I slutet på november och in på december fram till jul så var jag med på en ny film som vi skulle göra åt Elektrolux. Det blev resor till Nyköping, Västervik och Mariestad där Electrolux hade sina fabriker för dammsugare och spisar och kylskåp och sen vart det den årliga julfesten den 16 december på Stallmästargården och det var säkerligen lika roligt som vanligt. Året var i stort sett över. Det har varit ett bra år när det gäller mitt yrke med många fina resor och inte skulle det bli sämre nästa år för ……att redan den nionde januari så flög vi till Paris för att där övernatta innan vi skulle vidare till Tokyo. Vi kom till Paris på eftermiddagen och vi var tre killar varav en fransman. Det var Henry som skulle visa oss sin favoritrestaurang den kvällen där han hade suttit så många gånger under sina studieår i Paris. Henry och jag gillade varandra och den tredje killen var Lars Thelestam som skulle regissera denna film som vi höll på med. Filmen var beställt av Electrolux och skulle slå ett slag för deras dammsugarförsäljning som var mycket unik. Dammsugarna såldes vid hembesök av speciellt skolade försäljare som fanns i alla länder där E-lux höll till. Varje år hölls det en tävling inom E-lux som gick ut på att det land som sålde mest dammsugare fick ett stort pris i form av 25 000 US dollar. Detta gjorde att alla säljare ansträngde sig till maxgränsen och vår film skulle dels visa hur det gick till i fyra länder när man sålde maskinerna och dels skulle vi vara med i Lima Peru när det vinnande gänget skulle få ta emot det årliga priset. Vi skulle dels till Tokyo och Peru och på hemvägen runt jorden till Frankrike för att skildra dammsugarsäljarnas vardag. Sverige hade vi redan klarat av under decembermånaden. Denna kväll i Paris skulle vi ut på restaurang och äta gott innan vi morgonen efter gick på planet som förde oss till Tokyo i Japan. Henry och Lasse skulle äta seafood det vill säga en stor platta med olika fiskar, krabba, ostron och så vidare. Jag tänkte att jag vill inte riskera att bli dåligt i magen av att äta den typ av mat utan ville ta något enkelt och jag tog in Eisbein med Sauerkraut. Vi tillbringade en trevlig kväll och gladde oss åt morgondagens resa. Redan när vi kom hem till hotellrummet blev jag dålig och fick tillbringa större delen av natten på toaletten för att tömma mig både här och där och på vägen till flyget mådde jag inget bra alls. Resan till Tokya skulle ta lååååång tid och under hela resan kunde jag inte få i mig någonting. I Moskva blev det mellanlandning och vi fick lämna planet och vänta någon timme i transit. Det var så mörkt i den hallen så det kändes mycket annorlunda än man var van vid från andra flygplatser. Jag mådde fortfarande dåligt men kände att jag behövde en kopp te för att inte torka ut men hade inga småpengar på mig varken ryska eller i en annan valuta men det var en barkille som förbarmade sig när han såg hur jag såg ut och han bjöd på en gratiskopp innan jag åter begav mig till planet för vidarefärd. Jag fick inte i mig någonting på trettiosex timmar. Först framåt kvällen den andra dagen när vi gick ut för att äta på en restaurang i Tokyo kom de in med köttet till vårt bord och vi fick själv lägga det på en het platta. Först då kunde jag få i mig lite mat igen. Henry och Lasse tyckte visserligen synd om mig men samtidigt skrattade de åt mig som inte ville äta seafoodsplattan med dem i Paris. Så kan det gå!! Det kunde likaväl ha gått tvärtom. ”Nobody knows the trouble I have seen”!!!!
När vi kom till Tokyo kostade Taxin som vi klämde in oss i från flygplatsen till vårt hotel i city 2000 svk. När vi anlände till hotellet sprang jag snabbt in och gick fram till receptionen och frågade om det var normalt att ta så mycket betalt men de bara bekräftade att det var helt rätt pris. Ett minne från det hotellet vi bodde i och som var enormt stort var att hotellets trädgård var helt underbar med många små dammar och guldfiskar och små broar över dammarna och det var en söndag och flera bröllop firades på hotellet och alla använde de sig av trädgården som en kuliss för bröllopsbilderna. Det råkade vara fint väder och Henry och jag tog en del foton av människorna. Vi anlända en lördag vilade ut på söndag och började med att möta vår E-lux kontakt på måndag morgon. Han hämtade oss på hotellet med en liten buss och det kändes bekvämt att bli hämtad och lämnad av honom varje dag under de närmaste dagarna. Han var en mycket trevlig och beläst person. Vi kom mycket bra överens och la upp en liten inspelningsplan som vi försökte hålla oss till. Meningen var att vi dels skulle vara med på ett av deras morgonmöten där alla säljare möttes på kontoret och skulle peppas innan de gav sig ut till sina respektive distrikt för att sälja sina medhavda dammsugare. Vid dessa morgonsamlingarna stod de i givakt framför en väggtavla där man hade satt upp gårdagens vinnare med respektive siffror över sålda apparater. Vinnaren berömdes och de andra som inte hade nått till toppen fick