beställt.
Det var till det berömda Nordstjärnanhuset SCA skulle flytta.
Här kommer lite historik om den unika byggnaden som uppfördes ursprungligen 1898-1899 för KM Lundbergs varuhus enligt arkitekten Erik Josephsons ritningar. År 1902 ombildades KM Lundbergs varuhus till Nordiska Kompaniet (kort NK) som 1915 flyttade till sina nuvarande lokaler vid Hamngatan. Arkitekten Ivar Tengbom ansvarade för den genomgripande ombyggnad som 1919-1920 förvandlade det gamla varuhuset till huvudkontor för rederiet Nordstjernan AB.
Byggnaden rymmer än idag Nordstjernans huvudkontor samt ett par andra kontorshyresgäster.
I ett av husets skyltfönster fanns tidigare en roterande jordglob med alla positioner för rederiets fartyg inprickade!
Denna sista rad i ovanstående text om Nordstjärnanhuset som jag hämtat från WIKIPEDIA och som handlar om att det tidigare angavs alla rederiets fartygspositioner påminner mig om att jag själv minns den stora jordgloben som låg i ett av skyltfönstren. Där kunde man se en vaktmästare som dagligen manuellt ändrade fartygens position på globen. Detta gav min fantasi fritt spelrum och jag fantiserade om hur sjömännen hade det på båtarna som just nu befann sig på hemväg från Brasilien eller Hongkong osv. Tänk om jag på den tiden hade vetat att jag skulle tillbringa mina sista 13 år av arbetslivet i detta hus.
Under en kortare tid fick jag till och med sitta i rummet bakom samma skyltfönster där jordgloben hade funnits. Men då är då och nu är nu! Tillbaka till nuet!
Lena och jag passerar in i Nordstjärnanhuset via baksidan som har adressen Jakobsbergsgatan 2 och där får vi hälsa på en vaktmästare som sitter bakom en glasruta och vill veta vårt ärende. Vi släpps genast in eftersom Lena redan är bekant med Karsten som är den gamle vaktmästaren. Han är Nordstjärnans ansikte utåt och en gammal trotjänare som jag skulle bli god vän med under de kommande åren.
Innan vi går längre in i byggnaden för att ta hissen upp till tredje och fjärde våningen som SCA har hyrt av Nordstjärnan så vill jag berätta hur det kommer sig att detta ärevördiga företag hyr ut nästan hela sitt hus till utomstående företag. Numera (1993) tränger Nordstjärnans anställda ihop sig på plan fem och sex och resten av huset hyrs ut. På plan två skall den hollländske storbanken AMRO flytta in och på plan ett är det fortfarande Handelsbanken som hyr kontorsytor. Men banken lär vara på väg därifrån. I gatuplanet finns det ett antal affärer som hyr sina affärslokaler av Nordstjärnan för dyra pengar.
Orsaken till allt detta är att under hösten 1992 fick Nordstjärnan en ny VD som skulle ta hand om det på den tiden sjunkande skeppet. Det gamla fina Johnsonrederiet som ingick i Nordstjärnans affärsområde var nästan konkursfärdigt.
Bernt Magnusson var mannen som sammankallade hela Nordstjärnans personal på sin första arbetsdag och meddelade att han hade studerat företagets chanser att överleva och kommit fram till att det behövdes kraftiga åtgärder för att inte allt skulle förloras. Från huvudkontoret på Stureplan skulle det bara finnas kvar en spillra av alla medarbetare. Det fanns till och med två personer som hade börjat sin anställning samma dag som fick gå hem vid dagens slut och aldrig återkomma. Men mest synd var det om en hel del gamla trotjänare som hade tillbringat nästan hela sitt arbetsliv i detta hus och nu fick gå hem. Tragiskt.
När Magnusson fortsatte sin sanering av företaget så hittade de tillgånger i Argentina som på ett eller annat sätt hade hamnat utanför företagets räkenskaper och där man under många år inte hade märkt att man inte längre fick inkomster från dem. ”Misskötsel” är bara förnamnet på en sådan verksamhet. Magnusson lyckades att under en relativ kort tid vända skutan genom att omstrukturera hela företaget. Jag skulle komma möta honom framöver varje dag i garaget där både han och SCA hade sina bilar. och ofta funderade jag på vad han arbetade med under sin arbetsdag. När han efter några år hade fullbordat sitt verk gick an vidare till ett annat företag men då hade Nordstjärnan börjat blomstra igen och de dåliga tiderna var ett minne blott.
Här kommer en liten tidningsartikel som bekräftar Nordstjärnans kris på nittiotalet.
-Nästa smäll kom under 90-talets fastighetskris då det visade sig att man förköpt sig på väldigt många fastigheter. På bostadsmarknaden rådde panik och i bankernas styrelserum steg nervositeten.
Johnson-gruppen hade lånat många miljarder av banken och på SEB växte oron för att inte få tillbaka fordringarna. Bankerna hade verkligen tagit ut svängarna, man lånade ut och lånade ut. När det blev svettigt skulle pengarna tillbaka till varje pris. Johnson AB, personifierat av Antonia, hamnade i ett skruvstäd. Nu började bankerna säga upp fungerande krediter. Företag slaktades, 1992 försattes 19 000 svenska företag i konkurs (”normal” siffra brukar ligga på en fjärdedel). Under åren 1990–1995 dukade 81 000 svenska företag under. Som mest hade Johnson-gruppen lånat sju miljarder. Först spreds rykten om att SEB skulle sälja ut stora delar av Johnson-gruppen, sen kom insikten att om banken skulle sätta Johnson i konkurs skulle även SEB ryka.
Så Nordstjärnans sanering var alltså orsaken till att SCA fick så fina lokaler på Stureplan som nu höll på att iordningställas för våra ändamål. Lena hade en plan för det hela och hon samarbetade kontinuerligt med hantverkarna som jobbade för SCA´s räkning med att riva och bygga om och bygga nytt. Golv skulle slipas och mattor skulle läggas allt enligt en tidsplan som gick ut på att i slutet av april 1993 skulle allt vara klart för inflyttning. Nu när jag fick se lokalerna på plats började jag förstå omfattningen av hela projektet. Lena gick genom planerna med mig på plats och jag fick se hur hantverkarna rev ut stora glasrutor (Två meter gånger en meter och en centimeter tjocka) från varje kontorsrum och samlade dem på en plats. Jag kunde inte låta bli att genast fråga vad som skulle ske med dem.
-De åker till tippen! var svaret. Jag frågade om jag kunde ta hand om en del och fick svaret att det var helt okej. Bara jag hämtade dem helst samma dag.
Vi hade redan fått vår nya firmabil och jag hämtade glasrutorna samma dag efter jobbet. Dessa skulle jag använda på Fridal för att bygga ett växthus. Några hantverkare hjälpte mig att få ned skivorna till gatuplanet med hjälp av sin bygghiss och jag stuvade in dem bakifrån på Renault Espace firmabilen och körde dem samma kväll ut till Mörkö. Jag har fortfarande kvar en del av glasrutorna i dag. En hel del har gått åt för att glasa in verandan och till en del andra små projekt.
Det leder mig till att prata om firmabilen som jag hade fått i uppdrag att anskaffa. Jag hade varit hos BILIA ute i Solna som på den tiden hade ett nära samarbete med Renault och just då hade det kommit en helt ny modell från Renault till Sverige. Bilen kallades för Renault Espace översatt till svenska var det rymdbilen. Denna bil såg jag hos BILIA och föreslog att SCA skulle köpa den. Bilen hade en vacker mörkblå färg och var både elegant och väldigt användbar för att transportera allt möjligt. Vi hade redan skaffat en garageplats i Grevturegaraget som låg snett över gatan från SCA´s kontor. Där var det enbart denna SCA bil som hade en permanent plats i källaren. Jag förfogade över bilen och kunde använda den även privat ibland. Det var inte officiellt tillåtet men jag skötte det på ett diskret sätt så att det aldrig blev några problem. All service och bensin ingick i dealen. Visserligen hade jag en egen privatbil men för det mesta använde jag firmabilen.
Åter till mitt första besök till vårt framtida huvudkontor i Nordstjärnanhuset på Stureplan. Vi hälsade på några hantverkare och jag mötte en man som hette Bengt och kom från Sundsvall. Han var anställd av byggfirman PEAB men jobbade alltid exklusivt för SCA. Med Bengt skulle jag i framtiden samarbeta under alla mina år inom SCA och vi kom alltid otroligt bra överens. Bengt var en allround hantverkare som kunde allt. Inget var omöjligt för Bengt. Han hade en lösning för alla problem man hade. Behövde man bygga om ett rum under en natt genom att slå ut en vägg eller lägga in ett nytt golv i handlarrummet under en helg så var det Bengt man kontaktade. Han jobbade i princip dag och natt och oftast natt för vår del eftersom han inte ville störa verksamheten dagtid. Han skrev upp alla de tider som han jobbade för oss och fakturerade månatligen PEAB som sedan fakturerade SCA för hans insatser. Bengt hade hand om alla huvudkontorets höjdares hus eller lägenheter. Dels så fixade han varje objekt efter ägarens kravlista i samband med inflyttning och såg sedan till att utföra all slags service under den tiden bostäderna utnyttjades. Det kunde vara de mest underliga krav han fick uppfylla. Jag minns när en av direktörerna som hade flyttat in i ett flott hus i Djursholm där det inte fanns något stängsel kring tomten. Francis van Sevendonck som då var chef för Human Recources ägde en liten hund som gärna ville vara ute på gräsmattan. Bengt fick bygga ett staket kring hela tomten och det handlade om hundrafemtio meter som skulle byggas blixtsnabbt. Inga problem för Bengt. På mindre än en vecka var stängslet på plats. Han byggde och byggde och byggde. Hans främste uppdragsgivare var VD´n Sverker Martin-Löf. Sverker hade alltid något privatprojekt åt Bengt på gång. En sommar byggde han en hel hamn ute på Värmdö där Sverker hade sitt hus. Företaget betalade. Även jag anlitade Bengt som hjälpte mig att sätta upp en solvärmeanläggning på taket på Mörköhuset. En gång frågade jag Bengt om han hade ett tips om var man kunde få tag på en begagnad tvättmaskin. Han råkade just då inreda en bostadsrättslägenhet till en av direktörerna. I regel ville den nye ägaren ha alla vitvaror utbytta och då var det Bengt som bestämde vad som skulle hända med de redan använda maskinerna. Så Bengt hade just då en nästan ny tvättmaskin på gång som han körde ut till Mörkö samma kväll. Denne Bengt hade sin familj i Sundsvall och veckopendlade med sin välutrustade firmabil till Stockholm där han höll till i ett garage på Söder vid Medborgarplatsen. Han hade tillgång till en liten skrubb i garaget och där sov han några timmer på nätterna såvida han inte jobbade då. Han var en arbetets hjälte. Ibland var han borta ett tag och ringde man honom så kunde han i bästa fall svara från ett ensligt ställe uppe i den svenska fjällvärlden där han just då byggde en fjällstuga åt någon höjdare. Dessa ryckte konstant i Bengt och ville ha honom att göra något för just dem. En sen kväll på jobbet berättade han för mig om sin dotter och lite om sin familj. Det var ingen rolig historia att lyssna på. Jag tyckte mycket om Bengt som en medmänniska och vi hade en väldigt bra relation under alla våra år tillsammans. Somliga människor verkar leva enbart för att arbeta. Till dem hörde definitivt min gamle vän Bengt. Jag kommer aldrig att glömma Bengt när han som sin personliga avskedsgåva i samband med min pensionering kom med en flaska Whisky och sa att jag alltid kunde ringa om jag behövde hans hjälp.
