Den följande berättelsen har nedtecknats av Annika som är huvudpersonen i mitt liv under sensommaren och hösten 68 och framåt i tiden. Så här börjar hennes egna minnen.
Det var sommaren 1968. Jag bodde inackorderad hos en halvneurotisk kvinna som hade en lägenhet med uteplats på Floragatan i Stockholm. Först hade jag tyckt att kvinnan verkade trevlig och föll för det stora ljusa rummet mitt i stan. Sen märkte jag att sängen var stenhård och att hon spikade fast sina rullgardiner vid fönsterkarmen varje kväll så att inte några spöken kunde ta sig in.
Min mamma som just skilt sig från pappa och min syster som inte trivdes i pappas nya familj var på besök i Stockholm. Vi försökte hitta en lägenhet där vi kunde bo tillsammans alla tre. Det lyckades inte men vi åt en tröstmiddag på källaren Aurora. Efteråt ville min syster gå ut på nåt trevligt ställe i Stockholm. Vi läste i DN att en känd jazzsångare skulle uppträda på Cecil inte så långt från min bostad. Där fanns också diskotek för danslystna, vilket passade min syster.
I foajén fick jag syn på en ung man i lejongul manchesterkavaj. Han strök bort sitt långa hår från pannan och jag mötte hans blick. Jag tyckte mig känna igen honom fast jag aldrig sett honom förut. De blå ögonen, de höga kindknotorna, den smidiga kroppen och den lite nonchalanta stilen. Kanske var han en blandning av de unga män som hittills intresserat mig. Men med en helt egen stil.
Gunilla och jag satte oss på ett par lediga karmstolar i salongen. Den fylldes snabbt och snart fanns det inga sittplatser kvar. Plötsligt stod den unge mannen i manchesterkavajen bredvid min stol och frågade om det gjorde något om han satte sig på mitt armstöd. Om det gjorde något? Jag ville inget hellre men jag fick svårt att koncentrera mig på musiken. Dessutom stod den flicka han hade väntat på i foajén bredvid honom och det störde mig.
När musiken tonat ut frågade han om jag ville följa med honom en trappa upp till diskot.
Det var magiskt att vara nära honom och han sa att han tyckte om min gula sidenblus som jag köpt samma dag. Den kändes skön att ta på sa han och smekte min rygg. Han var lättsam och rolig och rörde sig rytmiskt till musiken. Vi tittade in i Georges lilla lägenhet på vägen hem. Han bjöd på sitt specialte som innehöll så mycket socker och pressad apelsin att tesmaken var helt borta. I hans bokhylla fanns flera böcker på tyska bland annat ”Das Glasperlenspiel” av Herman Hesse och den kinesiska vishetsläran I Ching.
George berättade att han kommit till Sverige från Österrike via Danmark några år tidigare och att han stortrivdes i Stockholm. Han följde mig hem till Floragatan och vi bestämde att gå på bio tillsammans kvällen därpå. Det gick en film av Antonioni på bigrafen Puck som vi både ville se.
Han kom ganska sent till biografen springande i regnet. Senare fick jag veta orsaken. Det var en hårsmån från att vi aldrig mer hade träffats. En kompis hade ringt till honom just när han skulle gå och sagt att en mycket vacker kvinna som George var intresserad av absolut ville träffa honom. Hon hade precis gjort slut med sin kille och ville att han skulle komma till baren där hon satt med några vänner.
- Men jag är upptagen ikväll, sa George.
- Varför då?
- Jag ska gå på bio med en flicka jag absolut vill träffa..
- Kan du inte ringa till henne och säga att det kommit nåt emellan.
- Nej, hon har ingen telefon. Förresten är hon nog redan på väg till bion.
- Men ska du missa ett sånt här tillfälle?
- Ja, nej, jag måste tänka. Nu vet jag. Jag väljer bion.
- Skyll dig själv!
Han kom sent och med andan i halsen. Lätt upprörda satte vi oss i salongen. När ljuset släcktes tog han min hand.
Sen följde en vecka av idel lycka. Vi sprang genom Humlegården hand i hand bubblande av skratt. Vi gick genom stan och den verkade helt annorlunda. Vi tog taxi hit och dit, åt på restauranger och vandrade på Djurgården.
Ibland jobbade George på en Pub i Gamla Stan. Där var han en annan. Säker och suverän i sin roll. Men den sensuella glädjen dominerade när vi träffades på tu man hand.
En dag ringde Claes och sa att han ville träffa mig. Vi satte oss på ett café och han berättade att funderade på att flytta till Stockholm. På kvällen gick vi till puben där George jobbade och tog en öl. När puben stängde slog han sig ner hos oss. George och Claes såg ut som två bröder och pratade som om de alltid känt varandra. Claes hade mognat och fått nya intressen. Vid sidan av studierna hade han arbetat med narkomanvård på Ulleråkers sjukhus. Nu insåg han att det var den typen av arbete han ville ha.