sig en extra peptalk så att de kände pressen på sig att komma hem med ett hyfsat resultat. Det hela avslutades med lite hejaramsor innan de försvann blixtsnabbt ut i Tokyovimlet. Vi fick vara med på ett sådant möte som kändes lite främmande för oss men samtidigt spännande. Vi filmade rätt så dokumentärt och då vi inte kände till i förväg hur det hela skulle avlöpa så var vi tvungna att vara på hugget men Henry och jag var samspelta så vi hängde på och fick de bilder vi ville ha. Som vanligt kändes det onödigt att ha med sig en regissör så Lasse kändes som femte hjulet på vagnen. Sedan hängde vi med de olika säljarna under ett antal dagar. Vitsen var att vi skulle i varje land få vara med säljarna när de besökte hemmen hos olika samhällsklasser.Vi började med att följa en kille som hade det ”fina” distriktet som sin arbetsplats. Vi fick vara med honom när han ringde på i ett superflott hus och bad nästan på sina knä för att kunna visa upp sin E-lux dammsugare i en demonstration för frun i huset. Även filmteamet fick vara med för det hade E-lux kommit överens om i förväg med denna familj. Vi filmade killen som visade upp sin maskin genom att börja suga i vardagsrummet. Han körde med det vanliga tricket genom att sätta en vit pappersnäsduk inne i röret så att allt damm satt kvar på den vita näsduken som nu inte var så vit längre utan gav hustrun i huset en stark överraskning och en känsla av att det fanns ovanligt mycket damm i hennes hus. Nu förstod hon ju att hon var tvungen att skaffa sig en sådan maskin med tanke på hur mycket skit det fanns i hennes hus fullt synligt på den vita pappersnäsduken. Vi hade sett hur man använde sig av det tricket några gånger innan och visste precis hur folk skulle reagera så vi kunde visa hennes ansikte när hon nästan shockades. Hon ropade efter en anställd flicka och visade henne hur det såg ut med städningen i detta hus. Flickan skämdes och gick baklänges ut ur rummet för att aldrig återkomma. Det är klart att frun i huset omedelbart slog till och köpte en dammsugare. Huset var ungefär så som vi hade sett på film hur det kunde se ut i flotta hus i Japan. Vi kollade in vad som fanns under de låga borden där japanerna värmde sina fötter vid några varma manicker. Men det vi mest överraskades av var trädgården eller rättare sagt storleken på trädgårdstomten. Den var minimal och det berodde på att det var ont om plats i Tokyo. Det var visserligen lite spartanskt med mycket små kiselstenar som var krattade i olika mönster men man kände sig instängd i denna trädgård med höga staket kring tomten. Men visst var det en upplevelse att få en inblick i detta överklasshem.
Vi var hemma i ytterligare två hem och det var lika intressant att se hur vanligt folk hade det. En kväll när vi anlände till hotellets garage där vår kontakt släppte av oss efter dagens arbete så rasslade det till i hela garaget och vi undrade vad som var på gång. Vi fick en förklaring och den kändes helt otrolig. När vi såg oss omkring i detta jättestora hotellgarage såg vi många av chaufförerna till dessa svarta limousiner sätta snökedjor på sina bilar. Vi undrade för att det var ju ingen snö ute på Tokyos gator. Då fick vi höra att det skulle kunna komma några centimeter under natten och det var anledningen till detta skådespel. Vi blev verkligen nyfikna på om det skulle bli snö överhuvudtaget och fick svaret nästa morgon när vi åter åkte ut för att vara med en säljare. Ja det hade snöat säkerligen nån centimeter för att det var vitt åtminstone några timmar innan den försvann igen. På kvällen som skulle bli vår sista innan vi skulle flyga vidare till Peru via Los Angeles fick vi vara med om veckans personalfest för denna E-lux enhet i Tokyo. Klockan sju efter arbetsdagens slut samlades samtliga anställda, ca 25 stycken, på en restaurang för att äta en måltid tillsammans. Vi filmade under middagen och det var mycket skålandet mellan alla anställda och cheferna och hög stämning i lokalen. Vi i filmteamet fick vår mat lite senare och var mitt i maten när plötsligen alla unisont reste sig och nästan sprang mot utgången för att festen var över. Även vi sprang efter för att eventuellt kunna se vad som nu skulle hända. Men ute på gatan hade nästan alla redan spritt sig åt olika håll. Men där vid hörnan stod det en kvinna som tydligen väntade på oss lite försynt och Henry gick fram till henne för att fråga henne om en date. Då så kom hennes chef förbi och hon drog sig snabbt undan och gav tecken på att det inte var värt att följa henne. Henry var lite besviken men så är det ”Andra länder – andra seder”!!! Dagen efter körde oss vår kontakt till en del ställen där vi fick se bland annat en kyrka och en gammal fin bokhandel. Jag hade berättat om en bok som jag höll på med just då som handlade om hur japanerna tog sig på femtitalet in på Amerikas bilmarknad och hur det hade gått till och hittade den boken och köpte den till vår kompis. Han blev väldigt glad och sen körde han oss till flygplatsen och tog farväl.