När Lena och jag hade kollat in lokalerna ovan jord så tog vi oss ner till källaren där det fanns en hel del förvaringsrum som skulle ingå i vårt hyresavtal. Här nere satt även en del hantverkare som hade varit anställda av Nordstjärnanbolaget. I samband med den nyligen genomförda rationaliseringen fick de bilda ett eget företag och sälja sina tjänster till Nordstjärnan som fortfarande ägde och förvaltade hela huset. Hantverksgänget bestod av Hasse Gustavsson och hans kompis Björne. Runt omkring dem fanns det några killar som jobbade i mån av behov av dem. Men en skall nämnas särskilt och det är Mikke. Han var en liten smal kille i trettioårsåldern och hans huvuduppgift var att ta hand om alla fönster i huset och se till att de var rena. Dessutom tog han framöver hand om alla fönster i våra direktörers lägenheter och hus. Hasse och Björne var framförallt elektriker och bolaget de hade bildat hette SEFA (Stockhoms El och Fastighets Aktiebolag). Hasse kunde fastigheten utan och innan och hade jobbat där i många år. Björne hade en yngre bror som lärdes upp till elektriker. När det krävdes under vissa perioder så kallade de in Owe som var en äldre man och även han jobbade mest som elektriker. Hela gänget samlades vissa tider under för- och eftermiddagen kring ett litet bord för att dricka en kopp kaffe och snacka lite skit som vi brukade säga. Man pratade om pågående projekt och jag skulle ofta hänga med dem i deras lilla skrubb i källaren där de hade ett superlitet kontor och några plåtskåp för att hänga sina kläder i. Runtomkring var det rör för fjärrvärmen och maskiner som såg till att det tekniska i huset fungerade. Det var en liten värld i sig där dessa killar höll till i en del av källarens stora pannrum. Detta var husets trevligaste ställe att sitta på och prata lite skit med grabbarna. Även Hasse skulle jag bli god vän och ha ett mycket gott och trevligt samarbete med under alla kommande år framöver. Hasse hjälpte mig med det elektriska på mitt sommarställe och jag besökte honom ibland även efter att jag hade slutat på SCA 2006. Då kom jag i regel när gänget satt och drack sitt eftermiddagskaffe och fick ta del av de senaste nyheterna i huset.
I ett annat förrådsrum höll just då en annan vaktmästare på att göra sig av med en hel del av Nordstjärnans utrangerade möbler och attiraljer. Det skulle vara hans sista arbete innan även han var tvungen att sluta. Jag tittade in till honom och såg en jättefin inramad världskarta som han just flyttade åt sidan. Nyfiken som jag är frågade jag honom om vad som skulle ske med alla dessa ting och fick höra att det mesta skulle gå till tippen. Jag anmälde mitt intresse för en del saker och fick gärna ta dem om jag hämtade dem genast för han ville få lokalen tömd så fort som möjligt så att SCA kunde flytta in. Vi kom genast överens om att han kunde låta en hel del saker stå kvar eftersom det var jag som framöver skulle ha ansvaret för våra källarförråd. Han var glad över detta besked eftersom det underlättade livet för honom. Efter det så skildes vi åt och Lena och jag tog oss tillbaka till kontoret på Grevturegatan .
Arbetsmängden under de första veckorna hade ökat och vårt lilla gäng på kontoret hade börjat äta lunch tillsammans i köket. Det var mest filmjölk med müsli och lite fruktsallad. Jag hade börjat året med att gå flitigt till Friskis&Svettis på kvällarna efter jobbet två till tre gånger i veckan. Min vikt minskade vecka för vecka och jag kände mig i högform. Ett helt nytt liv hade börjat för mig sen jag började jobba på SCA. Ett bra kompisgäng med Lena i spetsen och utmanande arbetsuppgifter i en helt ny företagsvärld. Jag klädde mig i mörk kostym varje dag och hade en vit skjorta med slips på mig när jag glatt seglade in på jobbet klockan halvnio. För det mesta tog jag bussen från Näset på Lidingö till Ropsten där jag bytte till tunnelbanan som förde mig på 7 minuter till Östermalmstorg. Restiden till arbetet var en halvtimme. Livet lekte för mig. Tog jag bilen tog det lika lång tid från hemmet till garaget på Grevturegatan. Numera var det inte aktuellt med några filmresor utan jag kunde faktiskt ha ett välordnat hemliv. Jag hade till och med börjat springa min vanliga runda på morgonen kring Sticklinge. Klockan sex ringde väckarklockan. Fem minuter senare var jag redan nere vid golfbanan och sen sprang jag 50 minuter runt Sticklinge även mitt i vintern. Vid sjutiden tog jag en snabbdusch och sen satt jag fram till åtta vid frukostbordet och läste tidningen i lugn och ro. Sen såg jag till att Maria tog sig till skolan. Ibland körde jag henne dit när jag tog bilen till jobbet. Jag hoppar lite hit och tid i berättelsen men det får bli så.
Efter någon vecka sa jag till Lena att jag ville åka upp till Sundsvall och se hur de hade det organiserat på huvudkontoret. Det var lite känsligt eftersom det ju var så att personalen som jobbade på kontorsadministrationen inte hade ombetts att följa med till Stockholm och så skulle jag dyka upp hos dem och ta hand om deras kunskaper. Efter lite överväganden så bestämde vi att ta det lite diplomatiskt och jag flög upp till Sundsvall några dagar efter vårt samtal.
Nisse Nilsson som var Sverkers egen chaufför kom och hämtade mig vid flygplatsen i Sundsvall med den stora svarta direktionsbilen. Han pratade lite med mig på vägen in till stan och vi gjorde upp att han skulle köra mig tillbaka till mitt hemflyg senare på eftermiddagen.
Jag tog mig rakt in till kontorsadministrationen lokaler och presenterade mig och bad dem berätta om sina dagliga rutiner. Jag hade tagit med mig ett stort A4 block och skrev frenetiskt upp all den information som jag fick av dem. Inga frågor blev obesvarade. Från mitt gamla jobb i filmbranschen hade jag stor erfarenhet av hur man frågade sig fram om allt man var intresserad av. Senare på eftermiddagen flög jag hem igen.
Dagen efter gick jag igenom mina anteckningar som fyllde nästan ett helt block och strukturerade upp det jag hade antecknat. Jag fick nu en uppfattning om vilken slags maskinpark vi behövde på det nya huvudkontoret och vilken service som hade erbjudits av kontorspersonalen till alla som hade haft sin arbetsplats på huvudkontoret i Sundsvall. Här i Stockholm skulle det bli en liten annorlunda modell.
Från och med nu så var det ofta som jag tittade in på det blivande Stureplan 3 kontoret för att dels se hur ombyggnadsarbeten fortgick och bekanta mig med mer och mer med lokalerna. Av Hasse Gustavsson ville jag få reda på lite mer om hur saker och ting fungerade i Nordstjärnanhuset.
Vi fick nu tydligare uppgifter från Sundsvallskontoret angående vilka möbler och maskiner som skulle följa med därifrån i samband med flytten. Det fanns tex. hundratals tavlor upphängda i Sundsvallskontoret. Konst som hade inhandlats under många år. Någon skulle bestämma vilka tavlor och vilken konst som skulle följa med till Stockholm. Även vissa kontorsmöbler av det mer individuella slaget skulle följa med. Det gällde mest ”höjdarnas” möblar. Övriga kontorsmöbler var det upp till oss i Stockholm att anskaffa och vi tog tidigt kontakt med ett stort kontorsmöbelföretag som heter EFG. Lena och jag valde ut ett lämpligt enhetligt möblemang för alla rum som behövde möbleras från scratch. Gardiner till samtliga rum skulle väljas samt mattor för de rum som hade parkettgolv. De flesta rummen blev försedda med heltäckande mattor.
Vi fick börja planera för var datacentralen skulle få sin plats. Alla ledningar med data och telefonkablar skulle dras från detta rum till alla andra rum på två etageplan. Kontorsmaterielförrådet var ett ställe som det var en fördel att ha nära mitt eget rum så jag kunde ha koll på trafiken. Vi hittade ett bra ställe och inredde det med diverse hyllor och skåp som vi fick automatiskt påfyllda varje vecka av ”Svanströms” som vi hade valt som leverantör av all kontorsmaterial. Deras personal kom en gång i veckan och kollade åtgången och fyllde sedan på så att det alltid fanns ett grundsortiment tillgängligt. Ytterligare önskemål fick vi beställa per telefon om det var bråttom.
