Maria Ortler, senare gift med Johan Wegleiter, föddes den sjunde juli 1910 i en liten by i Südtirol som heter Prad am Stilfserjoch. Hon var en bland sex flickor och så fanns det en pojke i familjen som hette Leo. Systrarnas namn var Emma, Filomena, Irma, Ida och Paula. Min morfar hette Josef Ortler men kallades alltid Peppi. Hans fru hette Maria och var född Hörmann. Min mor kallades för Maridl av sin familj och när hon föddes så fanns det redan ett par flickor och en pojke i familjen så det gällde att göra sig hörd. Det berättades att hon kallades för ”Gicker” som betydde tuppen för att hon alltid lät högst. En gång råkade hon ramla i en bäck som gick över tomten bakom huset. Hon drogs snabbt med vattnet och det var enbart tack vare att hennes syskon slog larm som man lyckades att lokalisera henne. Då hade hon redan passerat ett kvarnhjul och slagit sin näsa blodig och platt. Resten av livet så hade hon en liten lätt tillplattad näsa att bära. Jag vet inte så mycket om hennes uppväxt men det var självklart att jobba med i lantbruket med de sysslor som måste göras.
Senare när hon hade åldern inne så började hon arbeta på familjens hotell uppe på Stilfserjoch som servitris under sommarmånaderna. Resten av året fick hon ge sig hemifrån och ta tåget till Rom, Florens eller Milano och där söka sig anställning som barnflicka. Arbete fanns det gott om på den tiden men det var alltid ett äventyr och en oviss tillvaro innan man hade hittat en plats där man förhoppningsvis trivdes något så när. Hon hade en dag ledig i veckan och då kunde hon kanske träffa någon kamrat som kom från samma by.
Huvudgatan genom Prad leder till en dalgång och in till Trafoi. Därifrån åker man via 47 hårnålskurvor upp till Stilfserjoch som ligger ett stenkast ifrån berget Ortler som är den högsta toppen i Westalperna och är nästan 4000m hög. På 2775 meters höjd över havet hade min morfar Josef Ortler varit med om att bygga ett stort hotell och värdshus. Han ägde det tillsammans med familjen Karner i Prad och skötte det ända tills några år innan han gick bort 1951. Han var en pionjär som gav sig på ett sånt projekt.
Stilfserjoch eller Passo dello Stelvio ligger i Ortler Alperna i Italien mellan Stilfs i Südtirol och Bormio i provinsen Sondrio Det är ca 75 km från Bolzano och ca 200 m från gränsen till Schweiz.
Alla medlemmar i Ortler familjen var på sommaren engagerade i arbetet med och på hotellet. Flickorna fick jobba som servitriser och tvätten från hotel- och restaurangverksamheten kördes varje dag med häst och vagn ned till Prad för tvättning och mangling för att dagen efter köras upp till Hotellet. Det var min morbror Leo som hade hand om körningarna.
Leo tog aldrig körkort för att han tyckte för mycket om att dricka vin. Det sades att när han skulle ta sig ned från Stilvserjoch med två hästar framför vagnen som var fullastad med tvätt och annat så kunde han lägga sig ovanpå tvätten och sova ut sitt rus. Innan dess så hade han skruvat åt bromsarna på vagnen så att det inte skulle gå för fort nedför den branta vägen. Det funkade rätt bra. Problemet var bara att när de hade nått dalgången som ledde ut till byn Prad så fick hästarna slita för att dra vagnen som fortfarande var bromsad. Det var säkert två mil kvar dit dom skulle. Hästarna visste var dom var hemma nånstans och kunde stå utanför stalldörren och vänta tills någon släppte in dom. Det var Leos far Josef som såg sin son fortfarande sova mitt ovanför tvättsäckarn där han hade legat hela natten och då var det dags för en riktigt utskällning. Det var livet på landet på den tiden. Själv tyckte jag bra om min morbror Leo som var ett riktigt original och alltid snäll.
Min mor berättade att det var roligt uppe på Stilfserjoch när det kom mycket folk för att se på biltävlingarna varje år och att det var spännande att umgås med de på den tiden berömda racerförarna. På vintern när hotellet på Stilfserjoch var stängt på grund av att den flera meter snöbetäckta vägen inte plogades förrän på senvåren så fick flickorna som jag tidigare nämnt söka jobb ”nere” i Italien.
Varje sommar på nittonhundratrettiotalet så kördes en berömd biltävling upp till Stilfserjoch och även Giro di Italia drog från och med 1953 genom Prad och upp till Stilfserjoch och därifrån vidare mot Milano. På andra sidan bergspasset åker man in till Schweiz och vägen leder även även till andra delar av norra Italien. På vintern är vägen över bergspasset stängd på grund av för mycket snö. Från juni till september varje år är det numera ett populärt skidåkningparadis för turister.
Min morfar Josef Ortler föddes 19 sep 1873 i Agums/Prad och gifte sig den 10 jan 1905 med min mormor Maria Hörmann född i Laatsch den 2 dec 1876
När min mor Maria föddes så hade namnet Ortler funnits i många generationer i den delen av Südtirol som numera tillhör norra Italien. Familjen Ortlers familjevapen härstammar från 1595 och då tilldelades familjen uppgiften att ha hand om postväsendet i denna del av landet.
Mor var glad när hon kunde lämna sin hemby för gott. Hon hade hittat ett jobb i staden Meran som inte var mer än fem mil från Prad.
Där hittade hon senare även sin blivande man som hette Johan Wegleiter. Han var en gladlynt människa och förutom att han såg bra ut så var han en sällskaplig och positiv typ.
1936 föddes min halvbror Hansi i Meran. Mamma jobbade på ett värdshus som ägdes av en släkting till henne. Johan Wegleiter arbetade som rörmokare. Det var nu inte lika gott om jobb längre och dessutom så skulle han göra sin militärtjänst i Italien.
Johan var inkallat under två år och under mesta tiden längt bort från Meran så de såg inte varandra speciellt mycket under den långa tiden.
Det är ganska långt från Sicilien till Meran så det vart inte så många hemresor på den tiden. Ibland träffades Johan och Maria under några dagar
Kort efter att Johan hade avslutat militärtjänsten så kom Hitler och Mussolini överens om vad som skulle ske med den tyskspråkiga befolkningen i Südtirol.
Det utmynnade i en så kallad ”OPTION”. Detta var en spännande tid i Südtirols historia. Under en två månaders period fick den tysktalande befolkningen bestämma sig för att endera flytta till Tyskland eller stanna kvar och förlora alla minoritetsrättigheter. 85-90% röstade för att flytta och 75000 Sydtyrolare lämnade under de närmaste åren landet. Efter krigsslutet så återvände dock 55000 till Südtirol.