Det blev en lång flygning till Lima i Peru. Vi mellanlandade i Los Angeles men uppfattade enbart att det var fint väder där innan vi sedan flög söderut och sent på kvällen landade i Lima. Det var på den tiden där Peru hade sina problem med Sendero Luminoso som hade stämplats som terrorister. Vi märkte det redan vid taxiresan från flygplatsen in till stan där vi bodde på ett stort hotell. Det fanns några vägspärrar där vi blev kontrollerade. Morgonen därpå kom det en företrädare för E-lux och även han hade en liten folkabuss med sig som vi sedan förfogade över under de närmaste dagarna. Vi lärde känna säljargänget på deras kontor och fick vara med när de enskilda försäljarna kördes ut till sina distrikt på morgonen och hämtades hem igen på kvällen efter att de hade varit igång under hela dagen med att knacka dörr hos folk som var hemma för att sälja sina dammsugare. De lyckades till och med sälja där ganska fattigt folk bodde med jordgolv vilket kan likställas med att sälja sand i Sahara. Vi var sedan med på prisutdelningen där hela E-lux säljgäng hade sin stora dag och vid ett litet torg hölls en ceremoni där checken på 25 000 US dollar överlämnades till deras företrädare. Det var hög stämning bland alla dessa oerhört trevliga personer som vi hade lärt känna. Vi hade fått vara med dem under deras idoga arbete ute på fältet. Sista dagen vi var kvar i Peru åkte vi med ett gäng och begav oss en bit söderut från stan till en fin strand och badade i den pacifiska oceanen. Det påminde mig om hur jag varit nära att drunkna i den utåtgående strömmen när jag var i Mazatlan i Mexiko 1969 men här var det ingen fara med att ta sig ett dopp och vi hade en fin stund tillsammans med killarna och även med en del tjejer som hade följt med. Kvällen innan hade jag suttit på hotellet på kvällen och pratat med en tjej som satt i receptionen och efter ett tag berättade hon att hon bodde nära hotellet och det ena gav det andra och jag frågade om jag inte kunde få se hur hon hade det hemma och det var okej så jag följde med henne till hennes lägenhet som hon delade med två andra flickor. Vi drack lite vin och konverserade och när jag skulle ge mig av tittade hon på klockan och sa att nu var det utegångsförbud eftersom klockan hade blivit tio och det innebar att jag riskerade livet om jag ville ta mig tillbaka till hotellet. Så jag hade inget annat att välja än att tillbringa natten hos henne. Men vi ställde klockan till sex på morgonen och bestämde att då fick hon följa med mig tillbaka till hotellet och så åt vi en ordentligt fin hotellfrukost tillsammans. Det var en annorlunda liten utflykt jag fick vara med om tack vare Sendero Luminoso.
Vi åkte ifrån våra nyvunna vänner bland säljarna och vid flygplatsen köpte jag som vanligt lite litteratur om landet och dess långa historia som handlade mycket om inkariket och spanjorerna och sen var det åter dags att sjunka ned i flygplanens trygga säten och lämna hela denna nya värld som jag hade upplevt under ett antal dagar åt sitt öde. Jag fantiserade om hur det gick till när spanjorerna hade erövrat halva Sydamerika och hur de hade lurat och jävlats med urinvånarna och som alltid i historien så var det den starkare som hade vunnit. Här satt jag som vanligt med en Gin och tonic som var min favoritdryck under flygningarna och läste om den tiden. Fortfarande har de här människorna inte kommit ifatt det ekonomiska försprunget som ”västvärlden” har sedan dessa tider. Nu var vi på väg till Paris och det skulle bli det sista av de länder vi skulle skildra ur säljarnas synvinkel. Minns att vi från Paris begav oss direkt till Rouen och att vi hamnade i ett hotell som var inhyst i en gammal byggnad så att man nästan kunde ta på den ¨gamla tiden” medan jag glodde i taket när jag låg i sängen. Vi hade fått en bra kontaktperson som hjälpte oss med det mesta och efter två dygn så flög vi hem till Stockholm. Vi hade flygit jorden runt och nu kändes det bra att åter vara hemma. Vi anlände den 24 januari och efter ca två veckor åkte jag med lilla Maria som nu var fyra år gammal en hel vecka till Österrike. Vi fick ett billigt flyg till Innsbruck och det var kul att kunna visa henne hur det såg ut hemma hos min mor ¨Frau Wegleiter¨. Jag hade tagit kompensationsledigt från jobbet och det kändes bra att ha en vecka för oss själva tillsammans med min mor. Vi mötte även min syster som ju var gudmor till Maria och hon köpte en del presenter och gav oss lite kläder som hon hade var kvar från sina egna barn när de var små. Tiden går fort och vi bodde hemma hos min mamma och dit kom både Hertas barn och även min bror Hansi och hans fru Annelise samt deras dotter Claudia för att dricka kafé och nån gång gick vi hem till dem och sen var veckan över och Herta körde oss åter till Flygpltatsen i Kranebitten och sen var det lilla äventyret över för den här gången..
