Den andra januari 1986 började arbetsåret med att vi visade upp den färdiga Perstorpfilmen i klippbordet för beställaren. Kunden var nöjd och sedan dröjde det ca fyra veckor innan filmen var visningsbar som en kopia vilket betyder att det var den första färdiga filmkopian och den visade vi upp nere i Perstorp för direktionen. I samband med Perstorpvistelsen blev det ett kort besök i Köpenhamn och sedan var Perstorpshistorien helt avklarad förutom att Lena Anderssons och mina vägar snart skulle mötas igen och hon skulle komma att få stort inflytande på mitt framtida liv men därom senare i min berättelse. Jag minns en sista anekdot från filmen som handlar om den dagen då vi var färdiga med inspelningen i själva Perstorp efter två veckors filmnig i fabriken. Lena bad hela teamet att följa med till den Perstorpsaffär som enbart var till för deras anställda. Där kunde de handla billigt de flesta av Perstorps produkter till ett mycket rabatterat pris. Lena sa till oss att vi som en present från företaget kunde ta med oss så mycket prylar som vi kunde bära med oss genom kassan. Det blev som en julafton för oss och jag tog två stora plastkorgar som jag sedan använde hemma som tvättkorgar i åratal och fyllde dem med allt sånt som min familj kunde ha nytta av. Jag har fortfarande en del saker kvar bland annat en termos som är den bästa termosen i hela världen. Hela teamet fyllde upp vår Toyotabuss till bristningsgränsen innan vi sedan en sista gång tog avsked av Lena för att sedan bege oss hem till Stockholm. Enastående Lena! Den bästa ciceronen någonsin i samband med alla filminspelningar som jag varit med om och bättre skulle det bli….
Veckan därpå var jag med om Jokkmokksmarknaden som är en vintermarknad som äger rum mellan den första torsdagen och lördagen i februari varje år i Jokkmokk. Marknaden tillkom år 1605 efter ett påbud år 1602 av dåvarande Hertig Karl som senare kröntes till Karl IX att inrätta marknadsplatser i Lappmarken. Det är en samlingsplats för samer från hela Sápmi och har utvecklats till att bli en årlig folkfest med kulturaktiviteter. Nu för tiden blandas de vanliga marknadsknallarna med försäljare av lokalt konstverk och samiska produkter. Jokkmokks marknad firade 400-årsjubileum 2005. Det året hade marknaden över 76 000 besökare. Eftersom marknaden hålls i februari och Jokkmokk ligger i Lappland är det inte ovanligt att genomsnittstemperaturen är 25 minusgrader eller lägre under marknadsdagarna. Det var svårt att få hotellrum men vi klarade det och tog en hel del filmbilder till en ny Sverigefilm som var på gång. Den förra hade blivit en stor succé och nu ville Turistrådet ha en ny sådan. Så fotografen Roland Lundin och jag var i Jokkmokk och jobbade för första gången tillsammans. Han var en hygglig fotograf och vi hade trevligt under den resan som förde oss till denna landsända och bland annat till Åretrakten. Vi sov över på underliga ställen och gav oss ut i naturen för att få riktigt fina vinterbilder och det var vackert men jättekallt. Bland annat var vi med om en renskiljning på vintern. Häftig upplevelse!
I mars kom min gamle vän från USA, Carlo, på besök till Stockholm. Han var i Europa för ett kortare jobb och ville kolla hur det såg ut i Sverige för att eventuellt arbeta här ett tag men just då så var det inte läge för det. En dag upplevde jag den legendariske, gamle industriledaren Curt Nicolin på sitt kontor när jag var där med Bosse Wanngård för att intervjua honom. Han hade ett brutet ben som han gömde under skrivbordet men i huvudet var det inget fel på honom. I slutet på mars var jag privat en vecka i Österrike och efter hemkomsten började jag ta itu med en renovering av husgrunden i Fridal. Det var dags att riva ut golven i hela huset och få ut vattnet som hade samlats under huset samt att återställa golvet med den nya isoleringen under och slipa alla golv. Dessutom bytte vi ut en vägg mellan de små sovrummen som jag själv hade byggt lite provisoriskt. Diverse stolpar som håller upp verandataket byttes ut och allt detta gjordes på två veckor av två trevliga finnländare och mig. Jag hade tagit ledig för detta ändamål och bodde ensam på landet under hela reparationstiden. Jag åt inte ett varmt mål mat på 14 dagar utan mest bröd och salami för all tid gick åt för mig med att hjälpa grabbarna. Det var en tid som jag aldrig kommer att glömma. De två veckor som de hjälpte mig kostade mig tiotusenkronor svart och det var de bäst investerade pengarna nånsin. Efter denna reparation återstod det enbart att göra en dränering kring huset och till det jobbet anställde jag en kille som hette Håkan. Han bodde på gården Håga som ligger nära Fridal. Han åstadkom underverk med sin grävmaskin. Det gick på en helg och min granne Hasse Davidsson hjälpte mig med att göra lite kopplingar av dräneringsslangen. Dessutom så bytte vi den gamla varmvattensberedaren mot en begagnad som fortfarande fungerar efter trettiosex år. Hasse hade hittat en begagnad och sagt att den nog kunde hålla några år till. Även mitt lilla sovrum tapetserades om och i duschrummet la några av Hasses vänner in ett nytt golv och en väggbeklädnad av linoleum. Min granne Hasse hade hand om alla VVS jobb i huset och gjorde som vanligt ett mycket bra jobb. Någon månad efteråt bytte vi takteglet som hade blivit så poröst att varje år trampade sotaren igenom några takpannor förutom att de började släppa igenom regnvatten lite här och där. Det var en kraftansträngning utan like från min sida att åtgärda allt detta så att när jag fick återvända till mitt ordinarie jobb kändes resten av året som rena semestern. Förspelet till hela denna renovering började när jag hade kontaktat en yrkesman från Södertälje för att han skulle undersöka huset och ge mig upplysningar om vad och hur det skulle behöva göras efter att jag under en kväll mitt i vintern hade fått stopp i avloppet. För att komma åt stoppet behövde jag såga upp golvet kring avloppsröret som gick från diskbänken i köket ned under huset. När jag kunde stoppa huvudet ned i hålet och med ficklampans hjälp såg hur isoleringen låg på marken och delvis i vattenpölar så förstod jag att det liknade en katastrof. Det var då jag kontaktade en specialist och under en långlunch körde jag från jobbet ned till Södertälje och hämtade upp honom och vi åkte ut till Fridal för att inspektera huset tillsammans. När vi kom fram tog han på sig sin overall och sedan så ”tvingade” jag honom att krypa ned genom det uppsågade hålet under diskbänken för att han skulle få en riktig bild över situationen under husgolvet. Det var enda sättet att kunna ta sig ned under huset. Han var lite större än jag och att vi tog oss ned denna dag och upp igen är rena miraklet. Efter att vi hade kollat in huset körde jag honom tillbaka till Södertälje och fortsatte sedan mot jobbet på Sandell Film. Sen väntade jag en vecka och då kom det ett brev av honom. Han hade redan fått betalt 250 kronor för sitt utlåtande. Nu kom domen över husets tillstånd och även förhållningsorder nedskrivna med vacker handstil med blyerts på en liten lapp. När jag hade läst igenom hans anteckningar började jag leta efter hantverkare och läste annonser och tog kontakt med två finländare varav den ene hette Timo och den andre Raimo. Jag mötte dem en dag vid en bensinmack vid Hallundaavfarten på motorvägen söderut och tog dem med i min bil till Fridal för att visa dem lappen med vad som skulle göras och de tittade på husets undersida. Nu hade jag redan gjort en ingång genom grundmuren så vi kunde krypa in där. De räknade med två veckors jobb och priset för det blev sammanlagt 10 000 kronor i handen för båda två och sen var vi överens och började med jobbet några dagar därpå. De tog sig själva till Fridal med egen bil och de var duktiga och trevliga. Jag bjöd dem varje dag på te och stora salamismörgåsar av den salamin som jag hade tagit med från min Österrikeresa några veckor innan. Under arbetets gång råkade jag trampa på en balk som höll golvet uppe och det var dessutom den viktiga längsgående säkert åtta meter långa mittbalken och den bröts av. Det var kort innan vi skulle lägga tillbaka alla golvbrädor efter att isoleringen hade kommit på plats. Det var bara att ringa till Järna Trä och beställa en ny för omedelbar leverans. Under hela de två veckorna som vi höll på så spelades alltid samma band från bandspelaren under dygnets alla timmar förutom när jag sov och det var ABBA- musikalens musik till föreställningen ”CHESS”. Den är för all framtid förknippad med husrenoveringen i april 1986. Mitt mandomsprov.
Det kändes otroligt bra när allt var avklarat. Grabbarna hade till och med slipat alla golvbrädor efter att de hade lagt dem tillbaka. Jag högaktar de här människor som gjorde ett så bra och gediget arbete under den korta tiden. Hoppas det har gått bra för dem i deras fortsatta liv!
