Det kändes som om luften hade gått ut ur ballongen för det lilla gänget som så entusiastiskt hade kämpat med sin lilla film under den senaste tiden. Vad hände sedan. Nu gällde det att fylla på min plånbok igen så jag gick och jobbade på en krog i stan och det skulle bli på Cajsa Warg den här gången, en restaurang som låg i hötorgshuset som ligger närmast glaspelaren.
Pelaren fanns inte på den tiden. Cajsa Warg passade mig perfekt för det var efter hennes motto jag agerade just då. Det var hon som myntade dom kloka orden ”Man tager vad man haver”!! Där hamnade jag efter någon kompis tipsat mig att dom behövde folk. På den tiden så var det bar att knalla upp och säga att man var beredd att jobba som servitör för dom och vips så fick man börja dagen efter eller till och med samma dag. Det var cityfolk som käkade sin lunch där och det skulle gå fort utan krusiduller och inte tjänade man så mycket på det men det tog några timmar mitt på dagen och sen var jag ledig och kunde göra vad jag ville.
Sommaren var nu på väg och även Hanno hade börjat sitt gamla extraknäck som badmästare på Hotel Foresta i deras swimmingpool. Det passade mig perfekt för att då kunde jag komma dit för att bada i den relativa lyxmiljön. Där fanns internationella gäster och även några andra av Hannos österrikiska kompisgäng kunde frekventerade stället. Bland dem minns jag framförallt Heinz som jag brukade spela schack tillsammans med.
Swimmingpoolen låg otroligt fint en ca trettiometer ovanpå Värtan mittemot gasverket och ganska nära den gamla Lidingöbron som var ett kapitel för sig. En gång när jag cyklade från Ropsten mot Lidingö på väg till just Hotel Foresta för att bada så hände följande när jag hade kommit till mitten av bron. Jag cyklade mellan Lidingöbanans räls och hade en liten vit hopfällbart cykel som jag hade skaffat mig nyligen när jag plötsligt fick höra ett starkt plingande från Lidingötåget som närmade sig fort och fortare och jag blev lite stressat och försökte cykla över ena rälsen för att komma ifrån spåret och då tappade jag greppet om cykeln när den hade fastnat i ena skenan och cykeln la sig på marken och hör och häpna samtidigt gick i två delar.
Själv hamnade jag en bit vid sidan om men kom tack och lov snabbt upp på benen för att nu pinglade tåget som en galning och höll nu på att bromsa in så det hördes ett starkt oljud från rälsen. I sista ögonblicket kunde jag få tag i dom båda cykeldelarna och kasta dom åt sidan innan tåget passerade mig. Det var nära och nu tittade jag på cykeln och såg att förbindelselänken hade skadats och att det inte skulle vara nån idé att svetsa ihop cykeln igen. Så jag plockade upp delarna och gick mot broräcket.
Även bilarna hade varit tvungen att bromsa in när jag hade ramlat och dom satt nu igång och körde vidare när dom såg att jag klarade mig utan att skada mig. När dom hade åkt iväg så tog jag cykeldelarna och langade dom över räcket efter jag hade kollat att det inte passerade en båt under bron. Detta var nästan på samma ställe där många år senare Lasermannen skulle kasta en Smith and Wesson revolver ned i plurret. Han hade en otroligt otur däremot när en fiskare från Lidingö kunde angla upp hans vapen några år efteråt och tack vare det så kunde Lasermannen bindas till åtskilliga av hans skjutningar av utlänningar i början på nittiotalet. Den här fiskaren kunde lika väl ha fått upp min gamla cykel om det hade velat sig illa.
Men nu åter till den lyxiga tillvaron för min del på Hotel Foresta. Där träffade jag bland många en trevlig person som såg rätt stilig ut . Han var väl i fyrtioårsåldern och vi pratade lite om ditten och datten och sen kom det fram att han var restaurangchef på ”Den Gyldene Freden” I Gamla Stan. Det var en restaurang och är fortfarande som ägs av Nobelstiftelsen eller bättre sagt Svenska akademin som har sina sammanträdes-lokaler i samma hus. Det ligger vid Järntorget. Jag nämnde att jag extrajobbade som servitör bredvid dokumentärfilm-skolan och han nämnde att om jag behövde jobb framöver så var jag hjärtligt välkommen att söka upp honom och det skulle jag komma ihåg men just då var det mitt i sommar och jag ville inte binda mig till ett kyparjobb. Vi skildes som kompisar men jag la honom i mitt minne. Jag kunde sitta omkring poolen där det var trevligt att prata med allehanda människor som var hotellgäster på detta rätt flotta hotell. När det närmade sig kvällen passade jag alltid på att besöka en av hotellets restauranger som låg lite vid sidan om det stora hotellet och där kunde man även sitta utomhus . Där var det relativt billigt att äta dagens rätt och där satt jag ofta i den behagliga kvällssolen som spred sitt fina ljus över uteserveringen och som alltid läste jag en bra bok och mådde som en kung.
Här kommer Annikas version om sommarjobbet 1969 i Marstrand.