Den 18 februari flög vi till Nice i Frankrike och hyrde en bil för att bege oss till Draguinon där Vin och Spritcentralen hade en kursgård som låg vid en vingård som de hade inköpt för att vara lite närmare sin marknad och för att kunna lära sina anställda inom alla systembolag i Sverige hur vin tillverkningen fungerade. Det var ett underbart uppdrag vi hade och Tor Erik Flykt hade fått förtroendet att göra en film om ”Vinåret” och skildra vad som händer under ett helt år inom vinproduktionen. Vi skulle under fyra dagar bekanta oss med vingården ”Rabiega” som Vin och Sprit ägde. Gården hade ägts av en känd fransyska som varit en TV personlighet och det var hennes namn som hade getts till vingården. Här fanns en svensk som hette Torstensson som hade fått uppgiften att leda verksamheten där. Honom mötte vi och han gav oss en hel del tips om hur vi skulle kunna gå tillväga för att få med de olika moment under ett år som kunde ge en bra bild över hur arbetet gick till. Med på resan följde en kvinna från Vin och Sprit som var ansvarig för deras information och det var hon som var beställaren till filmen. Hon var lite svår att komma in på livet för hon ville hålla lite avstånd till oss men i det stora hela funkade samarbetet med henne. Hon hade alla kontakter till de olika platserna dit vi skulle och det kändes tryggt att ha med henne. Förutom henne så var vår fotograf Henry med som ju var fransman och han skulle filma denna historia. Vi hade tagit med kameran och jag hade med ljudinspelningsmaskinen som vid det här laget hade krymt från en relativ stor ¨Nagra” bandspelare till en liten Sony kassetbandspelare. Vi passade på att ta några sekvenser när man rensade och klippte av grenar från vinstockarna och eldade upp dem på marken ute på fälten. Det var inte särskilt varmt när Carlos den portugisiska farbrorn som var anställd för att se efter godset på vintern var ute på fälten med sin sax och ansade grenarna. Han berättade för oss hur det gick till och vad man skulle ta hänsyn till om man ville ha ett bra vin. Sedan såg vi oss omkring på gården och blev inhysta i en pensionatsliknande byggnad i egna rum med balkong. En stor swimmingpool fanns på plats men den skulle vi först ha nytta av när vi kom tillbaka hit senare på året. Nästa dag åket vi till ett annat vingods och mötte ägarna där och tittade på deras källare och sedan bjöds vi på en lunch som jag aldrig kommer att glömma på en herrgård förvandlat till restaurang mitt ute bland vinfälten. När vi trädde in i huset brann det en eld i en öppen spis och framför den stod det två soffor och en del fåtöljer och krögaren kom och välkomnade vårt sällskap som bestod av fem personer. Genast bjöds vi på några kanapéer- ett slags små läckerbitar som skulle locka fram aptiten och en liten drink innan vi efter en kvart leddes in i matsalen där det var fullt med folk som satt och njöt av sin lunch. Gästerna bestod mest av lite finare vinfolk som så här mitt i vintern hade råd att på sin ¨lediga tid¨ gå på krogen det vill säga det var lågsäsong för dem och den utnyttjade de genom att ta sig runt bland sina kolleger i branschen och äta lunch med varandra. Vi hade beställt bord i förväg och vi blev ompysslade av personalen och efter matbeställningen beställde vår värd vin till oss. När vi sedan satt och skålade med varandra vinkade han till sig en av gästerna från ett annat bord i närheten och talade om för honom att vi hade valt ett av hans viner och att vi var här för att filma ”vinåret”. Den mannen blev glad och kände sig hedrad att vi hade valt just hans vin och bad oss sen att följa med honom till sitt gods som låg i närheten. Vi avböjde på grund av tidsbrist men lovade att besöka honom en annan gång. Vin och Sprit är bland de största kunderna i ”Vinfrankrike” för att när de satsar på en viss sort så köper de inte bara flaskvis utan till och med hela tågvagnar med vin för att de försörjer ju hela den svenska marknaden på grund av monopolet de innehar. Dagen efter tog vi oss ned till medelhavskusten. Dit är det inte långt men på sommaren så lär det vara enorma köar som tar timmar att avverka innan man kommer till sådana populära orter som St. Tropez och St. Maxime. Där åt vi gott och promenerade omkring och jag återupplevde tiden från 1961 då jag var här på min ”liftarresa” . Vi hade fått en långlift med amerikanen Bob som hade fört oss hit till hamnen i St. Tropez en fredagseftermiddag. Nu var det inte lika varmt utan vi små huttrade när vi tittade på hur några farbröder spelade boule i den lilla stadsparken under några träd. Vi hamnade på en liten pizzeria och där var det en liten kille som gjorde sina hemläxor medan hans mamma som serverade oss hade koll på honom. Vi hade fått bra kontakter de här dagarna och Tor Erik hade fått kött på benen för att nu efter hemkomsten kunna skriva ett manuskript som vi kunde visa upp för ¨kunden Margareta” som hade varit med på denna resa. Dagen efter tog vi oss med flyg åter hem till Stockholm efter denna fina lilla tripp till vinlandet Fankrike.
