Mitt projekt med biografin

Mitt projekt

Jag har redan skrivit några korta skisser från mitt liv. Nu vill jag komplettera dem med avgörande händelser och foga samman de korta texterna till en sammanhängande berättelse. Jag tänker infoga fotografier i min text. Jag funderar också på hur och om jag kan använda mig av mina dagböcker.

Jag tänker benämna de olika kapitlen med  de platser jag bott och vistats på. 

Förhistoria. Föräldrar och nära släktingar. Här ger jag också en bild av min mamma och pappa och deras bakgrund. Jag nämner också platsen där jag föddes.

Till min kära mamma                                                

Jag vet inte var du finns nu, kanske svävar du runt som en ängel, men du finns kvar i hjärtat hos dina närmaste! Till och med under de sista svåra åren på demensboendet bevarade du din kärleksfulla blick, dina smeksamma, vissnande händer och ditt skratt ibland mitt i eländet. Det räckte inte med Alzheimers sjukdom utan du plågades också av kol och satt i rullstol efter en misslyckad höftledsoperation. Ljuspunkterna på demensboendet var när jag eller min syster tog med dig ut till Sinnenas trädgård och du kunde njuta av blommorna där. Du log spjuveraktigt när du läste ordet ”Äng” på en liten blommande äng som fanns i trädgården. Du hette nämligen Inga-May Eng. 

   Ditt liv var svårt från början. Din mamma blev sjuk när du var tre – fyra år och tillbringade resten av sitt liv på mentalsjuksjukhus. Nu var det bara du och din utvecklingsstörde bror som bodde hemma med en hushållerska. Din pappa var snäll men oftast borta på arbete. Situationen blev ohållbar och du fick bo hos en farbror och faster under din skoltid. 

 – En gång fick jag sitta i knät hos farbror Arvid, berättade du om den tiden. 

Sen dess hade du inte mycket till övers för ett liv på en bondgård. Du blommade upp när du fick börja arbeta i en tobakshandel i Linköping och sedan bara 18 år gammal blev föreståndare för Kisa tobakshandel. Du var liten och nätt med milda bruna ögon och ett vackert leende.

Dessutom hade du ett behagligt sätt och fick bra kontakt med alla kunder. Jag växte själv upp ”bakom disken” i tobaksaffären. Du läste mycket och skaffade alla böckerna i bokklubben Svalan. De blev min inkörsport till litteraturen. Du och pappa hade många vänner i Kisa och levde ett bra liv i den natursköna bygden. Sen följde en lång räcka av år då du följde med din man till nya platser för att han skulle få allt bättre jobb. Det var ett omväxlande liv men du förlorade ditt nätverk och din yrkesidentitet. Förgäves försökte du bli en nöjd hemmafru men du fanns alltid där och du var vänlig och kärleksfull mot oss barn. Hade vi problem såg du det direkt på oss och vi kunde tala med dig om allt.  Jag började tidigt rita kläder och du sydde och stickade dem tills jag klarade det själv.

När jag precis flyttat hemifrån blev det en överraskande skilsmässa mellan dig och pappa. 

Ni hade haft ett hyfsat äktenskap men pappa blev förälskad i en annan kvinna. 

Kanske hade du mamma aldrig glömt din ungdomskärlek. När vi bläddrade i gamla album på demensboendet stannade du alltid upp med en speciell glimt i ögonen inför porträtten på en viss Gunnar. Honom kände du igen men inte pappa.

     Efter skilsmässan flyttade du till Stockholm och utbildade dig till fotvårdsspecialist. Du skaffade en liten lägenhet med plats för en fotvårdshörna i Vasastan och var nöjd med livet. Du lät bygga en friggebod vid vårt sommarställe och njöt av sol och värme på landet.  Du tog ofta med dig min dotter upp  till  kullen där du gömde småtroll som hon fick leta efter. Du gjorde också flera intressanta resor ofta på egen hand.

Jag saknar dig fortfarande men är tacksam över att ha haft en sån god och kärleksfull mor.

Du sa aldrig ett ont ord om någon människa.

Kisa 1945-52

  Min barndom upp till nio år.

Jag bodde med min mamma och pappa i Kisa i södra Östergötlands sjörika skogsbygder. 

.Ett fotografi

Jag plockar bland de små gulnade fotografierna med uddkant som pappa tog medan vi fortfarande bodde i Kisa. Han var en skicklig amatörfotograf och jag uppskattar att han dokumenterat så mycket av vårt liv och inspirerat mig att fotografera.

Jag fastnar för ett kort på mamma och mig där vi står på en stenig backe bredvid stugan där hennes mormor och mormorsmor levt sina strävsamma liv. 

Vi ler båda två och ser ut som om vi just upplevt något intressant. Mamma lutar sig ner mot mig och håller mig om axlarna med båda händerna. Huvudet är lite suddigt men  hennes vackra ansikte utstrålar glädje, intresse och självmedvetande. Hon är inriktad både på mig och på omvärlden. Mamma har på sig en figursydd pälsjacka som jag minns att jag brukade borra in ansiktet i och smeka. Hon har en yllekjol och varma strumpor i ett par koketta skor. 

Själv ser jag ut som en liten Anne Frank. Mina kläder är uppseendeväckande välskräddade för en utflykt till landet men på den tiden hade man ju ”finkläder” på sig på söndagarna. Det finns ett skimmer och en självklarhet över oss som också präglade tiden i Kisa där jag bodde tills jag fyllde nio år. 