I maj började jag med en ny film som hette ”Sol över Arla” och skrevs, regisserades och klipptes av Bosse Kindberg och filmades av fransmannen Henry Alexandre som jag hade jobbat tillsammans med under Morafilmens inspelning. Vi tog oss omkring i Arlas mejerivärld och det enda som är värt att berätta om den inspelningen är att vi filmade bland annat på Grödingelandet i en gammal folkskola med en skolklass som firade skolavlutning och sjöng några Astrid Lindgren låtar. Det var riktigt tjusigt. Och det andra som jag minns är inspelningen på Mörkö och på Oaxen. Varför blev det Mörkö? Det var roligt för regissören själv var ute och letade platser och han hade hittat en bondgård som hette Harburen och låg på en liten ö som heter Eriksö som gränsar mot Mörkö. En gammal träbro sammanlänkar Mörkö med Eriksö och norr och söder om bron ligger det en båtplats som heter Klubben och där hade jag min segelbåt CHAOS liggande. Bondgården hade valts för att den låg ute i skärgården beläget vid vattnet och det krävdes av filmens handling. Regissören bad mig om att jag skulle förhandla med bonden om att vi ville filma hos dem. Det var enkelt för mig som hade mitt sommarboende på Mörkö och snart var jag överens med Harburenbonden om att kunna vara att kunna filma några dagar på hans bondgård och använda honom som konsult och engagera hans fru för att laga mat åt oss under inspelningen. Det fanns även en liten stuga vid vattnet som vi kunde använda för att Bosse och Harry kunde ligga över där. Filmens handling var som följer. Jag citerar: I en berättelse anpassad till skolan får vi reda på hur mjölken tas om hand, hur olika mjölkprodukter framställs, tex. hur smör- och osttillverkning går till. Vi får följa en stadsgrabb som tillbringar sommaren på landet och genom en bondes försorg blir insatt i hela förloppet – från solens livgivande strålar i kohagarna fram till färdiga produkter.
Så vi letade efter en kille som kunde axla rollen som stadsgrabb och han måste även kunna bredsegla. Vidare fick vi leta efter en bonde och där så hade vi tur genom att Bosse hittade en äldre farbror som var en känd skådespelare och hette Göte Grevbo samt dessutom bodde på Mörkö. Vi tillbringade några trevliga dagar på bondgården och hade tur med vädret. Solen lyste inte bara över Arla utan även över inspelningen. En perfekt sommarinspelning. Det blev en bra film som var omtyckt i skolorna landet runt under ett antal år och jag har även visat upp filmen här på Mörkö bygdegård för olika pensionärsföreningar efter att jag har gått i pension. I filmen syns även när vi filmar inne på en liten lanthandel och då valde vi affären på Oaxen som sedan dess är nedlagd för länge sedan. Numera är det en gammal kompis till Annika som har köpt huset där Konsumaffären har legat. När vi skulle ha en liten fest efter avslutad inspelning på Harburen så tog vi oss med två bilar från Harburen mot Fridal och när vi passerade bron från Eriksö mot Mörkö stannade jag bilarna och hämtade en liten Whiskyflaska som låg i min segelbåt. När jag återvänder till bilarna så står alla utanför bilen och jag visar upp den lilla flaskan som en trofé för Göte Grefbo som hade önskat sig en Whisky till den lilla festen som vi var på väg till. Jag visste att han var väldigt sugen på en slurk redan nu och ville skoja lite med honom. Flaskan jag hade i handen var gjord av plast och det var nytt på den tiden så jag tog flaskan och kastade den några gånger högt upp i luften och hanterade den vårdslöst. Det skrämde Göthe ordentligt för han trodde ju att jag inte var klok som riskerade denna dyra dryck genom mitt jonglerande med flaskan. Till slut kastade jag upp den högt och lät den ramla ned på en större sten vid vägkanten och jag hörde Göthe skrika: ”För helvete pojk vad gör du? Skall du döda mig??” Jag hade ställt mig framför flaskans nedslagsplats och dolde den för Göthe som nu var livrädd att hans efterlängtade Whisky hade gott till spillo. Jag skrek uppgivet Ai aj aj och skrämde honom ännu mer innan jag böjde mig ned och tog upp flaskan och öppnade den och gav honom en klunk så att han återfick fattningen och vi kunde fortsätta till Fridal där vi sedan alla skrattade gott åt denna episod. PS. Det blev en mycket trevlig fest i trädgården och Göthe hade nära hem till sig för han bodde i Sorunda och hans fru som var med på festen körde hem både sig och honom kring midnatt. Bondparet på Harburen finns inte längre i livet men deras son Björn som har övertagit och friköpt gården av Domänverket har jag bra kontakt med och Annika har skrivit ett intressant reportage om honom i nutid för Hölö Mörkö Hembygdsföreningens årskrönika. Så gick det till när vi hade trevligt och roligt under ARLA inspelningen sommaren 86.
Sista veckan i maj var jag med om en fantastiskt liten annorlunda inspelning som handlade om hur de olika bilfabrikanterna testar sina bromsar och Sandell Film fick i uppdrag att dokumentera hur det går till. Det var Saab som ville att vi var på plats i Österrike vid det höga berget Grossglockner. Vägen dit upp är 47,8 km lång och löper mer än 25 km på över 2 000 meters höjd. Vi höll till i Fuschl som ligger vid början av vägen som leder upp till högsta punkten på berget Grossglockner. Dit up och ner kör under vissa tider på året en rad av mätbilar som innehåller avancerade mätinstrument för att ta reda på hur bromsklossarna förhåller sig i de branta bergen. Det är förare som åker efter speciella körscheman upp och ned ett antal gånger om dygnet och sedan undersöks mätresultaten inför varje körning så att man kan justera vissa bitar. Det var trevligt att filma dessa förare och lära känna dem närmare. Vi var i Fuschel ett antal dagar och varje kväll bjöd representanter för de olika bromsbacksmärkena inköpsscheferna från de stora bilfirmor som de ville göra affärer med. Så det var enorma bjudningar på gång på det hotellet där vi bodde och fotografen och jag fick äta oss igenom de mest utsökta middagarna på kvällarna och i regel blev det ett efterspel i baren innan vi släpade oss upp på våra rum efter en nödvändig kvällspromenad innan det var sängdags. Vi fick höra på många historier från den branschen och hela tiden hade vi fint väder denna sista vecka i månaden maj. Jag skulle återkomma som gäst till samma hotell när vi gjorde en bussfilm för Scania och uppleva lite andra saker den gången.
Mellan den femte och femtonde juni hade jag semester och sedan hade jag en veckas jobb för att förbereda en film som skildrade banklivet och bankaffärer för SE-bankens räkning. Vi skulle spela in en hel rad scener med många olika skådespelare i den lilla staden Trosa på SE bankens lokalkontor. Vi valde att filma där under två på varandra följande helger och det gick i stort sett bra. En del av våra skådespelare sov över på Stadshotellets annex och vi åt även på stadshotellet. Det fanns en del udda typer med bland skådisarna. Dels hade vi Lena Dahlman med oss som var en riktig ”sexbomb” och föreställde en sådan i filmen. När hon promenerade på torget utanför bankkontoret så vände sig halva Trosa om efter henne för att få en glimt av hennes kropp som befann sig i ett rött fodral som kallades klänning. Hon väckte uppseende och under en inspelningspaus kom det fram en herre till henne och frågade henne rakt ut om han kunde få köpa hennes trosor så att han kunde lukta på dem lite senare och han bjöd henne 5000 kronor på stående fot. Hon sa till mig att hon faktiskt blivit frestad men avstått. Jag sa synd för att det hade kunnat bli en bra fest för hela gänget men det tyckte inte hon var så kul. En annan sak som hände under sen sista inspelningsdagen som råkade vara en söndag började när jag fick syn på en av våra skådespelare. Det var en äldre gentleman som visade sig på inspelningsplatsen med ett ansikte som såg definitivt annorlunda ut än dagen innan. Han hade varit ute på lördagkvällen och rumlat och fått i sig för mycket dricka och ramlat och slagit sig i ansiktet så att han behövde plåstras om. För kontinuitetens skull blev det jättesvårt att visa upp honom framför kameran i närbild. Först fick vi söka upp apoteket och sedan fick vi sätta på honom en hel del makeup och dessutom ändra bildinställningarna där han var med. Men även det löste sig och den inspelningen vid Trosa torg tänker jag ofta på eftersom jag besöker mitt älsklingsbibliotek rätt så regelbundet numera och det råkar ligga mittemot SE-banklokalen. Vi uppsökte även börsen i Stockholm som då fortfarande låg uppe vid Stortorget i Gamla Stan och finansgubbarna sprang omkring i lokalen och bjöd över varandra. Det kändes lite historiskt att vara med och uppleva det innan handeln övergick till att bli helt elektronisk. I Trosa var vi ett stort team med ljudtekniker och passare och assistenter och makeup- och klädpersonal men när vi sedan besökte diverse ställen i landet så var vi enbart fyra personer. Återigen var vi nere i Lund och inne på forskarbyn IDEON för att där få se det senaste inom bankvärldens utveckling. Efter den inspelningen tog jag ytterligare en vecka semester mellan den 22 och 27 juni då jag var på Fridal med familjen.
Veckan därpå planerade jag en del inspelningar för den nya Sverigefilmen och en av kvällarna spelade vi för denna film in en riktig svensk kräftskiva ute på Rindö vid Thores lanthus. Många från Sandell Films personal var med som gäster och statister. Det blev en sen kväll innan alla blev återtransporterade till Stockholm mitt i natten. Dagen efter var det meningen att Hasse Zetterström som regisserade den nya Sverigefilmen och Tony Forsberg samt lilla jag skulle ta oss ut till Utö i Stockholms södra skärgård där Hasses kända familj hade en egen liten ö som sitt paradis på jorden. Det hade man läst om många gånger i Svenska Dagbladet där hans mor under signaturen Viola skrev om sitt liv med barnen och barnbarnen på deras sommarö. Hon var gift med Kar de Mumma eller Erik Zetterström som var en känd revyförfattare och skriftställare.
Hasse blev tyvärr sjuk just denna dag och kunde inte vara med men hans syster tog hand om fotografen Tony och mig när vi anlände med båten till Utö och hon visade oss runt till alla ställen där Hasse hade instruerat henne att vi skulle filma. Så vi satt igång och bland annat visade hon oss ett ställe där det var en trång passage mellan Utö och en annan liten ö och där passerade en militär snabbåt i rätt så hög fart en viss tid som var uppgjord i förväg. Tony ställde sig rätt så djärvt nära vattenspegeln och satte upp sitt stativ och jag stod en bit längre upp och skulle spela in ljudet av den snabbt passerande stridsbåten. Plötsligt hände det att båten dök upp och fort gick det och efterlämnade en svallvåg som nästan dränkte Tony som hade räknat fel och fått vattnet upp till midjan. Det var lite pinsamt för en sådan erfaren och rutinerad kille som Tony att han skulle ertappas med vatten upp till midjan men ”nobody is perfect”. Därefter tog vi oss till Zetterströms lilla ö och där var det idylliskt med små barnbarn som sprang omkring och med farfar Erik som hälsade på oss nere vid en av bryggarna. Även Viola skymtade vi nära huset och hela ön skrek högt och tydligt IDYLL. Det var ett lite historisk ögonblick och Tony passade på att torka sina byxor och vi fick ett glas saft och sen så sa vi adjö till idyllen och fortsatte en stund till för att kunna kryssa av Hasses lista. Det blev bra bilder även utan regissören Hasse den dagen.