Under mars månad höll jag på med diverse inspelningar för Scania bussar och sedan blev det en liten inspelning till ytterligare en E-luxfilm som gick ut på att göra filmporträtt över fyra duktiga dammsugarförsäljare i Sverige. Vi började med en kille i Borlänge och fortsatte sen med en försäljare i Ludvika. Den killen var i fyrtioårsåldern och han hade beskrivits i Dagens Nyheter på en förstasida som ¨världsmästaren¨ bland försäljarna av dammsugare. Den mannen var unik. Vi mötte honom i hans hem och fick träffa hans tjusiga blondin till fru som gjorde ett filmstjärneliknande intryck. Hon skulle följa med på en liten lunch som vi intog på en av Ludvikas två Chinarestauranger. Då pratade vi lite om inspelningen med honom som skulle ske dagen efter. Vi hade hans tillstånd att följa honom under en arbetsdag. Han berättade för oss hur noggrant han förberedde sina arbetsdagar med att välja vilka kunder som han skulle besöka för att avyttra sina eminenta Electrolux dammsugare. Han var alltid prydligt klädd i kostym och vit skjorta samt slips för att göra ett klanderfritt intryck på sina kunder. Dessutom körde han alltid den senaste bilmodellen från Volvo och hans hår var så perfekt kammat att man trodde att han var på väg in i en kyrka för att gifta sig. Han var själv från Dalarna och pratade en varmt klingande dalmasdialekt. Hans årsinkomst låg så ofantligt högt på grund av hans provisioner och den volym av sålda apparater som han kom upp till. Vi mötte honom dagen efter på morgonen vid sextiden i hans hem. Han var redan på hugget och redo att genast ge sig ut till sin första kund och vi hängde med honom hela vägen och fick uppleva processen från att han knackade på hos en bonde och blev insläppt ända tills han gjorde ”avslutet¨ – som är det sista han gör vid en affär. Det är när kunden till sist har övertalats att köpa dammsugaren och är villig att skriva på och gör det. Först då är processen avslutad. Allt innan dess är bara förspelet och ofta förgäves om inte säljaren kan sätta in den avgörande stöten i exakt rätt ögonblick under denna långa process. Det påminner om tjurfäktningens ädla och råa konst. Den här mannen hade allt under total kontroll med sin skicklighet och sin charm trollband han kunden och lirkade honom hela vägen till ett ”avslut”. Det var konst på hög nivå som vi fick följa och det var det som filmen var till för att förmedla denna kunskap vidare till alla blivande försäljare. Den här Ludvikamannen var välkänd inom Electroluxvärlden och vi fick höra flera historier om honom. En kollega till honom som även han var duktig på att sälja berättade att varje år så belönar firman sina mest framgångsrika säljare med diverse lyxresor. Till exempel så åkte de ett år till Las Vegas. Där är det lyx under en hel vecka från och med de landar tills de åker hem igen. Och vid dessa tillfällen sköter sig den här Ludvikasäljaren exemplariskt. Han nämnde att -till och med när han tar sig ett dopp i en swimmingpool och sedan dyker up med sitt huvud ur vattnet så ligger varje hårstrå på exakt rätt sida om mittbenan. Han var en riktig svärmorsdröm.
Ett annat år var det åter dags att slåss om världsmästartiteln och det var under de sista skälvande dagarna innan racet avgjordes. Då fick Ludvikamannen besked via en av sina kontakter att det var en annan säljare på Mallorca som låg tre dammsugare framför honom. Då klev Ludvikamannen upp klockan fyra på natten efter att han hade ringt sina stamkunder och bett dem om att få komma till dem och försöka övertyga dem om att de behövde årets modell. Han var sedan hemma hos dem tidigt på morgonen innan bönderna gav sig ut på sina fält och han lyckades att gå om mannen från Mallorca och åter knipa världsmästartiteln. Han var helt enkelt oemotståndlig. Vi visade honom vår fulla respekt innan vi tog avsked, glada över att ha fått umgås med en sann världsmästare. Snacka om viljestyrka.
Därefter fick vi göra ytterligare en liten ¨reklamfilm” för Elektrolux. Det var mycket uppdrag därifrån på den tiden. Det gällde att visa upp en ny modell och visa alla finesser hos denna modell som enbart skulle säljas på hemmarknaden. Vi klurade ett tag på en bra idé och efter en stund kom jag på att vi behövde en riktig trollkarl som kunde göra denna dammsugare full rättvisa. Sagt och gjort. Jag kom ihåg att jag hade mött en trollkarl som gjort stort intryck på mig för att jag hade träffat honom i en ovanlig miljö när vi 1975 gjorde en film för LM Ericsson. Vid det tillfället fick jag ett helt häfte med inträdesbiljetter till dåtidens mest exclusiva porrklubb som låg på Döbelnsgatan. Biljetterna var i första hand tänkta att ges i present till vissa utvalda VIP-gäster men hade hamnat i mina fickor av någon anledning. Jag hade ofta åkt förbi den där natt/porrklubben och undrat över hur det såg ut därinne. Lokalen låg inte mer än några hundra meter från Sandell Films lokaler och en kväll tog jag mig dit och kollade in programmet som var rätt så avancerat. Mellan akterna dök det upp en trollkarl som hette Johnny Lonn och han var charmig och