I denna berättelse finns förklaringen till varför jag började skriva dessa hågkomster, Den som letar han finner!
Konsten att leva – en liten berättelse av min dotter Maria om min Vipassanaresa.
Vipassana. Säger det er någonting? Vipassana är en av Indiens äldsta meditationstekniker och lärdes ur för över 2500 år sen som ett universellt botemedel mot universella problem. Med andra ord handlar det om konsten att leva.
Vipassana lärs ut på tiodagars internatkurser i Sverige och runt om i hela världen. Deltagarna lär sig meditationens grunder. Under hela perioden får du inte prata, måste gå upp fyra på morgonen och meditera majoriteten av dagen. Det är smärtsamt.
Själva meningen med Vipassana är att: ”se saker som de egentligen är”. Det är en konst som kräver övning.
En dag när jag pratade med min pappa i telefonen berättade han om en intressant resedagboksskildring av en ung kvinna som rest runt i hela världen. Hon berättade om sin Vipassanavistelse. När pappa hade läst om det bestämde han sig på mindre än ett ögonblick för att göra samma sak. Jag blev minst sagt förvånad när jag fick höra nyheten med tanke på att min pappa aldrig tidigare hade mediterat. Pappa åkte iväg och vi kunde inte prata med honom på tio dagar. Förväntansfullt väntade vi på att se om han förändrats. Tro det eller ej men det hade han. Det var inget snack om saken. Han såg upplyst ut. Han hade utvecklat tålamod, lyssnade mer och blev inte längre irriterad för småsaker. De sista dagarna på kursen såg han hela sitt liv passera revy och mindes plötsligt allt klart och tydligt. Det var som att leva sitt liv igen men bara som åskådare.
Pappa hade lärt sig att andningen är nyckeln till det mesta här i livet. Varje tanke, varje känsla, varje mental orenhet – medveten eller omedveten – manifesterar sig i samma ögonblick i andning och i förnimmelser. Att låta den negativa känslan vara kvar i det omedvetna innebär att den inte löses upp; att låta den övergå i ord och handling skapar bara ytterligare problem. Men om man helt enkelt iakttar den negativa känslan blir den svagare och svagare och till slut upphör den helt – och man är befriad från den. Det handlar i slutändan om något oerhört svårt men samtidigt så enkelt: ”att se saker som de egentligen är”.
Maria Ortler
Här kommer min berättelse om vistelsen i Ödeshög:
Vipassana är en av Indiens äldsta meditationstekniker. Den återupptäcktes för över 2 500 år sedan av Gotama, Buddha, efter att under lång tid ha varit bortglömd. Ordet Vipassana betyder att se saker som de egentligen är. Det är en process av självrening genom själviaktagelse. Man börjar med att iaktta den naturliga andningen för att koncentrera sinnet. Med skärpt uppmärksamhet iakttar man sedan kroppens och sinnets föränderliga natur och upplever de universella sanningarna: obeständighet, lidande och egolöshet. Denna insikt i sanningen genom direkt erfarenhet innebär en rening av sinnet. Hela vägen (Dhamma) är ett universellt botemedel för universella problem, och har inte något att göra med någon religion eller sekt. Den kan därför praktiseras när som helst, var som helst, och av alla människor, oavsett deras etniska ursprung, samhällsgrupp eller religion, och den är lika välgörande för alla.
Här kommer min personliga redogörelse av en
10 dagars meditationsvistelse på Lyckeby.
När jag nu hade beslutad att delta i en sådan Vipassanavistelse så tog jag reda på vilka lämpliga datum det fanns för att vara med. Jag ville gå senare på hösten 2009 och den 11.nov till den 22.november passade mig perfekt. Jag anmälde mig på nätet och fick svar dagen efter att jag var välkommen. Man förpliktigar sig att hålla sig till fem regler som man skall respektera. Det kändes inte som något som jag inte skulle kunna ställa upp på.