Jag behövde pengar och lyckades få ett sommarjobb i Marstrand. Det var på en bar på ett diskotek. Ännu en arbetsplats som var helt fel för mig men jag fick i alla fall vara i Bohuslän igen. Jag tyckte om min arbetskamrat Agneta som var ironisk och kvick och fick mig att skratta.
Paret som ägde diskoteket tillhörde Göteborgssocieteten och hade ett idylliskt hus med havsutsikt. Ibland hade de fest där och jag blev bekant med Ted Ström som skrev så fina visor. Vi vandrade runt ön och pratade ivrigt med varandra. 
En kväll kom Cornelis Vreeswijk till Marstrands societetshus. Han var lätt berusad men uppträdandet grep ändå tag i mig. Sen blev jag sjuk och åkte därifrån tidigare än beräknat.
När jag stannade till i Skövde ett par dar på vägen hem fick jag veta att Gidde och en kompis åkt bil till Marstrand för att träffa mig. Bilen hade fått körförbud och de hade tagit tåget tillbaka till Stockholm.
Gidde fortsätter sin berättelse om Marstrandresan…
Annika hade tagit ett sommarjobb nere på västkusten i en liten stan som heter Marstrand. Det var en annons hon hade svarat på och dom sökte lite folk som skulle hjälpa till i deras restaurang och diskotek som de hade öppet endast under sommarhalvåret. Så Annika befann sig där nere och jag fanns kvar i stan och efter ett antal veckor längtade jag efter henne och funderade på hälsa på henne och naturligtvis så skulle jag överraska henne.
Jag hade skaffat mig en liten Volkswagen som jag fick köpte för en tusenlapp av en österrikare och frågade en kompis om han ville göra mig sällskap. Morgonen därpå så körde vi mot Marstrand och det tog mer än halva dan att ta sig dit. Jag hade fortfarande inget körkort men det tog jag inte så allvarligt på så vi kom fram till Marstrand efter lunch nån gång. Dagen innan hade jag gått och köpt två flaskor champagne som vi skulle ha för att festa lite vid min ankomst. Men se där när jag frågade på restaurang Oskar efter lilla Annika så visade mig först någon en trappa upp till hennes rum men där var det städat och tom och vid vidare efterfrågningar visade det sig att hon lämnat Marstrand dagen innan. Något hade hänt och där stod vi och kände oss lite som åsnor framför ett tomt bås. Inget att göra så vi tog inte ens en lunch utan ville snabbt återvända till Stockholm.
Så nu är vi på väg tillbaka och nu har vi kommit halvvägs. Trots att jag är lite trött är stämningen god när min kompis pekar på en helikopter och tycker att den är fin att se på och att det vore kul att kunna färdas i en sådan nån gång. Tänk vilken utsikt dom ha där uppifrån. Ja tänk säger jag och hinner knappt säga det innan jag ser en bit framför oss några gubbar som vinkar mot oss och vid närmare påseende så förskräcks jag utav en poliskontroll. Vi stannar och nu får vi reda på att vi hade alldeles rätt när vi talade om den fina utsikten från en helikopter för att det var den som hade tyckt att vår lilla folka var lite vingligt på väg och hade meddelad dom här poliskollegorna att de borde kolla upp oss närmare och dom här poliserna fick sig en riktigt jackpott den här gången. Efter dom ville se mitt körkort hade jag spelat upp ett litet teaterstycke.När jag lotsades ha glömt körkortet hemma och nu började den ena killen att systematiskt gå igenom bilen och den andre killen stod bredvid och gjorde anteckningar över alla småfel som hittades.
Själv tog jag det ganska lugnt för att jag hade ju inget att förlora i och med att jag inte hade ett körkort. Böter kunde det ju bli men det var en senare sak att bry sig om så jag började bara fundera lite hur över det hela skulle sluta. Efter besiktningen av bilen så var det ca tio anmärkningar som dom hade fått ihop och självklart skulle det vara körförbud på den här bilen. Oj oj oj tänkte jag nu blir det svårt att ta sig härifrån för att vi befann oss en bra bit ifrån bebodda trakter. Polisen hade fått mitt namn och min adress. Nu nämnde jag att jag inte hade någon möjlighet att se till att få bilen från platsen efter jag skulle ge mig iväg mot Stockholm.
Dom sa att det fanns en bensinmack en bit norröver och där kunde de nog tänka sig att ta hand om bilen. Sedan erbjöd jag mig att köra bilen till den här macken och bli av med den där för att det var ju ingen idé att satsa på reparera denna kärra med alla dessa fel. Polisen funderade ett tag och sen insåg dom att det var ett bra sätt att få bilen ifrån vägen för dom insåg att jag inte hade tänkt mig att hämta eller låta hämta den härifrån. Så vi kom överens att jag skulle köra efter polisbilen för att göra mig av med min bil vid den bensinmacken. Okej, vi sätter oss i bilen men innan dess ville poliserna veta vad vi hade i den lilla resväskan på baksätet och när jag öppnade den och dom såg två flaskor champagne så skrattade dom och sa att det var bra att vi hade nåt för att fira den här händelsen. Dom hade humor och var lätt att prata med och nu gav vi oss gemensamt iväg. Dom körde före oss och vi efter och efter en kvart så närmade vi oss bensinmacken och nu skulle vi bara svänga åt vänster för att komma till mackens infart.