Mamma var föreståndare i en tobaksaffär vid torget i Kisa. Arbetet gav henne både självförtroende och inkomster. Hon träffade folk och blev uppskattad. Vi bodde i anslutning till affären och jag var också både trygg och självständig. 

Mamma har alltid varit mycket kärleksfull mot mig men så där leende och självklara som vi är på fotot var vi inte alltid längre fram i livet. Jag var finlemmad som barn men blev sedan alltför smal. Tanter frågade om jag inte fick någon mat hemma och jag blev blyg och besvärad. Den självklara hemkänslan i miljön och med vänner och bekanta försvann för både mamma och mig när vi flyttade. Pappa hade sitt arbete och jag min skola men mamma förlorade sitt arbete och sin identitet som yrkeskvinna.  Hon hade fått en dotter till och försökte bli en bra hemmafru. Förutom sin varma, skämtsamma och ömsinta sida hade hon också mörka drag av melankoli som kom fram ibland.

Vi kunde i alla fall prata om allt och vi förstod varandra även utan ord. Jag började rita kläder på fritiden och hon sydde eller stickade dem. Hon följde solidariskt med sin man till alla platser där han hade fått ett nytt jobb. När de till slut fick det riktigt bra och bodde i en fin villa var det dags för skilsmässa.

Efter en svår tid började hon ett nytt liv i Stockholm och blev en självständig yrkeskvinna igen. Där hade hon också nära kontakt med både barn och barnbarn och tyckte om att resa. Tyvärr fick hon senare både kol och demens men hade kvar sin galghumor, sitt varma leende och sin kärleksfullhet tills hon somnade in på sin 85-årsdag.

Indianprinsessan Nigili                                                              

-Jag var indianprinsessa i mitt förra liv, berättade jag för  mamma när jag var sju-åtta år. Hon avfärdade mig inte utan läste med intresse ”Sagan om Nigili” som jag präntat ner i en liten anteckningsbok. Tyvärr har  boken försvunnit  men jag har en vag minnesbild av innehållet.

 Nigilis far var hövdingen Vita fjädern och modern hans squaw Mildöga. Tillsammans med bröderna Lille Björn och Store Älg bodde de i den största av ett femtontal tipis som omringade en öppen plats med en stor eldstad. 

    Familjemedlemmarna sov nära varandra på buffelskinn som värmde svala nätter. Tidigt på morgonen täckte en dimma  de höga bergstopparna i fjärran. Nigili vaknade denna morgon före alla andra och gick ensam ut i skogen för att hämta torra pinnar till frukostelden. Annars brukade kvinnor och barn gå ut tillsammans och samla ved, örter och annat ätbart. En hök svävade över nejden. Det prasslade till i buskarna. Var det möjligt? En väldig grizzlybjörn kom lufsande  rakt emot Nigili. Först stod hon som förstenad men sen kastade hon sig bakom ett stort stenblock. Det hjälpte inte. Björnen tittade fram bakom stenen och Nigili lyckades i sista minuten klättra upp. Men björnen reste sig på bakbenen och rispade henne på benet. Han rusade runt stenblocket och lyckades hitta ett ställe där han kunde klänga sig upp. Blodet försvann från Nigilis ansikte och hjärtat pumpade med våldsam fart. Då hördes ett knattrande ljud i luften. En helikopter svävade över skogen. En man ropade ner till Nigili: Ta tag i repet! Precis innan björnen kommit upp på stenblocket lyckades Nigili få tag i repet som helikoptermannen hivat ner till henne. Hon klängde sig fast med ben och armar och och svingades bort från björnets öppna käft. 

    Helikoptern landade vid indianlägret och Nigili föll med en duns i marken. Hennes far Vita fjädern rusade fram och tog henne i famnen. Mödern tvättade bort lite blod  på hennes ben. Nigili kunde stapla fram till helikopterföraren och tacka honom för sitt liv. Han blev firad som någon gudom som svävat ner från himlen. Buffelkött och kyckling glödstektes och fick sällskap av sötpotatis och majskolvar. Kvinnorna bryggde en stark dryck på örter med särskild kraft. Efter måltiden dansade alla ut sin glädje och tacksamhet till trummornas magiska rytm. 

     När solen färgade himlen röd steg helikoptermannen  in i sin magiska maskin som steg rakt upp i skyn. Vinden fick elden att flamma upp och Nigili offrade några kvistar salvia  och tackade den store anden för sitt liv.

Ett fotografi där jag sitter tillsammans med min pappa, farmor och farfar

Text att skriva om pappas och mitt förhållande och lite om farmor och farfar

Farmors spis

Den stora, gula, emaljerade järnspisen var centrum i farmors och farfars hemtrevliga kök när jag var liten. Den värmde så skönt när det var kallt ute. När farmor öppnade  luckan och stoppade in vedträn av björk hörde man elden som sprakade och gav ifrån sig den lite fräna brandlukten. I spisen fanns  en inbyggd behållare för varmvatten som användes till den evige disken men också till mina bad i zinkbaljan. Efter badet eller hårtvätten öppnade farmor vedluckan och jag satt där och värmde mig och såg på lågorna som slickade vedträna.

Farmor stod ofta vid spisen och lagade mat eller gräddade bröd. 

Hon bakade både matbröd och bullar och när hon skulle ha kafferep eller som hon sa ”främmande” blev det minst sju sorters kakor.

Jag fick hjälpa till när hon stod och kavlade och formade bröden och kakorna vid bakbordet på köksbordet. Det krävdes stor kunskap och erfarenhet att få fram lagom ugnsvärme. Farmor stoppade in sin hand i ugnen för att känna om det var lagom varmt innan hon sköt in plåten. Snart fylldes hela köket av kakornas eller brödens ljuvliga doft och när de svalnat något smakade vi på dem tillsammans med lite kaffe och mjölk på fat.