Bland dom första som anmälde sig till utvandring var min mammas familj på grund av att det inte fanns jobb att få i Meran. Redan i januari 1940 så gick tåget från Meran till Steinach am Brenner som låg ett stenkast från den italienska gränsen i det tyskockuperade Österrike. Mamma berättade att när de efter tågresan som inte tog mer än en timme anlände till Steinach och lämnade tåget hörde dom att någon med hög röst skrek ut Johan Wegleiters namn. Han var van från sin militärtjänstgöring att svara med hög röst och skrek tillbaka ”Hier”. Det visade sig att han omedelbart fick ta emot en skriftlig inkallelse till tysk militärtjänstgöring. Det andra världskriget hade börjat i September 1939 och Adolf Hitler behövde soldater och eftersom det var känt att Johan Wegleiter skulle bli tysk medborgare och dessutom hade en bra tvåårig militärutbildning bakom sig så var han mer än välkommen att ingå i ”Die Wehrmacht”. 1938 hade Österrike genom ”Anschluss” anslutit sig till tyska riket. Så Johan fick hjälpa till med inflyttningen av sin familj men redan ett dygn senare måste han ta tåget och inställa sig på hemlig ort för att vara med och kriga. Min mor blev ensam kvar i Steinach och trivdes inte alls i denna lilla byhåla. Hennes man kom en enda gång hem för några lediga Permissionsdagar och det var allt hon fick se av honom innan han dog. Vad jag vet så var han bland annat med i Grekland fälttåget och två månader senare så omkom han i Rigatrakten i samband med Operation Barbarossa när tyskarna skulle passera en bro som samtidigt sprängdes i luften. Tyskarna anföll Sovjetunionen den 22. juni 1941 och gjorde det med fyra och en halv miljon soldater längs en 2900 km lång gräns. Under hela min uppväxt stod en liten bild i en silverram bredvid mammas säng på nattduksbordet. Där fanns det tre militärgravar prydd med varsitt träkors och som kröntes med varsin stålhjälm. Det var åtskilliga timmar som jag tillbringade med att utforska denna bild och fantasera om hur han hade omkommit,
Jag har ofta undrat var exakt hans grav låg och en gång när jag var barn så fick jag för mig att jag skulle tillverka en krans som skulle kunna läggas på hans grav nedanför träkorset.
Det slutade med att jag satt på köksgolvet en dag och försökte få ihop en krans av toalettpapper men lyckades inget vidare när mor kom in och såg att jag satt och slösade en massa dyrbar toalettpapper i onödan. Det hjälpte inte mycket när jag förklarade vad jag höll på med och jag fick linda upp hela fina kransen igen så att pappret kunde användas till det gamla vanliga, nämligen att torka ändan med.
Den 5 mars 1941 föddes min halvsyster Herta i Steinach am Brenner. Hennes far hade 9 månader tidigare varit hemma på permission några dar och senare via brev fått reda på att han hade fått en dotter men han lyckades tyvärr inte träffa henne innan han dog långt hemifrån.
Min tillkomst
Nu så ska jag berätta om några vänner till min mamma från Südtirol som besökte henne ibland när dom var på genomresa i Innsbruck både under och efter kriget.
Det var vänner som hon kände från sin tid i Meran. Båda var italienska medborgare men egentligen framförallt tysktalande südtirolare. Hon hette Rosa och han hette Edmund och dom var gifta med varandra. Under krigstiden så uppehöll sig dom dels i südtirolen och dels i någon kurort i Tjeckoslovakien som hette Karlsbad. Det som är intressant är att Edmund klarade av att hålla sig utanför det militära under hela kriget. Det var beundransvärt att klara sig undan både det italienska och det tyska militära livet med tanke på hur eftersökt alla dugliga men var för att göra sin plikt mot respektive diktatorer. Beundransvärd. Hur gick det till? Förmodligen hjälpte hans flitiga resandet till att kunna lura systemet. Jag nämner detta enbart för att Edmund så småningom skulle bli min far.
Nu hoppar jag fram i tiden till februari 1946 och föreställer oss följande scen. Hemma på Egger-Lienzstrasse 32 på tredje våningen sitter mamma i köket och spelar kort med Edmund som är för närvarande i Innsbruck och hälsar på henne och den här gången så har han inte Rosa med sig. Det var mitt i vintern och en kvinna som min mor behövde lite värme och med en vacker man i huset så är det lätt hänt att känslorna tar över och det är fem år sen hon hade kontakt med det manliga könet.
Dom hade säkert trevligt och kortspelet fortsatte sedan troligen i sovrummet och nio månader senare så föddes jag den 28. oktober 1946. Jag förstår mycket väl att det måste ha varit frestande att ha ett litet förhållande med Edmund i synnerhet som hans äktenskap med Rosa var vid det här laget ett så kallat ”italienskt äktenskap” det vill säga att i Italien fanns ingenting som hette skilsmässa. Dessutom vet jag att Rosa aldrig hade några dåliga relationer med min mor efteråt. Om detta får du reda på mycket mera senare.
Nu vet jag att min mor tyckte att det var det jävligaste som kunde ha hänt henne i och med hon blev med barn. Dels var det på den tiden inte populär att få en oäkting men framförallt hur skulle hon kunna försörja ytterligare ett barn och att börja om igen med småbarn nu när Herta var fem år och Hansi var tio. Men det var inte så lätt att få saken ogjort. Och vad skulle dom säga därhemma i Prad när dom fick reda på vad som hade hänt henne. Ensam mor i dessa svåra tider med tre ungar. Jag känner en enorm respekt för henne som tog sig genom dessa otroligt svåra tider alldeles ensam. Och hur ställde sig då min far till faktumet att han nu fick ett barn. Ju först så tyckte han att det var inte så mycket att göra åt och han skulle ställa upp och hjälpa till.
Men när det kom till kritan och han skulle ta ett ekonomiskt ansvar för att bidra till min försörjning så nekade han till faderskap och lyckades med hjälp av en bra advokat få fram ett intyg som visade att han var steril och ej kunde vara fadern.
Han höll sig därefter undan och flyttade åter till Meran. Innan dess så kunde han konstatera att jag var hans son genom att jag hade en hel del kännetecken som skvallrade om släktskapet bland annat så var mina långa fingrar och tår ett tecken på att man tydligt såg att jag var hans unge. Han till och med satte in 100 Schilling på ett bankkonto till mig men det var innan han ångrade sig och nekade faderskapet.
Min mor kände sig sviken av honom men det var ingenting hon kunde göra och rättegången som hon var kallat till var enbart en fars där den som hade en bra advokat som kunde spelet var vinnaren. Hon var kallat till rätten men fick sitta utanför rättssalen och där fick hon sittandes på en bänk reda på domarens utslag och sedan gå hem med den grymma känslan att det nu var enbart upp till henne att se till att det skulle bli en bra människa av mig.
Denna historia har min mor berättad för mig när hon så småningom skulle förklara för mig varför jag hade en annan far än mina två halvsyskon Herta och Hansi.
Mamma nämnde för mig att hon hade enbart tråkiga minnen från dagen då jag föddes. Inte för att det var en svår förlossning utan för att det var ”dåligt timing” involverat i samband med min ankomst.
Varför? Ju det var så att det var extrem dåliga tider den 28. oktober 1946.
Ett och ett halvt år efter krigsslut så var matsituationen minst sagt fortfarande prekärt. Mor hade sett fram mot min födelsedag för att då skulle hon få en ordentlig måltid på sjukhuset. Nu var det emellertid så illa att när hon kom i sista stund in till Universitätskrankenhaus i Innsbruck – så var klockan ca 14.00 och lunchserveringen var redan avklarat. Födseln skedde sedan nån gång senare på eftermiddagen och kolliderade än en gång med kvällsmatens utdelning.