Längst nedan kan du läsa hela introduktionen och disciplinkoden för meditationskursen och dessutom får du här en länk till en liten introduktionsfilm.
Förberedelsetiden
Jag läste igenom disciplinkoden och sen la jag tankarna åt sidan under två månader. En kompis som jag invigde i mina planer sa att han aldrig skulle kunna tänka sig att vara tyst i tio dagar men själv såg jag fram mot just den här tystnaden för att jag kände att jag hade konsumerat lite för mycket media på senare tid. Jag längtade efter en situation där jag skulle tvingas till att sitta still och inte springa iväg med tankarna utan kunna göra en resa in till mitt inre.
-Vem är jag längre in under ytan och vad gömmer sig undan för mig själv att se och ta på?
Jag längtade efter ett långt samtal med mig själv och jag tycker att det är viktigt för mig att genomföra ett sådant samtal åtminstone en gång under min livstid.
Jag hade inga kunskaper om meditation och tog heller inte reda på några innan kursstarten. Det visade sig vara bra för Vipassana kräver att man ej använder sig av eventuella andra inlärda meditationsvarianter under en tiodagars period.
En sak var jag säker på – nämligen att jag skulle tvinga mig igenom 1denna tiodagarsvistelse utan att avbryta den. Ett avbrott skulle jag anse som ett nederlag. Några dagar innan jag skulle iväg till Lyckeby så började jag tänka på de framtida tidiga morgnarna som en kontrast till mina härliga invanda långa sovmorgnar. Jag läste igenom reglerna en sista gång och var redo att ta bilen till Lyckeby.
Ankomsten
Lyckeby som består av ett antal mindre hus – har varit både skola och härberge och fungerar numera som Vipassanas meditationscentrum i Norden och ligger nära Vättern och Ödeshög mitt ute på landsbygden. Incheckning skulle ske senast vid 16.30 tiden. Den 11 november gjorde att det mörknade precis när jag klev in under Välkommenskylten i huvudhuset. Stämningen var lite spänd och jag var nyfiken på vad som nu skulle hända. En form av inskrivning krävde samtidigt att man skrev på ett kontrakt där man var införstådd med regelverket och så skulle man lämna in alla personliga tillhörigheter inklusive bilnycklar. Inga anteckningspapper, mobiltelefoner eller litteratur var tillåtna att ha med sig. Jag blev tilldelad ett enkelrum beroende på min ålder fick jag reda på lite senare. Vägen till mitt rum förde mig genom ett större rum som tillhörde fyra killar i 20-30årsåldern. Jag ställde min väska på rummet och la mig på sängen när det efter ett par minuter kom in en assistent och bad mig att följa med till ett angränsande hus där en lärare tog emot mig på sitt rum och frågade om jag var van att sitta i meditation med korsade ben och jag meddelade att jag ej var van. Han gav mig lite småråd som var ämnade att underlätta för mig och varnade för att det kunde komma att göra ont i kroppen ett par dygn framöver.
17.30 möttes alla i huvudhuset där matsalen låg en trappa upp. Där fick vi lite tee och en smörgås. Sen följde ett möte och lite information och regler lästes upp. Ca 70 personer varav hälften kvinnor samlades och alla såg förväntansfulla ut inför de sista orden som yttrades. En hel del främmande språk gav intrycket att folk hade sökt sig hit från andra länder.