Farmor var hemmafru och kunde verkligen laga god och närande husmanskost. 

Ur den gula spisens inre trollades det fram möra kalvstekar och nötstek med fin stekyta. I den svarta gjutjärnsstekpannan stekte hon köttbullar och kåldolmar och i grytorna puttrade ärtsoppa och bruna bönor. 

På eftervärmen i ugnen torkade farmor mängder av nypon som vi varit ute och plockat och på dem kokade hon en len och fyllig nyponsoppa. 

Köket och spisen var hemmets varma centrum även om det fanns kakelugnar i de andra rummen också.

När jag var riktigt liten var min viktigaste sysselsättning att sitta bredvid spisen och dra ut varenda liten kastrull och och emaljskål ur kastrullskåpet bredvid spisen medan mörkret föll utanför fönstret och spisen  nynnade stillsamt.En kort text till ett foto taget på bakgården till Eriksborg i Kisa omkring 1949

Ett fotografi

Jag sitter på bakgården till stenhuset i Kisa där jag bodde när jag var liten. Jag klappar vår vita samojedspets Lotty och ser förnöjd ut. Troligen är jag fyra  år och har rakt, mörkt hår och de enda bruna ögonen i Kisa. Lotty ser på mig med sina bedjande ögon medan jag smeker hennes lena päls. 

Jag minns inte själv men har fått höra att Lotty sov varje natt bredvid min säng och vaktade mig mot alla faror. 

Mamma var föreståndare för Hallbergs tobakshandel i Eriksborg vid Skvallertorget. Innanför butiken låg vår lilla lägenhet och därifrån ledde en brant trappa ner till bakgården. Där fanns en rad med torrdass och vedupplag men också en gunga och en trapets där jag hängde i knäveck ibland. Lotty och jag strövade omkring ganska fritt i omgivningarna men den grönskande trädgården längst in på bakgården var förbjudet område för alla utom husägaren. Den såg lockande ut med en sammetsgrön gräsmatta, blommor och äppelträd.

Inte långt från huset rann Kisaån fram. På den lilla bron brukade jag och mina kamrater fiska mört. Grönskan runt ån liknade en djungel. När vi gått förbi det illaluktande garveriet var det rena rama landet. En halvö sträckte sig ut i Kisasjön. Dit gick jag ofta med några klasskamrater  och lekte cowboys och indianer när jag börjat skolan.

Lotty och jag trivdes också i affären hos mamma. Hon småpratade vänligt med kunderna och hjälpte korpulenta män med stora överrockar att välja cigarrer eller piptobak. 

När det inte fanns några kunder läste hon ibland serier för mig. Jag minns särskilt prins Valiant i Allers. 

Jag började skolan i Kisa 1952 och då hade jag också precis fått en lillasyster. 

Finspång 1954-56 Klass 3 och 4

Finspång är centrum i norra Östergötlands brukstrakter. 

Vi flyttade dit när jag var nio år och skulle börja tredje klass. Pappa hade fått erbjudande om ett bättre jobb och tackade ja. Vi stannade där i två år. 

Denna text är skriven ur en nioårings perspektiv.

Fy för Finspång!

De sitter i finrummet och larvar sig. Pappa häller upp sprit och läsk i stora glas. Det kallas drink. Mamma dricker också. De som aldrig drack nåt annat än mjölk och svagdricka i Kisa! Axel Nordlund och hans fru skålar med pappa och mamma. De skrattar så fånigt och pratar jättehögt. Pappa går fram till grammofonen och sätter på en grammofonskiva. Nu dansar de till och med! Mamma  var hos damfrisörskan idag så hon är fin i håret. Hon har en ny klänning också. Pappa har nåt blankt i håret så det ligger precis platt bakåt. Nu bjuder han upp tant Greta. Han nästan kramar henne! Och den där Axel med vågigt hår han dansar med mamma. Hon ser glad ut. Bra att hon har lite roligt i alla fall. 

Förra veckan när pappa var bortrest grät hon jättemycket och jag visste inte vad jag skulle göra. Hon har inget jobb här och känner bara Axel och Greta.  Jag har inte heller nån riktig vän. Vad jag längtar efter Margaret och Mari! Vad skulle vi göra i den här hålan? Bara för att pappa fick ett nytt jobb. 

– Vill du ha lite pommac och nötter, frågar pappa.

 -Nej tack! Jag är trött nu. Godnatt!

 Jag kryper ner i min säng och förlorar mig i böckernas fantasivärld tills jag somnar till dansmusiken från finrummet. 

 

Skoghall 1956-58 klass 5 och 6

Ett samhälle på Hammarön utanför Karlstad. Vi flyttade in i en HSB-lägenhet när jag var 11 år och där gick jag  femte och sjätte klass. 

Östersund 1958-60 Första delen av realskolan

Borås 1960-62 Sista delen av realskolan

En besvikelse                                                 

Ön är för smärtsamt vacker för att uppleva ensam.  Mina föräldrar har hyrt ett sommarhus i dalen av en familj som trängt ihop sig i gäststugan. De har en son men han är ute på långsegling. Jag känner  ingen på ön utan strövar omkring med min hund eller går och badar med familjen.

En morgon när jag är på väg med frukostbrickan till trädgårdsbordet sitter någon där. En pojke i sextonårsåldern tittar på mig med ett småleende.  

-Hej, jag heter Stefan! Hur trivs du här på ön då? 

-Jag tycker så mycket om naturen men det är lite ensamt.