Otur. Hon hade sett fram mot en lunchrätt men fick nu ligga hungrig halva natten och istället se fram mot den påvra frukosten som hon skulle få. Det var allt som mamma berättade för mig om min första dag på jorden.
En granne hade hand om mina två halvsyskon under den tid som mor låg på sjukhuset två dygn. Man kan säga att jag var ett barn som blev till av en händelse som involverade lust och värmebehov. Jag blev tillverkat i slutet på januari 1946.
Det var först mycket senare som jag fick reda på att jag inte hade samma far som mina syskon och då brydde jag inte om mig detta faktum. Jag förstod henne och har aldrig saknat en far för att det man aldrig har haft kan man inte sakna. Så enkel är det. Tvärtom så var jag under min skolgång ofta glad att jag ej behövde att tampas med en sån far som vissa av mina skolkamrater var utsatt för.
I synnerhet en av mina skolkamrater berättade att hans far tog fram livremmen när han kom hem med dåliga betyg. Killen kunde vara livrädd inför att gå hem efter en dålig skrivning.
Vid sådana tillfällen så var jag alltid tacksam att inte jag hade råkat ut för en sån otur. Jag hade min mor och hon var allenarådande med att döma över mitt uppförande och det var oerhörd sällan som jag var oroligt över att hon skulle straffa mig.
Pradtiden
Dom första åren i Prad så trivdes jag bra vill jag minnas. Min mamma kände att det skulle underlätta väldigt mycket för henne att klara av livet med två barn som nu var 8 och 13 år gammal. Utan småbarn så kunde hon få jobba på kvällarna på teatern i garderoben. Dessutom kunde hon hyra ut ett av sina rum i lägenheten till en hyresgäst och därigenom få bättre ekonomi. Dessutom så trivdes jag på landet i Prad dom gånger som hon hade med mig på besök hos morfar och mormor.
Dom tyckte om mig och plats fanns det så det var inte så konstigt egentligen att jag skulle stanna hos morföräldrarna efter en visit hos dom. Jag hade kusiner som jag kunde träffa och jag var mest med morfar.
Två syskon till Maria Ortler framför huset till höger där Vetter Willi och Leo bodde ovanpå slakt- och tvättrummetHan bodde tillsammans med min morbror Leo ovanpå i ett mindre hus bakom det stora huset. På bottenvåningen fanns det ett stort rum som användes till allt möjligt som tex. tvättstuga och även i samband med slakt så utfördes en hel del arbetsmoment där.
Vetter Willi hade hand om utfodring av korna, hästarna, grisarna, hönsen. Han mjölkade och höll stallet rent och prydligt. Han var egentligen en intellektuell typ och hade varit skollärare men blivit avskedad för att han hade fel åsikter som han förmedlade barnen. Det hade att göra med hans avoga inställning mot dom nya italienska herrarna som numera ville italienisera allting. Det tyska språket skulle helst utraderas.
Jag minns honom sittande på sin säng och rulla med sina fingrar fram cigaretterna med hjälp ut av tidningspapper och tobak. Han delade rum med enda sonen till morfar som hette Leo och dom två kom hyfsad bra överens. Jag minns att Leo gav mig alltid uppdrag att springa iväg och skaffa en ask ”tschirini”. Det var så dom italienska tänd stickorna som var tillverkat av wax kallades. Jag fick fem lire och kunde behålla en.
En gång så hände en förfärligt historia som jag aldrig kommer att kunna glömma.
Vi hade varit ute på fälten som några kilometer från våran gård. Ett litet gäng på några stycken som hade räfsat ihop höet och lastad det på en vagn som drogs av två hästar. När vi hade rast så togs det alltid fram en medförd större korg där det fanns det så kallade ”parlbrot” Det kallades så för att formen bestod av två par som hängde ihop. Det finns inget bättre bröd på hela jorden. Vidare fanns det saft för mig och rödvin och ”Speck” (speciell sorts bacon) och ost för alla andra. Dom här rasterna var sköna stunder när alla satt tillsammans och skvallrade med varandra.
När vi skulle åka hem sen med hölasset skulle vi passera en järnvägsövergång som hade bommar. Leo som hade fått i sig lite mer vin än alla andra var kanske lite mer okoncentrerat än vanligt och hade plötsligt råkat komma mitt emellan bommarna med hövagnen som drogs av våra två hästar. Jag minns fortfarande att det plingade varningsklockor och att vi som satt på lasset började skrika och samtidigt så skulle Leo som även han satt ovanpå hölasset i sista sekund få hästarna att reagera så att dom backade så fort det gick. Situationen var katastrofartad. Vi kände oss instängda mellan bommarna och ett tåg kom mot oss. I sista ögonblicket så stegrade sig hästarna tack vare Leos skickliga ingripande och han lyckades med att få dom backa några nödvändiga steg för att vi skulle kunna undvika att bli överkört. Vi formligen hade tittat döden i vitögat men klarat oss. Leo var även han skakat men med sitt vanliga sätt så spelade han ned hela händelsen och låtsades som om det inte hade varit så farligt som det såg ut. Han kunde alltid lita på sina hästar menade han. Han var ju en riktigt hästkarl.
Saker jag minns från Prad är att när jag vart lite äldre skulle alltid cykla till bagaren tidigt på morgonen och hämta bröd. Ofta fick jag gå in till bagarna som höll på att dra ut brödet ur ugnen. Jag ser bagaren framför mig hur han dra dom långa träspadarna fram och tillbaka lastad med ”parlbrot” in och ut ur ugnen. Dom tyckte det var kul att en liten grabb som jag skulle hämta brödet så tidigt på morgonen och vi skojade ofta med varann. Jag kände att dom gillade mig och det värmde så att jag alltid gärna for iväg och hämtade dom varma ”parlbrot” hos bagaren.
En speciell plats som jag alltid har klart framför ögonen är det stället där bysmeden höll till. Jag minns hur han kunde springa fram och åter till elden och böja järnet som skulle bli hästskon. Bredvid porlade en bäck och miljön runtomkring var vildväxt och exotisk. Att vara med när hästen fick nya sko det var det mest dramatiska jag upplevt på den tiden. Det rök fortfarande från hästskon när smeden kom springande och spikade fast den på hästens hov.
Morfar Josef Ortler dog 17juni 1951 Det var ett antal månader efter hans hustru Maria hade avlidit och i och med att morfar blev överkörd av tåget så spekulerades om han frivilligt gick över rälsen eller om olyckan berodde på hans dåliga hörsel.
Det var en diesellok som kallas Litorina på italienska och den brukade alltid slå av motorn 2 km innan den nådde stationen Spondinig. Det gjorde att den mycket väl bidrog till att den ej hördes av morfar. Det var en söndag eftermiddag och han var ute på fälten och skulle vattna. Det innebar att man öppnade och stängde diverse ”valar” för att vattnet skulle flöda över fälten. Han var säkert så inne i jobbet så att han ej uppmärksammade tåget som smög fram i landskapet och skulle döda honom.