Första veckan i augusti kompletterade vi med en del inspelningsdagar för Arla filmen och sedan började en helt ny historia för mig som skulle föra mig till USA och Virginia. Jag hade fått uppgiften att planera för en inspelning som krävde att vi skulle samla in filmbilder till fem halvtimmesfilmer. Beställaren var återigen National Geographic i Washington. Sandell Film producerade och vår samarbetspartner var den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. Hans filmbilder som skulle tas på insidan av människokroppen skulle illustreras med en ramhandling. Så någon hade hittat på att vi skulle ha ett yngre par från Amerika som skulle studera på något av Amerikas universitet och låta dem uppleva en del händelser som gav oss sedan anledning att se vad som händer inuti människokroppen i de olika organen och systemen. Dessutom skulle vi filma några cirkusartister för även deras rörelser skulle kopplas ihop med Nilssons bilder. Teamet bestod av Lars Thelestam som regisserade och Roland Lundin som filmade och jag som stod för både inspelningsledning och ljudinspelning. Vissa filmningar krävde en specialkamera så vi kunde spela in filmen med extra snabba hastigheter så att man efteråt kunde se på bilderna i slow motion. Vi hyrde in en sådan kamera förutom vår egen och satte igång inspelningen i Stockholm genom att be om filmtillstånd hos cirkus Scott närmare bestämt hos den legendariske cirkusdirektören Francois Bronett. Det tog ett antal dagar att komma telefoniskt i kontakt med honom innan jag fick möta honom på plats i Stockholm där cirkusen alltid satte upp sitt tält vid Lidingövägen bakom Tennisstadion. Där satt jag nu med honom och framförde våra önskemål och vilka av hans artister som vi var intresserade av att filma. Han ville veta allt om vem som finansierade filmen och han var supersmart och ville få ut så stort arvode som möjligt och han insåg att vi hade bråttom med att få det hela avklarat. Så när han ställde omöjliga krav lämnade jag över förhandlingarna till Thore Sandell och han åstadkom en deal som handlade om en summa svarta pengar direkt in i Bronnets egen fick och inte till artisternas gagn. Sen var det dags för oss att under två kvällar följa trapetskonstnärerna och clownerna för att få de bilder vi önskade oss. Under planeringsveckan inför dessa fem filmer läste jag manuset noggrant och skaffade mig en överblick över vad som skulle krävas av vårt team i USA. Den trettionde augusti gick planet via New York till Washington där vi hyrde en bil och sedan tog oss till National Geographic för att återigen möta vår gamle bekant Sidney Platt som var dessa filmers beställare. Vi mötte även hans sekreterare, en rödhårig flicka som säkerligen undrade över vårt lilla team som skulle ta sig an deras jätteproduktion av fem filmer med den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. Men vi skulle nog visa dem att vi kunde. Så efter en stund fick vi ett tips av Sidney om att besöka tre olika universitet i Virginia och sedan välja ett av dem för att ha som bas för filminspelningarna under den kommande månaden. Studentparet fick vi fria händer att välja men det vore intressant om de fick se vårt val innan vi började filma med dem menade Sidney. Efter det mötet fick vi se oss lite omkring i deras stora hus och besöka utställningshallen i foajén där det alltid brukade finnas en intressant utställning. Även utanför huset på gården var det en häftig miljö att skåda. Efter någon timme gav vi oss iväg med ett litet brev i fickan som öppnade en hel del dörrar för oss framöver och. som visade att vi hade valts som filmproduktionsbolag av National Geographic för att filma deras superproduktion och bla bla bla. Vi hade även fått uppgiften att låta skådespelarna och statister skriva på diverse avtal där de frånsade sig alla eventuella krav på National Geographic och där de var införstådda med det arvode som vi betalade aktörerna. Det var jätteviktigt för NS så att de inte kunde ställas till svars för något oegentligt som skulle kunna hända i samband med filmens produktion. Jag lovade detta och de var nöjda. Sen spenderade vi natten i Washington och dagen efter tog vi oss med bil ned till Virginia Beach och till Williamsburg där vi sökte oss till det berömda colleget William & Mary. Vår uppgift bestod i att söka en plats där vi skulle kunna spela in alla scener med de två studenter som vi letade efter. Vi såg oss lite omkring och tog kontakt med någon från skolan som gav oss tillstånd att leta efter studenter som ville vara med i filmen. Vi fick ett bra mottagande och kunde sedan under dagen träffa ett antal collegeelever för att se efter om de kunde tänkas passa för den roll som filmens manus krävde. Dels gick vi efter utseende och utstrålning och dessutom borde de kunna utöva vissa fysiskt krävande uppgifter, förutom att ha en del skådespelartalanger. Det kunde vara en fördel att hitta ett par som kände varandra men var inte helt nödvändigt. Vi hade tur och hittade en kille som hette Jim som hade det mesta i sig och vi tog bilder på honom och kontaktuppgifter och sa att vi skulle återkomma efter att vi hade letat vidare på ytterligare två universitet. Vi övernattade i Williamsburg och morgonen därpå tog vi oss med den flotta hyrbilen till Richmond. Lasse Thelestam hade en liten bok med sig som han läste ur för oss under bilfärden. En hel del handlade om den amerikanska historien och vi förstod att vi verkligen befann oss på historisk mark när det gällde det amerikanska inbördeskriget mellan nord- och sydstaterna som höll på i fyra år från 1861 till 1865 och kostade 700 000 människors liv. Så vi fick oss en liten historielektion på vägen till Richmond. Man får inte åka för fort på motorvägarna för polisen är mycket sträng när det gäller att bötfälla för snabbkörning. Det skulle jag uppleva senare. Men nu så var vi framme vid University of Richmond och uppsökte en kontaktperson som hjälpte oss hitta det vi letade efter. Efter lite kringelikrokar hamnade vi i en liten studio där vi mötte Julia Rankin som studerade i Arts&Sciencedepartement och var med i en liten teatergrupp som repeterade en pjäs när vi hittade henne. Hon var jättesöt och väldigt behaglig att prata med. Hon utstrålade ödmjukhet och vi insåg direkt att det skulle bli hon om allt annat stämde in på henne och det gjorde det. Hon var duktig på att spela tennis och det var ett av kriterierna bland en hel del andra. Vi tog hennes telefonnummer och skulle återkomma till henne om vidare detaljer efter att vi hade varit och tittat på the University of Virginia som befann sig i Charlottesville. Vi hade hört att det kanske var det bästa stället att vara på under inspelningen och det stämde och såg direkt att vi hade kommit till rätta stället. Här fanns det en fin omgivning och en mycket trevlig liten stad och på universitetet fanns det en kille som kunde hjälpa oss under inspelningens gång. Han hette Seth Graves och arbetade deltid på universitetet. Så vi bestämde direkt att här skulle vi slå upp våra tält och stanna. Vi tog in på ett trevligt hotell som Seth rekommenderade och pustade ut. Nu hade vi vad vi behövde och det redan efter några få dagars letande. Samma kväll ringde jag upp våra två aktörer och bad dem att komma till Charlottesville för en provfilmning så vi kunde avgöra om de de fungerade tillsammans i filmen. Så den fjärde september dök båda upp på vårt hotell och vi bekantade oss med varandra lite bättre och sedan gick vi till en tennisbana i en park och lät dem agera. Vi tog en del bilder med en liten videokamera och resultatet såg bra ut förutom att det hände en smärre olycka i samband med att de spelade lite tennis. Julie stukade sin fot ordentligt så att plötsligen var hennes medverkan inte så säker längre innan vi hade tagit reda på mera fakta om foten för det kunde handla om ett litet brott eller liknande istället för en enkel stukning. Vi fick avbryta dagens övningar och hålla överläggningar på mitt hotellrum. Vi hade en reserv till Julie som vi i nödfall kunde kalla in för att titta närmare på men både Lasse och fotografen Roland ville ogärna ge upp hoppet om att Julies fot skulle återhämta sig snarast. Jag var lite mer tveksam för att om något visade sig vara brutet så kunde vi tappa några dagar innan vi var på banan igen med en ny aktör. Men vi kom överens om att satsa på Julie och avvakta utvecklingen några dagar. En läkare konstaterade dagen efter att det var inget allvarligt men det krävde lite försiktighet så vi började planera inspelningen och satte igång med sådana scener som inte krävde någon större ansträngning av hennes fot. Så nu så gjorde jag upp med både Jim och Julie som båda var jätteglada över att de fått rollen. Vi kom överens om arvodet och den tid som vi skulle behöva ha dem på plats här i Charlottesville. De fick en dag på sig att ordna det praktiska och hämta diverse kläder och böcker från sina universitet och sedan flyttade de in för ca tre veckors tid på samma hotel där vi bodde.