duktig på att trolla och jag tänkte att det måste vara lite speciellt för honom att jobba i denna miljö omgiven av alla dessa porraktriser. Han blev senare välkänt och honom hade jag nu i åtanke för att få liv i denna ”reklamfilm” för den nya E-lux dammsugarmodellen ”Royal”. Dessutom kom jag på att Grand Hotel Royal i Stockholm hade en häftig lokal som hette Spegelsalen. Där fanns en liten scen i ena kortändan. Dessutom kom jag på att jag kände en flicka som såg rätt tjusig ut och hade ett utseende som en vamp. Hon var blond, kurvig och attraktiv och hon skulle kunna tänka sig att sitta vid ett bord i denna spegelsal och titta på en demonstration av dammsugaren som denne trollkarl skulle ha enbart för henne i denna lyxiga miljö. Den ena idén gav den andra och sedan så blev det så att vi fick fria händer att utan manus gå in i Grand Hotels spegelsal och med flickan och trollkarlen försöka få fram en underhållande och undervisande liten film om hur man hanterade denna dammsugare som skulle bli framtidens heta modell för E-lux hemmarknad. Lars G. Thelestam skulle få uppdraget att regissera, Pelle Kjällberg skulle fotografera och jag ledde inspelningen samt tog upp ljudet. Trollkarlen Johnny tyckte det skulle bli kul och han bads att komma upp med en massa idéer som vi kunde använda i samband med inspelningen. Han var mycket kreativ och bland annat kom han på att till och med suga av klänningen från vår aktris för att visa att han kunde använda sig av utblåsningseffekten på maskinen för att till och med få klänningen ut ur dammsugaren igen. I samma ögonblick hamnade klänningen som i ett trolleritrick på henne igen. Vi såg en del av flickans nakna överkropp en kort stund och tricket blev en succé. Vi började rigga upp all utrustning och ljussatte den stora spegelsalen och sedan började vi med inspelningen. Klockan var nio på morgonen den 21första april och när vi lämnade inspelningsplatsen efter 29 timmars arbete i sträck så var klockan 14.30 dagen efter. Vi var tvugna att lämna lokalen för att det hade skett en dubbelbokning och kunde sedan fortsätta först kvällen efter vid femtiden. Sedan höll vi på i ytterligare 23 timmar tills vi var klara. Det var en trevlig inspelning och filmfotografen Pelle åstadkom ett mycket bra foto för denna lilla fem-minutersfilm. Alla blev nöjda och glada inte minst kunden som tyckte att det var lite vågat att visa klädtricket men gick sedan ändå med på att godkänna filmen. Det är ett exempel på att reklam kan göras mycket underhållande och att man dessutom kan lära sig en del på kuppen. Jag minns denna lilla pärla för att det var mina kreativa idéer som låg bakom denna produkt. Johnny bidrog med alla sina kunskaper och trick för att få det hela att fungera bra och flickan var som skapt för denna roll. Hon hette Alexandra Reutersvärd och henne skulle vi använda i en kommande film som hette ”Den mänskliga faktorn” och handlade om att denna faktor spelar en stor roll i samband med de flesta olyckor i trafiken.
Den femte maj bar det av till Tyskland till en liten stad där man gjorde bra vin. Vi var åter på gång att spela in ett avsnitt till vinfilmen och nu var det en känd vinproducent i Rhenlandet som vi besökte och här fanns det även ett institut med en professor som kunde allt om vin och hemma hos honom hamnade vi en eftermiddag när han berättade historia efter historia inte enbart om vin utan om tiderna då kriget pågick mellan Frankrike och Tyskland. Han bjöd på diverse olika sorters vitt vin och utsikten från hans vardagsrums fönster över vinbergen kommer jag aldrig att glömma. Vi lärde oss mycket under denna resa och vi bodde på små trevliga hotell och åt mycket gott. Vi tog bilder på druvorna som precis visat sig på vinstocken. Vi var en vecka i Tyskland och sen åkte vi hem och tog lite bilder i den lilla studion i källaren på Sandell Film på Drottningggatan. Den sista maj flög vi åter till Nice och sen höll vi på en hel vecka i södra Frankrike med att kuska runt från vingård till vingård och vi var nere i vinkällare och inne i fabriker där man pressar druvorna och gör vinet och vi besökte även den producent som sålde sina viner i så stora mängder till Sverige så att vinet transporterades i järnvägsvagnar till Stockholm för att först där hamna i flaskor. Vi tillbringade många kvällar med att äta god fransk mat och hade det trevlig tillsammans i teamet. Det var återigen Tor Erik, Henry som skötte kameran och Margaretha från Vin och Sprit som utgjorde teamet tillsammans med mig. Vi bodde på vingården Rabiega och tog oss därifrån till de olika platserna och flög sedan hem igen den 6 juni. Åter hemma tog jag en lång semester. Ända fram till den nionde juli skulle jag vara ledig. Det blev återigen Fridal där jag tillbringade semestern med familjen och min älskade Annika som alltid sköter hemmet och barnen bredvid sitt arbete som lärare. Det blev lite båtutflykter för oss med Chaos och en hel del jobb i trädgården kan jag tänka mig. Leon var nu sexton år gammal och Maria var fyra år. Livet lekte och vi hade det bra tillsammans.