Vidare behövde jag inreda ett rum till expedition där det fanns kopiator och diverse andra kontorsmaskiner tillgängliga. Vi skulle hjälpa till med laminering av dokument och framförallt skulle all post hamna där på morgonen och där sorteras inför leverans till samtliga rum i huset. Detta gällde både extern och internpost. Vid dagens slut skulle all frankering ske innan alla brev och paket lämnades nere på postkontoret vid nedgången till Östermalmstorgs T-station som låg snett över gatan.
Både mitt kontorsrum samt expeditionen (postrummet) och kontorsmaterialförrådet låg i rad på plan tre nära hissen på den sidan av huset som låg mot Stureplan. Jag hade från mitt rum bra koll på alla som tog sig in och ut den vägen. Det fanns även hissar på den andra sidan av huset där huvudsakligen personal och leverantörer tog sig in och ut till SCA´s lokaler på plan tre och fyra.
Vi hade även en del konferensrum att tänka på när vi inhandlade utrustning och inredning för dessa. Det skulle finnas möjlighet att titta på overheadbilder och även om man ville titta på en VHS videokassett så skulle det gå att enkelt rulla in en mobil TV med VHS spelare till rummet. Ett speciellt kapitel var inredningen till styrelserummet som låg på fjärde våningen. Detta ovala rum var jättevackert med parkettgolv och på ena sidan fanns många fönster mot Stureplan och Birger Jarlsgatan. Ena kortsidan var redan inredd så att man med hjälp av en knapptryckning kunde få fram en filmduk som gömde sig bakom de tjusiga gardinerna. Här skulle vi själva stå för inredningen.
Lena fick vid ett tillfälle reda på att ett annat stort företag på Östermalm skulle byta ut sitt styrelserums möblemang. Hon tittade på deras bord och 20 stolar och insåg direkt att allt skulle kunna passa perfekt in i vårt framtida styrelserum. Stolarna behövdes visserligen kläs om med nytt tyg som Lena själv valde ut och borden skulle behöva slipas. Hon organiserade en omedelbar hämtning av möblemanget. Lenas kille Anders som hade tillgång till en stor fabrikslokal ordnade sedan med emballering och vidaretransport till två olika firmor i Norrland som skulle ta hand om resten. Vilket kap! Vi lovades att möblerna skulle bli tillgängliga i samband med inflyttning eller senast till styrelsemötet därefter och kunde sedan checka av detta moment. Konsten till konferensrummet skulle komma från Sundsvallskontoret.
En annat stort projekt blev inredningen av det så kallade handlarrummet som skulle ligga i samma lokal där rederiet Johnsonline hade haft sin informationscentral. Därifrån skedde på den gamla tiden all kommunikation med hjälp av telegraf- och telexmaskiner med båtarna runtom i världen.
Rummet hade många fönster både åt Biblioteksgatan och Jakobsbergsgatan. Där skulle det byggas upp åtta arbetsplatser där valutahandlarna skulle sitta och utföra sina uppgifter. Kring ett stort bord skulle på varje sida sitta fyra handlare och framför sig hade de var och en sina bildskärmar fyllda med senaste kursuppgifter och diverse annan information. Där gjorde de sina affärer och allt de sade i telefonerna bandades på en säkerhetskopia som man kunde ha som bevis i efterhand ifall något skulle gå på tok. I en sidodel i samma rum satt fyra andra personer och bemannade det så kallade backoffice. Tjejerna assisterade handlarna och avslutade de affärer som handlarna satte igång muntligen genom att dokumentera samt arkivera alla transaktioner.
Varje dag skulle ljudbanden där alla telefonsamtal från handlar-rummet hade spelats in under gårdagen lämnas in på Handelsbankskontoret på andra sidan Stureplan där SCA hade ett bankfack. Detta dagliga rutinarbete fick vi på kontorsadministrationen ta hand om. Det var viktigt att det fanns en kopia av alla samtal och avslut tillgänglig utanför husets väggar ifall det skulle brinna i våra lokaler.
Ett annat projekt handlade om att ordna ett uppehållsrum där personalen kunde äta sin medhavda lunch eller ta en fika. Ett litet pentry med microvågsugn, bestick, glas, tallrikar osv. Ett stort kylskåp där alla kunde förvara sina egna favoriter typ filmjölk eller matlådor. Lite blommor i form av en grön växt i ett hörn. Allt behövde man tänka på i förväg. Ett stort bord med 10 stolar, papperskorg, gardiner…osv.
Allt skulle fungera från och med första dagen då personalen från Sundsvall började sitt arbete i Stockholm. De skulle definitivt inte få det sämre än de hade haft det utan vi hoppades att de skulle bli mycket nöjda.
Alla dörrar i huset som behövde ha ett lås skulle gås igenom och vi valde en liten låsfirma som låg tvärs över gatan i hörnhuset Birger Jarlsgatan och Riddargatan. Personalen där skulle jag ha god kontakt med under de följande åren. De gick igenom alla dörrar i huset med oss och vi kom överens om vilken säkerhetsnivå som krävdes. Vi beställde ett antal huvudnycklar som passade till alla dörrar och var avsedda för enbart några personer inom kontorsadministrationen och ett noggrant låsschema gjordes upp. Vissa nycklar skulle kunna öppna och låsa flera rum så att sekreteraren vid behov kunde få tillgång till chefens rum och viceversa. En noggrann företeckning över alla husets nycklar och dess användningsområde upprättades och förvarades både hos oss i huset och hos låssmeden. Dessutom ärvde vi ett stort antal nycklar till diverse kassaskåp som var stora som rum. Dessa nycklar kom från en firma som var specialist på kassaskåp och tappade vi bort en sådan vilket hände framöver någon gång så visade oss specialisterna hur man kunde ta sig in i skåpen via ett hemligt hål som fanns på kassaskåpets framsida på ett särskilt undangömt ställe. Ytterligare kassaskåp fanns både på tredje och fjärde våningen inne i de stora rum som fungerade som kassaskåp i sig självt. Dessutom fick vi snart uppdrag att beställa ett större vapenskåp att kunna användas av alla höjdare som jagade på fritiden. Det var säkert sex personer som ibland förvarade sina jaktgevär på kontoret när dessa inte användes för jakt. Den nyckeln förvarades på kontorsadministration och gevären kunde endast lämnas in eller ut under kontorstid. Det kan tilläggas att jakt var höjdarnas favoritsysselsättning på fritiden. SCA var ju den största skogsägaren i hela Europa.
Dagligen hade Lena och jag genomgång av alla punkter som vi skulle tänka på och kollade upp hur långt vi hade kommit i förberedelserna. Det hade blivit så att jag hade börjat röka under denna intensiva planeringsperiod och vi rökte alltid när vi satt och pratade igenom våra små och större projekt. Vi kände att vi var på god väg med planeringen och ju kortare tid vi hade kvar till flyttdatumet som låg kring månadsslutet april desto mer rökte vi och desto mer spännande blev tillvaron. På fritiden så sprang jag varje morgon och utövade allround-gymnastik på Friskis&Svettis två till tre gånger i veckan efter jobbet så jag var i fysiskt bra form trots min rökning som jag visste att jag skulle och kunde lägga av med efter denna intensiva period. Jag hade haft mina rökperioder några gånger redan och visste att jag klarade av att sluta med denna last.
Lena hade fått reda på det exakta antalet personer och vilka befattningar de hade som skulle flytta in under den första omgången. Det var ca trettio personer och dessa inkluderade handlarrummets personal. Handlarna ingick i dotterbolaget SCA Finans som hade som uppgift att vara SCA´s egen bankrörelse. De utförde alla valutatransaktioner som behövdes för att SCA skulle kunna betala sina fakturor i rätt valutor och inte förlora på kursväxlingar. SCA Finans`s personal omfattade ca tjugo personer. Hela det gänget skulle hålla till på tredje våningen.
Alla direktörer placerade vi på fjärde våningen som sedan gammalt var den flottaste delen i huset med den stora ”Kallsteniushallen ” i centrum. Denna hall bestod av ett stort rum med dekorativa väggmålningar utförda av J. Kallstenius och visade motiv ur Nordstjärnans värld. Industri, järnverk, handel och sjöfart huvudsakligen. Här fanns det en receptionsdisk där alla besökare togs emot som kom upp med två hissar från Stureplan 3 ingången. Gamla fina möbler och skulpturer lämnades kvar av Nordstjärnan när vi tog över lokalerna. Alla dessa inventarier blev noterade på en lista som jag hade ansvar för. Från Kallsteniushallen kunde man ta sig både till konferensrummen och styrelserummet som vätte mot Stureplan. Gick man åt andra hållet kom man till en stor öppning i huskroppen där man kunde se ned mot det tredje våningsplanet dit en trappa förde som påminde om rulltrappor i ett varuhus.
Det kommer sig utav att detta hus en gång i tiden kring sekelskiftet 1900 byggdes som varuhus under namnet K.M.Lundberg. 1902 byttes namnet till NK och 1915 flyttades varuhuset till det fortfarande existerande NK även kallat för Nordiska Kompaniet på Hamngatan. Efter Lundbergs flytt tog Johnsonline och Nordstjärnan över huset efter en omfattande renovering utförd av mästararkitekten Ivar Tengbom. På tal om Tengbom så mötte jag en gång hans sonson i Gamla Stan när jag bodde där och han satt en kväll på Gyllene Freden med en gammal klasskompis till mig. Det var en tjej som gick samtidigt med mig på Fotoskolan 1967. Efter att jag slutat mitt kvällsjobb som servitör på Freden så följde dessa två hem till mig till min lägenhet på Sven Vintapparesgränd där vi fortsatte kvällen med att ha trevligt.