Dagen därpå åkte jag upp till Washington med bilen och tog mig till National Geographics lokaler för att visa upp för Sidney Platt bilderna på vara skådespelare. De godkändes på stående fot och jag återvände samma dag till Charlottesville för att sätta igång med en grovplanering av hela inspelningsperioden. Jag satte upp små gula postitlappar på en spegel i mitt rum och sedan flyttade jag dem runt omkring tills det stämde och därefter involverade jag vår blivande assistent Seth Graves från universitetet som hade lovat att hjälpa oss under inspelningen. Han och jag tittade på min grovplanering och eftersom han visste allt om möjligheterna att få tillgång till universitetens lokaler för filmning och även kände till området kring Charlottesville så justerade vi en del av de scenerna och la om tiderna för dem tills vi var nöjda. Seth bodde en bit utanför stan i en mindre by och hade ett fint litet hus med trädgård och till och med en liten studio på tomten där han repade med sitt eget band regelbundet. När Jim och Julia återkom så kunde vi sätta igång och snart kom vi in i våra rutiner och allting gick enligt planer. Vi följde paret när de gick och hade picknick i det gröna bredvid en sjö och matade varandra med ett hallon som försvann in i munnen och i den färdiga filmen så fortsatte publiken att följa detta hallon när det slank ned genom strupen och tog sig ned till magen osv. Detta filmades senare i Stockholm av Lennart Nilsson och på så sätt blev filmpubliken upplyst om vad som sker inuti kroppen vid olika tillfällen. Vi var med när de cyklade och ansträngda sina kroppar till bristningsgränsen och vi var med i klassrummen när de fick undervisning. Vi var med när Julie fick dansa tillsammans med en dansklass som fanns på universitet. De fick flyga varmluftsballong och vi åkte en dag ned till Virginia Beach som ligger vid atlantkusten och där fick de leka på stranden. Jim var bra på att gå på händer och Julie solade sig. En dag åkte vi upp till Blue Ridge Mountains där de skulle klättra i bergen. Vi improviserade och när vi kom fram till ett lämpligt ställe mötte vi ett par som just hade avslutat sin klättring på den branta väggen som tornade upp sig framför oss. Ingen av oss var klättrare eller hade någon aning om vad vi gav oss in på men med hjälp av det par som jag engagerade på stuts så fick vi ihop en hel del filmscener som visar upp både Julie och Jim klättrande mitt uppe i den branta väggen som om de aldrig hade gjort något annat än klättrat tillsammans. Verkligheten såg annorlunda ut där Julie var livrädd men ändå lät sig med hjälp av vår instruktörs rep baxas ut på den farliga bergväggen och där fick hon ta några korta steg så att det såg ut som om det var på riktigt. Det var en ansträngande eftermiddag och så här efteråt blir jag rädd när jag funderar över allt som kunde ha hänt vid detta tillfälle. Men med gemensamma krafter lyckades vi åstadkomma alla scener vi behövde för att komma hem med bilder som fungerade och som blev den grundstory som behövdes för att kunna integrera Lennart Nilssons filmbilder från det inre av aktörernas kroppar. Det hände en tråkig sak den dagen då vi hade tänkt att spela in tennisscenerna med våra två aktörer. Vi hade sparat den inspelningen ända till de sista dagarna i vårt schema för att Julies fot skulle kunna återhämta sig helt och hållet. För dessa scener behövde vi ta fram den specialkamera som vi hade tagit med oss från Sverige för dyra pengar för att filma i high speed under tennismatchen mellan Jim och Julie. Den kameran behövde extra starka batterier och när vi var framme vid tennisbanan visade det sig att batterierna inte var laddade utan efter en kort stunds filmning så tog det stopp. Fotografen Rolle hade slarvat och misskött sitt jobb och nu stod vi där och kunde inte få dessa viktiga bilder. Jag hade slitit som en hund under inspelningens gång för att planera och leda hela detta enorma företag och dessutom skulle jag ta ljudet till varje scen så jag ansåg mig som dubbelarbetande medan Rolle kunde ta det ganska lugnt och så gick han och missade denna enkla sak att se till att hans verktyg fungerade vid rätt tillfälle. Jag kunde inte tro att det skedde och jag blev förbannad och gav honom en utskällning som han inte kommer att glömma under resten av sin fotografkarriär. Vi avbröt inspelningen, funderade och kom sedan överens om att vi skulle åtminstone ta scenerna med den 16mm kameran som vi använde till alla vanliga bilder. Nu fick Jim och Julia fortsätta att spela tennis och vi kom igång igen då så säger Rolle till Julie att hon skall försöka skjuta tennisbollen rakt mot hans kamera. Julie tar bollen och servar den hårt och rakt in i kameraobjektivet och bollen skadar objektivet så att det inte går att använda efter det. Nu var det bara att packa ihop och ta sig hem till hotellet. Jag var sur men jag behövde inte säga något för alla fattade att det var den korkade fotografens fel när han instruerade Julie att måtta rakt mot kameran och han inte ens hade ett skyddsglas framför objektivet. Rolle skämdes ordentligt och insåg att det inte var hans dag. Den kvällen var stämningen inte den bästa. Jag hade fullt upp att göra med att ragga upp en ny kamera som vi kunde använda de dagar som vi hade kvar här i Charlottesville. Jag fick efter kvällsmålet dra mig tillbaka och ringa åtskilliga telefonsamtal till Stockholm och väcka en del folk för att få hjälp med hur jag skulle få tag i en ny kamera. Det var ju en tidsskillnad på en sex timmar så folk låg och sov när jag ringde och väckte dem mitt i natten men efter ett tag lyckades jag få ett namn på en fotograf här i staterna som höll till i delstaten Carolina som ligger söder om Virginia och efter att jag hade fått tag i honom lovade han att att jag kunde hyra hans egen kamera för några dagar. Så dagen efter körde jag ned till hans hem och det tog mig några timmar att komma dit och eftersom jag åkte fast för fortkörning på vägen dit så fick jag ta det lugnare på vägen hem. Den killen som ägde kameran var vänligt och vi kom överens om ett pris och jag lovade att komma tillbaka med kameran om några dagar. Polisen som stoppade mig för fortkörning skrämde mig med att säga att jag inte fick lämna landet innan jag hade betalat böterna så jag var rädd att jag skulle få problem vid hemresan för att myndigheterna verkade ha rätt bra koll på folk. Men jag chansade och struntade i att betala böterna och det fungerade. Men sedan så blev jag rädd vid nästa inresa till Amerika för att myndigheterna hade ögonen på mig för att jag inte hade betalat böterna innan jag smet ut ur landet förra gången men det löste sig utan problem den gången också.
När jag nu kom tillbaka med kameran till Charlottesville var det bara att fortsätta. Vi hade en inspelning kvar dels med tennisspelarna och dagen efter fick vi komma in på en föreläsning och filma vårt par sittandes bland alla andra skolelever. Professorn som undervisade den klassen ställde vänligen upp på våra önskemål och yttrade några rubriker som hade med filmens handling att göra. Den inspelningen kolliderade lite med den avskedsfest som vi skulle få vara med om hemma hos Seth i hans fina hus och det uppstod lite knorr i teamet men planerna hade kommit lite i otakt i och med malören med kameran. Men lite senare än tänkt hamnade vi hemma hos Seth och tillbringade en riktigt trevlig kväll med honom. Han blev en god vän till mig under inspelningens gång och vi har hållit kontakt framöver. Han hade skrivit ett intressant manuskript om elektricitetens historia som jag lämnade över till Thore Sandell vid ett senare tillfälle och det var nära att det hade blivit av att göra film av det men vi nådde inte hela vägen fram som det heter.
Dagen efter tog hela gänget farväl av varandra och vi lovade alla att hålla kontakt innan vi skildes åt. Jim och Julie skulle tillbaka till sina studier och försöka komma ikapp sina kamrater. Jag lämnade över kameran till en kille som hade hjälpt oss en del vid filmningarna och han åtog sig för en liten penning att köra tillbaka den till ägaren i Carolina. Sedan gick jag till banken dit vår kamrer Stefan på Stockholmskontoret hade överfört en del pengar efter mina anvisningar så att jag kunde betala hotellet och skådespelarna samt Seth som hade hjälpt oss en hel månad. Äntligen var det bara att sätta sig i hyrbilen och åka till Washington och titta in hos National Geographic för att möta Sidney och rapportera lite om inspelningen. Jag överlämnade diverse kontrakt som jag hade fått underskrivna av de medverkande i filmen och sedan drog vi vidare till New York för att där ta flyget hem till Stockholm dit vi anlände lördagen den 29 september.
Jag hade varit borta hemifrån exakt en månad och det är alltid lika roligt att komma hem och möta familjen.
Måndagen gick åt att lämna tillbaka utrustning som vi hade hyrt och lämna in filmen till laboratoriet för framkallning och kopiering. Det skulle bli kul att se vad vi hade åstadkommit. På tisdagen mötte jag min gamle kompis Pelle Kjellberg för vi skulle ta lite bilder för Sverigefilmen som var igång och vi höll till på Arlanda och vid Hotel Sheraton samt vid Operan. Det var alltid lika trevligt att jobba med Pelle.