Nu hade man absolut sista chansen att backa ur. Betydelsen att man fullföljde alla de tio dagarna inskärptes och att det skulle kunna vara till skada för en själv om man avbröt vistelsen dessförinnan. Efter mötet fick vi återgå till våra rum och det var nu jag funderade över mina medresenärer. Intressanta människor, sökare – människor som inte går den rakaste vägen genom livet utan gärna vill undersöka och hjälpa till att skapa en bättre värld. En kille berättade att han var här för andra gången och att han såg med glädje fram till meditationen som skulle börja redan kl. 19.00. Det var samma kille som berättade att han just återvänt från en motorcykelfärd som tagit honom under ett halvt år genom stora delar av Indien och Nepal. Det var de sista orden jag skulle få höra innan vi samlades i regnet nedanför en spiraltrappa som sträckte sig utvändigt upp till vindsvåningen i kvinnornas hus. Här fick vi vänta ute i regn och kyla ca. en kvart innan vi undan för undan släpptes upp för denna nödutgångstrappa för att däruppe kunna inta våra på förhand anvisade platser som bestod av enkla skumgummikuddar som var utlagda på golvet.
Alla hade fått ett nummer tilldelat. När jag satte mig ned på golvet på min kudde där det även låg en filt så var det så mörkt i lokalen så att jag knappt kunde ana hur det såg ut i resten av den stora vinden. Men efter ett tag så förstod jag att kvinnorna som från och med nu skulle hållas avskilt från männen för att inte vi och de skulle distraheras hade placerats i den bortre delen av lokalen. De båda sidorna var packade med folk och på mittpartiet fanns det några lediga platser framför en liten upphöjning där läraren satt med korslagda ben och till hans högra sida hade han en assistent som hjälpte honom med skötseln av en CD-spelare under de följande sessionerna.
Vi började direkt med meditationen och medan jag invirad i en filt noggrant lyssnade på rösten som kom från en högtalare som var diskret placerad ovanför mitt huvud i taket – så började värmen återkomma till kroppen och anspänningen släppte. Alla instruktioner var på engelska först och sen på svenska.
Den engelska rösten var S.N Goinkas som är Vipassanas nutida ansikte utåt och den svenska rösten var intalad av vår svenske ”assistent teacher”.
Efter en del instruktioner hur vi skulle andas och koncentrera oss enbart på området under näsan för att iaktta in- och utförseln av luften genom näsöppningarna. Lätt som en plätt – tyckte man, dessutom så behövde man inte tänka på nåt annat. Jag vill här bara nämna att man aldrig sitter längre än ca 55 minuter och sen gör man en liten bensträckare där man hinner i stort sätt upp och ned för spiraltrappan med tanke på att man skall ta på sig skorna och ytterkläder på vägen ut och in. Men den bensträckaren är guld värd efter att man har suttit i skräddarställning utan att röra en fena under ca. en timme.
Vi hann alltså med en bensträckare och ca. två timmars meditation innan vi kl. 21.00 sändes tillbaka till våra rum.
Numera gällde ”Nobel Silence” det vill säga tystnad. Allt kändes bra och jag kröp strax in i min säng i mitt rum som påminde om en spartansk klostercell. Jag kände mig jättetrött av anspänningen och bilresan från Mörkö. Nu trodde jag att jag skulle somna in på direkten men istället så började tankarna snurra och snurra och klockan blev senare och jag halvsov en liten stund och vaknade igen och så fortsatte natten tills det hördes kl. 04.00 en gonggong som betydde att det var dags att kliva upp och efter en kort morgontoalett begav jag mig till meditationssalen igen.
Den första dagens
meditation varade från 04.30 till 06.30. Därefter följde en kort promenad ute på gårdsplanen i totalmörker och kyla innan frukostsalen öppnade. Frukosten satt fint och jag åt andäktig tillsammans med 35 andra män i en liten matsal under total tystnad. Svart te och Örtte och yoghurt med müsli samt bröd, marmelad och alltid honung.
Trots att jag knappt har sovit under natten så föredrog jag att bege mig till ”skogsslingan” för en liten promenad. Jag hade med mig en pannlampa som hjälpte till att orientera mig i morgongryningen. Det kändes bra att vara lite för sig själv efter gårdagskvällen och morgonens meditationstimmar och fundera lite över de första intrycken. Nu kände jag redan att jag var på väg nånstans men vart?