Åter till beskrivningen av hur det såg ut på plan fyra. Utanför Kallsteniushallen där det låg ett fint parkettgolv så fanns det stora fria ytor med plats för en stilig, stor sittgrupp i en speciell skinnsort som stod på heltäckande mattor som Lena hade valt. Mattorna gick i en ljusblå färg som passade bra ihop med SCA´s företagsfärger. Här utanför Kallsteniushallen lyste det högt i taket av ett allmänt ljus som hela loftgången mellan plan tre och fyra drog nytta av. På andra sidan loftgången fanns det ytterligare två hissar som tog sig ända ned till källaren och upp till plan fem där Nordstjärnans hade sina kontorslokaler.
Här på plan fyra radade sig alla direktörers och deras sekreterares rum upp. Störst och bäst satt VD´n Sverker med egen privattoalett i direkt anslutning till sitt rum. Hela hans möblemang skulle följa med från Sundsvall. Detsamma gällde en hel del andra höjdares möbler. Däremot skulle det efter individuella önskemål bytas ut diverse tapeter och hängas upp gardiner. I ett av rummen var väggarna klädda med österländskt siden. Det var tidigare den thailändska genaralkonsuln i Sveriges rum och där hade en av bröderna Johnson suttit förut innan SCA´s finansdirektör Åke Rietz tog rummet i besittning. Det första han sa när han såg sitt nya arbetsrum var att vi skulle riva bort de vidriga tapeterna som var mycket vackra och dyra. Men han kunde väl inte koncentrera sig på sina siffror – han hade nämligen hand om SCA´s hela ekonomi och den krävde noggrann tankeverksamhet. Han satt bredvid VD Sverkers rum och det gick en liten korridor mellan de två rummen. Vi ombads att testa om man kunde från korridoren som låg lite gömd eventuellt höra vad som avhandlades i respektive rum. Det handlade ju om högst konfidentiell information. Informationsdirektören Sten Lindholm fick ett vackert hörnrum mot Birgerjarlsgatan och hans sekreterare ett mindre intill. Lena som klurade ut hur och var alla skulle få sin arbetsplats satte sig själv i ett stort flott rum nära deras för hon var ju Stens assistent och hans högra hand förutom att hon tillsvidare var ansvarig för hela kontorsadministrationen. Hon hade Janet Flygare som sin sekreterare och även Monica Andersson som hanterade både årsredovisningen och bokslutsinformationen som återkom kvartalsvis satt i samma hörna som alla andra på informationsavdelningen. Vidare så placerades Mikael Bertorp som var chefsjurist på SCA med sin stab på fjärde våningen nära intill hans chef Sverker M.L. Alf de Ruvo med sin avdelning för research och developement nyttjade tre rum tillsammans med sin sekreterare och sin amerikanske assistent Jeff Thornton. Resterande rum på plan fyra var tre konferensrum och det stora styrelserummet. SCA´s huvudreception placerade vi bakom en receptionsdisk nere vid gatuplanet innanför entrén med adress Stureplan 3. Där satt även Nordstjärnans receptionspersonal och fick dela platsen med vår receptionist.
Ett stort och rymligt kök där alla kaffebrickor som var obligatoriska till alla konferenser preparerades. Det fanns en flicka som fick plats bakom en fin gammal ekdisk som stod i Kallsteniushallen och hon bokade alla konferenstider och såg till att allt fungerade för dem som skulle nyttja konferensrummen.
Alla dessa rum och utrymmen stod än så länge tomma och väntade på människorna som skulle ta dem i besittning. Lena hade god smak och tog själv itu med gardinfrågan och där fick hon hjälp av en yngre kille från Östermalm som hette Anders och hade en rörelse tillsammans med sin syster som hjälpte till med att skaffa fram och sy upp lämpliga gardiner till alla rum i huset. Det var väldigt individuella krav som skulle upfyllas på direktionsvåningen på plan fyra. På plan tre däremot blev det generellt enhetliga gardiner i alla rum. Likaså blev möblemanget väldigt likartat där och vi hade tagit reda på av dem som skulle sitta i rummen hur mycket förvaringsskåp och besöksmöblemang de behövde. Likaså behövde vi veta vilka som skulle ha en skrivare på rummet eller om det dög med att de fick ta sig några meter ut från rummet till en centralskrivare. De vackra parkettgolven i många rum krävde vanliga mattor där det inte redan fanns heltäckande mattor utlagda. Till slut så skulle alla ha en papperskorg och självklart lite ”grönsaker” som vi i regel kallade en grön planta i en stor vit kruka som brydde rummet. Varje rum skulle dessutom ha en liten namnskylt i plåt utanför rummet som var lätt utbytbar och bara behövde sättas fast på en liten magnetplatta på plan tre. På plan fyra blev det en tjusigare mässingsskylt som sattes fast på de vackra dörrarna. Vi förutsatte att det inte handlade om särskilt många byten på plan fyra.
Året var alltså 1993 och datorer hade inte varit så länge i bruk. Men kravet var att alla rum skulle ha tillgång till datorer som var knutna till SCAs interna nätverk. Det krävdes att hela datasidan behövde planeras i detalj i förväg och det ansvarsområdet låg i Ralf Helsings händer. Hans titel var controller och hans huvudsakliga uppgift var att kolla alla verksamheter inom SCA och se om det gick rätt till och om det fanns förbättringspotential. Han hade i Sundsvall haft till sin hjälp en ung kille som hette Johannes Bertorp och var son till juristen Mikael Bertorp. Johannes var sexton år gammal och gick fortfarande i gymnasiet men var en riktig datanörd och han hade i Sundsvall hjälpt Ralf Helsing med att installera alla nya datorer. Detta var hans sätt att tjäna lite pengar. Nu var det meningen att Johannes skulle före inflyttningsperioden vara här i Stockholm under ett antal helgar och sätta upp alla nya datorer. Johannes var den som kopplade alla datorer till nätverket. Jag hjälpte honom en hel del med det praktiska som var att sätta fram datorerna på skrivborden och koppla dem till nätverket. På så sätt lärde jag mig en hel del om datorer av honom och kunde sedan i min tur hjälpa en hel del av sekreterarna som inte hade någon datorvana ännu. Det första Windows-programmet från Microsoft hade nyligen kommit ut på marknaden. Jag minns speciell en person som bar sig klumpigt åt. Det var en kvinna i femtioårsåldern som faktiskt kom från Innsbruck ursprungligen. Hon var mycket egen och envis men noggrann och det var viktigt eftersom hon var sekreterare till Mikael Bertorp på juridiken. Henne skulle jag hjälpa att komma underfund med Windows biblioteket på en Microsoftdator. Hon hade svårt att ta till sig tekniken och hon litade inte alls på datorn. Så hon skrev för hand upp var varje dokument som hon la i en mapp bara för att hon skulle ha extra bevis på att hon hade lagt sina dokument i rätt mapp. Det tog några veckor innan hon insåg att arbetsbördan blev alldeles för stor med detta dubbelarbete som vart helt onödigt. Hon tvivlade på om hon klarade av sitt arbete och berättade för mig att hon låg sömnlös på nätterna. Slutsatsen är att envishet är inte alltid den bästa dygden. Däremot var hon mycket ambitiös och levde enbart för sitt arbete. På sin semester gick hon och lärde sig kalligrafi huvudsakligen för att hon inte klarade av att skriva adressen på ett kuvert med datorns hjälp. Hon använde sig sedan av sin fina kalligrafiskrivstil genom att skriva varje adress för hand på kuverten. Det blev mycket vackert och uppskattades av hennes chef Mikael.
Resumée
Raderna här ovan som handlar om min SCA-periods första fyra månader har jag skrivit under en semestervecka på Kreta för ett antal år sedan. Sen dess har det stått helt still med mitt skrivande fram till denna dag som är den 8 augusti 2024. Den 30 augusti skall hela min och Annikas samlade anteckningar lämnas in till tryck och jag har nu lite bråttom för att bli färdig med mitt berättande om SCA-tiden. Därför kommer jag här främst nämna några personer som gjort intryck på mig under den tiden.
Vi är nu framme i månaden april 1993 och det är dags att flytten från Sundsvall kommer igång på allvar. Vi har bestämmt att flyttbilen skall anlända på lördag förmiddag så att vi under helgen kunde transportera alla möbler till de rum som skulle bli aktuella för den första inflyttningen. Det var huvudsakligen SCA Finans som anlände med alla sina anställda som inkluderade all ”handlarrumspersonal”. Deras stora lokal hade vi inrett med ett helt nytt möblemang som var skräddarsytt för deras behov. Åtta personer kring ett handlarbord med fyra killar på den ena sidan och tre killar och en tjej på den andra sidan. Alla hade tillgång till flera skärmar och specialtelefoner som som blev ”avlyssnade”. Allt ljud sparades för att eventuella oklarheter i efterhand kunde klaras upp. Till sin hjälp hade handlarna fyra personer som skötte ”backoffice angelägenheter”. De hade hand om allt pappersarbete som följde efter att handlarna hade åstadkommit sina affärer. Det visade sig snart efter deras inflyttning att lokalen fungerade utmärkt för dem och de var nöjda med hur vi hade förberett deras arbetsplats. I diverse andra rum satt deras chef Car Axel Olsson med sin personal och sammanlagt så hade det anlänt ca 30 personer som efter inflyttningshelgen fick komma till sin nya arbetsplats. Allt hade gått enligt planerna. Lena och jag hade fått hjälp av elektrikern Hasse Gustavsson och Björne. Hasse hade varit involverad i dragningen av alla telefon och datakablar och var i fortsättning delaktig i om vissa ändringar skulle ske i samband med omplaceringar osv.