Men det var inte så bara utan nu hände det lite saker. Först så tog sig polisen över det andra körfältet och sen så skulle vi hänga efter men så kom det nån bil emot oss och en liten tvekan gjorde att det plötsligen blev jättefarligt och det skriker i bromsarna på den mötande bilen medans vi är fortfarande inte över på andra sidan och med nöd och näppe så undviks en ordentligt krock och likblek tar jag mig nu vidare in på infarten till macken och ser jag polisen som stod där och var rätt så bleka i ansiktet dom med .
– Vad hände där och det var ju en satans otur och tur det som hände. Det tog en stund att samla sig och ställa undan bilen och ta sig in till mackägaren. Där hade polisen redan med hjälp av sin polisradio-kommunikation kollat att det var okej att jag lämnade bilen hos dem och det var bara att skriva på ett papper och överlåtelsen av bilen var avklarat. Därefter tog polisen adjö och vi försökte ta reda på hur vi skulle kunna ta oss till Skövde härifrån med någon buss. Vi erbjöds en lift till Skövde av en snäll farbror och sen tog det inte så långt tills vi var framme där och kunde äntligen få i oss nån matbit innan vi sen skulle ta tåget hem till Stockholm. När vi kom till Stockholm försökte jag få tag i Annika och så visade det sig att hon hade blivit lite dåligt samtidigt som hon inte trivdes så bra på restaurangen i Marstrand och hade åkt hem till sina föräldrar hem i Skövde. Så nämnde jag att även jag hade varit i Skövde idag på eftermiddagen. Hon skulle ta sig snarast till Stockholm och såg fram mot att träffa mig.
Kort innan Annika hade fått sitt sommarjobb så hade hon fått ett erbjudande om att kunna få en studentlägenhet på Styrmansgatan på Östermalm. Man tackar inte nej i Stockholm när man får en studentlägenhet och så vart hon nu den stolta ägaren av en supertrevligt liten etta. Vi hann möblera den innan sommaren var över med diverse begagnade möbler och hennes pappa Bertil hade kört upp hennes gamla ”Guldsäng” från Skövde. Så där bodde hon nu dom gånger hon inte sov över hos mig i Gamla Stan. Man kan säga att vår relation hade blivit lite osäker i hennes ögon och det var även därför det kändes rätt bra att hon nu hade en egen lya och inte var beroende av mig för att ha någonstans att bo. Hon var också lite lessen när hon fick reda på att hon inte hade kommit in på Journalisthögskolan till hösten. Hon hade ju redan arbetat året innan på en liten tidning i Skövde och där fått en fin praktik och ändå hade hon inte lyckats övertyga intagningsnämnden att hon var duktigt nog att kunna bli en bra journalist. Men på den tiden så var det tyvärr så att man skulle visa sig duktigt med att framstå som en samhälls-förändrare och helst stå på barrikaderna för att få den typen av jobb. Men ödet ville ha det så och då blev det så. Vi sågs inte lika mycket som innan sommaren men hade det alltid bra när vi sågs. Då och då drack vi lite te på Tetleys där det alltid var trevligt att hänga och ibland gick vi ut på restaurang.
Jag hängde en del i krokarna kring Kungsträdgården och det var den sommaren där det var rätt så inne med att röka hasch eller gräs. Gräset kallades egentligen för marijuana . Det var lätt att köpa sig lite gräs och tillsammans med någon kompis dra i sig några bloss för att sedan ha det ganska kul ett tag. Mycket fniss och en del nya tankar.
En gång gick det lite överstyr för mig när vi var ett litet gäng och satt nere vid Riksterrassen vid Strömmen framför det gamla riksdagshuset och hade rökt på så efter ett tag var jag på så bra humör att jag fick för mig att jag skulle ta ett litet bad där i Strömmen. Vädret var fantastiskt och mitt på eftermiddagen så tyckte jag att livet lekte och tog några steg fram till vattnet och hoppade inclusive alla mina kläder på med huvudet före in i de kalla strömvattnet. Det första jag märkte var att mina solglasögon försvann i vattnet och sedan kom jag på att jag hade ju p
lånboken i fickan och plötsligen var det inte så kul längre men det gällde att hålla masken och ta sig snabbt ut igen. Där stod det ett gäng och skrattade och sen försökte dom hjälpa mig ut ur vattnet vilket inte var det lättaste men det gick efter ett tag. Tack och lov så bodde jag ju rätt nära så vi var ett litet gäng som begav sig hem till mig och där drog jag på musiken och vi fortsatte att dra i oss några bloss. Men efter ett tag tyckte jag att jag klarade mig lika bra utan att jaga efter gräs eller hasch och nåt starkare ville jag inte pröva på. Jag minns att Christer Strömholms son Joakim var med den gången när jag hoppade i Strömmen för att han brukade påminna senare på hösten hur tokigt han tyckte det var att från ena sekunden till den andra att resa mig upp och spurta rakt in i Strömmen.