Mellan 08.00 och 09.00 sker den första av dagens fyra viktiga gruppmeditationer. Dessa kräver alltid att alla närvarar uppe på vinden.
De andra fyra meditationspassen kan man själv bestämma om man vill meditera på rummet eller uppe på vinden. De flesta valde att sitta på vinden under samtliga pass. Själv valde jag vinden under ca.6 av 8 dagspass för att genomföra sittningen kollektivt gav en mer koncentrerad upp- eller rättare sagt inlevelse.
Det gäller att man ej stör någon annan och att man ej låter sig påverkas av eventuella andra distraktioner såsom att killen bakom en flåsar en i nacken med sin dunderförkylning och jättehosta som bara blir värre och värre. Vilken bra träning att inte låta sig beröras av sånt.
Varje ny timme påbörjas med lite inspirationstoner från S.N.Goenka där han schantar det vill säga smånynnar på sitt eget fina sätt. Sen kommer instruktioner som upprepas och ändras lite då och då. Efter ca. tio minuter börjar tystnaden och jag koncentrerar mig enbart på att iaktta min in-och utandning genom näsan. Varje gång mina tankar börjar flyga iväg från denna process gäller det att lugnt men bestämt återvända till koncentrationspunkten under näshålen.
Detta händer alla och träningen går ut på att lugna sitt sinne. Varje gång tankarna löper iväg så är det som om ett gäng småhundar springer iväg ifrån en och måste kallas tillbaka. Ansträngande-ja. Samtidigt så är det jätteintressanta saker man kommer att tänka på just för att man ej är van att enbart sitta still och därmed ha tid för att överhuvudtaget tänka på saker och ting som man egentligen ej skall tänka på.
Ibland är man borta med tankarna upp till fem minuter innan man överhuvud taget märker att man är långt ifrån ”näsan”. Då får man bråttom hem och känner sig lite skyldig för att man har varit borta så länge. Nu anstränger man sig ännu mer och hårdare med att lugna ned sinnet.
Jag funderar över de saker som vi hört redan kvällen innan – att alla intryck som en människa uppfattar med sina sinnen och sin kropp värderas i minus eller plus och sedan inriktas vårt handlande därefter genom att reagera positivt eller negativt.
Positivt betyder – jag vill ha mer av den varan och negativt utlöser ett slags bortstötande. Meditationen skall på sikt hjälpa oss att redan vid första intrycket göra oss medveten om dessa + och – intryck och anpassa reaktionen till det som inträffat, genom att lugnt, sansat och medvetet reagera på dessa. Att reagera balanserat på livets spänningar och problem. Detta skall göra mig till en bättre människa – förhoppningsvis. Att nå ned till sitt undermedvetna och där fånga upp och nysta i komplexa skeenden kräver djup mental koncentration. Det är detta vi är här för att öva oss i under de första tre och en halv dagarna. Det är enbart en förberedande övning inför Vipassana.
Jag tränar genom att inte låtsas om att det känns bra stelt och ont i benen efter en kvarts sittning och visst hjälper det och än så länge får man ändra lite på benställningen när det känns som jävligast.
En del folk drar sig tillbaka till rummen och mediterar där mellan 09.00 och 11.00 men flertalet sitter på vinden där det går mer disciplinerat till genom att läraren och assistenten alltid är närvarande och leder meditationen.
11.00 Lunchpaus. Maten smakar förträffligt och atmosfären i matsalen är lugn. Alla väljer sin plats och lustigt nog behåller de flesta samma plats under de tio dygnen i matsalen. Ovanligt att sitta i total tystnad tillsammans med 35 medmänniskor och djupt koncentrerat sörpla i sig soppa och leva enbart inne i huvudet. Själv valde jag en plats där jag kunde titta rakt in i väggen och det underlättar ens situation när man ändå inte talar med någon . Medveten om att denna varma måltid följs enbart av lite te och frukt vid 17.00 så äter jag mer än jag borde ha gjort. Det kommer att kännas under eftermiddagens meditationstimmer. Man mediterar ej bra med full mage. Från och med nu så blir det mindre och mindre mat jag behöver vilket är ovant för mig som gärna överäter. Alla sköljer och diskar sina tallrikar och bestick och sedan ger jag mig ut på en långpromenad på skogsslingan.