Veckan därpå skulle den andra flyttvågen ske. Hela direktionsplanet fylldes upp av alla ”Sundsvallare”. Deras möblemang följde med från Sundsvall och det var betydlig mer arbete än föregående helg med att få alla möbler fördelade till deras rum. Det först nu som jag mötte direktionsmedlemmarna och det visade sig att de alla var trevliga människor som det var lätt att prata med. Alla dessa skulle nu bosätta sig i Stockholm och de fick fina bostäder som SCA hjälpte till att hyra eller köpa. Tillsamman med direktörerna för de olika avdelningarna hade deras sekreterare eller assistenter anlänt och även en nytillkommen direktör för Human Recources dök upp och han kom från New Zealand. Det tog inte lång tid innan jag blev kompis med Larry Simpson som hade en tysk tennisspelerska som sin fru. Larry som blev högste personaldirektör på SCA och jag skulle samarbeta när det gällde alla tjänstebilar som direktörerna och diverse mellanchefer hade rätt att få sig tilldelade. Larry var en kortväxt person och hans kvinna var lång och när jag tittade på deras bröllopsbild så kunde jag inte låta bli att skratta men de två var ett fint par tillsammans. Min dotter Maria och jag gick en kväll och kollade på en Rolling Stones konzert på Stockholms stadion med Larry och hans fru. Maria hade fått möjlighet att flyga till Nya Seeland och bo hos Larrys mor och gå där ett år i skola men hon kände sig ännu inte mogen för det. En sommardag bjöd min familj Larry och hans fru ut till Mörkö och vi passade på att paddla kajak och segla med vår lilla segelbåt.
Jag hade fått i uppdrag att hjälpa alla direktörer att välja en bil som låg i den prisklass som de kvalificerade sig till. Det innebar att jag snart lärde känna de flesta lite närmare. Bilaffärerna blev en del av min verksamhet. Jag skulle leasa bilen åt dem och räkna ut förmånsvärdet samt lämna den vidare till personalavdelningen som hanterade deras lön. När det var dags att efter tre år lämna tillbaka bilen och leasa en ny så fick jag ta hand om att sälja deras bilar. Ibland var det någon bland personalen som var intresserad av att köpa en tre år gammal återlämnad leasingbil och då fick jag genomföra den affären. Jag som egentligen inte var alls intresserad av bilar blev ”värsta adminstratör och bilhandlare”.
Jag kan nämna att det var mycket noga att jag räknade rätt när jag angav förmånsvärdet för de enskilda bilarna. En vacker dag kom Lennart Persson in på mitt rum och meddelade att VD´n Sverker Martin Löf hade upptäckt att hans förmånsvärde diffade några kronor. Han kontaktade då omedelbart ekonomichefen Lennart och ställde frågor. Nu var Lennart här för att få svar av mig om hur jag hade räknat. Det hela löste sig snabbt men jag tycker att det var mycket intressant att den enda som hade kontrollerat sitt lönekuvert noggrant och upptäckt det felaktiga förmånsvärdesbeloppet var den personen i SCA som hade den absolut högsta lönen. Det är väl därför man blir verkställande direktör för en stor koncern och så småningom den mest ansedda personen inom svensk industri. Men därom senare.
En annan bekantskap jag gjorde gällde efterföljaren till Larry som hade gått vidare till det norska storföretaget Kvaerner för att bli deras Human Recources direktör.
Hans namn var Francis van Sevendonck och han kom från Belgien. Han hade arbetat i Fjärran Östern och hade tagit med sig sin fru därifrån. De hade en son tillsammans. Henne minns jag för att hon blev väldigt svartsjuk på Francis sekreterare och ställde till med en smärre skandal. Det blev pinsamt på arbetsplatsen. I samband med den händelsen hade Francis beordrat mig att se till att det togs upp en dörr mellan hans arbetsrum och hans sekreterares. Detta gav jag i uppdrag till ”vår hantverkare” Bengt som skulle lösa det under en natt. Problemet var bara att det inte gick att komma igenom muren på det stället där dörren skulle hamna för att den murade väggen innehöll en stålplatta för att skärma av rummet av någon anledning. Morgonen efter nattarbetet så upptäcktes det vad som var på gång och det hela blev till en storaffär när VD´n Sverker fick reda på vad som hade hänt. Han uppfattade det som egenmäktigt förfarande att Francis hade iscensatt hela företaget och väggen återställdes omedelbart men nu hade Sverker fått nog och Francis blev inte kvar länge efter detta. Det var även Francis som hade låtit bygga ett stort stängsel kring sin tomt på Djursholm som hade kostat mycket pengar. Men så länge Francis var kvar på företaget umgicks vi flitigt och ibland bjöd han mig på Birger Jarls baren när han fått reda på att de hade fått in färska ostron. Efter Francis blev det en svensk kvinna som blev hans efterträdare. Hon var inte så cool som sin föregångare och jag hade ”dålig kemi” med henne.
På min avdelning kontorsadministration hade vi inrättat ett rum där vi sorterade den dagliga posten innan vi delade ut den till samtliga personer i huset. I det rummet fanns det tillgång till alla slags kontorsmaskiner såsom kopiator, frankeringsmaskin, huvudfaxmaskin osv.
Vi hjälpte till att kopiera större mängder och vi distribuerade fortfarande alla årsredovisningar till SCA´s aktieägare. Vi hade eget postfack på posten och bankfack på anken och varje dag lämnade vi de inspelade ljudkassetterna från handlarna till Handelsbanken för säker förvaring. Vi hade skapat många rutiner och det var Monika som hade följd med från Grevturegatans kontor som hade hand om dessa. Rummet där vi hade allt kontorsmaterial hade fyllts på med det som det visade sig att personalen var i behov av. Efter några månader så ersattes Monika som gick vidare till ett sekreterarjobb inom huset av en Sundsvallsflicka som hette Titti Axelsson. Hon var en pärla och vi kom bra överens om hur avdelningen borde skötas. Hon kände de flesta i personalen som hade kommit till Stockholm från Sundsvall och då fick vi tillgång via henne till lite ”Sundsvallskvaller”.
En vecka efter att inflyttningen var i stort sätt avklarad fick jag besök på mitt rum av controllern Ralf Helsing. Han skulle visa sig senare vara som en grå eminens som alltid hade ett litet leende på läpparna. Han var lite smårund och gick lite långsamt och stelt. Titti som kände honom från Sundsvall sa att hennes mamma hade gått i skola tillsammans med honom och att han på den tiden varit alla tjejernas favorit. Nu stod han i rummet framför mig och jag tänkte att nu blir det kanske ett samtal om hur ”vi” kanske kunde förbättra vår verksamhet eller nåt i den stilen. Men nej det var inte fallet utan Ralf tyckte att han å direktionens vägnar ville meddela att de tyckte att Lena och jag hade skött hela flyttkarusellen till deras fulla belåtenhet och att vi därför skulle få ta ut en dubbel månadslön som gratifikation. Ja tack, det satt fint. När jag sen tog kontakt med Lena var vi rörande överens om att det borde inkludera även våra övertider som vi hade åstadkommit och som var enorma denna månad. Jag landade på en bruttolön på över femtiotusenkronor vid den avlöningen och var jättenöjd över både pengarna men framförallt över den uppskattning som hade visats oss båda.
Nu saknade vi enbart möblemanget till det gigantiskt stora och vackra styrelserummet på plan fyra. Det skulle anlända en lördag och det stora och långa styrelsebordet skulle inte få kunna transporteras via trapporna upp till fjärde våningen utan vi fick anlita en lyftkran för att kunna baxa bordet in genom fönstret. Väl på plats så passade det nyrenoverade bordet in i rummet som ”handen i handsken” tillsammans med de vackra stolarna. Mission completed!
Innan Francis hade fått lämna företaget hade han satt in en annan person som min chef för att Lena hade inte lust längre att både vara chef för kontorsadministrationen och göra sitt egentliga jobb som assistent till Sten. Hon kände att det var mest hon som styrde Sten istället för tvärtom och det krävde en hel del energi av henne. Så jag fick en ny chef över mig men tack och lov insåg den kvinnan som hette Anna Klebe att vår avdelning skötte sig bäst själv. Vi hade möten en gång i veckan där vi mest fikade och hade små trevliga pratstunder under den tid hon var med oss. Hon hade otur sedan. SCA hade bildat ett nytt dotterbolag där det behövdes en personalchef och Anna hade fått en förfrågan och tackat ja. Det som inte var så bra var att det bolaget avyttrades sedan redan efter ett år till en finsk papperskoncern och de hade tyvärr inte behov av Anna längre.
Efter henne kom det in en osympatisk kille från Göteborg som inte hade bett om att bli vår chef men skulle visa sig lite duktig. Vår kemi gick inte ihop och det visade sig tydligt när jag skulle förhandla en gång om året om min lön. Det blev inte så bra för att jag kunde inte låta bli att tala om för honom vad jag tyckte om hans sätt att leda oss. Han hade tex godkänt en resa till Göteborg där vår avdelning skulle bekanta sig med SCA´s Göteborgskontorets kontorsadministration för att eventuellt kunna lära av dem. När vi sedan återvände från den resan hade han fått en reprimand för att han hade låtit oss resa dit. Sen fick vi en reprimand för att vi hade rest två personer istället för en. Jag tog inte på mig skulden och det skapade ond blod hos honom. Tack och lov så blev han relativt kortvarig efter det och vi fick en ny chef från Sundsvall. Han var jättefin men han dog tyvärr efter några månader precis när han hade blivit varm i kläderna. Frid över Kettil.
Därefter fick vi en chef som redan hade funnits i huset under många år. Han tillhörde personalavdelningen och hade mest hand om pensionsfrågor och diverse annat. Personalavdelningen tyckte att vår avdelning skötte sig bäst när den lämnades i fred och tyckte att Bo Rhodiner kunde likväl ta hand om vår avdelning vid sidan om sina pensionsfrågor och så blev det. Jag hade alltid stått på god fot med honom och ännu bättre skulle de bli så småningom.
Men innan dess skulle vi byta ut telefonerna och telefonileverantören i huset. Det var en lång utredning som jag var med om att ta fram som först spolades men så småningom blev det bestämt att vi skulle byta hela systemet. Tack och lov så hade vi fått in en medarbetare till min avdelning som var ett litet geni. Olov kom in som tillfällig hjälp i postrummet men honom höll vi kvar för att han ansågs direkt ha kapacitet för att kunna göra mer nytta med annat. Han kom till mig och sa att han ville ha något att bita i när det gällde uppdrag. Jag funderade en stund och kom fram till att kunde leda hela telefonprojektet som hade visat sig bli större och svårare att genomföra än vi hade trott. Han antog utmaningen och genomförde det sedan perfekt.