Det blev allt besvärligare att dela lägenhet med Ann. Hon var helt neurotisk och nu räckte det inte med att spika fast rullgardinerna. Vi skulle vara knäpptysta på kvällen så att ingen hörde att vi var hemma och kanske överföll oss. Jag fick knappt lyssna på radio.
Odd Riedel självporträt
En dag träffade George sin kompis Odd på Tetleys i Kungsträdgården. Odd som var fotograf hade fått jobb i Frankrike och frågade om George ville hyra hans lägenhet medan han var borta.
Den var liten och omodern men kostade bara 175 kr i månaden. George tackade förstås ja och frågade mig om jag ville flytta in med honom. Då hade vi bara känt varann en månad men vi var förälskade och han visste att jag vantrivdes på Floragatan.
Gränden var smal och mörk och vette mot ett litet torg. Ändå var det med glädje jag kom hem och öppnade den tunga porten. Gick uppför de urgamla nötta järntrapporna med inmurade helgonbilder och låste upp vår dörr högst upp.
Där fanns det lilla avlånga vardagsrummet med en kakelugn i ett hörn och en stor skivspelare i det andra. Genom fönstret kunde vi se ett litet stenlagt torg och medeltida fasader i ockra och rostrött. I det andra rummet fanns bara en inbyggd säng, en kokplatta och ett litet kombinerat mat och skrivbord. Genom de båda fönstren med djupa fönsternicher såg vi ner mot gränden och mot torget.
I slutet av september skrev jag följande rader i dagboken: ”Jag bor nu på Sven Vintappares gränd 3. Det är en slags lycka att komma ut på morgonen och befinna sig i gränden i den gamla staden. Hastigt och lustigt hände allting. George köpte en blommig soffgrupp i en bod på söder och fraktade hit. Den såg precis ut som soffgruppen vi hade när jag var barn i Kisa. Jag är lycklig, så där runt omkring och inuti. Av honom, av livet av hösten. Vår samhörighet och grunden för vår tillvaro som är solskimmer och självklarhet. Jag hinner inte skriva, lever bara.”
Jag hade nu äntligen börjat på Nyckelviksskolan som jag velat göra så länge. Konstigt nog hände det så mycket i mitt liv just då att jag inte kunde engagera mig helt för det vi sysslade med på skolan. Dessutom låg det i tiden att inte uppskatta konsthantverk. Skålar kunde ju lika gärna göras i plast som i keramik. Konst var något onödigt. Det var samhällsförändring som var det viktiga. Där satt jag och drejade krukor och kände mig onyttig.
Jag lämnade gärna den mörka gränden på morgnarna för att färdas över vattnet till grönskan vid de gamla husen på Lidingö. Därifrån såg man kullen med hyreshus där jag senare skulle bo i många år. Jag tyckte om att arbeta med mina händer, måla stora tavlor i akryl, trycka mönster som jag själv skurit ut i linoleum och skapa kläder av dem. Arbeta med lera och smide.
Parallellt med det konstnärliga arbetet hade jag några tentor att klara av. Det var svårt att koncentrera sig i den lilla primitiva lägenheten.
I början fanns det inte ens någon dusch i huset så George, som egentligen hette Ägid och jag turades om att bada i Gamla Stans badhus. Där fanns det små nedsänkta badkar och en minimal simbassäng. Varannan dag var badet öppet för män och varannan för kvinnor. Då badade jag bastu med främst finsktalande kraftfulla kvinnor.
Utsikten mot det lilla torget var pittoresk men det kom aldrig in en solstråle i rummen. När George var hemma kom det en jämn ström av bekanta och hälsade på och det snurrade alltid en nyköpt skiva på skivtallriken. Det var bland annat Doors, Loving spoonful och Bob Dylan på högsta volym.
George gick på dokumentärfilmskolan men jobbade också extra på Gyllene Freden i Gamla Stan. Han hade en gedigen servitörsutbildning från Österrike och var en naturbegåvning. Han arbetade mycket men ville också koppla av med vänner. Ibland blev jag orolig över att jag inte riktigt visste var han var eller när han skulle komma hem men oftast var jag intensivt lycklig och vi sov tätt omslingrade på nätterna.
Jag hoppade av Nyckelviksskolan efter höstterminen 68. Det var så mycket annat som lockade mig och jag insåg att jag aldrig skulle bli nån riktig konstnär. Kanske kunde jag ha konst och konsthantverk som en hobby men inte konkurrera med andra om en plats på konstfack och sedan kämpa om de fåtaliga jobben.
Istället började jag läsa litteraturhistoria på Stockholms universitet våren 69. På den tiden låg institutionen på Norrtullsgatan. Jag läste lite halvhjärtat för det var mycket som distraherade mig. Ibland följde jag med George på hans och kamraternas filmprojekt och vi gick ofta på bio eller till Moderna muséet. Dar fick jag en liten nödvändig dos natur i kombination med kultur. Ibland tog vi Djurgårdsfärjan till Djurgården och vandrade under de stora ekarna men George tyckte oftast att det räckte med grönskan i Kungsträdgården.