Jag var 4 och ett halvt år gammal och minns att det plötsligt viskades och det vart en märkligt stämning men enskilda fragment uppfattade jag i alla fall. Bland annat så hörde jag att man kunde identifiera honom genom hans ring…..
Det var ingen som brydde sig om hur jag upplevde händelsen och inte var jag med på begravningen utan allting skulle hemlighållas inför barnet. Jag var fyra och ett halvt år gammal och hade ett och ett halvt år kvar innan jag hämtades hem igen av min mor
Deras familjegrav finns på kyrkogården i Prad. Leo, deras ende son ligger i samma grav. Jag märkte först efter ett tag att min älskade morfar inte fanns till längre. Han hade en speciell relation till mig som det ofta kan vara när en gammal man får vara tillsammans med sitt barnbarn. Vi bodde under samma tak och jag var stolt när jag fick sitta bredvid morfar på kuskbocken.
Min beskyddare fanns inte mer och Karl som framöver var mannen i huset var okänsligt och kände sig själv som en utböling i byn. Han kom från en grannby och tyckte alltid att att hemma hos honom så gjordes allting lite smartare än här där han hade hamnat tack vare att han gifte sig med min moster Irma.
Till vänster så ser vi Karl och Irma Kaserer på bröllopsdagen. Han ser mycket allvarlig ut.
Hans sätt att behandla mig påminde om hur en bonde behandlar en knekt. Han var min arbetsgivare och arbetsledare och han var duktig på att hitta på jobb till mig. Ett av arbeten som Karl Kaserer uppfann var att jag skulle vakta vetehersjor som var uppställda för torkning ute på fälten. Han menade att under torktiden som kunde pågår upp till en vecka eller två beroende på väderleken så blev det en del svinn genom att sparvarna kom och försåg sig med en del korn. Så likväl som jag kunde vara hemma och göra nåt annat onyttigt så kunde jag bidra till att minska svinnet. Jag utrustades med en pinne och beordrades att från morgon till kväll vakta vetet från sparvarna.
Mina sandaler var inte lämpat att användas på en kornåker efter skörden. Halmen stack upp ur jorden och även in i mina sandaler och jag fick gå på ett speciellt sätt för att inte den vassa halmen skulle göra mig illa. Jag hade faktiskt tillgång till en barncykel som jag använde för att cykla till ”jobbet” på morronen. En dag passerade jag bytorget och min moster Filomena som frågade mig vad jag gjorde så tidigt uppe på väg någonstans med cykel. Jag förklarade mitt nya arbete och hon trodde att jag skojade. Aldrig nånsin hade hon hört talas om att någon i byn kunde vara så snål att han inte unnade sparvarna det lilla som var deras.
Filomena frågade hur jag hade det med matsäcken och det hade jag inte någon. Så hon som ägde byns lanthandel tillverkade nån smörgås och gav mig en flaska med saft. Men sen var det bara att cykla vidare ned genom en 2 km lång allée ut mot fälten där jag skulle mota bort sparvarna. Nu tyckte jag lite synd om mig och var samtidigt förbannat på min husbonde så därför snarare tillkallade jag sparvarna genom en lockande vissling än att jag jagade bort dom. Men en eftermiddag så vart det ett ordentligt regnväder och blött som en fisk och frysande så cylade jag hemåt vid fyratiden. Moster Irma tyckte lite synd om mig och jag fick nåt varmt men när det sen klarnade upp efter en halv timme såsom det kan göra efter en ordentlig skur så skulle jag gå utanför huset. Då dök Karl upp och vart förvånat att jag inte vaktade vetekornen. Det var bara sätta sig på cykeln och återgå till jobbet för mig.
Det var bara ett exempel på vilka jävla jobb han kunde hitta på åt mig, förutom att vakta korna eller plocka och rensa löf ur valarna framåt hösten så fanns det mycket annat han kunde ha nytta av att gjorde åt honom. Det var hans sätt att ta betalt för mat och husrum under den här tiden.
Jag kan ju nämna att min ”sparvvaktarperiod” gjorde inte Karl precis populärare i byn utan han fick nog höra talas om hans påhittighet under många år framöver. Det är en klen men ändock tröst för mig att han blev påmint om hur snål han kunde vara.
Många år senare när jag besökte Prad i trettio års åldern så kom folk ihåg mig som ”Vogelhuatar” det vill säga den som vaktade fåglarna istället för fåren.När jag var fem år och 10 månader så började gå i första klass folkskola i Prad. Det var inte så noga när man började skolan och jag var glad att kunna komma hemifrån och träffa min kusin Werner lite mer när vi hamnade i samma klass.
Werner bodde granne med mig. Hans far Fritz var gift med min moster Ida och dom hade fått en tomt bredvid huset där jag bodde. Där byggde dom sig en stor kåk och även på baksidan en större verkstad eller liten fabrik där han tillverkade huvudsakligen köksmöbler. I Italien så inredar varje lägenhetsinnehavare sig sitt eget kök. Här fanns det en marknad för att sälja helt färdiga kök och det fungerade bra för Onkel Fritz.
Hans barn Werner som var äldst var i min ålder och Kurt några år yngre. Sen kom Inge.
Jag lekte mest med Werner när det gavs tillfälle. En söndag eftermiddag så var han och jag ute bakom deras hus och Kurt skulle visa mig att han kunde få igång sågen som kunde såga timmerstockar. Så då ställde vi oss och tittade på hur en kedja rundade ett hjul och jag minns att det såg spännande ut hur varje länk i kedjan kom och gick och förslog att vi skulle testa hur lång stund man kunde hålla ett finger i varje länk som passerade innan man var tvungen att ta bort fingret snabbt för att inte dras med av länken. Lång historia kort Werner vann och Werner blev av med fingret. När han plötsligt skrek,blodet sprutade och jag förstod att nu hade det hänt nåt förfärligt så fick jag panik och sprang iväg samtidigt som Werner sprang in i sitt hus som låg bar ett tiotal meter därifrån. resten av dagen var jag jätteoroligt och visste inte vad som hände sedan. Dagen efter först fick jag reda på detaljer och blev även utfrågad hur allt hade gått till. Werner var son till en möbelsnickare och han skulle ta över firman en gång i framtiden och nu hade han blivit av med fingret och jag kände det som det var mitt fel.
Då var det inte roligt att vara barn. Jag hade ingen som kunde anförtro mig och som kunde trösta mig. Werner blev körd med bil till en grannby där det fanns tillgång till en läkare en söndag eftermiddag och dom hade med sig hans kapade finger i en liten påse men det hjälpte ej. Han saknade för alltid sitt pekfinger. Werner är trots denna kusliga händelse den kusin som jag har mest kontakt med och han gav mig aldrig känslan att det var mitt fel som orsakade olyckan.