Nu ser jag ca 50 meter bort några skuggor som vandrar på en paralellslinga genom skogen. Det är kvinnorna som skymtar. Jag går under ca 90 minuter i samma tempo den här rundan och det gör även en hel del andra. Alla håller sitt eget tempo. Ibland så rundar någon mig ibland rundar jag någon annan.
Jag tänker på Albert Speer och hur han gick på sin fängelsegård i Spandau i Berlin. Han hade en kortare sträcka att gå men höll noggrant reda på hur långt han gick på sin ”världsomvandring” under ca 30år. Han kollade varje dag upp på kartan var han befann sig i världen.
Nya tankar, nya associationer och plötsligt märker jag att jag har börjat tänka på min ungdom och jag ser människor framför mig som blir väldigt tydliga. Nu bestämmer jag mig inspirerad av Albert Speer att göra en resa tillbaka i mitt liv och varför då inte börja vid mitt allra första minne. Spännande. Jag kallar det för min lilla fritidssysselsättning.
En första tanke uppstår långsamt och jag ser mig stående i min barnsäng ensam i mitt hems sovrum. Nu vill jag komma upp på fönsterkarmen till det öppna fönstret där en vacker blå sommarhimmel lyser utanför. Jag behöver hjälp men ingen bryr sig och jag skriker förgäves. Så starkt är detta intryck att jag blir förvånad över vad som har hänt.
Härifrån börjar jag långsamt vandra vidare och framöver använder jag all tid utanför meditationen till att göra denna resa där jag nu erinrar mig mer och mer och jag börjar röra mig framåt i kronologisk ordning.
Det finns under lunchrasten som sträcker sig mellan 11.00 till 13.00 alltid tillfällen att fråga läraren om man undrar över något. Jag tycker dock att jag fått tillräckligt med information vid andra tillfällen och kände aldrig behovet.
13.00 Nu först går jag till mitt rum och fortsätter att meditera. Även här sitter jag på golvet på en kudde och koncentererar mig åter på andningen.
14.30 Ca fem minuter innan så hör man gonggongen högt och tydligt slagen för hand av en av assistenterna ute på gården och vet att det dags att förflytta sig åter upp till vindslokalen där nu eftermiddagens gruppmeditation inleds. Det är nu man får nya förhållningsorder till hur man skall jobba med andningsobservationen.
15.30 till 17.00 så fortsätter meditationen om man så vill på sitt rum eller på vinden där det finns ett konstant halvmörker. Lokalen är helt utan fönster och känslan av att alla sitter i samma båt på väg mot ett gemensamt mål gör att platsen känns mera lämplig att hålla till i.
17.00 Dags för tepausen som är avklarad på en halvtimme. Den följer jag åter igen upp med en promenad. Om det är för mörkt för skogsslingan så vandrar jag på gårdsplanen fram och tillbaka. Här är det lite upplyst av ljuset som kommer ut genom fönstren.
18.00 är vi alla tillbaka på vinden och den viktiga gruppmeditationen.
19.00 nu är vi kvar på vinden men nu delas vi upp i två språkgrupper och den engelsktalande gruppen beger sig till huvudhuset där de tittar på en video där S.N.Goenka berättar om sig själv och hur han kom i kontakt med Vipassana. Han låter intressant och har en behaglig röst. Vi andra som fördrar att lyssna på Goenka med svensk översättning håller oss kvar på vinden och sitter nu för första gången under 75 minuter lite mer avslappnat på våra platser och får nu lite mer reda på vad vi har gett oss in på.
