Del 01 Min mor Maria

 

Maria Ortler, senare gift med Johan  Wegleiter, föddes den sjunde juli 1910 i en liten by i Südtirol som  heter Prad am Stilfserjoch.  Hon var en bland sex flickor och så fanns det en pojke i familjen som hette Leo. Systrarnas namn var Emma, Filomena, Irma, Ida och Paula. Min morfar hette Josef Ortler men kallades alltid Peppi. Hans fru hette Maria och var född Hörmann. Min mor kallades för Maridl av sin familj och när hon föddes så fanns det redan ett par flickor och en pojke i familjen så det gällde att göra sig hörd. Det berättades att hon kallades för ”Gicker” som betydde tuppen för att hon alltid lät högst. En gång råkade hon ramla i en bäck som gick över tomten bakom huset. Hon drogs snabbt med vattnet och det var enbart tack vare att hennes syskon slog larm som man lyckades att lokalisera henne. Då hade hon redan passerat ett kvarnhjul och slagit sin näsa blodig och platt. Resten av livet så hade hon en liten lätt tillplattad näsa att bära. Jag vet inte så mycket om hennes uppväxt men det var självklart att alla jobbade med i lantbruket med  de olika sysslor som där måste göras.

Senare när hon hade åldern inne så började hon arbeta på familjens hotell uppe på Stilfserjoch som servitris under sommarmånaderna. Resten av året fick hon ge sig hemifrån och ta tåget till Rom,  Florens eller Milano och där söka sig anställning som barnflicka. Arbete fanns det gott om på den tiden men det var alltid ett äventyr och en oviss tillvaro innan man hade hittat en arbetsplats där man förhoppningsvis trivdes något så när. Hon hade en dag ledig i veckan och då kunde hon kanske träffa någon kompis som kom från samma by.

Huvudgatan genom den lilla byn  Prad leder till en dalgång som leder till Trafoi. Därifrån åker man via 47 hårnålskurvor upp till Stilfserjoch som ligger ett stenkast ifrån berget Ortler som är den högsta toppen i Westalperna och är nästan 4000m hög.
På 2775 meters höjd över havet  hade min morfar Josef Ortler varit med om att bygga ett stort hotell och värdshus. Han ägde det tillsammans med familjen Karner i Prad och skötte det ända fram tills några år innan han gick bort 1951. Han var en pionjär som gav sig  på ett sånt projekt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla medlemmar i  Ortler familjen var på sommaren engagerade i arbetet på hotellet. Flickorna fick jobba som servitriser och tvätten från hotel- och restaurangverksamheten kördes varje dag med häst och vagn ned för berget till Prad för tvättning och mangling för att dagen efter köras tillbaka upp till Hotellet. Det var min morbror Leo som hade hand om körningarna.

Leo tog aldrig körkort för att han tyckte för mycket om att dricka vin. Det sades att när han skulle åka ned från Stilfserjoch med två hästar framför vagnen som var fullastad med smutstvätt och annat så kunde han lägga sig ovanpå tvätten och sova ut sitt rus. Innan dess så hade han skruvat åt bromsarna på vagnen en aning så att det inte skulle gå för fort nedför den branta vägen. Det funkade rätt bra. Problemet var bara att när de hade nått dalgången som ledde ut till byn Prad så fick hästarna slita för att dra vagnen som fortfarande var bromsad. Det var säkert 12 km kvar dit dom skulle. Hästarna visste var dom var hemma nånstans och kunde stå utanför stalldörren och vänta tills någon släppte in dom. Det kunde vara Leos far Josef som såg sin son fortfarande sova mitt i tvättvagnen där han hade legat hela natten och då var det dags för en riktigt utskällning. Det var livet på landet på den tiden. Själv tyckte jag bra om Leo som var ett riktigt original och alltid snäll.

Min mor berättade att det var roligt när det kom mycket folk för att se på biltävlingarna varje år och att det var spännande att umgås med de på den tiden berömda racerförarna. På vintern när hotellet på Stilfserjoch var stängt på grund av att den flera meter snötäckta vägen inte plogades förrän på senvåren så fick flickorna som jag tidigare nämnt söka jobb ”nere” i Italien.

Varje sommar så kördes en berömd biltävling upp till Stilfserjoch på trettiotalet och även Giro di Italia drog från och med 1953 genom Prad och upp till Stilfserjoch och vidare. På andra sidan bergspasset åker man in till Schweiz och den andra vägen leder även även till Milano. Från juni till september varje år är det numera  ett populärt skidåkningsparadis för turister.

Här ovan ser man hur brant vägen leder upp till ”Passo dello Stelvio”. Vill du uppleva hur det känns att cykla genom alla de 48 kurvorna upp till Passo dello Stelvio så finns det en  länk till Passo dello Stelvio med cykeln. Det är mycket populärt att cykla över det passet.

