Min blommiga häst
Min blommiga häst
Den livsbejakande blommiga porslinshästen från Italien har följt mig till alla mina boplatser sedan sommaren 1967. Först nu ser jag att han även ser lite blyg och ömtålig ut.
Det blev en speciell sommar för oss fyra i familjen Ekberg. Den kom att bli den sista då mamma och pappa var tillsammans och den första då jag och min syster kunde umgås som jämlikar. Vi hade inte så nära kontakt under uppväxten. Jag var sju år äldre än henne och vi hade helt olika temperament och intressen.
Hon var mer utåtriktad än jag och hade redan i fjortonårsåldern en pojkvän som hon rymde till Göteborg med en gång. Pappa tog bilen dit och hämtade dem. Skolan var hon inte så intresserad av men blev med tiden en duktig lågstadielärare. Jag tyckte om att läsa, måla och vandra i naturen. I slutet av första ring träffade jag en pojke som bodde i ett gult kråkslott och spelade gitarr. Han skrev visor till mig och jag hjälpte honom med franskläxorna. Vi gjorde långa vandringar på kullarna runt Skövde med hans snälla boxer. Vid tiden för Italienresan hade vårt rätt långa förhållande tagit slut och jag kände mig lite vilsen i tillvaron.
Jag visste varken vad jag ville bli eller var jag skulle bo. Tanken att ligga på en solhet strand och bada i ett ljummet hav hade låtit bra och jag tackade ja till pappas förslag att följa med på resan till Italien.
Vi hade hyrt ett litet radhus bland pinjerna där cikadorna spelade. Stranden var ovanligt vacker och orörd. Inga parasoller eller solstolar i rader. Sanden het och finkornig. Det fanns ganska många svenska ungdomar i Riva eftersom semesteranläggningen var svenskägd. Gunilla och jag blivit bekanta med några flickor och bredde ut våra badlakan bredvid dem dem. Skönt att ligga i den varma sanden och sen bada utan att frysa.
Mamma kom ner till stranden lite senare. Solglasögonen dolde att hon gråtit. Pappa var ofta lite rastlös och frågade mig om jag vill gå en bit utefter stranden. Jag följde gärna med för att se vad som dolde sig bakom klipporna i fjärran. Vi gick tysta en stund.
– Vad har hänt mellan dig och mamma, frågade jag, Hon verkar så ledsen.
– Jag har verkligen försökt att komma över det här, sa han dröjande
– Vad då för nåt?
– Jag har börjat tycka om en annan kvinna.
Jag blev överrumplad. Visst hade mamma och pappa umgåtts intensivt med ett annat par under våren men Gunilla och jag var glada att de fått så goda vänner. Nu förstod jag vem kvinnan var. En glad och självsäker kvinna i vänkretsen. Inte kunde väl hon hota mamma som var så mjuk och fin och ville alla väl. Mamma som ställt upp på alla flyttningar för att pappa skulle få bättre jobb. Hon som själv hade varit tvungen att sluta jobba och blivit en rätt frustrerad hemmafru.
– Nu pratar vi inte mer om det här. Resan hit är ett försök att rädda vårt äktenskap och hålla ihop familjen, sa pappa
På kvällen åt vi alla fyra en god middag på restaurangen och sen gick Gunilla och jag till ett café där några ungdomar samlats. Vi kände igen svenskorna från stranden som nu träffat några italienska killar. De frågade om vi ville gå ner till havet och se på solnedgången. Himlen var orangefärgad vid horisonten. Ingenting hördes utom vågornas ständiga andetag. När det mörknat ännu mer såg vi fullmånen spegla sig i havet. Vi försökte prata med varandra på en blandning av italienska och engelska. En av pojkarna hade en speciell utstrålning. Han hette Lucca och kom från Florens. Han la armen om mig och det kändes fint att sitta nära honom i mörkret.
– Nu måste vi gå hem sa Gunilla och killarna följde oss en bit på vägen.
Sen följde några soldränkta dagar på stranden och flera månskenskvällar med allt intensivare kontakt. Den sista dagen gick mamma och jag ner till byn Grosseto i närheten. Vi strosade utefter den myllrande bygatan och tittade in i flera av de de små butikerna. På en hylla i en av dem hittade jag min fina blommiga häst som jag genast förälskade mig i och bara måste köpa.
Sen dess har den blommiga hästen följt mig till alla mina boplatser. Från mitt rum med utsikt på Billingen i Skövde till kollektivet i Uppsala. Därifrån till världens minsta inackorderingsrum på Nybrogatan i Stockholm och till det något större på Floragatan. Vidare till en pittoresk gränd i Gamla Stan och en röd kåk i Västervik där jag var journalistpraktikant. Inlindad i silkespapper flyttade hästen till en rivningslägenhet på Styrmansgatan och sen till ett par olika lägenheter på Lidingö. Nu bor den med mig och min man i en liten trivsam stuga på en ö i Södertälje skärgård. Där har både vi och hästen landat.
