En sen måndags eftermiddag i slutet på september 1964 stannar tåget vid Stockholms Central.
Samma morgon har min gode vän Harry och jag lämnat Oslo efter några hektiska dagar i Norges huvudstad. Vi fyller båda arton år denna höst. Under sommaren har vi arbetat som servitörer på en flott restaurang som ligger inne på Tivoli iKöpenhamn. Efter säsongens slut var vi på väg till London viaOslo för att lära oss engelska ordentligt. Tyvärr blev vi tvungna att ge upp våra Londonplaner. Vårt kapital har nu krympt tilltrettio svenska kronor. Orsaken till denna malör var två kvinnor och deras dyra restaurangvanor.
Telefonledes hade vi fått löfte om ett arbete som servitörer av personalchefen på Grand Hotel iStockholm. Vi får börja i Stockholm så fort som möjligt med förbehållet att vi själva får söka de nödvändiga tillstånden. Det är enbart detta löfte vi har förutom vår ungdomliga optimism.Redan i ankomsthallen försöker vi ringa den enda person som vi känner i Sverige. En flicka som vi båda har mött i Innsbruck några månader tidigare. Henne sätter vi allt vårt hopp till för att få någonstans att övernatta. Inget svar och där faller vårt sandslott samman. Nu börjar vi ana att allt framöver kan bli mycket svårare än vi har trott från början.
Det finns ett härbärge på Skeppsholmen och ditt beger vi oss till fots och på vägen dit passerar vi Grand Hotel. Det ser väldigt flott ut.Den nedgående kvällssolen speglar sig i alla fönster och vi ser fram mot morgondagen. Skall löftet om arbete infrias?
När vi har betalat för en övernattning på den stora segelskutan ”Af Chapman” är vi så gott som barskrapade.
Dagen efter får vi träffa Grand Hotels personalchef på hans kontor. Han ger oss ett intyg som lovar oss arbete när vi kan visa upp dom nödvändiga stämplarna i våra pass.
Vid tiotiden öppnar utlänningskommissionen och vi får genast ett nedslående svar på vår ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd. Tre veckors minimum väntetid. Nu inser vi att det gäller att överleva tills dess.
På grönsaksmarknaden vid Hötorget köper vi några kilo morötter så vi har en chans att klara av den långa väntan.
Ytterligare en natt tillbringar vi på Sjömanshotellets billiga avdelning men se när det definitivt slut med hotellyxen och vi är tvungna att börja nattvandra. Dom närmaste dagarna går åt till att söka ett hyresrum men ingen ville ha oss som hyresgäster utan att vi betalaren saftig förskottshyra.
Några kronor behöver vi till våra resväskor som är inlåsta i en förvaringsbox på stationen som dagligen behöver matas med två kronor. Nätterna framöver får vi hålla oss varma så gott det går.
Natten mellan torsdag och fredag blir vi abrupt väckta när hisskorgen som vi sover i sätter sig i rörelse nedåt. Vi reser oss båda och tar snabbt upp tidningarna som vi har som underlägg.
En tidningsutdelare ser förvånat ut när vi sömniga lämnar hissen och tar oss mot utgången.
Det är fortfarande mörkt när en kyrkklocka slår fem denna kyliga oktoberdag.
Tankarna går genom huvudet. Vad håller vi på med?Vi är på väg att ge upp idag. Efter denna veckas ”Golgotavandring” finns inte mycket kvar av vår ungdomliga optimism.
Vi går mot åter Centralen där vi hoppas att så här dags få lite värme inomhus.
Senare den dagen bestämde vi att uppsöka den österrikiska ambassaden på Östermalm.
Nu får det bära eller brista. En tjänsteman är beredd att ta sig an vårt ärende. När han har hört vår historia frågar han vad vi förväntar oss av honom.