I slutet på november och in på december fram till jul så var jag med på en ny film som vi skulle göra åt Elektrolux. Det blev resor till Nyköping, Västervik och Mariestad där Electrolux hade sina fabriker för dammsugare och spisar och kylskåp och sen vart det den årliga julfesten den 16 december på Stallmästargården och det var säkerligen lika roligt som vanligt. Året var i stort sett över. Det har varit ett bra år när det gäller mitt yrke med många fina resor och inte skulle det bli sämre nästa år för ……att redan den nionde januari så flög vi till Paris för att där övernatta innan vi skulle vidare till Tokyo. Vi kom till Paris på eftermiddagen och vi var tre killar varav en fransman. Det var Henry som skulle visa oss sin favoritrestaurang den kvällen där han hade suttit så många gånger under sina studieår i Paris. Henry och jag gillade varandra och den tredje killen var Lars Thelestam som skulle regissera denna film som vi höll på med. Filmen var beställt av Electrolux och skulle slå ett slag för deras dammsugarförsäljning som var mycket unik. Dammsugarna såldes vid hembesök av speciellt skolade försäljare som fanns i alla länder där E-lux höll till. Varje år hölls det en tävling inom E-lux som gick ut på att det land som sålde mest dammsugare fick ett stort pris i form av 25 000 US dollar. Detta gjorde att alla säljare ansträngde sig till maxgränsen och vår film skulle dels visa hur det gick till i fyra länder när man sålde maskinerna och dels skulle vi vara med i Lima Peru när det vinnande gänget skulle få ta emot det årliga priset. Vi skulle dels till Tokyo och Peru och på hemvägen runt jorden till Frankrike för att skildra dammsugarsäljarnas vardag. Sverige hade vi redan klarat av under decembermånaden. Denna kväll i Paris skulle vi ut på restaurang och äta gott innan vi morgonen efter gick på planet som förde oss till Tokyo i Japan. Henry och Lasse skulle äta seafood det vill säga en stor platta med olika fiskar, krabba, ostron och så vidare. Jag tänkte att jag vill inte riskera att bli dåligt i magen av att äta den typ av mat utan ville ta något enkelt och jag tog in Eisbein med Sauerkraut. Vi tillbringade en trevlig kväll och gladde oss åt morgondagens resa. Redan när vi kom hem till hotellrummet blev jag dålig och fick tillbringa större delen av natten på toaletten för att tömma mig både här och där och på vägen till flyget mådde jag inget bra alls. Resan till Tokya skulle ta lååååång tid och under hela resan kunde jag inte få i mig någonting. I Moskva blev det mellanlandning och vi fick lämna planet och vänta någon timme i transit. Det var så mörkt i den hallen så det kändes mycket annorlunda än man var van vid från andra flygplatser. Jag mådde fortfarande dåligt men kände att jag behövde en kopp te för att inte torka ut men hade inga småpengar på mig varken ryska eller i en annan valuta men det var en barkille som förbarmade sig när han såg hur jag såg ut och han bjöd på en gratiskopp innan jag åter begav mig till planet för vidarefärd. Jag fick inte i mig någonting på trettiosex timmar. Först framåt kvällen den andra dagen när vi gick ut för att äta på en restaurang i Tokyo kom de in med köttet till vårt bord och vi fick själv lägga det på en het platta. Först då kunde jag få i mig lite mat igen. Henry och Lasse tyckte visserligen synd om mig men samtidigt skrattade de åt mig som inte ville äta seafoodsplattan med dem i Paris. Så kan det gå!! Det kunde likaväl ha gått tvärtom. ”Nobody knows the trouble I have seen”!!!!
När vi kom till Tokyo kostade Taxin som vi klämde in oss i från flygplatsen till vårt hotel i city 2000 svk. När vi anlände till hotellet sprang jag snabbt in och gick fram till receptionen och frågade om det var normalt att ta så mycket betalt men de bara bekräftade att det var helt rätt pris. Ett minne från det hotellet vi bodde i och som var enormt stort var att hotellets trädgård var helt underbar med många små dammar och guldfiskar och små broar över dammarna och det var en söndag och flera bröllop firades på hotellet och alla använde de sig av trädgården som en kuliss för bröllopsbilderna. Det råkade vara fint väder och Henry och jag tog en del foton av människorna. Vi anlända en lördag vilade ut på söndag och började med att möta vår E-lux kontakt på måndag morgon. Han hämtade oss på hotellet med en liten buss och det kändes bekvämt att bli hämtad och lämnad av honom varje dag under de närmaste dagarna. Han var en mycket trevlig och beläst person. Vi kom mycket bra överens och la upp en liten inspelningsplan som vi försökte hålla oss till. Meningen var att vi dels skulle vara med på ett av deras morgonmöten där alla säljare möttes på kontoret och skulle peppas innan de gav sig ut till sina respektive distrikt för att sälja sina medhavda dammsugare. Vid dessa morgonsamlingarna stod de i givakt framför en väggtavla där man hade satt upp gårdagens vinnare med respektive siffror över sålda apparater. Vinnaren berömdes och de andra som inte hade nått till toppen fick sig en extra peptalk så att de kände pressen på sig att komma hem med ett hyfsat resultat. Det hela avslutades med lite hejaramsor innan de försvann blixtsnabbt ut i Tokyovimlet. Vi fick vara med på ett sådant möte som kändes lite främmande för oss men samtidigt spännande. Vi filmade rätt så dokumentärt och då vi inte kände till i förväg hur det hela skulle avlöpa så var vi tvungna att vara på hugget men Henry och jag var samspelta så vi hängde på och fick de bilder vi ville ha. Som vanligt kändes det onödigt att ha med sig en regissör så Lasse kändes som femte hjulet på vagnen. Sedan hängde vi med de olika säljarna under ett antal dagar. Vitsen var att vi skulle i varje land få vara med säljarna när de besökte hemmen hos olika samhällsklasser.Vi började med att följa en kille som hade det ”fina” distriktet som sin arbetsplats. Vi fick vara med honom när han ringde på i ett superflott hus och bad nästan på sina knä för att kunna visa upp sin E-lux dammsugare i en demonstration för frun i huset. Även filmteamet fick vara med för det hade E-lux kommit överens om i förväg med denna familj. Vi filmade killen som visade upp sin maskin genom att börja suga i vardagsrummet. Han körde med det vanliga tricket genom att sätta en vit pappersnäsduk inne i röret så att allt damm satt kvar på den vita näsduken som nu inte var så vit längre utan gav hustrun i huset en stark överraskning och en känsla av att det fanns ovanligt mycket damm i hennes hus. Nu förstod hon ju att hon var tvungen att skaffa sig en sådan maskin med tanke på hur mycket skit det fanns i hennes hus fullt synligt på den vita pappersnäsduken. Vi hade sett hur man använde sig av det tricket några gånger innan och visste precis hur folk skulle reagera så vi kunde visa hennes ansikte när hon nästan shockades. Hon ropade efter en anställd flicka och visade henne hur det såg ut med städningen i detta hus. Flickan skämdes och gick baklänges ut ur rummet för att aldrig återkomma. Det är klart att frun i huset omedelbart slog till och köpte en dammsugare. Huset var ungefär så som vi hade sett på film hur det kunde se ut i flotta hus i Japan. Vi kollade in vad som fanns under de låga borden där japanerna värmde sina fötter vid några varma manicker. Men det vi mest överraskades av var trädgården eller rättare sagt storleken på trädgårdstomten. Den var minimal och det berodde på att det var ont om plats i Tokyo. Det var visserligen lite spartanskt med mycket små kiselstenar som var krattade i olika mönster men man kände sig instängd i denna trädgård med höga staket kring tomten. Men visst var det en upplevelse att få en inblick i detta överklasshem.
Vi var hemma i ytterligare två hem och det var lika intressant att se hur vanligt folk hade det. En kväll när vi anlände till hotellets garage där vår kontakt släppte av oss efter dagens arbete så rasslade det till i hela garaget och vi undrade vad som var på gång. Vi fick en förklaring och den kändes helt otrolig. När vi såg oss omkring i detta jättestora hotellgarage såg vi många av chaufförerna till dessa svarta limousiner sätta snökedjor på sina bilar. Vi undrade för att det var ju ingen snö ute på Tokyos gator. Då fick vi höra att det skulle kunna komma några centimeter under natten och det var anledningen till detta skådespel. Vi blev verkligen nyfikna på om det skulle bli snö överhuvudtaget och fick svaret nästa morgon när vi åter åkte ut för att vara med en säljare. Ja det hade snöat säkerligen nån centimeter för att det var vitt åtminstone några timmar innan den försvann igen. På kvällen som skulle bli vår sista innan vi skulle flyga vidare till Peru via Los Angeles fick vi vara med om veckans personalfest för denna E-lux enhet i Tokyo. Klockan sju efter arbetsdagens slut samlades samtliga anställda, ca 25 stycken, på en restaurang för att äta en måltid tillsammans. Vi filmade under middagen och det var mycket skålandet mellan alla anställda och cheferna och hög stämning i lokalen. Vi i filmteamet fick vår mat lite senare och var mitt i maten när plötsligen alla unisont reste sig och nästan sprang mot utgången för att festen var över. Även vi sprang efter för att eventuellt kunna se vad som nu skulle hända. Men ute på gatan hade nästan alla redan spritt sig åt olika håll. Men där vid hörnan stod det en kvinna som tydligen väntade på oss lite försynt och Henry gick fram till henne för att fråga henne om en date. Då så kom hennes chef förbi och hon drog sig snabbt undan och gav tecken på att det inte var värt att följa henne. Henry var lite besviken men så är det ”Andra länder – andra seder”!!! Dagen efter körde oss vår kontakt till en del ställen där vi fick se bland annat en kyrka och en gammal fin bokhandel. Jag hade berättat om en bok som jag höll på med just då som handlade om hur japanerna tog sig på femtitalet in på Amerikas bilmarknad och hur det hade gått till och hittade den boken och köpte den till vår kompis. Han blev väldigt glad och sen körde han oss till flygplatsen och tog farväl.