-Jag kan visa dig några fina ställen på ön om du vill. Kan vi ses ikväll? 

-Ja gärna, säger jag och rodnar. 

Vi vandrar på en stig utefter havet. En lukt av fiskrens och tång slår emot oss när vi går förbi raden av fiskebodar. Sen finns bara liguster och kaprifol som klättrar uppför de branta klipporna. 

Vi sätter oss på en grön bänk vid en liten strand. Det luktar hav. 

-Här brukar jag sitta och filosofera, säger han

-Fint! Vad är det för svart anteckningsbok du har med dig? frågar jag

-Jag skriver dikter ibland.

-Jag brukar teckna och skriva dagbok, 

-Jag har drömt om att träffa en flicka som är lite annorlunda, en flicka som du.

-Jag har drömt om en pojke precis som du. Att vandra med. Att prata med.

    Han lägger armen om mig och jag lutar mig mot honom. 

-Jag är bara hemma för att packa, säger han

-Vad menar du? Vart ska du åka?

-Jag har fått sommarjobb på Svenska Lloyd. Fartyget heter  Carima och går till hamnar i Medelhavet, säger han.

Jag blir som förstenad. Tvingar mig till ett neutralt svar.

-Spännande! Men tråkigt att du reser iväg just när vi träffats. 

-Jag såg fram emot det här sommarjobbet förut men nu skulle jag vilja segla och vandra omkring på ön med dig. 

Tidigt nästa honom följer jag honom till färjan. Bussen väntar på andra sidan. Vi ses aldrig mer.

 

Skövde 1963-65 Gymnasiet

Paris Hösten 1965 Au-pair i Asnières utanför Paris

Tisdagen den 12 oktober 1965                                        

Denna dag hände ingenting särskilt, den var som de flesta dagar i mitt liv som au-pairflicka i en förort till Paris. Men hela min tillvaro hösten 1965 var mycket annorlunda mot att vara nybliven student i Skövde. Språket, miljön, människorna, allt var annorlunda på gott och ont.

 Vaknar av en försynt knackning på dörren till mitt rum hos en medelklassfamilj med två barn  i Asnière strax utanför Paris. 

Sömngångaraktigt går jag ut i köket och ger femåringen hennes spartanska frukost som består av en skål café au lait och en bit baguette. Madame lämnar henne på förskolan på väg till sitt lärarjobb medan jag plockar upp en liten svarthårig docka ur spjälsängen och försöker byta blöjor på henne medan hon ”läser” två böcker, leker med nallen och ropar efter ”nam-nam”. Sen vilar vi en stund med vällingflaska och en bilderbok. Min franska blir på det sättet lite infantil. 

Klockan tio ringer det på dörren och conciergen lämnar dagens post. Han har skrivit igen trots att vår långvariga relation egentligen är över. Med darrande fingrar öppnar jag brevet. Innehållet är idag lika milt och soligt som vädret utanför. Jag placerar lillflickan i  vagnen och går en promenad utefter Seinestranden. Vi tycker båda det är roligt att titta på pråmarna som glider förbi som flytande sommarstugor med kläder vajande på klädstreck. Vid kajen står en gammal man och fiskar men han får aldrig napp.  Vi slår oss ner en stund i lekparken. Barnen leker i sandlådan  medan mödrar och barnflickor pratar och handarbetar. Män i basker eller keps har sin egen lekplats-en boulbana. Både madame och den stora flickan kommer hem till lunchen som jag förberett men madame lagar. Liksom den sena middagen består den av tre rätter. Tyvärr störs lugnet  en del av att madame uppfostrar och skyndar på fyraåringen en del. De skall ju båda iväg till sitt eftermiddagspass. Efter disken går jag ut till parken igen och vid fyratiden hämtar vi den stora flickan vid förskolan.  Alla mödrar eller barnflickor väntar under de gulnande träden på att barnen skulle komma utspringande genom järngrinden. Då får de sitt mellanmål, en baguette med en chokladbit i. Eftersom det är tisdag tar madame sedan hand om barnen och jag får tillfälle att 

ta tåget in till Paris och Institut Catolique där jag går en kurs i franska.  Jag hinner insupa lite av atmosfären runt ”Boul Mich” innan jag tar metron till Svenska kyrkan där vi svenska au pairflickor ofta samlas.

Först får vi Guds-ord och bullar sen går vi tvärs över gatan och dricker vin och träffar franska ungdomar.  Trött men stimulerad återvänder jag till Asniére där disken och sängen väntar.

Ser fram emot lördagen då jag är ledig och har tid att upptäcka mer av Paris. 

   ”Anique” 

Uppsala 1966-68 Studier i franska och konsthistoria

 En måltid                                                          

       -Den dan vi bryr oss om mat är vi gamla, säger min goda vän Li när vi köper en färdiggrillad    kyckling och en påse currysås på ICA i närheten av hennes lägenhet i Uppsala. 

Vi studerar båda franska på Uppsala universitet men har inget intresse för kokkonst.

       – Visst bjöd Bosse och Tina på god mat i går kväll, säger jag, men de hade väl hållit på hela lördan med att handla och laga mat. Vilket slöseri med tid! 

       – Ja, verkligen! instämmer Li. Jag har hört att Stefan och Viktor åker till Stockholm varje helg för att pröva olika restauranger. Vilka farbröder! 

Själva har vi gjort det till en tradition att träffas hemma hos Li på söndagarna och äta kyckling med ris och currysås. Visst tycker vi det är gott men framförallt går det fort att tillreda och vi hinner prata om allt som hänt under veckan. 