Werners mor var Tante Ida som var gift med Onkel Fritz. Dom bodde i Agums nedanför kyrkan i ett litet hus men fick sedan en tomt bredvid huset morfars hus. Där byggde Fritz dels ett hus men även en liten fabrik till sin snickerirörelse. Hans specialitet var kök. I Italien och även Österrike så är köket inte inredd när man köper ett hus eller en lägenhet utan var och en inreder köket själ. Då går man till en möbelsnickrare och han kan inreda hela köket icnl. köksmaskiner som spisel och kylskåp osv. Det var Onkel Fritz´s nisch. Jag minns att han alltid investerade i mer och mer maskiner för att kunna konkurera. Så dom levde hyfsad men hade alltid en massa skulder på grund av dom nyinköpta maskinerna. Det gällde alltid att vara på bettet för Fritz. Han hade ca tiotal anställda och hälften av dom åt alltid tillsammans med familjen Tänk dig året om så fick Tant Ida stå i köket varje dag och få fram lunch med 3 rätter för ca tio personer och ibland bjöds även kunder in til familjens kök.
Tant Ida hade en stor köksträdgård och den skötte hon exemplariskt. Hon höll ett öga på mig och det är jag henne tacksam för.
Leo som var hennes bror hjälpte hon alltid med tvätten och jag minns att att även han fick äta hemma hos henne. Han hjälpte väl Fritz med en hel del grovarbeten. Annars så bodde Leo tillsammans med Vetter Willi i gårdshuset ovanpå.
Nu kommer vi till mammas syster Paula. Hon var speciell. Hon såg alltid lite barsk ut och hon var duktigt på att städa. Hon var jämt nere på sina knä när hon borstade golven och skurtrasan var hennes verktyg nummer ett. När morfar hade dött så sökte hon sig hemifrån och tog ett arbete på nåt ålderdomshem i Kastellrut. Där jobbade hon nästan gratis ända upp till sen ålder och hon dog häromåret ca 2008 nästan 100 år gammal. Hon överlevde hela sin familj. Min kusin Inge Stecher hade alltid bra kontakt med henne.
Emma med sin Guido och Maria med sin son Hansi(längs bak) och hans fru Annelise på besök i Prad hos Onkel Fritz (Stecher) och hans fru Tante Ida med deras barn Inge och Kurt och lillkillen fram till vänster är Tante Irma Kaserers pojke Walter.[/caption]
På somrarna så fick vi besök i huset så länge morfar levde. Då kom det ett sällskap från den fina världen. Dom kom från Padua. Det är en liten stan inte så långt från Venedig.Där bodde mammas syster Emma som var äldst och vackrast av alla flickor. Hon hade gift sig med en italienare som hette Guido. Dom drev ett mindre hotel i dom trakterna och levde rätt gott av de. Dom hade tre flickor och en son. Marisa, Lucia och Renata samt Franco. Flickorna var mera i min syster Hertas ålder och dom hade träffat varandra nån gång när Herta var på besök i Prad. När dom anlände i sin fina flotta bil och invaderade husets övre våning så visste man att sommaren hade anlänt. Dom semestrade här i Prad några veckor varje år så länge farmor och mormor levde. De skötte egen hushåll och det luktade alltid gott från övervåningen. Jag minns att jag aldrig var välkommen dit upp. Däremot så fick jag överta en gammal barncykel som dom inte använde längre. Här ser vi när Emma längst till vänster och Guido som andra från höger. Vi ser i de ljusa håret bredvid Emma min moster Ida och bredvid henne står min mamma. Längs till höger Onkel Fritz.Tre mindre barn föreställer längs fram till vänster Kurt och bredvid troligen Tant Irmas enda son Walter. Bakom stående tv. Annelise (min brors fru) och Inge med Guidos hand på axeln. Mitt i mellan Mamma och Guido skymtar min bror Hans. Troligen är bilden tagen tagen mitten på 1950 talet.
Emmas flickor var jättevackra och alltid elegant klädd. Dom kom verkligen från en annan planet. Jag drömde om dom på nätterna. Dom var mellan 12 och 20 år gamla på den tiden. Det kom även en bror till Guido som hette Cio (betyder Onkel) Alberto en gång varje sommar några dagar på besök. Han hade sin Lambretta , var trevlig och hade en mustasch och alltid hjälm när han körde.
Ute vid Dorfplatsen så hade min moster Filomena byns enda affär. Dom hade allt man behövde och hade dom inte det så skaffade dom fram det ändå. Hennes man Josef Rungg var alltid jättevänligt mot mig och alla andra och alla tyckte mycket om honom. Jag minns mest hans äldsta pojken som hette Peppi och var min kusin. Han gick samma klass som jag när jag började skolan I Prad.
Nu förgriper jag historiaskrivningen och kan berätta att Peppi var med på min mammas begravning 2006 i Innsbruck och vi satt efteråt tillsammans på en krog och hade ett trevligt samtal och det var det sista jag såg av honom för ett år senare så begravdes han. Hans aorta hade spruckit mitt i natten och han dog knall och fall. Vi var lika gammal och det kändes väldigt tråkigt att hans liv blev så kort. Han var en gång i Stockholm på genomresa och vi tillbringade en trevlig eftermiddag som jag alltid kommer att minnas. Han efterlämnar en trevlig fru och barn. Han dog alldeles för ung.
En dag i slutet av augusti 1952 så kom min mamma besök till Prad. Hon hade väl hörd av sina syskon hur jag hade det. Att jag hade gått igenom första klass folkskola i Prad. Nu ville hon höra av mig själv hur jag upplevde min situation. Det var lite knepig. När hon visade sig så var jag nog rätt avogt inställt till henne. Jag kände mig övergiven av henne och ville visa henne att jag klarade mig utmärkt utan hennes omsorg. Samtidigt så var jag nyfiken på hennes planer och på vad hon hade tänkt sig hitta på med mig. Hon bodde hos Tant Ida och stannade över natten. Jag lotsades att inte förstå nånting av det hon frågade mig om hur jag hade det och om jag ville stanna kvar i Prad. Hon hade frågat hennes syster Irma och hennes man om hur han såg min framtid som boende i hans hem. Dom var ju fortfarande barnlösa och Irma tyckte väl om att ha ett barn i sitt annars barnlösa hem tillsammans med hennes make Karl som hade sagt att det gick väl bra att jag fortsatte bo hos dom och min framtid var väl att jag skulle bo och jobba på gården som en knekt det vill säga som alllmänn hjälpreda till alla dom sysslor som förekommer på en gård. I värsta fall om inte det skulle duga åt mig så kunde jag väl senare gå i lära hos min moster Idas man Fritz i hans köksmöbelsnickerifabrik och utbilda mig till snickare. Nu kom mamma till mig och jag minns detta avgörande ögonblick precis som om det hände i nuet. Jag var ute på den stora ängen bakom huset där det fanns många äppelträd. Ängen begränsades av en bäck som var en liten paralellfåra till den stora Suldenbäck som flöt genom hela Prad och några kilometer utanför byn förenade sig med den stora floden Etsch eller Adige som den heter på italienska.
Jag höll på med att rensa små bevattningsdiken av löv och annat skräp som brukade samla sig i dikena. En stor korg som allting samlades i hade två bärremmar och när jag just skulle sätt mig på marken för att lirka korgen upp på ryggen så kom mamma fram mot mig. Hon fick bevittna hur jag skulle resa mig upp med den till randen fyllda stora korgen och få upp den på ryggen för att hasta vidare. Hon bad mig att stanna upp men jag var lite trotzig och sa att jag måste skynda vidare för att jag hade mycket kvar att rensa. Hon följde med mig för att tömma korgen. Sen började hon tala med mig och nämnde samtalet med Karl och frågade mig vad jag tyckte om det. Jag var nog lite funderande om vad hon hade i kikaren och frågade henne om alternativet till denna framtid.