Det blev en lång flygning till Lima i Peru. Vi mellanlandade i Los Angeles men uppfattade enbart att det var fint väder där innan vi sedan flög söderut och sent på kvällen landade i Lima. Det var på den tiden där Peru hade sina problem med Sendero Luminoso som hade stämplats som terrorister. Vi märkte det redan vid taxiresan från flygplatsen in till stan där vi bodde på ett stort hotell. Det fanns några vägspärrar där vi blev kontrollerade. Morgonen därpå kom det en företrädare för E-lux och även han hade en liten folkabuss med sig som vi sedan förfogade över under de närmaste dagarna. Vi lärde känna säljargänget på deras kontor och fick vara med när de enskilda försäljarna kördes ut till sina distrikt på morgonen och hämtades hem igen på kvällen efter att de hade varit igång under hela dagen med att knacka dörr hos folk som var hemma för att sälja sina dammsugare. De lyckades till och med sälja där ganska fattigt folk bodde med jordgolv vilket kan likställas med att sälja sand i Sahara. Vi var sedan med på prisutdelningen där hela E-lux säljgäng hade sin stora dag och vid ett litet torg hölls en ceremoni där checken på 25 000 US dollar överlämnades till deras företrädare. Det var hög stämning bland alla dessa oerhört trevliga personer som vi hade lärt känna. Vi hade fått vara med dem under deras idoga arbete ute på fältet. Sista dagen vi var kvar i Peru åkte vi med ett gäng och begav oss en bit söderut från stan till en fin strand och badade i den pacifiska oceanen. Det påminde mig om hur jag varit nära att drunkna i den utåtgående strömmen när jag var i Mazatlan i Mexiko 1969 men här var det ingen fara med att ta sig ett dopp och vi hade en fin stund tillsammans med killarna och även med en del tjejer som hade följt med. Kvällen innan hade jag suttit på hotellet på kvällen och pratat med en tjej som satt i receptionen och efter ett tag berättade hon att hon bodde nära hotellet och det ena gav det andra och jag frågade om jag inte kunde få se hur hon hade det hemma och det var okej så jag följde med henne till hennes lägenhet som hon delade med två andra flickor. Vi drack lite vin och konverserade och när jag skulle ge mig av tittade hon på klockan och sa att nu var det utegångsförbud eftersom klockan hade blivit tio och det innebar att jag riskerade livet om jag ville ta mig tillbaka till hotellet. Så jag hade inget annat att välja än att tillbringa natten hos henne. Men vi ställde klockan till sex på morgonen och bestämde att då fick hon följa med mig tillbaka till hotellet och så åt vi en ordentligt fin hotellfrukost tillsammans. Det var en annorlunda liten utflykt jag fick vara med om tack vare Sendero Luminoso.
Vi åkte ifrån våra nyvunna vänner bland säljarna och vid flygplatsen köpte jag som vanligt lite litteratur om landet och dess långa historia som handlade mycket om inkariket och spanjorerna och sen var det åter dags att sjunka ned i flygplanens trygga säten och lämna hela denna nya värld som jag hade upplevt under ett antal dagar åt sitt öde. Jag fantiserade om hur det gick till när spanjorerna hade erövrat halva Sydamerika och hur de hade lurat och jävlats med urinvånarna och som alltid i historien så var det den starkare som hade vunnit. Här satt jag som vanligt med en Gin och tonic som var min favoritdryck under flygningarna och läste om den tiden. Fortfarande har de här människorna inte kommit ifatt det ekonomiska försprunget som ”västvärlden” har sedan dessa tider. Nu var vi på väg till Paris och det skulle bli det sista av de länder vi skulle skildra ur säljarnas synvinkel. Minns att vi från Paris begav oss direkt till Rouen och att vi hamnade i ett hotell som var inhyst i en gammal byggnad så att man nästan kunde ta på den ¨gamla tiden” medan jag glodde i taket när jag låg i sängen. Vi hade fått en bra kontaktperson som hjälpte oss med det mesta och efter två dygn så flög vi hem till Stockholm. Vi hade flygit jorden runt och nu kändes det bra att åter vara hemma. Vi anlände den 24 januari och efter ca två veckor åkte jag med lilla Maria som nu var fyra år gammal en hel vecka till Österrike. Vi fick ett billigt flyg till Innsbruck och det var kul att kunna visa henne hur det såg ut hemma hos min mor ¨Frau Wegleiter¨. Jag hade tagit kompensationsledigt från jobbet och det kändes bra att ha en vecka för oss själva tillsammans med min mor. Vi mötte även min syster som ju var gudmor till Maria och hon köpte en del presenter och gav oss lite kläder som hon hade var kvar från sina egna barn när de var små. Tiden går fort och vi bodde hemma hos min mamma och dit kom både Hertas barn och även min bror Hansi och hans fru Annelise samt deras dotter Claudia för att dricka kafé och nån gång gick vi hem till dem och sen var veckan över och Herta körde oss åter till Flygpltatsen i Kranebitten och sen var det lilla äventyret över för den här gången..
Den 18 februari flög vi till Nice i Frankrike och hyrde en bil för att bege oss till Draguinon där Vin och Spritcentralen hade en kursgård som låg vid en vingård som de hade inköpt för att vara lite närmare sin marknad och för att kunna lära sina anställda inom alla systembolag i Sverige hur vin tillverkningen fungerade. Det var ett underbart uppdrag vi hade och Tor Erik Flykt hade fått förtroendet att göra en film om ”Vinåret” och skildra vad som händer under ett helt år inom vinproduktionen. Vi skulle under fyra dagar bekanta oss med vingården ”Rabiega” som Vin och Sprit ägde. Gården hade ägts av en känd fransyska som varit en TV personlighet och det var hennes namn som hade getts till vingården. Här fanns en svensk som hette Torstensson som hade fått uppgiften att leda verksamheten där. Honom mötte vi och han gav oss en hel del tips om hur vi skulle kunna gå tillväga för att få med de olika moment under ett år som kunde ge en bra bild över hur arbetet gick till. Med på resan följde en kvinna från Vin och Sprit som var ansvarig för deras information och det var hon som var beställaren till filmen. Hon var lite svår att komma in på livet för hon ville hålla lite avstånd till oss men i det stora hela funkade samarbetet med henne. Hon hade alla kontakter till de olika platserna dit vi skulle och det kändes tryggt att ha med henne. Förutom henne så var vår fotograf Henry med som ju var fransman och han skulle filma denna historia. Vi hade tagit med kameran och jag hade med ljudinspelningsmaskinen som vid det här laget hade krymt från en relativ stor ¨Nagra” bandspelare till en liten Sony kassetbandspelare. Vi passade på att ta några sekvenser när man rensade och klippte av grenar från vinstockarna och eldade upp dem på marken ute på fälten. Det var inte särskilt varmt när Carlos den portugisiska farbrorn som var anställd för att se efter godset på vintern var ute på fälten med sin sax och ansade grenarna. Han berättade för oss hur det gick till och vad man skulle ta hänsyn till om man ville ha ett bra vin. Sedan såg vi oss omkring på gården och blev inhysta i en pensionatsliknande byggnad i egna rum med balkong. En stor swimmingpool fanns på plats men den skulle vi först ha nytta av när vi kom tillbaka hit senare på året. Nästa dag åket vi till ett annat vingods och mötte ägarna där och tittade på deras källare och sedan bjöds vi på en lunch som jag aldrig kommer att glömma på en herrgård förvandlat till restaurang mitt ute bland vinfälten. När vi trädde in i huset brann det en eld i en öppen spis och framför den stod det två soffor och en del fåtöljer och krögaren kom och välkomnade vårt sällskap som bestod av fem personer. Genast bjöds vi på några kanapéer- ett slags små läckerbitar som skulle locka fram aptiten och en liten drink innan vi efter en kvart leddes in i matsalen där det var fullt med folk som satt och njöt av sin lunch. Gästerna bestod mest av lite finare vinfolk som så här mitt i vintern hade råd att på sin ¨lediga tid¨ gå på krogen det vill säga det var lågsäsong för dem och den utnyttjade de genom att ta sig runt bland sina kolleger i branschen och äta lunch med varandra. Vi hade beställt bord i förväg och vi blev ompysslade av personalen och efter matbeställningen beställde vår värd vin till oss. När vi sedan satt och skålade med varandra vinkade han till sig en av gästerna från ett annat bord i närheten och talade om för honom att vi hade valt ett av hans viner och att vi var här för att filma ”vinåret”. Den mannen blev glad och kände sig hedrad att vi hade valt just hans vin och bad oss sen att följa med honom till sitt gods som låg i närheten. Vi avböjde på grund av tidsbrist men lovade att besöka honom en annan gång. Vin och Sprit är bland de största kunderna i ”Vinfrankrike” för att när de satsar på en viss sort så köper de inte bara flaskvis utan till och med hela tågvagnar med vin för att de försörjer ju hela den svenska marknaden på grund av monopolet de innehar. Dagen efter tog vi oss ned till medelhavskusten. Dit är det inte långt men på sommaren så lär det vara enorma köar som tar timmar att avverka innan man kommer till sådana populära orter som St. Tropez och St. Maxime. Där åt vi gott och promenerade omkring och jag återupplevde tiden från 1961 då jag var här på min ”liftarresa” . Vi hade fått en långlift med amerikanen Bob som hade fört oss hit till hamnen i St. Tropez en fredagseftermiddag. Nu var det inte lika varmt utan vi små huttrade när vi tittade på hur några farbröder spelade boule i den lilla stadsparken under några träd. Vi hamnade på en liten pizzeria och där var det en liten kille som gjorde sina hemläxor medan hans mamma som serverade oss hade koll på honom. Vi hade fått bra kontakter de här dagarna och Tor Erik hade fått kött på benen för att nu efter hemkomsten kunna skriva ett manuskript som vi kunde visa upp för ¨kunden Margareta” som hade varit med på denna resa. Dagen efter tog vi oss med flyg åter hem till Stockholm efter denna fina lilla tripp till vinlandet Fankrike.