Li bor i en alldeles normal, trevligt möblerad lägenhet nära centrum medan jag själv just flyttat från ett  inackorderingsrum till ett kollektiv på ett gärde utanför stan. 

Vi skär kycklingen i bitar och smälter smöret till currysåsen i en liten kastrull. Det sprids en aptitretande currydoft i köket.  Riset ångar i sin kastrull och kycklingen är fortfarande varm.  Vi blandar till en sallad där de röda tomaterna och de gröna salladsbladen kontrasterar effektfullt mot den  kornblå glasskålen. 

Sen sätter vi oss ner vid bordet som är täckt med en kadettrandig duk i de franska färgerna. En lampa med röd skärm och alabasterfot sprider ett varmt sken. 

         -Varsågod och börja, säger Li. 

Jag lägger upp några knapriga kycklingbitar på tallriken tillsammans med det vita riset, den gula såsen och den färgrika salladen.  

-Vad gott det här var! säger jag. Det är faktiskt roligt med lite omväxling mot den eviga burksoppan!

-Ja, och mot alla marmeladsmörgåsar!

Efter måltiden brygger Li the i en stor kanna och jag sätter fram två chokladpudrade potatisbakelser från Ofvandahls konditori. Vi sjunker ner i de mjuka fåtöljerna och fortsätter vår ständigt pågående dialog medan Francoise Hardy sjunger i bakgrunden.

Stockholm

Östermalm Våren 1968 Studier i teaterhistoria

Från Uppsala till Stockholm i januari 1968

Jag stod och huttrade på på Uppsalas station med mina få ägodelar i en resväska och en ryggsäck. Min goda vän Li vinkade av mig när jag stigit på tåget till Stockholm. Hon hade betytt oerhört mycket för mig under mina två år i Uppsala. Vi hade båda läst franska och konsthistoria, gått på intellektuella klubbar men även på snobbiga nationsfester. Vi hade druckit te ur Li`s engelska tekoppar och talat om allt från poesi till svärmeri. På sista tiden hade vi glidit ifrån varann. Li hade flyttat ihop med en man och hade allt mindre tid att träffa mig. Jag började också tröttna på att vara en del av ett enormt studentkollektiv.

Det behövde hända något nytt i mitt liv. Helst ville jag komma till den intressanta staden Paris där jag tidigare varit au-pair. Jag hade ansökt om rum på Cité universitaire men svaret dröjde. Under tiden kom jag in på en universitetskurs i teaterhistoria i Stockholm och fick ett inackorderingsrum på Nybrogatan. Precis när jag tackat ja till detta kom brevet från Paris som bekräftade att jag fått ett rum där. 

För första gången i mitt tjugotreåriga liv bodde jag nu mitt i det färgstarka vimlet i en storstad. Det var inte många steg att gå till Dramaten där de bästa föreställningarna ingick i vår kurs. Själva undervisningen ägde rum i en före detta patriciervåning på Linnégatan. Det var inte heller långt till stadens centrum, Strandvägen och promenaderna på Djurgården. 

Redan under påsklovet var jag tillbaka i Paris med en kurskamrat. Jag guidade svenskar i Versaille och hade ingen aning om att ett studentuppror var på gång. 

Gamla Stan Hösten 1968-v. 1970 Nyckelviksskolan+Litteraturhistoria 

Det första mötet

Jag såg honom så fort jag kom in i vestibulen till konsertlokalen. Han stod lite nonchalant lutad mot en pelare och såg ut att vänta på någon. Jag tyckte att jag kände igen honom men det var väl bara det att han var precis min typ. Halvlång cendréfärgad snedlugg som delvis skymde de blå  ögonen. Ganska lång och klädd i lejongula manchesterbyxor. Ansiktet så fint utmejslat med höga kindknotor och fylliga läppar.

När jag och min syster satt oss i den fullsatta lokalen dök han plötsligt upp bredvid mig. 

Har du något emot att jag sätter mig på ditt armstöd frågade han med ett leende.

Det hade jag förstås inget emot. Hans röst var mjuk med en speciell accent. Var han kanske dansk. 

Jag minns inte mycket av jazzkonserten och blev lättad att han ville att vi skulle gå en trappa upp där det var café och diskotek. Det kändes bra att vara nära honom och han tyckte att jag var fin i min gula sidenblus och svarta byxor. Vi var tillsammans resten av kvällen och resten av livet.

Hösten 1970 Västervik Journalistpraktikant.

Gamla Stan igen våren 1971-1973 Fil.kand sv-fr  Leon föds. 

Journalistpraktik på Rilsantikvarieämbetet

Ett nytt liv                                                         

Förhållandet var lite upp och ned men i botten fanns kärlek. Vi träffades det omvälvande året 1968. En tid av politiskt engagemang, flower power och fri kärlek.

 I början var allt lekfullt och lätt. Ingenting störde mig men när vi alltför snabbt flyttat ihop blev det ibland slitningar. Egid var charmfull och utåtriktad och hade oregelbundna arbetstider. Jag blev otrygg och beroende.För att bli mer självständig och försöka hitta en livsväg  började jag som journalistpraktikant på en landsortstidning trettio mil bort. Jag längtade efter honom och mina vänner men trivdes ändå rätt bra med tillvaron. 

-Konstigt att man får betalt för ett så här roligt jobb, tänkte jag.

När jag jobbat ett par månader började jag må illa och kände att min smala kropp blivit fylligare.