Hon var beredd att ta med mig omedelbart till Innsbruck och att talade om för mig att jag där kunde fortsätta att gå i skolan. Jag skulle kunna börja om några veckor i andra klass folkskolan i Innsbruck. Hon menade att nu när hon hade haft möjlighet att inreda lägenheten i Innsbruck på ett trevligt sätt så skulle jag säkert trivas där med mina stora syskon Hansi och Herta.
Lång historia kort så var resultatet av samtalet att hon gick och talade om för Karl att hon ville att jag skulle få tillgång till ett liv med större framtidsmöjligheter än vad som bjöds i Prad. Karl och Irma var inte glad att bli av med en så bra och billig hjälp som mig men hade inte mycket att sätta emot min mammas planer. Det gick snabbt och jag tror att samma dag så fick jag säga adjö till mina kusiner Werner, Kurt och Inge samt deras föräldrar. Jag minns att jag innerst inne fortfarande var negativ inställt mot min mor för att hon under så lång tid som tre år hade varit i stort sätt total frånvarande men insåg även att det var helt rätt att jag nu skulle åter flytta inhop henne och få chansen att börja med ett annat liv. Det var inte svårt att säga adjö till min värdfamilj Irma och Karl och på väg till bussen som skulle föra oss till Österrike så tog jag även farväl av Tant Filomena och hennes familj. Det var sista anhalt i hennes affär ute vid torget och jag ser henne framför mig hur hon önskade mig ett bra liv och tyckte att det var rätt att Mamma tog med mig hem till sig igen.
Vi satte oss i bussen och åkte upp till Reschenpass samma väg som jag hade åkt ett par år innan när jag grät hela vägen för att jag inte ville lämna morfar och mormor i Prad. Nu fanns dom inte längre och jag var nu nästan sex år gammal och skulle börja ett nytt liv.
Åter i Innsbruck
En sak som var väldigt märkvärdigt och det första som jag upplevde som negativ var att jag skulle tala om för mamma när jag lämnade lägenheten bara för att gå ned tre trappor till innergården och kolla vad som var på gång. Jag tyckte det var onödigt eftersom i Prad så var man ute eller inne och alltid relativ nåbar. Det tog några gånger för henne att få mig förstå skillnaden mellan stan och landet. Ja kände mig även instängd i den lilla lägenheten med alla dom fina nyförvärvade möblerna. Mamma hade köpt dom så att hon kunde hyra ut två rum av trerumslägenheten till andra människor som behövde någonstans att bo. I början på femtitalet så hyrde hon ut på lång tid. Senare skulle det bli mycket mer lönsam att korttidsuthyra åtminston på sommartid till turister som började mer och mer komma till Innsbruck som ju är egentligen en typisk genomfartsstad. Stan ligger strategisk mellan Tyskland och Italien och alla som använder Brennerpasset måste passera vår stan.
Vi var nu fyra i familjen som bodde i lägenheten på Egger-Lienzstrasse 32 tre trappor upp. Utsikten från fönstren mot både norr och söder var häftig. Stora berg och högst uppe på bergen fanns det hotel där folk kunde bo och dit linbanor transporterade dom som ville dit upp. På vintern för att åka skidor och på sommaren för att njuta av den fina utsikten och den friska bergsluften. Det tog förmodligen ett tag att aklimatisera sig för mig i den nya miljön och anpassa sig till den nya situationen. Plötsligt hade jag en bror som var sexton år och en syster som var 10 år gammal som jag knappt kände och jag mindes inte nånting från min tid före den långa Pradvistelsen.
Nu skulle vi bo tätt ihop i samma rum. Vi höll till i det minsta av våra tre rum som kallades för kabinett. Där hade mamma låtit tillverka så kallade ”Stockbetten” det vill säga 3 sängar över varandra. Det var roligt att ligga i dom. Jag fick sova längst ned för jag var sängvätare och det var lättast att ta sig in och ut ur sängen när jag väcktes av Mamma innan hon skulle lägga sig för att sova. Då skulle jag gå till badrummet och kissa en sista gång innan natten och ändå så kissade jag för det mesta i sängen. Tack och lov hade man redan uppfunnit gummimattan så vi klarade åtminston madrassen. Men lakanen var mamma tvungen att ta hand om varje dag för tvättning men hon tvättade ändå alltid för att gästerna krävde nytvättade lakan varje natt.
Själv sov hon i en egen säng och våningssängarna och två stora skåp där det förvarades alla våra kläder och linnen samt ett mindre skåp med en stor tittspegel ovanpå var möblemanget i detta rum. Dessutom hade vi två nattduksbord. Det var då jag lärde mig vad ”kompact living” betyder.
Fönstret i kabinett, badrum och köket var mot norrsidan och där kunde jag titta ned till gården där det alltid fanns ett helt gäng med andra barn i nästan alla åldrar. Gården var spännande och hade en stor sandlåda, bänkar, många buskar samt en massa anordningar där folk kunde hänga upp sin tvätt för tork.
Det var efter ca tre veckor omkring den 20 september 1952 som skolan i Innsbruck började. Skolan låg ca.10 minuter hemifrån. Första gången jag skulle prata i klassen så tyckte alla att det lät helt annorlunda än deras eget språk. Så mycket skilde sig min Südtirolerdialekt från deras. Samma tyska ord men helt annorlunda uttal. Dom kunde ej förstå en hel del av det jag sa. Deras förvåning gav sig uttryck i skratt och allmänna lustigheter. Tack och lov tog det inte lång tid innan jag kunde slipa bort min grova dialekt och jag tror inte att det plågade mig särskilt länge att jag var lite annorlunda i deras ögon. Jag hade redan lärt mig i Südtirol att anpassa mig till omgivningen på ett smidigt sätt och det har jag haft nytta av hela mitt fortsatta liv.
Apropå anpassa sig så är det ju så att man som barn ensam och hemifrån snart inser att det det är viktig att människor tycker om en eftersom det är den enda positiva känslan man får i och med att man inte får kärlek från sin mor. Man lär sig snabbt att läsa andra människor och vet vad dom tycker om och vad som gör dom nöjd och glad. Lyckas man sen att behaga dom så får man positiva känslor tillbaka och det behöver man annars är det för trist att leva.
Jag minns många tillfällen i Prad där jag grät mig till sömns i avsaknad av riktig moderskärlek. Det enda som hjälpte då var att krypa ned till ett skåp i de sovrummet jag höll till som innehöll en hel drös med gamla avlagda skor från min morfar och inhalera de gamla skoläders doft. Jag kunde ibland få en känsla att jag aldrig mer skulle få uppleva min mor levande och bad då till högre makter om bara en sak nämligen att åtminstone få se min mamma en endaste gång. Samtidigt var ja naturligtvis tvungen att lova Gud att jag skulle vara extra snäll framöver mot alla andra människor.