-Vi vill ha hjälp på ett eller annat sätt och i värsta fall så behöver vi få låna pengar till en tågbiljett hem till Innsbruck. Vi orkar inte längre sova utomhus i väntan på våra tillstånd som dröjer minst två veckor enligt myndigheterna. Så fort vi har tillståndet så kan vi börja på Grand och tjäna ihop pengar till hyran. Vi behöver ett brygglån.
Han avbryter oss bryskt och låter oss veta att det här är ingen bank som man bara kan gå till och hämta pengar när det passar en och att vi får skylla oss själva och därmed adjö.
Nu brister mitt tålamod.
-Nog har vi lärt oss i skolan att ambassaden är till för att hjälpa den österrikiska medborgaren i alla nödlägen.
Jag sätter mig ned i besökssoffan utanför hans arbetsrum. I lugn ton meddelar jag att vi inte lämnar ambassaden innan vi har fått hjälp. Vi tänker övernatta på denna soffa för att vi orkar inte med en natt till med att sova på diverse skumma platser.
Han tittar upp och funderar hur han skall lösa vårt problem som nu har blivit hans problem. Klockan är tre på eftermiddagen och ambassadpersonalen vill förmodligen gå hem snart.
Sen ber han om våra namnuppgifter och passnummer och avlägsnar sig. Hur skall det nu gå? Bara det händer något.
Efter en lång stund öppnas en dörr och han meddelar att nu får vi skynda oss för att hämta våra tillstånd från utlänningskommissionen. De stänger klockan fyra. Vi tackar honom och har nu knappt en timme på oss för att ta oss till fots från Valhallavägen till Riddarholmen.
Vi har återfått hoppet. Personalen är förvarnad om att vi är på väg och i sista stund får vi stämplarna i våra rese pass. Flickan som vi har besökt varje dag under den här veckan för att påskynda vårt ärende önskar oss lycka till med jobbet och låser dörren efter oss.
Nu hämtade vi våra resväskor som är inlåsta på centralen och släpar dom till ett litet hotel på LillaNygatan i Gamla Stan där vi får ett dubbelrum till det facila priset av 20 kronor per natt. Fördelen med hotellrummet är att vi inte behöver betala i förväg. När vi sätter oss på sängen idet varma rummet känner vi att vi har återvänt tillcivilisationen.
Efter en snabb dusch beger vi oss i till GrandHotel. Närmast gäller det att bli insläppt genom personalingången för att få kontakt med restaurangchefen. Det lyckas och vi lotsas fram till en kortväxt liten typ som påminner om Napoleon i sin svarta smoking. Han är belgare och kallas av alla Monsieur Artur.Genast börjar han skälla på oss för att vi är för långhåriga för att passa in på detta fina etablissemang. Efter diverse anvisningar får vi redan nästa dag börja under förutsättning att vi klipper håret innan dess.
Efter denna avhyvling är vårt nästa steg att ta oss till personalmatsalen. Det känns som att stiga in i himlen när vi får hämta kvällsmåltiden på en bricka. Vi avnjuter vår första varma måltid på sex dagar. Medan vi sitter och fyller våra magar till bristningsgränsen så kommer det fram en ung österrikare som arbetar som kypare och hälsar på oss. Han har hörd på vår dialekt att vi var landsmän. Efter några inledande frasar visar det sig att han själv kommer att byta till ett annat boende de närmaste dagarna. Vi är välkomna att tillsammans med honom hyra ett rum för tre personer. Detta för att kunna hålla ned priset. Vi tackar genast ja till detta förslag och tar oss sedan åter till vårt hotel. Där slänger vi oss på sängen och och njuter av livet ända tills vi får ond i magen av all den mat vi tryckte i oss.
Vårt lidande är över för denna gång och det känns som om vi klarat av ett mandomsprov.
Dagen efter börjar vi vårt nya arbete. Tredagar senare flyttar vi till ett hyresrum tillsammans med Franz som betalar hyran i förskott. Vi är på gång.