20.15 till 21.00 så avsluter vi dagens övningar med en 45 minuters gruppmeditation där vi åter få lite små tips som hjälper till att fästa koncentrationen på in- och utandningen. Efteråt finns möjlighet att tilltala läraren och be om råd ifall man har problem med något. Sen har vi en halv timme på oss att göra kvällstoaletten och krypa in i sängen.
Nu var jag säker på att jag skulle somna in på en gång men trots att jag sov sammanlagt inte mer än 2 timmer föregående natt så går tankarna återigen på högvarv. Någonting har rörts om i mitt inre. Det tar säkert fram till midnatt innan jag kommer till ro och får en välförtjänt nattvila under 4 timmer.
Den andra och den tredje dagen
börjar åter igen kl.04.00 med gonggongen som jag nu börjar vänja mig vid. Jag sätter samma ögonblick som jag hör den foten utanför sängen och är alltid den första i vårt gemensamma toalett och badrum för att fixa till mig på 5 minuter. Sen klär jag mig varmt och går ut på gårdsplanen för att återuppta mina promenader under 20 minuter innan det är dags att gonggongas upp till vinden för morgonens tvåtimmarsmeditation före frukosten. Resten av dagen följer i stort sätt den första dagens rutiner.
Den fjärde dagen
innebär att vi vid eftermiddagens gruppmeditation blir nu invigda i nya moment. Vid de här laget har vi stillat vårt sinne såpass mycket att vi anses vara redo för att nu gå vidare med att skanna av kroppen efter ”sensationer” som alltid finns där men som man nu lär sig att hitta och lär sig att uppleva på ett neutralt sätt. Man skall enbart betrakta dem och vara medveten om att de kommer och går.
Gör det ont tex. nånstans på ryggen så skall jag enbart registrera detta och skanna vidare med tankarna till andra kroppsdelar. ”From top to toes” som Mr. Goenka kallar det. På kvällarna vid 18.00 så lyssnar vi alltid på diverse föredrag av Goenka. Självklart så funderar jag över om detta kan liknas vid nån form av brainwash och visst är det så – men väldigt trevlig sådan. Det känns nämligen som rena avkoppling att sitta och höra på Goenkas dels vetenskaplig helt korrekta föredrag och en salig blandning av småsagor och gamla Bhuddaberättelser.
Från och med nu är vi äntligen igång med Vipassana. Det känns bra och jag ser fram emot:
Den femte dagen
Kroppskanningen fortsätter och fortsätter. Från att ha börjat skanningen på ena halvan av kroppen får vi nu gå över till den andra halvan och så småningom skall vi skanna hela kroppen från hårtopparna ända ned till tårna och upp till hårtopparna igen. Hela tiden totalt koncentrerade och medvetna om vad som händer i varenda atom i vårt inre. Ibland känns det rätt behagligt men det skall man akta sig för och man ska vara medveten om att det kan snabbt ändra sig igen så därför ska jag inte uppehålla mig vid några njutningar för att inte kort därpå bli besviken när intrycken ändrar karaktär.
Mot slutet av den tredje dagen så blev det tydligt uttalat att under de viktiga gruppsittningarna skall man numera sitta så still under hela 55 minuter att man ej ändrar benställningen under den tiden. Det är mer än jag klarar av mer än nån enstaka gång och till och med då får jag tvinga mig hårt att inte röra mig. Varenda rörelse jag är tvungen att göra – på grund av att smärtan kräver det – upplever jag som ett mindre nederlag. Även koncentrationen visar att det smyger sig åter igen in mer av mina tankar som har med min ”andra resa” att göra – den som för mig tillbaka till en lång återupplevelse av min barn- och ungdom. Jag har till och med gjort upp en plan där jag har skissat på hur många år jag måste gå igenom på en dag för att kunna bli klar med resan under den här tiodagarsperioden.