Ibland blev det helt hysteriskt med George som spelade trummor med fönstren på vid gavel när jag försökte läsa poesi. När jag ville vara ensam strömmade hans vänner in och skivspelaren gick varm.
Ibland följde jag med George på hans och kamraternas filmprojekt och vi gick ofta på bio eller till Moderna muséet. Där träffade vi en gång Thomas H. som jag ju lärt känna i Uppsala. Vi satte oss i restaurangen och när han fick veta att George gick på dokumentärfilmskolan bestämde de att göra nåt projekt ihop. Det blev bland annat en dokumentärfilm om den polske konstnären Hasior.
Jag som alltid varit en natursvärmare bodde nu i den gamla stenstaden utan så mycket som ett träd att se på. Men förälskelsens slöjor svepte in allt i ett förtrollat ljus. Tills jag en dag märkte att jag ofta fick sitta och vänta på George utan att jag visste var han var. Sen kom han hem med några vänner även kvinnliga sådana och då försvann allt i ett moln av cigarettrök, hög musik och billigt rödvin.
Allt obehag försvann när vi morgonen därpå drack te tillsammans med gott bröd som han köpt på bageriet om hörnet.
Att träffa Claes blev nu ett viktigt komplement till mitt nya liv med George. Vi kunde prata om allt från daghem och samhälle till kärlek och relationer och vi kände till varandras bakgrund. Han hade flyttat in i ett rum på nedre botten i vårt hus. Det blev ledigt samtidigt som han tröttnade på Uppsala och fick jobb i Stockholm. Först nu när jag var förälskad i en annan kunde vi bli riktigt bra vänner.
Just när George satt och spelade vilt på sina trummor och jag förgäves försökte läsa litteraturhistoria kom ett brev neddimpande genom brevlådan. Det var från Stockholms studentbostäder som meddelade att jag fått en rivningslägenhet på Styrmansgatan nära Karlaplan. Egentligen älskade jag varje minut jag tillbringade med George men om jag skulle komma nån vart med mina studier och bli mer självständig behövde jag lugn och ro. Därför tackade jag ja till lägenheten.
Mellanspel på Styrmansgatan
Jag flyttade in i min etta mot gården i april 1969. Pappa transporterade min kära svarta järnsäng från Skövde till Stockholm och den gjorde sig fint mot de vita väggarna tillsammans med ett skrivbord och en fåtölj. Jag hade ett kök med gasspis, rinnande vatten och toalett. Lyx tyckte jag då. Det var lite si och så med värmen men det fanns en kakelugn.
George och jag fortsatte att träffas. Under senvåren spelade han in en film tillsammans med Hanno, en vän från dokumentärfilmskolan som vill bli filmfotograf. Det var Thomas H. som skrivit manus på Boris Vians bok; Dagarnas skum och som var regissör. En studiekamrat till mig, Malena Ivarson, senare känd som sexrådgivare, spelade den kvinnliga huvudrollen. George var alltiallo och inspelningsledare. Jag var ganska ofta med vid inspelningarna i ett gammalt kråkslott vid Skurusundet.
Vi åt alla måltider tillsammans och Hanno klagade på kvinnoemancipationen som gått till överdrift så att kvinnorna inte vill göra något hushållsarbete alls. Det blev ofta så att han och jag som stod nere i köket och diskade.
Projektet spårade ur och filmsnuttarna ligger fortfarande nedpackade i plåtburkar nånstans. Inspelningen var som en surrealistisk film den också. Jag minns en vacker scen där Marlena låg i ett badkar fullt med rosenblad.
Marstrand
Jag behövde pengar och lyckades få ett sommarjobb i Marstrand. Det var på en bar på ett diskotek. Ännu en arbetsplats som var helt fel för mig men jag fick i alla fall vara i Bohuslän igen. Jag tyckte om min arbetskamrat Agneta som var ironisk och kvick och fick mig att skratta.
Paret som ägde diskoteket tillhörde Göteborgssocieteten och hade ett idylliskt hus med havsutsikt. Ibland hade de fest där och jag blev bekant med Ted Ström som skrev så fina visor. Vi vandrade runt Marstrandön och pratade ivrigt med varandra. En kväll kom Cornelis Wreesvik till Marstrands societetshus. Han var lätt berusad men uppträdandet grep ändå tag i mig. Sen blev jag sjuk och åkte därifån tidigare än beräknat.
När jag stannade till i Skövde ett par dar på vägen hem fick jag veta att George och en kompis åkt bil till Marstrand för att träffa mig. Bilen hade på vägen hem fått körförbud och de hade tagit tåget tillbaka till Stockholm.
Slut på Annikas berättelse om tiden sommar 68 till sommar 69