Efter semestern blev det lite små inspelningar under juli och under nästan hela augusti spelade vi in ”Den mänskliga faktorn” Det var en relativt kort film som beställdes av Försäkringsbranchens Trafiksäkerhetskommitté som en present till Trafiksäkerhetsverket. Det har funnits en föregångare till denna film som vi skulle mäta hos med. Den filmen gjordes på femtiotalet av Gösta Werner efter ett manus av Stig Dagerman och hette ”Att döda ett barn”. Det tog lång tid att komma fram till någon story som vi kunde spela in och åtskilliga idéer förkastades innan konstnären Hans Viksten blandades in i spånandet och han lyckades med att komma på några metaforer som kompletteras, fördjupas och förklaras – och får en ytterligare dimension – av speakarlösa bildsekvenser som vädjar till åskådarens egen fantasi och känslor. Den kände aktören Max von Sydow med sin säregna röst läste upp Vikstens text och det fungerade rätt bra men alla som har sett Gösta Werners film inser att det inte går att ens jämföra dessa två filmer utan var och en är ett barn av sin tid. Syftet med vår film var att genom nya infallsvinklar väcka eftertanke när det gäller eget beteende i trafiken och engagemang i fråga om behovet av åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Målgruppen till den filmen var personer som redan var engagerade i trafiksäkerhetsfrågor men också allmän publik med någon dragning åt ungdomar. Lars G Thelestam regisserade, Pelle Kjällberg filmade en del och även Henry Alexander var inblandat i en del av denna intressanta film. Vi startade med att rekonstruera en del av historien och började med människans ursprung i Afrika och för att bildsätta detta lät vi en svart kille från Afrika gå barfota genom högt gräs i Lilljanskogen. Sedan tillverkade en bror till en projektledare på Sandell Film ett hjul av trä och det förde oss fram i historien till hjulets uppfinning. Vidare filmade vi en del vilda djur och då åkte vi ner till Kolmårdens djurpark och filmade allt vi kunde inclusive en tiger som jag höll på att slå ihjäl. Tigern sov nämligen på andra sidan av vattengraven och jag beordrades som inspelningsledare att få lite liv i den. Så jag såg mig omkring och hittade ett vedträ och slängde det mot tigern men meningen var ju inte att träffa honom utan att enbart få honom att reagera så vi fick lite rörelse i honom. Men olyckligtvis träffade jag honom i skallen och han ryckte till och sedan la han sig platt på marken som om han vore död och vi började tro att han hade avlidit genom att han hade fått sig en rejäl smäll mot pannbenet. Vi trodde på allvar att jag kunde ha lyckats döda honom och beslöt att omedelbart ta oss därifrån och åka hem igen. Dagen efter läste vi Nyköpingstidningen för att se om det hade rapporterats om en avliden tiger på Kolmården. På vägen hem fick vi motorhaveri innan vi kom till Stockholm och fick ta hjälp av bilbärgningen. På denna resa hade vi med två flickor som ville se Kolmårdens djurpark och en av dem var Lena Andersson som ju hade flyttat från Perstorp till Stockholm efter att vi hade mött henne i samband med Perstorpsinspelningen. Hon hade ju haft en liten affär ihop med fotografen Pelle och vi var väldigt goda vänner så hon och en väninna till henne hade fått följa med i vår inspelningsbuss. När vi fick motorstopp så stannade vi en tysk bil och bad dem att ta med Lena och kompisen i sin Husvagn och så tog de sig tillbaka till stan. Det var en roligt dag vi hade och den slutade med att vi senare på kvällen återsågs på en krog i Stockholm för att fira att vi hade kommit hem allihopa.
Vidare minns jag att vi hade hyrt en dag en fyrhjuling så att vi kunde ta filmbilder från den när vi åkte genom stans tunnlar och Pelle satte på baksätet medan jag körde detta fordon. Vi filmade även en årlig sammankomst av olika raggarbilar när de körde upp och ned på Sveavägen för att få lite specialbilder till den mänskliga faktor-filmen.
Den 10 september flög Lars G Thelestam, Henry och Alexandra Reutersvärd till Basel i Schweiz. Där fick vi låna en vit Saab Turbo Cabriolet för att kunna använda den vid filmningen av en speciell scen som vi kallade Helikopterscenen på en av de schweiziska alpvägarna. Vi tog oss till Interlaken där jag köpte mig en riktigt fin schweizisk Armékniv med mitt namn ingraverat. Dagen efter började vi rekognoscera den alpväg och de kurvorna där vi skulle filma den scen som var tänkt att avsluta filmen. Vi hittade ett lämpligt ställe och sedan kontaktade vi en helikopterfirma för att be dem att möta oss i närheten en viss tid. Vi gick igenom vår plan med piloten och sedan flög Henry i helikoptern och filmade medan Alexandra körde Saaben på den kurviga bergsvägen. Slutet på det vi ser av hennes färd låter publiken förbli i ovisshet om hon klarar sig eller om hon kör av vägen. Allt gick som smort och efter denna eftermiddagsfilmning körde vi Lasse G. till flygplatsen i Zürich för att han skulle ta sig till Helsingfors till sin fars begravning. På vägen till Zürich hade vi bråttom och jag gav järnet och på vägen nedför efter ett passkrön så släppte bromsarna för att de hade överhettats och ett ögonblick så blev jag utan bromsar och jag fick nästan panik men i sista ögonblicket började de att fungera igen och vi klarade oss men sen fick jag slå av på tempot ett tag. Det var ett kuslig ögonblick när jag kände att nu går det rakt ut i luften precis som i den scenen som vi hade spelat in någon timme tidigare. Efter att vi hade lämnat av Lasse G. tog vi oss med Alexandra i baksätet till Basel. Minns att det var en magisk färd med öppen bil i solnedgången på väg mot Basel. Hennes hår fladdrade i färdvinden och musiken i bilstereon gick på full volym. Vi var lyckliga alla tre. Övernattade i Basel och sen så var det söndag och då hälsade vi på kompisar till Henry i Elsass och åt en underbar måltid tillsammans med dem. Dagen efter hade vi en tid bokad på ett museum i Basel där vi skulle filma av en originaltavla av Rousseau med ett exotisk motiv som vi skulle ha som första scen i vår film. På kvällen reste vi hem till Stockholm. Helgen därpå var det dags att ta vår segelbåt från Mörkö till Lidingö för att vi hade inte tillgång till båtupptagning på vår båtplats ”Klubben” som ligger vid kanalen mellan Mörkö och Eriksö.