Allt detta ger mig problem, då jag inser att jag har svårt att förlika mig med tanken på att stoppa känsloreaktionen redan vid sin källa. Jag ifrågasätter om det är det jag verkligen vill. Nånting inom mig säger att jag vill vara jätteglad över det positiva och att jag inte har nåt emot att bli lite förbannat över saker och ting som jag uppfattar som negativt.
Men om det nu är så då kan man tycka att jag befinner mig på fel ställe. Så jag börjar bli lite osäker över hur jag skall förhålla mig i den här situationen. Nu borde jag kanske gått med mina tankar till läraren och frågat om råd. Men det gjorde jag inte. Jag ville själv komma på en lösning på detta dilemma. Så jag bestämde mig att gå den gyllene mellanvägen och så här skulle det bli.
Jag tänkte låta naturen gå sin gång och mentalt och fysiskt närvara vid alla meditationstimmer och göra de uppgifter som jag uppmanades att genomföra. Samtidigt så befriade jag mig från det dåliga samvetet när jag sedan begav mig i tankarna på min egen inre resa genom mitt liv.
Nu först vågade jag börja räkna dagarna som var kvar. Varje dag hängdes upp en skylt med dagens eventuella programändringar på väggen i farstun i vårt hus. Där stod det även en siffra som meddelade hur många dagar vi nu hade vistats här. Man kan säga att nu började jag se ljuset på den andra sidan av tunneln som jag befann mig i mentalt.
När jag väl hade kommit till insikt om dessa ting så kände jag en lättnad. Hur som helst så har det aldrig funnits tanken att ge upp och avbryta det hela.
Varannan dag så kallade läraren fram några elever som han nämnde vid namn och hörde sig för om man klarade av att koncentrera sig på sina uppgifter. Jag nämnde att jag klarade av att koncentrera mig men utelämnade att det var tyvärr diverse andra saker som hade tagit över min uppmärksamhet. Jag hade lite dålig samvete för denna lögn för nu hade jag ju brutit regeln som sa att man ej skulle ljuga.
Apropos regelbrott måste jag berätta att samma kväll jag anlände hit och satte mig på sängen upptäckte jag en mygga på väggen ovanför sängen. Jag var redan på väg med min hand för att slå ihjäl myggan men kom i sista ögonblicket på mig att jag en kvart tidigare hade skrivit på ett kontrakt där jag förpliktigade mig att ej döda någon levande varelse. Sen dess har jag ikke gjort en mygga illa.
Den sjätte, sjunde och åttonde dagen
fortsatte i samma anda som dagarna innan. Men nu var jag totalt koncentrerad på mitt eget tidigare liv. Varje vaken minut var jag med tankarna långt tillbaka i mitt liv och återupplevde händelser och möten med andra människor. Helt kronologisk kunde jag nu förflytta mig från den ena miljön till nästa. Min vistelse som treåring där jag blev lämnad till mina morföräldrar som bodde i ett annat land tills jag som sexåring återtogs till min gamla familj. Jag var djupt närvarande i denna lilla pojkes tillvaro och kunde till och med återkalla lukten av vissa saker. Det är intressant att jag enbart tittade på denna period som en observatör som tittar på en film som jag själv spelade upp för mig.
Från min skoltid dök det upp en hel del personer som jag till och med kunde nämna med namn. Jag var fullt medveten om vad jag kunde tacka för denna plötsliga gåva att minnas så starkt. Det är självklart denna övning i koncentration där man lär sig att lugna sitt sinne och därmed öppna upp sig för koncentrerat tänkandet.
Den nionde dagen
Jag har förstått att jag inte skulle komma längre än upp till 30 årsåldern på min livsresa innan jag kommer att åka hem. Men det är helt i sin ordning för att jag vill ej stressa genom mitt liv utan det får ta den tid som behövs. Jag kanske får återvända om ett år och fortsätta resan.