  Jag lämnade in ett graviditetstest och till min förvåning var det positivt. Min första  reaktion blev tårar men mest av glädje trots att situationen var osäker. Vi hade ju tagit paus i förhållandet. Nu var nån annan beroende av mig och jag måste vara stark. Kände mig faktiskt lycklig. Började genast fundera på möjliga namn. 

– Det finns en liten levande varelse bara en centimeter stor i min livmoder, lovechild Nausica, skrev jag i min dagbok. Barnet känns inte alls som ett hinder. Det är en ny resa in i ett mysterium, ett organiskt liv.

Jag gick in i en telefonhytt och ringde till den blivande fadern.

-Hej, hur har du det?

-Hej! Jättebra! Jag jobbar mycket men igår var det fest här så jag är lite trött.

-Jag har något att berätta. Jag är faktiskt med barn.

          – Oj! Vad roligt! Vilket stjärntecken får barnet?

– Jag tror det är tvillingarna. 

– Jag ska snickra ihop en dubbelsäng! Kommer du hit snart?

Jag blev glad över hans reaktion även om jag inte räknade med att han skulle förvandlas till en harmonisk familjefar över en natt. 

Jag kom och hälsade på Egid under Allhelgonahelgen. 

Mitt rum var uthyrt tills vidare.

Vi satte oss och drack te i de nötta läderfåtöljerna  framför den öppna spisen i hans rum. Elden värmde och gav glans åt hans havsblå och mina bruna ögon.

 Ett svagt ljus kom in från fönstren mot gränden. På skivspelaren snurrade Leonard Cohen. 

 – Det är bra att det händer något nytt! sa han. Jag tror jag skippar att resa bort i vår. 

  Kan du inte flytta hit igen?

– Jag vill egentligen ingenting hellre, svarade jag.

På kvällen gick vi till Cattelin med några vänner och jag njöt mer än någonsin av maten och sällskapet. 

Min aptit var stor även när jag kom tillbaka till landsortsstaden. Jag åt, arbetade och fördrev tiden med läsning tills min praktikperiod var slut.

Det kändes befriande att komma tillbaka till huset vid gränden och till Egid  som var öm, rolig och kärleksfull. I de små ettorna över och under oss bodde vänner. Vi hade matlag och åt klibbiga rårisgrytor och linser tillsammans varje vecka. Både jag och Egid läste filmkunskap och såg en massa filmer under våren medan min mage växte. Han jobbade också på restaurang för att få ihop lite pengar. 

En god vän ville att vi skulle följa med honom till hans älskade Gagnef över en helg. Eftersom det bara var två veckor kvar till den väntade förlossningen tyckte jag det var bäst att stanna hemma. 

Redan morgonen därpå började värkarna. Egid tog första tåget tillbaka men var lugnet själv. Han tyckte att värkarna kom glest och klättrade upp på taket för att ställa in TV-antennen. Jag fick sätta mig framför TV:n .

-Är det bra nu? ropade han från taket.

– Nej, det flimrar,

-Nu då?

-Jag har ont!

-Det är ingen idé att sitta i timmar på BB. Ser du nåt nu?

-Ja, jag ser en vädergubbe! 

Till slut kom värkarna tätt och vi tog en taxi till Sabbatsberg. 

-Nu kom ni allt i sista minuten! sa barnmorskan. Du hinner inte duscha!

 Jag fick lustgas och sen minns jag bara att de höll den lilla babyn upp och ned och sa att det var en pojke. Egid kramade oss och gick sen hem och köpte en cigarr och tog en öl på restaurang Kaos. Sonen döptes ett par dagar senare i Sabbatsbergs kapell till David Leon Alexander. Han föddes i den trygge Oxens tecken. Den stolte fadern var klädd i grön hippieskjorta och sandaler.

Vi bodde pittoreskt men primitivt. I det pyttelilla köket mellan våra två rum fanns det bara kallt vatten. Vi fick värma babyns tvätt- och badvatten i en stor gryta. Sen badade vi honom i en röd plastbalja. Han fick värma sig framför brasan efteråt.  En krokig gubbe kom med veden i en säck på ryggen när vi ringde efter honom.   Badrum med toalett fanns två trappor ned och var gemensamt för de fyra lägenheterna. Ofta tog vi färjan till Djurgården med barnvagnen för att få lite frisk luft och natur. 

Vi tyckte ingenting var besvärligt. Livet hade fått en ny stadga och mening genom barnet.

Lidingö 

1.Rudboda Sommaren 1973-1976 Fortsätter med journ.jobb. Sen lärarhögsk. Lågstadiet.

En vändpunkt    Annika Ekberg Ortler  2011-03-15

Jag såg allt i ett förklarat ljus när jag flyttade in hos min pojkvän på Sven Vintappares Gränd i Gamla Stan 1968. Ingenting var besvärligt. Inte att hämta kallt vatten i trappuppgången, inte att gå till torrdasset på vinden eller laga mat på en kokplatta i sovrummet.

Ett par år senare fick vi en son och kunde flytta en trappa ner till en bättre lägenhet med två rum och kokvrå. Värden hade byggt toalett och badrum i källarvåningen men det fanns fortfarande bara kallt vatten i lägenheten. Den hade djupa fönsternischer med utsikt mot ett litet stenlagt torg men solen kom aldrig in genom fönstren. Elden i den öppna spisen speglade sig i de breda golvplankorna och spred värme och ljus. En ”vedgubbe” med krum rygg kom uppför den smala stentrappan med ved   i säck på ryggen när den var slut. Vi hade vänner i huset och ibland åt vi hos varandra. En trappa ned bodde en gumma som hade tidningshögar utefter väggarna och tre fyra kjolar utanpå varandra vintertid. Tyvärr öppnade en  illegal spelklubb i källaren och de höll igång tills vår son vaknade på morgnarna. Om han inte väcktes när gästerna skrålade utanför porten. 