Under mars månad höll jag på med diverse inspelningar för Scania bussar och sedan blev det en liten inspelning till ytterligare en E-luxfilm som gick ut på att göra filmporträtt över fyra duktiga dammsugarförsäljare i Sverige. Vi började med en kille i Borlänge och fortsatte sen med en försäljare i Ludvika. Den killen var i fyrtioårsåldern och han hade beskrivits i Dagens Nyheter på en förstasida som ¨världsmästaren¨ bland försäljarna av dammsugare. Den mannen var unik. Vi mötte honom i hans hem och fick träffa hans tjusiga blondin till fru som gjorde ett filmstjärneliknande intryck. Hon skulle följa med på en liten lunch som vi intog på en av Ludvikas två Chinarestauranger. Då pratade vi lite om inspelningen med honom som skulle ske dagen efter. Vi hade hans tillstånd att följa honom under en arbetsdag. Han berättade för oss hur noggrant han förberedde sina arbetsdagar med att välja vilka kunder som han skulle besöka för att avyttra sina eminenta Electrolux dammsugare. Han var alltid prydligt klädd i kostym och vit skjorta samt slips för att göra ett klanderfritt intryck på sina kunder. Dessutom körde han alltid den senaste bilmodellen från Volvo och hans hår var så perfekt kammat att man trodde att han var på väg in i en kyrka för att gifta sig. Han var själv från Dalarna och pratade en varmt klingande dalmasdialekt. Hans årsinkomst låg så ofantligt högt på grund av hans provisioner och den volym av sålda apparater som han kom upp till. Vi mötte honom dagen efter på morgonen vid sextiden i hans hem. Han var redan på hugget och redo att genast ge sig ut till sin första kund och vi hängde med honom hela vägen och fick uppleva processen från att han knackade på hos en bonde och blev insläppt ända tills han gjorde ”avslutet¨ – som är det sista han gör vid en affär. Det är när kunden till sist har övertalats att köpa dammsugaren och är villig att skriva på och gör det. Först då är processen avslutad. Allt innan dess är bara förspelet och ofta förgäves om inte säljaren kan sätta in den avgörande stöten i exakt rätt ögonblick under denna långa process. Det påminner om tjurfäktningens ädla och råa konst. Den här mannen hade allt under total kontroll med sin skicklighet och sin charm trollband han kunden och lirkade honom hela vägen till ett ”avslut”. Det var konst på hög nivå som vi fick följa och det var det som filmen var till för att förmedla denna kunskap vidare till alla blivande försäljare. Den här Ludvikamannen var välkänd inom Electroluxvärlden och vi fick höra flera historier om honom. En kollega till honom som även han var duktig på att sälja berättade att varje år så belönar firman sina mest framgångsrika säljare med diverse lyxresor. Till exempel så åkte de ett år till Las Vegas. Där är det lyx under en hel vecka från och med de landar tills de åker hem igen. Och vid dessa tillfällen sköter sig den här Ludvikasäljaren exemplariskt. Han nämnde att -till och med när han tar sig ett dopp i en swimmingpool och sedan dyker up med sitt huvud ur vattnet så ligger varje hårstrå på exakt rätt sida om mittbenan. Han var en riktig svärmorsdröm.
Ett annat år var det åter dags att slåss om världsmästartiteln och det var under de sista skälvande dagarna innan racet avgjordes. Då fick Ludvikamannen besked via en av sina kontakter att det var en annan säljare på Mallorca som låg tre dammsugare framför honom. Då klev Ludvikamannen upp klockan fyra på natten efter att han hade ringt sina stamkunder och bett dem om att få komma till dem och försöka övertyga dem om att de behövde årets modell. Han var sedan hemma hos dem tidigt på morgonen innan bönderna gav sig ut på sina fält och han lyckades att gå om mannen från Mallorca och åter knipa världsmästartiteln. Han var helt enkelt oemotståndlig. Vi visade honom vår fulla respekt innan vi tog avsked, glada över att ha fått umgås med en sann världsmästare. Snacka om viljestyrka.
Därefter fick vi göra ytterligare en liten ¨reklamfilm” för Elektrolux. Det var mycket uppdrag därifrån på den tiden. Det gällde att visa upp en ny modell och visa alla finesser hos denna modell som enbart skulle säljas på hemmarknaden. Vi klurade ett tag på en bra idé och efter en stund kom jag på att vi behövde en riktig trollkarl som kunde göra denna dammsugare full rättvisa. Sagt och gjort. Jag kom ihåg att jag hade mött en trollkarl som gjort stort intryck på mig för att jag hade träffat honom i en ovanlig miljö när vi 1975 gjorde en film för LM Ericsson. Vid det tillfället fick jag ett helt häfte med inträdesbiljetter till dåtidens mest exclusiva porrklubb som låg på Döbelnsgatan. Biljetterna var i första hand tänkta att ges i present till vissa utvalda VIP-gäster men hade hamnat i mina fickor av någon anledning. Jag hade ofta åkt förbi den där natt/porrklubben och undrat över hur det såg ut därinne. Lokalen låg inte mer än några hundra meter från Sandell Films lokaler och en kväll tog jag mig dit och kollade in programmet som var rätt så avancerat. Mellan akterna dök det upp en trollkarl som hette Johnny Lonn och han var charmig och duktig på att trolla och jag tänkte att det måste vara lite speciellt för honom att jobba i denna miljö omgiven av alla dessa porraktriser. Han blev senare välkänt och honom hade jag nu i åtanke för att få liv i denna ”reklamfilm” för den nya E-lux dammsugarmodellen ”Royal”. Dessutom kom jag på att Grand Hotel Royal i Stockholm hade en häftig lokal som hette Spegelsalen. Där fanns en liten scen i ena kortändan. Dessutom kom jag på att jag kände en flicka som såg rätt tjusig ut och hade ett utseende som en vamp. Hon var blond, kurvig och attraktiv och hon skulle kunna tänka sig att sitta vid ett bord i denna spegelsal och titta på en demonstration av dammsugaren som denne trollkarl skulle ha enbart för henne i denna lyxiga miljö. Den ena idén gav den andra och sedan så blev det så att vi fick fria händer att utan manus gå in i Grand Hotels spegelsal och med flickan och trollkarlen försöka få fram en underhållande och undervisande liten film om hur man hanterade denna dammsugare som skulle bli framtidens heta modell för E-lux hemmarknad. Lars G. Thelestam skulle få uppdraget att regissera, Pelle Kjällberg skulle fotografera och jag ledde inspelningen samt tog upp ljudet. Trollkarlen Johnny tyckte det skulle bli kul och han bads att komma upp med en massa idéer som vi kunde använda i samband med inspelningen. Han var mycket kreativ och bland annat kom han på att till och med suga av klänningen från vår aktris för att visa att han kunde använda sig av utblåsningseffekten på maskinen för att till och med få klänningen ut ur dammsugaren igen. I samma ögonblick hamnade klänningen som i ett trolleritrick på henne igen. Vi såg en del av flickans nakna överkropp en kort stund och tricket blev en succé. Vi började rigga upp all utrustning och ljussatte den stora spegelsalen och sedan började vi med inspelningen. Klockan var nio på morgonen den 21första april och när vi lämnade inspelningsplatsen efter 29 timmars arbete i sträck så var klockan 14.30 dagen efter. Vi var tvugna att lämna lokalen för att det hade skett en dubbelbokning och kunde sedan fortsätta först kvällen efter vid femtiden. Sedan höll vi på i ytterligare 23 timmar tills vi var klara. Det var en trevlig inspelning och filmfotografen Pelle åstadkom ett mycket bra foto för denna lilla fem-minutersfilm. Alla blev nöjda och glada inte minst kunden som tyckte att det var lite vågat att visa klädtricket men gick sedan ändå med på att godkänna filmen. Det är ett exempel på att reklam kan göras mycket underhållande och att man dessutom kan lära sig en del på kuppen. Jag minns denna lilla pärla för att det var mina kreativa idéer som låg bakom denna produkt. Johnny bidrog med alla sina kunskaper och trick för att få det hela att fungera bra och flickan var som skapt för denna roll. Hon hette Alexandra Reutersvärd och henne skulle vi använda i en kommande film som hette ”Den mänskliga faktorn” och handlade om att denna faktor spelar en stor roll i samband med de flesta olyckor i trafiken.
Den femte maj bar det av till Tyskland till en liten stad där man gjorde bra vin. Vi var åter på gång att spela in ett avsnitt till vinfilmen och nu var det en känd vinproducent i Rhenlandet som vi besökte och här fanns det även ett institut med en professor som kunde allt om vin och hemma hos honom hamnade vi en eftermiddag när han berättade historia efter historia inte enbart om vin utan om tiderna då kriget pågick mellan Frankrike och Tyskland. Han bjöd på diverse olika sorters vitt vin och utsikten från hans vardagsrums fönster över vinbergen kommer jag aldrig att glömma. Vi lärde oss mycket under denna resa och vi bodde på små trevliga hotell och åt mycket gott. Vi tog bilder på druvorna som precis visat sig på vinstocken. Vi var en vecka i Tyskland och sen åkte vi hem och tog lite bilder i den lilla studion i källaren på Sandell Film på Drottningggatan. Den sista maj flög vi åter till Nice och sen höll vi på en hel vecka i södra Frankrike med att kuska runt från vingård till vingård och vi var nere i vinkällare och inne i fabriker där man pressar druvorna och gör vinet och vi besökte även den producent som sålde sina viner i så stora mängder till Sverige så att vinet transporterades i järnvägsvagnar till Stockholm för att först där hamna i flaskor. Vi tillbringade många kvällar med att äta god fransk mat och hade det trevlig tillsammans i teamet. Det var återigen Tor Erik, Henry som skötte kameran och Margaretha från Vin och Sprit som utgjorde teamet tillsammans med mig. Vi bodde på vingården Rabiega och tog oss därifrån till de olika platserna och flög sedan hem igen den 6 juni. Åter hemma tog jag en lång semester. Ända fram till den nionde juli skulle jag vara ledig. Det blev återigen Fridal där jag tillbringade semestern med familjen och min älskade Annika som alltid sköter hemmet och barnen bredvid sitt arbete som lärare. Det blev lite båtutflykter för oss med Chaos och en hel del jobb i trädgården kan jag tänka mig. Leon var nu sexton år gammal och Maria var fyra år. Livet lekte och vi hade det bra tillsammans.