Under de nästan tretton år som jag jobbade på SCA ökade antalet medarbetare på huvudkontoret från sextio till hundratjugo och det medförde att vi fick tillgång till ytterligare våningsplan i huset. Först plan sex och sedan plan två. Inte en det räckte till så under några år fyllde vi även två plan först i ett hus mittemot vårt hus och sedan utökade vi till ett annat hus som även det låg på Biblioteksgatan. Husen låg så nära varandra att de kunde utan dragna ledningar ansluta sig till datacentralen på Sturplan 3. Det underlättade men själva flyttkonkarongen visade sig varenda gång bli till stora projekt. Jag älskade att planera flytten i detalj och samarbetade med flyttkarlar från Sockholn stadshuskår som var enorma proffs. Även ”vår Bengt” var alltid inblandad i flytten. Med hjälp av stora lyftkranar lyfte vi möbler och flyttkartonger från vår takterass på sjätte våningen över till biblioteksgatan och in genom ett av deras fönster.
De kunde bli ”rätt mycket med jobbet” ibland och en gång så var jag nära att ”gå in i den berömda väggen”. Tack vare att jag motionerade rätt mycket och löpte mina runder i Lidingöskogen så klarade jag mig genom självhjälp. Men ack så nära det var. Det insåg jag först flera år senare.
Apropå stora flytt så kan jag vara glad över att jag har sluppit den värsta av alla flyttningar. Den skedde året efter att jag hade lämnat SCA i september 2006. Då flyttade hela SCA´s huvudkontor från Stureplan till de nybyggda höghusen bredvid centralstationen. Den flytten fick min efterträdare Johan ta hand om. Han klarade det med bravur fick jag höra av min vän David B.
Några ord om SCA-konsten som följde med från Sundsvall till Stockholm. Den registrerades av mig och var tredje år gick jag med mina listor till auktionshuset Bukowskis för att där nyvärdera tavlorna. Viss konst går upp i pris och annan går ned. Det var en hel del miljoner som hängde på väggarna i huset. De finaste tavlorna hängde så klart i Sverkers rum. Zorns tavlor låg alltid högt i pris.
Efter att jag hade jobbat tillsammans med Titti ett antal år blev hon kär i en norrman. En måndag morron kom jag till kontoret och fick höra att Titti låg på sjukhus. Hon hade fött en en liten pojke under helgen och kunde tyvärr inte kunna komma till jobbet denna dag. Efter att den första chocken hade lagt sig började jag agera. Jag hade under helgen varit med min familj på Mörkö och pratat med min 19 åriga son Leon om hans framtid. Han hade just avslutat en utbildning och ville nu ta ledigt ett tag innan han bestämde sig för vad han skulle satsa på i sitt liv.
Jag ringde upp honom på direkten och sa att jag behövde omedelbart hans hjälp för att Titti hade född ett barn och säkert inte kunde vara tillbaka på jobbet före tidigast om några månader. Han lät inte glad över dessa nyheter men han var snäll och ställde upp. Efter en timme började han jobba för mig och först efter tre år lämnade han sin anställning på SCA´s kontorsavdelning för att börja på lärarhögskolan och där utbilda sig till lärare. Den dagen var det lite rörigt men vi fick det att fungera och efter några dagar hade Leon redan blivit varm i kläderna. Det gick utmärkt att arbeta tillsammans med honom och när Titti så småningom kom tillbaka till jobbet så behövdes Leon fortfarande och jag tror att den här perioden i hans liv säkert inte var den sämsta.
Titti hade kunnat dölja sin gravititet under alla de nio månaderna. Visst såg det ut som om hon hade gått upp i vikt men inte så att det störde. Varför hon höll det hemligt under den tiden vet jag fortfarande inte. Hon fick en fin liten ”gutt” som de säger på norska och fadern flyttade till Sverige.
I samband med att vi fick tillgång till plan två när den holländska storbanken hade flyttat ut ur huset flyttade min avdelning till större lokaler på den våningen. Vi lät även bygga en trappa från plan tre till två. När rökning inte längre tilläts på rummen fixade vi först ett rökrum och sedemera en modern rökkur med egen fläkt och filter. Det var just i rökrummet som alla de trevliga människorna brukade infinna sig och jag saknade den tiden då jag själv rökte men fick ibland ett kortvarigt återfall.
Nu skall jag prata om min roll som ”kulturminister ”på SCA. Jag fick idén att personalen borde sponsras för att kunna engagera sig mer i kulturella evenemang. Lena gav mig tipset att jag skulle involvera vår Finansdirektör Åke Riez för han var mycket intresserad av konst. Sagt och gjort, vi träffades och jag la fram mina planer. Tillsammans bestämde vi sedan ett program som sträckte sig några veckor framåt och han fixade en större summa för detta ändamål. Jag blev nu administratör för denna kulturella verksamhet vilket innebar att jag regelbundet mailade ut diverse evenemang såsom, teater, konserter, muséebesök, musicals, soppköksbesök på Stadsteatern under lunchen osv.
Sen kunde personalen anmäla sig hos mig och fick de mesta av kostnaden sponsrat av firman. Detta höll jag på med under många år innan någon annan tog på sig det stora jobbet.
Ett annat oerhört uppskattad projekt som jag var upphovsman till var den årliga bouletävlingen på försomrarna och även efter semestertider. Jag lyckades entusiasmera ca trettio personer varje år till att delta i SCA´s bouletävling. Jag höll i administrationen och var högsta ”domarinstans” om det så behövdes. Vi spelade i tvåmannalag, det var naturligt könsblandat.
Alla lag mot alla och sedan gick segrarna vidare enda fram tills vi kunde spela den stora finalen på Prins Bertils Boulehall varje höst på Djurgården. Jag hade hittad en gammal silverpokal i en av lådorna som hade följt med i flytten från Sundsvall. Den lät vi sedan bli vår vandringspokal i den årliga bouletävlingen. Efter finalsegern på Djurgården bjöd firman alla deltagarna i slutspelet på en flott middag. Glömde nästan att nämna att de dagliga matcherna spelades i Humlegården som låg ett stenkast från Stureplan. Där kring Linnéskulpturen spelade vi på grusgången runt statyn och en bit in under träden när solen blev för stark. Vi kunde även till nöds spela där efter arbetet. Boulen gjorde mycket för sammanhållningen och för trivseln mellan personalen och när de spelande paren återkom från sitt spel under lunchen så hade resultatet redan telefonledes inrapporterats och per mail utbasunerats till hela huvudkontoret. Jag vill vara ödmjuk och inte tala om hur många gånger jag vann men nog minns jag att jag spelade om segern ett antal gånger och beviset finns ingraverat i silverpokalen.
Ett roligt projekt som jag var med på var när SCA deltog i Hannover på världsutställningen sommaren år 2000. Jag ombads att hjälpa till med tekniken. Vi höll till i Sverigepaviljongen och Johan von Platen och jag företrädde informationsavdelningen. Det som gjorde intryck på oss var att vi hade fått en bil med chaufför till vårt förfogande under veckan. Killen som körde bilen var en student från Berlin som hade detta som extrajobb. Han var ny i stan men klarade sig jättebra eftersom han hade en GPS installerad i sin bil som visade honom vart han skulle köra. Det var så nytt på den tiden så vi knappt kunde tro på vad vi såg. Vi besökte någon enstaka paviljong av de andra länder men mest skulle vi vistas i Sverigepaviljongen.
Vad minns jag mer från mina tretton år på SCA. Ja har alltid varit lite påhittig och jag tyckte att jag borde bidra med att förbättra kommunikationerna på huvudkontoret. Ju fler vi blev desto svårare var det att hålla reda på alla som hade sin arbetsplats i huset och även i huset på andra sidan Biblioteksgatan. Jag började med att ta ett fotoporträtt på alla anställda och sedan fixade jag en stor whiteboardtavla som jag hängde upp i vår lokal. Där ritade vi en planskiss över alla kontorsrum i huset och sedan satte vi in en bild och namn på alla medarbetarna i respektive rum. Nu hade åtminstone vi på kontorsadministrationen alltid en bra uppfattning om vem som var vem och var personerna var placerade. I fortsättningen kom varje nyanställd den första arbetsdagen till oss och fick sitt foto tagit av mig. Samtidigt gav vi honom en visning av hur kontoret såg ut på vår planskiss. Dessutom så hade jag börjat lägga upp planskissen på vårt intranet som var tillgängligt för alla i huset. Så när den nyanställde kom för första gången till sitt rum och slog på sin dator kunde han redan på husets intranet se sitt eget porträtt. Det bidrog till att alla hittade mycket lättare till varandra och hade en bild på dem som de talade med i telefon. Mitt påhitt var verkligen uppskattat och dessutom på tal om intranet så var det så fiffigt att jag själv där kunde lägga upp all relevant information från kontorsadministrationen.
En måndagsmorgon när jag anlände till kontoret var det tyst på plan fyra och någon hade redan tänt ett stearinljus framför en bild som föreställde Alf de Ruvo. Vad hade hänt? Han hade gått bort under helgen då han befann sig i sin sommarstuga någonstans i Stockholms skärgård. Alf hade säkert levt ett hektiskt liv. Han var alltid på väg med flyg någonstans inom SCA-världen och även i den övriga världen. Han hade gått tillsammans med Sverker M.L. på Tekniska högskolan i Stockholm och där hade de blivit goda vänner och följds åt genom karriären. Alf hade varit en levnadskonstnär som tyckte om god mat och säkerligen goda viner. Varje gång han återkom efter en resa så kunde han heja högt på en även om han stod längst bort i korridoren. Han hade för de mesta ett gott humör och man såg honom sällan utan sin speciella mössa och med en stor portfölj i handen på väg ut eller in till kontoret. Den gode Alf hade gick bort alldeles för tidigt. Han blev bara 62 år gammal.