Skolfilosofin
Så länge jag minns så hade vi en enda regel när det gällde skolan och den handlade om att min mor inte brydde sig mycket om mina betyg så länge jag klarade av att inte behöva gå om en klass. Det skulle innebära att hon fick hålla mig med mat ytterligare ett år innan jag kunde ta mig själv ut i arbetslivet vid fjorton års åldern.
Det var alltså ekonomin som låg till grund bakom hennes inställning till min skolgång och det är lätt att begripa att jag inte ville straffa henne genom att inte klara av att ta mig vidare till nästa klass efter varje skolår.
Detta var både en bra men även en dålig motivering att ta mig an skolan. För då jag enbart hade det ekonomiska motivet att sträva efter medans jag aldrig kom på tanken att jag borde tillgodogöra mig kunskapen för min egen skull. Denna omogenhet kan säkerligen hänga ihop med faktumet att jag började lite väl tidigt första skolåret, nämligen redan vid femårsåldern.
Tänk vad mycket som jag har gått miste om under skoltiden.
Det var väl inte så lätt att hänga med i undervisningen men på nåt sätt lyckades jag att krångla mig vidare till nästa klass och det var det viktigaste tyckte min mor.
Så att krångla sig genom alla mina 8 år i skolan det var ledstjärnan för mig under hela min skolgång.
Tyvärr upptäckte jag försent att jag inte var skolmogen.
Min lärare i folkskolans andra klass hette Otto Pelizarri och han hade ett stort adamsäpple och var alltid hård rakad nästan som en plockad gås. Han var en man i trettioårsåldern, var kyrkligt orienterad och man mötte honom alltid på söndagarna i den katolska kyrkan där han ledde kören. Först i den gamla kyrkan som var inhyst i en större träkåk men snart byggdes det en ny kyrka i vår stadsdel. Den katolska kyrka spelade en stor roll i min barndom.
Dels var det religionsundervisning i skolan som hölls av en kooperator som var som en slags andre man efter prästen. Jag tillhörde den romersk- katolska kyrkan och det gjorde väl nästan hela befolkningen i Österrike. I vår klass fanns det ca 30 killar men enbart en av oss elever hade den evangeliska tron. Han fick inte vara med i religionsundervisningen utan fick gå ut ur klassrummet och känna sig utanför. Själv var jag indoktrinerad med att den evangeliska tron där Martin Luther var den stora Gurun var en andra klassens religion och ingenting att bry sig om. När jag blev åtta år gammal då skulle man få bli konfirmerad och få för första gången få i sig den heliga kommunionen det vill säga man fick en oblat som kallades för hostien instoppad i munnen. Det var spännande för innan dess så skulle man gå till en präst i kyrkan som satt gömd i en biktstol och bikta sina synder . Det var spännande. Synder hade man ju många och jag skämdes ju att tala om allt jag hade ställt till med för en präst. Men han var hur förlåtande som helst och jag fick till uppgift att be några gånger ett ”Vater unser” eller ”Fader vår” som det heter på svenska.
Efter detta reningsbad var jag ren som snö i hjärtat och kunde börja om från början med att synda. Men hur gick det med synderna jag inte hade vågat att tala om för prästen? Var dom kvar som svarta fläckar på hjärtat? Ja det var mycket att tänka på.
Av alla andra lektioner under alla mina år i folkskolan så minns jag att rektorn på skolan undervisade i historia. Det var intressant att få reda på vad som hade hänt innan jag fanns. Men det var så många årtal involverad och dom skulle man kunna annars var det kört. Så det förtog en hel del av glädjen i historieundervisningen.
En viktig sak var att vi skolbarn fick varje dag ett glas mjölk och en bit bröd på förmiddagen när vi hade rast. Det var generöst och en del av Marshallhjälpen som Amerika strödde ut över Europa efter kriget för att Europa inte skulle falla föga för kommunismen så behövde man ge hjälp för att åter kunna komma på fötterna och för oss skolgrabbar smakade det jättebra fför inte hade vi råd med egna makor hemifrån och det gällde nästan alla.
Gymnastikundervisning hade vi i en liten gång där man hade ställt några klätterribbor längs en vägg. Den gången ledde ursprungligen till skolans stora gymnastiksal i ett angränsande hus som tyvärr hade bombats ned i marken. Först efter jag hade lämnat folkskolan efter klass fyra så blev den nybyggda gymnastiksalen klar att användas för eleverna. Där byggda man sen även några kegelbanor och det var där jag fick lite extrajobb som kegeluppställare och tillika klottillbakarullare. Det var otroligt tuff jobb för en liten grabb och lönen var minimal. Så jag blev inte gammal i den världen. Detta bara för berätta att allt detta hände innan moderna helautomatiserade bowlingbanor uppstod.
I min klass så gick det många barn som hade föräldrar som hade precis som min mamma utvandrat från Südtirolen efter 1938. Dom bodde alla i samma område som jag i dom så kallade Südtirolerlägenheterna. Det gjorde att vi var en ganska homogen grupp i klassen. En hel del av föräldrarna kände varandra och man behövde inte läsa tidningen för att få reda på vad som hände i både den lilla och den stora världen. En hel del av barnen var med sina föräldrar med i en förening som hette ”Vinschgauerverein”. Denna förening betydde en hel del för mig och min familj under mina uppväxtår.
Namnet Vinschgau härrör från den del av Südtirol där min släkt kommer ifrån och alla dessa utvandrade Südtirolare hade att behov att fjärran från deras gamla hemland att hålla fast vid traditionerna och tydde sig till varandra. Så alltid vid högtider som jul och påsk och en hel del andra tillfällen så träffades man för det mesta på ett värdshus som hade en större sal och kunde herbärga alla dessa människor i förskingringen. Jag minns med värme hur barnen alltid fick en julpåse full med bra saker att ha som tex frukt och lite Schokolade och godis och även mer nyttiga presenter. Dessutom var det ett utmärkt tillfälle för oss barn att träffa varandra och busa med varandra. Det spelades teater och det var samma farbror i all år som var ordförande i föreningen och hans namn var Franz Gunsch. Teaterpjäsarna handlade om det gamla landet och var mest folklustspel alltså lustiga även för barnen att se på. Franz Gunsch blev 96 år gammal och var ordförande till dess och nu är det hans dotter som har tagit över enligt bifogad information.
På en av dessa möten eller tillställningarna så var hela föreningen på utflykt och i samband med den utflykten så lärde min mamma känna en kille som hette Karl Nicolussi. Även han var Südtirolare och tycke uppstod och kort därefter flyttade han in hos oss och nu var vi fem personer som sov i det lilla kabinettet. Rummet var max 10 kvadratmeter stort. Karl sov i mammans säng och vi tre barn sov i våningssängarna åtminstone under sommarhalvåret då fönstret alltid var vidöppet.
Jag glömde att berätta att genom en granne till oss som bodde i huset bredvid och hette Schranz så fick vi köpa dom våningssängarna. Herr Schranz jobbade som fångvaktare på stans fängelse och via hans försorg så tillverkade fångarna våningssängar som sedan såldes vidare till allmänheten.