Min morfar Josef Ortler föddes 19 sep 1873 i Agums, en liten förort till Prad och gifte sig den 10 jan 1905 med min mormor Maria Hörmann som föddes i Latsch som låg nån mil från Prad den 2 dec 1876.
När min mor Maria föddes hade namnet Ortler funnits i många generationer i den delen av Südtirol som numera ligger i norra Italien.  Familjen Ortlers familjevapen härstammar från 1595 och då tilldelades familjen uppgiften att ha hand om postväsendet i denna del av landet.

Klicka på den här länken så kommer du till en släkttavla och får insikt i Ortler släktens historia.
Min mamma var glad när hon kunde lämna byn för gott. Hon hade hittat ett jobb i staden Meran som inte var mer än fem mil från Prad.
Där hittade hon sen även sin blivande man som hette Johan Wegleiter. Han var en gladlynt människa  och förutom att han såg bra ut så var han en sällskaplig och positiv typ.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1936. Det året föddes min halvbror Hansi i Meran. Mamma jobbade på ett värdshus som ägdes av en släkting till hennes man Johan Wegleiter som själv arbetade som rörmokare. Det var nu inte lika gott om jobb längre och dessutom så skulle han göra lumpen i Italien.

Johan var inkallat till de italienska försvaret under två år och under den tiden var han mesta tiden placerat långt bort från Meran så de träffade inte varandra speciellt mycket. Här nedan lekar han med sina soldatkompisar och det är han som håller i kniven. Det syns att grabbarna i lumpen hade kul ibland.
Det var ganska långt från Sicilien till Meran så det blev inte så många hemresor till Meran på den tiden. Ibland träffades Johan och Maria och då kunde det se ut som  på fotot längre ned.
Kort tid efter att Johan hade avslutat militärtjänsten så kom Hitler och Mussolini överens om vad som skulle ske med den tyskspråkiga befolkningen i Südtirol.

Det utmynnade i en så kallad  ”OPTION”. Det var en spännande tid i Südtirols historia. Under en två månaders period fick den tysktalande befolkningen bestämma sig för att endera flytta till Tyskland eller stanna kvar och förlora alla minoritetsrättigheter de hade. 85-90% röstade för att flytta och 75 000 Sydtyrolare lämnade under de närmaste åren landet. Efter krigsslutet så återvände dock 55 000 till Südtirol.

Bland dom första som anmälde sig  till utvandring var min mammas familj på grund av att det inte fanns ett jobb att få i Meran. I januari 1940 så gick tåget till Steinach am Brenner som låg ett stenkast från gränsen mellan det av  tyskland ockuperade Österrike och Italien.  Läs gärna länken OPTION ovanför så du förstår vad som hände på den tiden. Mamma berättade att när de efter en tågresa från Meran till Steinach som inte tog längre än en timme anlände, så lämnade dom tåget och hörde att någon skrek ut Johan Wegleiters namn. Han var van från sin militärtjänstgöring att svara med hög röst och skrek tillbaka ”Hier”. Det visade sig då att han omedelbart fick en inkallelse till tysk militärtjänstgöring. Det andra världskriget hade börjat i September 1939 och Adolf Hitler behövde soldater och eftersom det var känt att Johan Wegleiter skulle bli tysk medborgare och dessutom hade en bra tvåårig militärutbildning bakom sig var han mer än välkommen att ingå i ”Die Wehrmacht”. 1938 hade Österrike genom ”Anschluss”   anslutit sig till  tyska riket. Så Johan fick hjälpa till med inflyttningen men ett dygn senare måste han ta tåget och inställa sig på hemlig ort för att vara med och kriga. Min mor blev ensam kvar i Steinach och trivdes inte alls i denna håla. Hennes man kom en enda gång hem för några lediga dagar och det var allt hon fick se av honom innan han senare dog i kriget. Vad jag vet så var han bland annat med i Grekland fälttåget  i april 1941och två månader senare så omkom han i Rigatrakten i samband med Operation Barbarossa när tyskarna på sin väg in i Ryssland skulle passera en bro som samtidigt sprängdes i luften. Tyskarna anföll Sovjetunionen den 22. juni 1941 och gjorde det med fyra och en halv miljon soldater längs en 2900 km lång gräns. Under hela min uppväxt stod en liten tavla med en bild på hans gravkors  bredvid mammas säng på nattduksbordet.

Jag har ofta  undrat var exakt hans grav låg och en gång när jag var barn så fick jag för mig att jag skulle tillverka en krans som skulle kunna läggas på hans grav. Det slutade med att jag satt på köksgolvet och försökte få ihop en krans av toalettpapper men lyckades inget vidare med de projektet. När mor kom in såg hon att jag satt och slösade en massa dyrbar toalettpapper i onödan. Det hjälpte inte så mycket när jag förklarade vad jag höll på med och jag fick linda upp hela fina kransen igen så att pappret kunde användas till det gamla vanliga, nämligen att torka ändan med.
Den 5 mars 1941 föddes min halvsyster Herta i Steinach (eller Matrei) am Brenner. Hennes far hade 9 månader tidigare varit hemma på permission några dar och senare via brev fått reda på att han hade fått en dotter men lyckades tyvärr inte träffa henne innan han dog.
Här finns bonusbilder –  klicka på bilderna!!