Han var forskningsdirektör på SCA och han ansågs vara mycket duktig inom sitt område. SCA instiftade en minnesfond med hans namn som årligen delar ut ett stipendium för att en forskare under ett år skulle kunna bedriva studier utomlands som gagnar SCA-koncernens verksamhet. Hans rum tömdes snabbt och hans sekreterare fick förtidspension. En vecka senare märktes det knappt att han någonsin hade funnits. Det gav mig att tänka på hur utbytbara alla människor är i sina yrkesroller.
Apropå utbytbar, vi hade fått en efterträdare till vår VD Sverker Martin Löf som hade blivit både ordförande för SCA och Industrivärlden samt hade ledande poster inom SSAB, Volvo och Skanska. Efterträdaren var en sympatisk man men blev tyvärr inte långvarig innan han ersattes. Men under hans tid som VD hände det vid ett tillfälle att han inte kom överens med sin nära medarbetare och långvarige juridikdirektör Mikael Bertorp. Han sammankallade hela huvudkontorets personal och meddelade detta och nämnde att de två skulle gå seperata vägar framöver och det var allt. Samma eftermiddag tömdes Mikaels kontorsrum och jag fick ta ned namnskylten och ta bort honom från diverse listor. Först några år senare mötte jag Mikael och hans fru vid ett biobesök på Zita och fick mig en liten pratstund med de båda. Då hade det just blivit skriverier i tidningarna om att Sverker hade utnyttjat diverse förmåner lite väl mycket. I samband med någon sporthändelse i Brasilien hade han flygit dit med ”SCA-planet”. När det väl började grävas fram skit om honom så höll det inte längre och han fick i princip lämna alla sina uppdrag och gå i välförtjänt pension. Han dog januari 2023 79 år gammal. Vi hade bra kemi och jag var till och med bjuden till hans 60 årskalas ute i Saltsjöbaden. Det var då han hade fått en jaktstuga av SCA i present.
En annan av alla dessa enskilda arbetsuppgifter var min medverkan vid alla bolagsstämmor som årligen hölls på våren. Där behövdes transporter till och från de platser där stämman hölls. Det kunde vara i en stor Aula på Stockholms universitet eller på biografen Palladium eller på Moderna Muséet osv. SCA delade alltid ut presenter i form av hygienartiklar till alla sina på stämman närvarande aktieägare. Hundratals paket skulle packas och delas ut på plats. Reklamskylter skulle ställas upp och i regel var vi en större grupp från personalen som hjälptes åt med att få allting att fungera. SCA ordnade även årligen så kallade kapitalmarknadsdagar. Även där blev jag involverad. Apropå presenter så delades det varje jul ut välfyllda flyttkartonger till ca hundra utvalda mottagare ur SCA´s kundkrets. Det var huvudsakligen hygien- och pappersprodukter som vi stuvade in i dessa kartonger men även några enstaka andra ”godbitar”. Det var alltid min medarbetare Titti som packade den första kartongen och innehållet skulle godkännas av en höjdare och sedan var det bara att samla ihop alla dessa produkter från SCA´s olika fabriker. Det kunde ta halva hösten innan allt var på plats i vår packlokal som jag hade ordnat utanför stan i en stor fabrikslokal som hette HA- industrier. Där hade jag börjat magasinera allt från diverse utrangerade möbler till hundratals flyttkartonger fulla med pärmar som innehöll diverse bokföringsdokument som måste sparas i tio år.
Mannen som var förståndare där var en sympatisk person som alltid ställde upp när vi hade diverse extra önskemål om än det och än det andra. Efter att vi hade samarbetat under några år så förvandlades denna ”Sven” till en kvinna men tack och lov så förblev han även i fortsättningen samma ”Svenne” som han alltid varit gentemot oss. Det var alltså hos Svenne som all våra presentprodukter samlades på åtskilliga pallar under hela hösten. Där packade sedan under två helger i december ett gäng från kontorsaministrationen alla dessa ca 100 flyttkartonger omsorgsfullt med produkterna.
Det mest intressanta med hela denna julklappspackning var att det alltid fanns många produkter över som inte hade fått plats i flyttkartongerna. Dessa produkter kunde vi i personalen disponera.
Även själva flyttkartongerna var ju en SCA produkt och varje år fick de ett nytt ”julutseende”.
Många av de fyllda julpresentkartongerna tog posten hand om för att distribuera till de lyckliga som stod på VD-listan. Men de viktigaste mottagarna fick sina paket levererade av Sverkers chaufför Nisse som alltid hade bråda dagar innan jul. Denna julpresentperiod utmynnade alltid i att min familj och en hel del av mina släktingar hade toalett- och hushållspapper samt servietter och mycket annat till förfogande långt in på det nya året. Jag minns att mitt källarförråd på Näset var så fullproppat att det ramlade ut toalettrullar när jag öppnade dörren. Those were the days!
Vart gick vi och åt vår dagliga lunch? Under tretton års tid blir det några olika restauranger man frekventerar. Minns huvudsakligen tre av dem dit vi alltid travade i en mindre grupp för att få i oss en god måltid. Det betalades med rikskuponger som man erhöll i samband med löningen från SCA. Det gjorde att man fick en liten subvention. Restaurang Leopardi på Riddargatan var en italiensk krog som hade god mat men efter några år så bytte vi till en annan italienare. Det var en gammal bekant från restaurangbranschen som hade öppnat en restaurant på Regeringsgatan. Minns ej namnet på krogen men ägaren hette Antonio och var en gammal kyparkompis till mig. Han blev glad när jag släpade med mig varje lunch ett gäng för att njuta av hans goda kök. Allt har sin tid. Så småningom fastnade vi för en restaurang som låg i varuhuset NK på Hamngatan högst uppe i huset. Det var en syrian som hette Charly Chiarro som drev den restaurangen. Maten var alltid i toppklass och det fanns alltid plats. Han hade lyckats med att enbart anställa unga snygga flickor som stod bakom disken och delade ut tallrikarna med maten på. Min dotter Maria gick på journalistskola och behövde intervjua en restaurangchef och jag tipsade henne om Charly som jag hade lärt känna. Det blev ett bra resultat.
Nu kommer jag till leverantörerna på SCA och då menar jag dem som jag hade att göra med. Jag börjar med min favorit ”Janne” som var den trevligaste av alla och den som ansågs kunna leverera allt man hade behov av när det knep. Janne hade alltid en lösning. Han brukade bjuda mycket generöst i olika sammanhang. Tex så kom han en gång i veckan till oss på kontoret och skulle fylla på kontorsmaterialsförrådet. I samband med det så tog han ofta med några från min avdelning för att äta lunch och han bjöd oss alltid till NK restaurangen. Där hade han en deal med Charly som istället för rikskuponger eller kontanter tog emot diverse pennor av lyxmärket ”Parker”. Det råkade bli så att varje måltid kostade en Parkerpenna. Det hade de båda kommit överens om. Jag undrar fortfarande vad Charly gjorde med alla pennor. Det handlade säkert om fyra, fem styck varje vecka. Janne hade varit anställd i en liten firma som försåg oss med toner till alla kontorsmaskiner. De ställde även upp med att reparera skrivarna. En dag så ville Janne bli sin egen och nämnde det för mig. Han frågade om jag skulle kunna tänka mig att fortsättningsvis handla dessa tjänster från honom. Det tålde att fundera över. Båda killarna i det företaget var sympatiska så det var jättesvårt att bestämma sig. Gissa vem det blev?
En annan säljare hette Janne Hedlund och han jobbade för Thoshiba och sålde deras kopiatorer. Han var den typiska försäljaren som hade nånting som jag fortfarande inte vet vad det är men det är något som gör att man väljer att göra affärer med dem. Den mannen bjöd ofta på diverse evenemang såsom en landskamp i fotboll där Sverige spöade England eller något annat jippo.
Det som var tragiskt med honom var att han strax efter ha gått i pension dog trots att han var en riktigt sportig typ. Han var en hårt arbetande människa som jag hade att göra med under många år Frid över Hedlund.
En gång hade Hedlund fått en konkurrent inom sitt gebit. Det dök upp en slipad figur hos mig och ville komma in på kopiatormarknaden. Minns ej vilket märke han företrädde. Han lyckades i alla fall med att jag köpte en maskin av honom för att testa. I gengäld bjöd han mig och Annika på en operakväll. Det blev Madame Butterfly, men det blev inte fler kopiatorer från honom.
Även kontorsmöblerna fanns på min inköpslista och där blev det några olika leverantörer vi anlitade. Det enskilt största möbelprojektet jag genomförde var när vi hade bestämt att vi skulle totalrenovera handlarrummet och riva ut allt ur den stora lokalen och lägga in ett nytt parkettgolv. Hela det arbetet skulle ske under en helg. ”Vår Bengt” skulle ta hand om alla gamla möbler och skrota dem. Han beställde en lyftkran som placerade en större container utanför ett av handlarrummets fönster som låg två trappor upp och sedan hamnade alla gamla möbler i denna container. Sen revs de gamla heltäckande mattorna ut, golvet slipades rent och ovanpå det la han ett nytt parkettgolv. Innan dess målade han väggarna. Han jobbade mer eller mindre dag och natt under hela helgen. Vår dataavdelning med Oscar Bjurulf i spetsen tog hand om att först ta bort alla datorer och skärmar och sedan sätta dem på plats igen. Men innan dess kom de nya handlarborden på plats. Det stora gamla bordet byttes nu ut mot mot höj- och sänkbara individuella skrivbord med specialanpassade dubbla skärmar för varje handlare. På väggen hamnade en stor plattskärm med seperata ljuduttag så alla i rummet kunde följa de senaste nyheterna från finansmarknaden. Även backofficen fick helt nya skrivbord och som kronan på verket så lyckades jag enligt personalens speciella önskemål få in tolv privata klädskåp i lokalen utan att de dominerade. När personalen på måndagsmorgonen såg sina nya arbetsplatser blev de glada och nöjda och Bengt fick äntligen gå hem och sova några timmer. Han är för mig för alltid arbetets hjälte.