Tio dagar senare var det åter dags att ta sig till Frankrike för nu var det skördetid för vinet. Den 28 september landade vi i Nice och tog oss till en kille uppe i bergen en bit utanför stan för att hyra en lamputrustning. Den här omgången skulle vi filma en hel del inomhus och nere i olika vinkällare. Sen tog vi oss till Cole de Lange. Vi tog in på vingården Rabiega som ligger nära Draguignan. Där pågick en del pressning av vindruvor men det var inte så spektakulärt som vi hade hoppats. Så vi drog till Castel Roubine där vi fick de bilder som vi var ute efter samt filmade en hel del andra interiörer. Dagen efter åkte vi till Chateau du Pape som ju är ett mycket känt vinmärke. Där filmade vi hur man plockar vindruvor med en maskin och det var mycket intressant att se hur specialkonstruerade fordon åker med de stora traktorhjulen på vars sin sida av vinstockarna och föraren sitter högt ovanför och styr samtidigt som han ruskar om vinstocken så att druvorna landar nedanför och via en liten liftanordning lastas sedan i en container som töms efter ett tag i en väntande släpvagn som en traktor sedan kör till gården där druvorna gås igenom innan pressningen. Vi övernattade i ett motell och dagen efter var vi åter på Chateau Nerte där vi filmade druvmottagningen innan sorteringen. Vi filmade cisternpressningen och sedan tog vi oss till Col de Auge. Vi hade en ledig lördag och söndag framför oss och passade på att ta oss till Borch Verdun där vi fick gå ned i tunnlarna där champagnen lagras och där den gömdes undan för tyskarna under andra världskriget. Vi tog en liten sightseeingtrip i underjorden och åkte med de små tågen som tar sig kilometerlånga sträckor in i berget. På söndagen gjorde vi en utflykt till kusten och besökte åter St.Tropez som var lite lugnare vid den tiden. De närmaste dagarna gick åt till att åter filma på La Nerte och i Sorgues filmade vi omtappningen av vinet. Vi hade dåligt väder när vi skulle filma vinplockning för hand i Logis d’Armare men dagen efter fick vi in en fullträff när vi filmade den sista timmen av druvplockningen innan allt var klart för säsongen. Då avslutas den sista plockningen med att man kastar vinmästaren som är chefen för alla plockare in i en vattendamm och alla jublar och är glada att jobbet äntligen är klart. Den åttonde och nionde oktober var vi åter på Rabiega och filmade hur en Ökolog tar reda på om det är dags att skörda och samma eftermiddag tog vi oss åter till Nice och lämnade lamputrustningen tillbaka innan vi flög hem samma kväll. Det var det sista vi spelade in för vinfilmen ”Noas art”. Nu hoppades vi att Tor Erik skulle få ihop en bra film i klippbordet. Under november så var jag med när en kompositör tittade på filmen och fick i uppdrag att komponera lite musik till den. Vi lät till och med poliskören sjunga in lite sånger som kunde ledsaga en del bilder i filmen. Det blev ingen höjdarfilm men den vann ett tredjepris i kategorin för produkter vid den internationella filmfestivalen i Dublin där det deltog 170 filmer, så alltid är det något om inte annat så var det en fantastisk resa att vara med under ett helt vinår i denna värld. Jag kommer alltid att minnas hur en av dessa vingårdsägare kom fram med var sin låda vin åt oss i teamet när vi tog adjö av honom efter vi hade haft nöjet att filma på hans gård. Det vinet smakade extra bra med tanke på att jag visste var det kom ifrån och var med när det skördades. Viva ”Chateau La Nerthe”. Dessutom gav han oss alla en trälåda innehållande fyra vinglas med ingraverad logotyp för hans vingård som present. Dessa glas minskade så småningom i antal och påminde mig varje gång om hans generositet och den fina tiden vi tillbringade på hans vingård. Nu finns tyvärr inga glas kvar men minnena lever fortfarande.
November och december var det lite lugnare som vanligt och den 17 december hölls åter den årliga julfesten för Sandell Film på Stallmästargården. Sen var det året över.