Visst kunde vi ta färjan till Djurgården från Skeppsbron och gå härliga promenader eller till Kungsans lekpark eller den lilla sandlådan vid Domkyrkan men det var ändå inte någon barnvänlig miljö.

En vecka i april 1973 åkte vi till Mallorca på en charterresa. Vi bodde i en modern tvåa med balkong. Jag minns fortfarande hur det var att skruva på varmvattenkranen och att ta en varm dusch inne i lägenheten. Bäst av allt var att kunna sitta på balkongen, tyckte vi.  Vi vandrade utefter stranden och funderade över vår situation. Ville vi bo mörkt och primitivt mitt i stan? 

Kunde vi vara utan den nära kontakten med vännerna i huset? Skulle verkligen vi som kunde gå både till jobbet och till stan börja pendla till en förort?  Samtidigt fanns det särskilt hos mig en längtan tillbaka till naturen. 

En mörk kväll när vi kommit tillbaka tittade jag ut genom fönstret och såg en stor råtta kila över  torget. Var det här en miljö för vår son?

Ett par dagar senare kom det ett brev från bostadsförmedlingen där jag nästan glömt att jag stod i kö. Ville jag ha en nybyggd tvåa på Lidingö? Välkommen på visning!

Ljuset flödade in i lägenheten. Det fanns en balkong med utsikt mot äng och skog. Badrummet var bländande vitt. Min sambo och jag tog en kort promenad genom skogen ner till vattnet. Bogesundslandet låg alldeles orört på andra sidan fjärden. Tanken att bo nära naturen i en fräsch lägenhet lockade oss även om det bara var en tvåa. Vi behövde inte heller kapa banden helt till vårt gamla liv eftersom vi kunde ha kvar ett litet rum i Gamla Stan en tid. Vi skrev på kontraktet och flyttade ut just när sommaren var som vackrast. Vi njöt av sånt som andra tyckte var självklart, bada i badkar, tvätta i en tvättstuga och sitta på en balkong. Vi packade ofta skrindan  för en dag på stranden eller rodde i vår lilla båt. Vårt nya liv var en vändpunkt för oss men ingen slutpunkt.

 tyckte särskilt min man att området var för genompräktigt.  Vi behövde också större utrymme och 

 lyckades byta lägenheten till en större på Lidingö. Den ligger i ett inbott område nära naturen och där bor vår dotter kvar medan sonen bor med sin familj ett kvarter bort. 

Själva flyttade vi till en stuga på landet efter pensioneringen. Spisen liknar den i Gamla Stan och elden speglar sig i de breda golvplankorna av trä. Golvet lutar lika mycket som det gjorde på Sven Vintappares Gränd men här är det bara att öppna dörren till naturen. 

Näset, Lidingö Våren 1976-2009

Vi gifter oss på Möja 1976. Då är jag också klar med lågstadielärarutbildning. 

            Sommarkurs Steinersem 1979?

            Diverse lärarjobb och studier. 1981 blir jag ämneslärare i svenska och franska.

            1983 föds Maria. Ett par år senare börjar jag arbeta på grundvux. 

             Mälarseminariet. . Läser svenska två som kvällskurs. Arbetar med svenska för invandrare bland annat i en syngrupp.  

Jag och min syster

Min syster Puck anses vara en varm, livlig och inkännande person och även jag har en flera positiva sidor men när vi träffas är det som om bara avigsidorna kommer fram. 

När vi har talat väluppfostrat om allehanda ting en stund sårar vi varandra med små syrliga kommentarer. Ibland kan vapenstilleståndet räcka en hel dag vilket hände för en tid sen. Det kändes väldigt fint. Då var också Pucks familj med hela tiden  och tjänade som en trivsam buffert mellan henne och mig. 

Jag var sju år när min lillasyster föddes. Jag har inga starka minnen från den tiden men jag   var tydligen förtjust i den lilla och passade henne ibland. När jag var i de tidiga tonåren och låg och läste eller skrev i mitt rum blev jag ibland irriterad på henne för att hon störde mig och sen fick jag dåligt samvete för det. En positiv händelse var att familjen skaffade hund . Då gick vi ibland på hundpromenader tillsammans och fick ett gemensamt intresse. När Puck själv blev tonåring utvecklades vi åt olika håll. Hon var försigkommen och ville tänja på gränserna. Jag minns hennes lugg som nästan täckte hennes vackra ögon och hur hon en gång rymde till Göteborg med en lika långhårig pojke. Hon hade inte lika lätt för sig i skolan som jag men blev en mycket bättre och mer entusiastisk lärare än jag långt senare. När våra föräldrar skildes hjälpte jag henne till en bostad i Stockholm där hon gick de sista åren i gymnasiet. 

Puck fick en pojkvän i samma klass och efter studenten flyttade de  till Falun och gick 

lärarseminariet tillsammans. På sex år fick de tre barn. Under den tiden träffades våra familjer ganska mycket och hade det trevligt tillsammans. Jag kanske inte stöttade henne tillräckligt under hennes skilsmässa eftersom jag hade egna problem då men nu är hon lyckligt omgift. De har renoverat om sitt radhus från grunden och allt är perfekt.

Jag tycker om min syster och beundrar henne på många sätt men vi är väldigt olika och har inte så många gemensamma intressen. Varför retar vi oss på varandra? 

Egentligen behöver vi ju ha bra relationer med våra närmaste.  Kanske en uppgift för framtiden?