Efter semestern blev det lite små inspelningar under juli och under nästan hela augusti spelade vi in ”Den mänskliga faktorn” Det var en relativt kort film som beställdes av Försäkringsbranchens Trafiksäkerhetskommitté som en present till Trafiksäkerhetsverket. Det har funnits en föregångare till denna film som vi skulle mäta hos med. Den filmen gjordes på femtiotalet av Gösta Werner efter ett manus av Stig Dagerman och hette ”Att döda ett barn”. Det tog lång tid att komma fram till någon story som vi kunde spela in och åtskilliga idéer förkastades innan konstnären Hans Viksten blandades in i spånandet och han lyckades med att komma på några metaforer som kompletteras, fördjupas och förklaras – och får en ytterligare dimension – av speakarlösa bildsekvenser som vädjar till åskådarens egen fantasi och känslor. Den kände aktören Max von Sydow med sin säregna röst läste upp Vikstens text och det fungerade rätt bra men alla som har sett Gösta Werners film inser att det inte går att ens jämföra dessa två filmer utan var och en är ett barn av sin tid. Syftet med vår film var att genom nya infallsvinklar väcka eftertanke när det gäller eget beteende i trafiken och engagemang i fråga om behovet av åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Målgruppen till den filmen var personer som redan var engagerade i trafiksäkerhetsfrågor men också allmän publik med någon dragning åt ungdomar. Lars G Thelestam regisserade, Pelle Kjällberg filmade en del och även Henry Alexander var inblandat i en del av denna intressanta film. Vi startade med att rekonstruera en del av historien och började med människans ursprung i Afrika och för att bildsätta detta lät vi en svart kille från Afrika gå barfota genom högt gräs i Lilljanskogen. Sedan tillverkade en bror till en projektledare på Sandell Film ett hjul av trä och det förde oss fram i historien till hjulets uppfinning. Vidare filmade vi en del vilda djur och då åkte vi ner till Kolmårdens djurpark och filmade allt vi kunde inclusive en tiger som jag höll på att slå ihjäl. Tigern sov nämligen på andra sidan av vattengraven och jag beordrades som inspelningsledare att få lite liv i den. Så jag såg mig omkring och hittade ett vedträ och slängde det mot tigern men meningen var ju inte att träffa honom utan att enbart få honom att reagera så vi fick lite rörelse i honom. Men olyckligtvis träffade jag honom i skallen och han ryckte till och sedan la han sig platt på marken som om han vore död och vi började tro att han hade avlidit genom att han hade fått sig en rejäl smäll mot pannbenet. Vi trodde på allvar att jag kunde ha lyckats döda honom och beslöt att omedelbart ta oss därifrån och åka hem igen. Dagen efter läste vi Nyköpingstidningen för att se om det hade rapporterats om en avliden tiger på Kolmården. På vägen hem fick vi motorhaveri innan vi kom till Stockholm och fick ta hjälp av bilbärgningen. På denna resa hade vi med två flickor som ville se Kolmårdens djurpark och en av dem var Lena Andersson som ju hade flyttat från Perstorp till Stockholm efter att vi hade mött henne i samband med Perstorpsinspelningen. Hon hade ju haft en liten affär ihop med fotografen Pelle och vi var väldigt goda vänner så hon och en väninna till henne hade fått följa med i vår inspelningsbuss. När vi fick motorstopp så stannade vi en tysk bil och bad dem att ta med Lena och kompisen i sin Husvagn och så tog de sig tillbaka till stan. Det var en roligt dag vi hade och den slutade med att vi senare på kvällen återsågs på en krog i Stockholm för att fira att vi hade kommit hem allihopa.
Vidare minns jag att vi hade hyrt en dag en fyrhjuling så att vi kunde ta filmbilder från den när vi åkte genom stans tunnlar och Pelle satte på baksätet medan jag körde detta fordon. Vi filmade även en årlig sammankomst av olika raggarbilar när de körde upp och ned på Sveavägen för att få lite specialbilder till den mänskliga faktor-filmen.
Den 10 september flög Lars G Thelestam, Henry och Alexandra Reutersvärd till Basel i Schweiz. Där fick vi låna en vit Saab Turbo Cabriolet för att kunna använda den vid filmningen av en speciell scen som vi kallade Helikopterscenen på en av de schweiziska alpvägarna. Vi tog oss till Interlaken där jag köpte mig en riktigt fin schweizisk Armékniv med mitt namn ingraverat. Dagen efter började vi rekognoscera den alpväg och de kurvorna där vi skulle filma den scen som var tänkt att avsluta filmen. Vi hittade ett lämpligt ställe och sedan kontaktade vi en helikopterfirma för att be dem att möta oss i närheten en viss tid. Vi gick igenom vår plan med piloten och sedan flög Henry i helikoptern och filmade medan Alexandra körde Saaben på den kurviga bergsvägen. Slutet på det vi ser av hennes färd låter publiken förbli i ovisshet om hon klarar sig eller om hon kör av vägen. Allt gick som smort och efter denna eftermiddagsfilmning körde vi Lasse G. till flygplatsen i Zürich för att han skulle ta sig till Helsingfors till sin fars begravning. På vägen till Zürich hade vi bråttom och jag gav järnet och på vägen nedför efter ett passkrön så släppte bromsarna för att de hade överhettats och ett ögonblick så blev jag utan bromsar och jag fick nästan panik men i sista ögonblicket började de att fungera igen och vi klarade oss men sen fick jag slå av på tempot ett tag. Det var ett kuslig ögonblick när jag kände att nu går det rakt ut i luften precis som i den scenen som vi hade spelat in någon timme tidigare. Efter att vi hade lämnat av Lasse G. tog vi oss med Alexandra i baksätet till Basel. Minns att det var en magisk färd med öppen bil i solnedgången på väg mot Basel. Hennes hår fladdrade i färdvinden och musiken i bilstereon gick på full volym. Vi var lyckliga alla tre. Övernattade i Basel och sen så var det söndag och då hälsade vi på kompisar till Henry i Elsass och åt en underbar måltid tillsammans med dem. Dagen efter hade vi en tid bokad på ett museum i Basel där vi skulle filma av en originaltavla av Rousseau med ett exotisk motiv som vi skulle ha som första scen i vår film. På kvällen reste vi hem till Stockholm. Helgen därpå var det dags att ta vår segelbåt från Mörkö till Lidingö för att vi hade inte tillgång till båtupptagning på vår båtplats ”Klubben” som ligger vid kanalen mellan Mörkö och Eriksö.
Tio dagar senare var det åter dags att ta sig till Frankrike för nu var det skördetid för vinet. Den 28 september landade vi i Nice och tog oss till en kille uppe i bergen en bit utanför stan för att hyra en lamputrustning. Den här omgången skulle vi filma en hel del inomhus och nere i olika vinkällare. Sen tog vi oss till Cole de Lange. Vi tog in på vingården Rabiega som ligger nära Draguignan. Där pågick en del pressning av vindruvor men det var inte så spektakulärt som vi hade hoppats. Så vi drog till Castel Roubine där vi fick de bilder som vi var ute efter samt filmade en hel del andra interiörer. Dagen efter åkte vi till Chateau du Pape som ju är ett mycket känt vinmärke. Där filmade vi hur man plockar vindruvor med en maskin och det var mycket intressant att se hur specialkonstruerade fordon åker med de stora traktorhjulen på vars sin sida av vinstockarna och föraren sitter högt ovanför och styr samtidigt som han ruskar om vinstocken så att druvorna landar nedanför och via en liten liftanordning lastas sedan i en container som töms efter ett tag i en väntande släpvagn som en traktor sedan kör till gården där druvorna gås igenom innan pressningen. Vi övernattade i ett motell och dagen efter var vi åter på Chateau Nerte där vi filmade druvmottagningen innan sorteringen. Vi filmade cisternpressningen och sedan tog vi oss till Col de Auge. Vi hade en ledig lördag och söndag framför oss och passade på att ta oss till Borch Verdun där vi fick gå ned i tunnlarna där champagnen lagras och där den gömdes undan för tyskarna under andra världskriget. Vi tog en liten sightseeingtrip i underjorden och åkte med de små tågen som tar sig kilometerlånga sträckor in i berget. På söndagen gjorde vi en utflykt till kusten och besökte åter St.Tropez som var lite lugnare vid den tiden. De närmaste dagarna gick åt till att åter filma på La Nerte och i Sorgues filmade vi omtappningen av vinet. Vi hade dåligt väder när vi skulle filma vinplockning för hand i Logis d’Armare men dagen efter fick vi in en fullträff när vi filmade den sista timmen av druvplockningen innan allt var klart för säsongen. Då avslutas den sista plockningen med att man kastar vinmästaren som är chefen för alla plockare in i en vattendamm och alla jublar och är glada att jobbet äntligen är klart. Den åttonde och nionde oktober var vi åter på Rabiega och filmade hur en Ökolog tar reda på om det är dags att skörda och samma eftermiddag tog vi oss åter till Nice och lämnade lamputrustningen tillbaka innan vi flög hem samma kväll. Det var det sista vi spelade in för vinfilmen ”Noas art”. Nu hoppades vi att Tor Erik skulle få ihop en bra film i klippbordet. Under november så var jag med när en kompositör tittade på filmen och fick i uppdrag att komponera lite musik till den. Vi lät till och med poliskören sjunga in lite sånger som kunde ledsaga en del bilder i filmen. Det blev ingen höjdarfilm men den vann ett tredjepris i kategorin för produkter vid den internationella filmfestivalen i Dublin där det deltog 170 filmer, så alltid är det något om inte annat så var det en fantastisk resa att vara med under ett helt vinår i denna värld. Jag kommer alltid att minnas hur en av dessa vingårdsägare kom fram med var sin låda vin åt oss i teamet när vi tog adjö av honom efter vi hade haft nöjet att filma på hans gård. Det vinet smakade extra bra med tanke på att jag visste var det kom ifrån och var med när det skördades. Viva ”Chateau La Nerthe”. Dessutom gav han oss alla en trälåda innehållande fyra vinglas med ingraverad logotyp för hans vingård som present. Dessa glas minskade så småningom i antal och påminde mig varje gång om hans generositet och den fina tiden vi tillbringade på hans vingård. Nu finns tyvärr inga glas kvar men minnena lever fortfarande.
November och december var det lite lugnare som vanligt och den 17 december hölls åter den årliga julfesten för Sandell Film på Stallmästargården. Sen var det året över.