Trots att jag häromdagen när jag gick mina ronder på skogsslingan sa högt till mig själv. ”Vad du än gör i framtiden så lovar mig att du aldrig återvänder till den här platsen.”
I morgon är det tillåtet att prata igen efter nio dagars total tystnad.
Faktum är att jag inte alls känner något behov att återvända till alla ljud igen.
Den tionde dagen
Först en bit in på förmiddagen så hör jag några killar i mitt hus prata lågmält med varandra. Alla verkar glada och lättade som efter att man genomgått ett viktigt prov. Själv lyssnar jag enbart på de andras röster. Jag säger inte ett ord under hela dagen av gammal vana och jag har heller inget att säga. Först under en fem minuters bensträckare kvart över åtta på kvällen så hör jag två killar i tjugoårs åldern diskutera hur de skall ta sig till Stockholm dagen efter och jag erbjuder dem en lift till Järna som ligger på pendeltågsavstånd till stan. De blir glada för erbjudandet men morgonen därpå innan vi åker härifrån så hittade de en direkttransport till Stockholm med några andra.
Sista dagen kände man att alla var lättade och det kändes märkligt att i och med att folk börjar tala med varandra så förvandlas de från en massa till individer där var och en annonserar sig för andra. Innan dess så upplevde jag alla som helt likvärdiga men nu sticker genast en och annan ut ur massan med de saker som de har på hjärtat. Jag tror att alla har kämpat hård och verkar vara jättenöjda med vad de har åstadkommit.
Vad har jag åstadkommit?
Jag skall i alla fall försöka att se saker som de verkligen är. Jag skall försöka att vara engagerad men samtidigt objektiv. Jag har definitivt fått en bättre mental hälsa.
Vi får rådet med oss att fortsätta att meditera en timme på morgonen och en timme på kvällen varje dag för att livet skall bli mer harmonisk och lyckligt.
Söndagen den 22.november 2009
Morgonen fram till frukosten är sig lik. Samma rutiner. Upp vid 04.00 gonggongen för sista gången och sen blir det till de sista två timmar som jag går upp till vinden och sitter lugnt, avspänt och glad i den alltid lika proppfyllda lokalen och när jag reser mig från golvet för sista gången så ler jag mot mig själv och tycker att det var visst värt att komma hit och vara med om en sån stor upplevelse och jag fylls med en känsla av välbehag som kommer att hålla i sig lång tid framöver.
Sen är det frukost och jag går och tackar en av assistenterna för det fantastiska arbete som de har lagt ned på oss som var här för första gången. De gör sin insats helt utan någon som helst ersättning och de gjorde ett jättebra jobb. Maten de lagade var suveränt god och nyttig. Efter att jag städat mitt rum så kvitterar jag ut mina värdesaker och beger mig till bilen.
Innan dess lämnar jag ett välanpassat finansiellt bidrag till stället. Jag räknar ut vad en plats behöver dra in i pengar för att det skall gå runt, så att jag kan finansera en annan människas plats så att denna som jag kan komma hit och gratis pröva på detta verktyg.
På vägen hem
Vid parkeringen så får jag se en kille som inte får igång sin gamla bil. Jag lovar att hjälpa honom med mina startkablar men det går inte och det går inte och jag märker efter en halv timme att istället för att lämna honom åt sitt öde så fortsätter jag med diverse tricks att få liv i hans bil. Och medan vi pratar med varandra så kan förgasaren som har blivit fuktig torka upp. Nu visar det sig att även denna kille som är i 30-årsåldern aldrig har mediterat innan han kom hit. Nu kunde vi förvånat berätta för varandra hur jobbigt det var de första dagarna med att sitta i skräddarsits. När bilen efter tre kvart äntligen kom igång så kändes det som en seger över makterna. Vi tog farväl av varandra och önskade oss lycka till med våra nya liv, livet efter Vipassana.