Jag får inte glömma att berätta om den stora tillbyggnaden och renoveringen som skedde under nästan två års tid av Stureplan 3 huset som även hade en ingång från Jakobsbergsgatan. Vi fick tömma våra relativt stora källarlokaler under en längre tid medan grunden under hela huset gröptes ut och byggdes om ”från grunden”. Det var mycket intressant att följa det arbetet från nära håll och se hur det fortlöpte. I samband med detta så ändrades entrén från Stureplan totalt och förvandlades till två helt nya affärslokaler. Samtliga butiker i husets gatuplan fick sig en ordentlig renovering och Lous Vitton fick ett av sina ”flaggskeppslokaler” i hörnet Birger Jarlsgatan/Jakobsbergsgatan. Ovanför plan sex byggde Nordstjärnan ett nytt plan där de lyxade till det ordentligt. Det gamla fina tornet rördes tack och lov inte så att huset fortfarande påminner lite om ett skepp med ett utsiktstorn högst ovanpå. Däruppe hade jag suttit ett antal kvällar när vi hade lite fester i huset och ibland kände några av oss att ta med sig en flaska vin och gå dit upp för att njuta av den fantastiska utsikten över staden. Huset låg verkligen i centrum av Stockholm med alla de viktigaste krogarna kring Stureplan. En annan kuriositet är att det i källaren av huset går att mäta grundvattenståndet i Stockholms innerstad. Då och då dyker det upp en tjänsteman och läser av värdena och går sedan belåten därifrån. Hoppas att det fortsätter så.
Jag har redan nämnt att SCA tillverkar flyttkartonger och bland alla märken som finns så är SCA kartongerna de bästa som produceras. Jag hade möjlighet att beställa så många kartonger från vår egen fabrik som jag hade bruk för. Ryktet spred sig att Gidde kunde man alltid be om flyttkartonger när personalen bytte lägenhet eller för att magasinera sitt bohag osv. Så jag hjälpte hela personalen men även mina vänner och släktingar när de bad om hjälp.
Den redan äldre ”farbror” som hette Karsten och satt i den lilla receptionen på Jakobsberggatans ingång blev jag god vän med under årens lopp. Av honom fick man reda på nyheter om vad som rörde sig bakom Nordstjärnans väggar i huset. Han var en gammal trotjänare hos dem. Han hälsade alltid glatt när man på morgonen tog vägen förbi hans lilla kontor bakom ett glasfönster. Vi hade en hel del samarbeten och jag minns honom som en fin människa. Något år innan jag slutade gick han bort och jag var på hans begravning tillsammans med hela elektrikergänget som även de tyckte mycket om honom efter många års samarbeten.
Tillbaka till min mentor och vän Lena Anderson som hade anställt mig på detta fina företag och därigenom förbättrat mitt liv väsentligt. Hon hade så småningom fått möjlighet att ta hand om ”Webben” på SCA. Hela den verksamhet som numera är så självklar och nödvändig för varje företag fanns inte i början på nittiotalet. Succesivt växte det fram ett behov och det skapades rutiner för hur kommunikationen utåt skulle skötas. Lena hade följt utvecklingen noggrant och blev chef för den nya avdelning som hade hand om att snabbt få ut allt väsentligt som SCA ville att omvärlden skulle få tillgång till. Hon hade en hel duktiga medarbetare och jag minns särskilt en kille från Sundsvall som hette Henrik men kallades för Henke. Han hjälpte även mig att bli vän med datorn och kunna hantera vårt intranet. Henke var en av de anställda som köpte sig en fin bil för ett bra pris av de leasingbilar som jag hade hand om att sälja vidare. Det var via Henke som jag efter ca trettio år åter kom i kontakt med min gamla österrikiska resekompis Harry som var med mig när vi kom till Sverige tillsammans hösten 1964. Jag återsåg Harry kort efter Henkes tips när jag hade mina vägar förbi Gävle där han hade hamnat fyrtio år tidigare. Han hade familj och barn, bodde i ett fint hus och såg välmående ut. Vi pratade en timme mest om väder och vind och hördes sedan aldrig mer. Så kan det gå med gamla kompisar när man kommit ifrån varandra.
Det finns säkert en hel del annat småintressant att berätta.Tex om alla fester som har hållits i huset utav personalen. De första åren hade vi en gång i månaden en pubkväll i Kallsteniushallen där alla var välkomna. Spritförsäljning till självkostnadspris, musik och dans och härlig stämning. Sen firades alltid alla i personalen när de hade bemärkelsedagar eller slutade sitt arbete. Då var alltid cheferna väldigt generösa och i samband med trekaffet delade man på tårtor och det hölls tal osv. Men någonstans måste jag dra gränsen och berätta enbart om min sista tid på företaget och hur det gick till när och varför jag slutade arbeta för SCA. Såhär gick det till!
Innan jag gick på min sommarsemester år 2004 frågade jag min chef Bo Rhodiner om jag under hösten skulle kunna byta ut mina samlade övertidstimmer mot att jag enbart arbetade fyra dagar i veckan framöver tills det hade jämnat ut sig. Han tittade på mig en stund och sen frågade han hur gammal jag var. Jag nämnde att jag var 58 år gammal. Då sa han att företaget hade tagit fram ett program som gick ut på att deras mellanchefer skulle kunde välja att få gå tidigare i pension och det hela kallades att man kom överens om en avtalspension. Så vad hade det med mig att göra? Han funderade och sa att tyvärr så är du inte sextio år ännu annars kunde du fundera över ett sånt erbjudande. Men vi skulle kunna göra en specialare för dig och den ser ut så här. Du kan efter semestern börja med att byta dina övertidstimmer och jobba enbart fyra dagar i veckan och när du fyller 59 år så kan du välja att bara jobba två eller tre dagar i veckan och få på dina fria dagar 70 % av din lön trots att du inte arbetar och när du har blivit 60 år så kan du ta ut en avtalspension som ger dig fram till din 65-årsdag ca 70% av din lön utan att arbeta en enda dag. Vad sägs om det?
Det hela lät så overkligt så jag bad honom om att upprepa en del av vad han hade sagt och därefter så sa jag omedelbart att det erbjudandet tar jag direkt. Han såg förbluffat på mig och sa att jag borde gå hem och prata med min fru innan jag gav honom ett svar. Okej sa jag, du får svar imorron och det blev samma svar som jag redan hade gett honom.
När jag hade lämnat hans rum som låg på plan sex i huset så dansade jag nästan ned för stentrapporna och insåg att mitt liv just hade ändrats och jag nu var på väg in i det tredje livet det vill säga livet efter arbetslivet. När jag sedan pratade med David som var en av mina medarbetare och inte såg så glad ut eftersom han just hade fått ett negativt svar på frågan om en löneförhöjning så tog jag honom åt sidan och förklarade för honom i förtroende att han inte behövde oroa sig för att min plats i firman skulle snart bli ledig och då fanns det en bra chans för honom att få en bättre ställning med bättre lön. Han såg förvånat på mig men så skulle det bli och han fick en bra lön framöver och jobbar fortfarande på SCA´s huvudkontor men numera på dataavdelningen. (augusti 2024). Hela vägen hem var jag euforisk och även Annika blev glad när hon hörde nyheten. Även hon skulle vilja gå tidigare i pension och då passade det bra att vi gick samtidigt. Dagen efter bekräftade jag mitt positiva svar för min chef och han gav mig en hel del papper att skriva på och nu visste jag vad jag skulle göra den närmaste framtiden. Från och med oktober 2005 jobbade jag enbart tisdag till torsdag på kontoret. Under en kortare tid gick jag igenom mina arbetsuppgifter med min framtida efterträdare och han var så sugen på att komma igång så han tog i princip över mitt gamla jobb på direkten. Själv försökte jag mest att hitta på nya projekt och koncentrerade mig enbart på roliga arbetsuppgifter. Tiden går fort när man har roligt och veckorna blev till månader och vips så var det den sista september 2006. Jag hade blivit tillfrågad om vad jag önskade mig som avskedsgåva men kunde ej komma på något. Då förslog min efterträdare Johan Olson en helgutflykt med en chartrad stor lyxig segelbåt där alla vi sex personer från kontorsadministrationen hade plats att övernatta. Jag tyckte det var toppen att vi alla skulle få lite nytta av min avskedspresent och företaget betalade charterutflykten till Stockholms skärgård. Det hela avslutades med en god lunch i Sandhamn och sen var den saken klar. Jag hade undanbett mig att bli avtackat på arbetsplatsen utan skulle vända på steken. Jag skrev under min sista eftermiddag på jobbet ett mail till alla i huset och tackade alla för den tid som vi hade haft att göra med varandra under dessa tretton år och erbjöd dem som hade lust att efter jobbet komma över till andra sidan Sturplan och i baren på Hotell Anglais ta ett sista glas med mig. Det skulle bli kul att se vilka som dök upp. Prick klockan 17.00 så tog vi ett kort där jag står i mitten av en grupp medarbetare inne på mitt kontor. Alla gör ett glatt intryck och mest glad av alla är jag. Sen gick vi i samlad trupp över till baren och där väntade redan ett glatt gäng vänner till mig. Ryktet hade spridit sig och till och med min finaste vän Lena Anderson, min gamle chef och mentor, hade tagit sig från Skåne upp till Stockholm för att fira av mig. Gissa om jag blev glad när sedan ett femtiotal personer från SCA-personalen dök upp. Sverker hade sänt sin finanschef Lennart som ställföreträdare för att han tyvärr inte själv kunde närvara. Hasse Gustavsson, min vapendragare från Nordstärnanhuset var där och många, många andra. Efter nån timme eller två så drog sig alla hemåt och det var slutet på min trettonåriga period i kontorsvärlden på SCA. Jag minns att jag hade fått med mig en blomsterkvast efter festen och den höll jag upp framför mig när jag skrattade rakt in i spegeln som satt i hissen i huset på Näset där jag skulle bo kvar två år till innan jag sen tillsammans med Annika flyttade från storstaden ut till landet som ligger på mitt älskade Mörkö.