Fru Schranz var en mycket trevlig och smart person. Hon satt igång med en ”Fremdenförmedling” som innebar att när turismen satte igång på allvar och tyskarna började åka till Italien med stora bussar så skulle dom alltid övernatta i Innsbruck. Så Fru Schranz hade kontakter med alla större bussbolag och resebyråer som arrangerade Italienresor och hon kunde garantera att det alltid skulle finnas privata övernattningsrum tillgängliga för dom. Det innebar att hon byggde upp ett eget nätverk av personer som hyrde ut rum under turistsäsongen i vår närmaste omgivning.
Hon kontrollerade att rummen såg rena ut och höll en god standard. Hon satte priserna och hon tog själv en fin liten kommission för varje rum som hon förmedlade. Min mamma var med i hennes nätverk med två av våra rum. Säsongen började i mai och slutade i mitten av september. När jag vart lite äldre så var jag alltid med när bussarna i regel anlände kring fem-sex tiden på eftermiddagen. Då var vi många grabbar som alltid ställde gärna upp och hjälpte dom nyanlända bussresenärarna att visa vägen och bar deras väskor till dom adressarna som dom hade fått i handen av Fru Schranz. Det kunde anlända flera bussar samma eftermiddag och då var det full fart på oss grabbar och det lönade sig alltid. Allt detta hände naturligt när jag hade blivit lite äldre . Detta var big business för oss pojkar och vi fick i regel en eller två tyska mark vilket var mycket bra pengar för 15 minuters jobb. Efter vi hade gjort vår insats så träffades vi i regel vid kvarterets konditori.
Han som ägde konditoriet hette Alfred Nebel. Där kunde man spela ”Tischfussboll” där vi kunde hänga kring spelet och ha kul. En sak jag minns var hans ”Schaumrollen” men den gamla sorten. Dom var flera dagar gammal och redan hårda men smakade tillräckligt gott för att vi skulle få dom för halva priset. Han hade även ”Schwedenbomben” till salu. De var små kokosöverdragna skumfyllde små saker som liknade en bomb. En gång när jag var 14 år gammal så slog jag vad med någon att jag kunde äta upp en hel kartong innehållandes 20 stycken i loppet av 20 minuter. Jag vann så klart och tycker fortfarande om dom. Det var nog första gången jag kom i kontakt med namnet Schweden när jag såg dom små bomberna hos Alfred Nebel. Hans namn påminner dessutom om Alfred Nobel.
När vi grabbar inte hade nåt speciellt för oss så kunde vi göra små utflykter i vårt kvarter. Det fanns ett bryggeri som hette ”Zipferbier” och hade ett omlastningsställe nästan granne med våran ”Hof”. Hof kallades det område som var omgärdat av en hel del husblock och var det stället där alla barn som fick vara ute träffades. Det var här som vi klättrade i träd tex i ett stort pilträd där det var ett mandomsprov att kunna klättra högst upp i det. I vår Hof spelade vi oerhörd mycket kopffotboll. Vi hade stolparna som man använde för att hänga upp tvätten som mål och sen gällde det att göra mål med enbart huvudet.
Vi hade en stor bredgård på andra sidan Egger-Lienzstrasse där det var förbjuden att vistas men gjorde det ännu mer spännande att vara där. Och sen hade vi bredvid bredgården ett ställe som hette ”Gasserwiesen”. Det var en stor inhägnad äng där Televerket i Innsbruck hade en hel del stora kabelrullar lagrad i det fria. De upptog en tredjedel av ängen och resten använde vi som fotbollsplan. Där spelades alla matcher som betydde nånting. Det var nästan alltid ett spel på gång och det var lätt att bli med i matchen. Ängen kallades för Gasserwiesen för att på andra sidan så bodde en kille som var några år äldre än jag och han hette Franz Gasser. Han bodde lite speciellt i en Fabrikslokal som innehöll en lägenhet för en portvakt och det var hans mamma som var portvakt. Han hade ingen far och var ensam barn.
Denne Franz var jättesnäll och en duktig kille och när han sen gick i lära som bilmekaniker så lyckades han rädda en hel bensinmack från en explosion för att hans snabba reaktion bidrog att smällen aldrig kom till stånd. Sånt glömmar jag aldrig.
Bortom Gasserwiesen så kom rälsen som ledde in till Westbahnhof. Där stannade många tåg som skulle ut till Schweiz. Det var åtskilliga räls som man fick springa över om man ville ta den korta vägen över rälsen över till skogen.
Man fick så klart inte gå över rälsen det var verkligen ”strängstens verboten” och åkte man fast så var man illa ute. I skogen gick jag ofta med några brödrar som hette Krotmaier och som hade en buffel till far. Han var jättesträng mot grabbarna. Han hade lärt dom hur man skulle hitta svamp i skogen och var. Sen var det upp till dom att komma hem med mycket svamp annars fick dom stryk. Jag gillade att gå med dom i skogen men jag hatade att plocka svamp. Vi lärde oss att klättra i skogen. Det fanns ett speciell svårt berg där man skulle visa hur bra man var på klättra utan att ramla ned och slå sig ordentligt. Berget hette ”Teufele”. Det var en jätteutmaning att klättra upp på toppen av denna nästan oövervinnliga stora stenklump och risken fanns heltklart att man kunde slå sig fördärvad därvid. Jag minns fortfarande darret i kroppen innan jag vågade mig upp för första gången.
Vi höll på med lufttryckspistoler och sköt mot varandra. En gång så fick jag två skott på mig nästan samtidigt när två kompisar lekte med vapnet framför mig och var oförsiktiga men tack och lov klarade jag mig med enbart smärta men utan men – men det kunde ju ha träffat ögat istället för halsen och bröstet. Vi gjorde upp eld och skulle grilla potatis men misslyckades med grillningen och fick käka bränt potatis. En av riterna var att besöka en leksaksaffär som innehades av en gammal tant och lossas att köpa en leksak men istället försökte vi alltid att sno nånting när hon vände ryggen till oss och lyckades för det mesta. Jag är lessen numera för dom bussträcken men vad hjälper det. Hon klarade sig iallafall ända tills hon dog och sen försvann affären för alltid.
En annan gång så var det en Mercedes som stod parkerat i en liten sidogata och plötsligt kom det över mig att stjäla mercedesstjärnan som prydde den fina bilen. Jag försökte dra av den från kylaren men upptäckte snart att den satt fast med en fjäder som inte lossnade så lätt. Efter en liten dragkamp med fjädern så gav jag upp och sprang därifrån och skämdes i efterhand att jag höll på med sånt. Vi höll på med ett spel som hette ”Dozen hacken” där man genom att slänga en liten järnbit som kom i snurrning tack vare ett snöre som var lindat kring – mot ett mynt som låg på gatan och träffades myntet så fick man behålla det. Men innan dess så skulle myntet slås ur en cirkel som man hade ritad på gatan. De spelet återkom varj vår. En del grabbar byggde små trälådor om till småbilar med hjälp av kullager som man trädde på två små träaxlar. Dom bilarna kallades för ”Seifenkisten” för att trälådorna hade tjänat för att förpacka Seifen = (tvålar). Sen lekte vi med att gå på trästyltor som vi själv tillverkade och så vidare.