Min tvillingsjäl                                        

Det finns så många paralleller mellan oss och våra liv att det ibland känns skrämmande.

När Lia fick bröstcancer räckte det inte med oron för  henne utan jag väntade mig att själv drabbas. Men den gången hade jag tur och hon blev frisk igen.

Vi har båda sömnproblem och utstrålande värk från exakt samma ryggkota. 

 När vi  var13 år gamla och började realskolan i Östersund dit vi båda nyss flyttat

frågade Lia mig:

-Vem tycker du bäst om Elvis eller Tommy Steele?

-Egentligen tycker jag inte om nån av dem, svarade jag.

-Det gör inte jag heller, sa Lia och så var isen bruten. Vi satt båda hemma och läste dikter medan andra ungdomar gick på ”skutt” Inte ens vår fnösketorra svensklärarinna kunde dissekera sönder dikterna för oss. Däremot dissekerade vi vår omgivning och tävlade om att vara kvicka och ironiska.

    Jag flyttade snart från Östersund men vår brev- och på senare år- mailkontakt har varit obruten i 52 år.  Slumpen(?) sammanförde oss sen i Uppsala där vi båda studerade franska och samtalade i timmar på café Alma. Vi drack mängder med te med honung för vi hade alltid ont i halsen. Snart skildes våra vägar igen. 

     En dag kom ett samtal från Linköping:

-Vet du vad! Jag av alla har börjat på en utbildning till lågstadielärare!

 -Oj, det har jag faktiskt också gjort, men här i Stockholm, fick jag fram.

Jag trivdes inte med arbetet på lågstadiet utan började i stället undervisa lågutbildade invandrare på Grundvux.

– Jag har en nyhet, skrev Lia i ett brev. Det har kommit en hel grupp invandrare hit till Ljusdal och jag har blivit huvudlärare för dem.

Konstigt nog gifte vi oss båda i juni 1976 utan att berätta det för varandra i förväg. 

Våra män är i grunden fotografer men har utvecklats åt olika håll.

 -Nu har vi äntligen flyttat in i vårt  hus mitt i naturen, sa Lia i telefon för en tid sen.  Härifrån får de bära ut mig med fötterna före!

 – Samma här, säger jag i min stuga mitt i naturen. 

 

Mörkö Sommarställe sen 1981-boställe sen 2009

Sommarstugeköpet

Jag, min man och vår son på 10 år bor i en bra lägenhet på Lidingö. Problemet är att den ligger sex trappor upp i ett höghus och min längtan efter en trädgård blivit allt starkare. På sommaren känner jag mig extra instängd även om vi brukar resa bort ett par veckor. 

En morgon när jag läser DN vid frukostbordet fångas mitt intresse av en liten annons under rubriken Stugor till salu. ”Lantligt belägen stuga med utsikt över äng och skog på Mörkö.”

Sommaren innan har jag gått en kurs på Rudolf Steinerseminariet i Järna och ett par gånger cyklat  till  det idylliska Mörkö.

– Kan vi inte åka och titta på den där stugan på söndag, föreslår jag min man. Den ligger inte så långt från Stockholm och jag vet att det är fint där.

– Ja, kanske det, säger han. Men vi har inte råd med både semesterresor och en stuga. 

– Om vi köper en stuga behöver jag inte resa nånstans på sommaren, säger jag.

 -Då så, säger han. Jag avskyr att resa bort eftersom jag reser så mycket i jobbet.

Visningen äger rum en söndag i mars. Marken är fortfarande snötäckt. Vi letar oss fram till ön, passerar Mörkö kyrka och tar av mot Fridal. Längs uppe vid vändplanen ligger huset. Det är en brunbetsad sportstuga i ett litet område med några fritidshus och ett par året-runthus.  Den lilla byn är omgiven av berg, skog och fält. 

-Vad konstigt att det inte står några andra bilar på parkeringsplatsen.  

Vi knackar på och efter en lång stund hörs ett trött skrik: Kom in.

Försiktigt öppnar vi dörren och när ögonen vant sig vid skumrasket ser vi en man endast iklädd ett par blommiga långkalsonger. 

– Slå er ner, säger han och pekar på en senapsgul soffa. Bordet är fullt av tomflaskor.

– Vi är intresserade av att titta på stugan. Den är väl till salu?

 -Ja, jag är tvungen att sälja den. Jag kan inte bo här utan körkort, säger mannen som visar sig heta Dennis.

 -Titta er omkring bara. Jag är lite trött. Det blev sent i natt.

– Storstugan är ganska trevlig med öppen spis, sovrummet är rymligt och köket litet men funktionellt. Vi öppnar dörren till det andra sovrummet men stänger den försiktigt igen. Där ligger två kvinnor och halvsover i dubbelsängen. Vi förvissar oss också om att det finns dusch och toalett.

– Gillar ni huset? frågar Dennis.

– Ja, det är riktigt trevligt säger vi.

     – Ring till mäklaren då så får ni köpa det! Det kom ju ingen annan på visningen. 

Veckan därpå är köpet  klart. När vi kommer till huset nästa gång har snön börjat smälta. Vi får nästan en chock när hela tomten är full med hundbajs. Hundgården med taggtråd högst upp för tankarna till ett fångläger och träden hukar i vårregnet. Poolen vilar under en smutsig presenning.

När min man rivit ”fånglägret” och jag förvandlat det till ett potatisland känns allt bättre. Det är så tyst och fridfullt. Det enda som hörs är den spröda fågelsången. Vilken skön känsla att kunna ta med sig tebrickan ut i trädgården på morgonen. Vad roligt för sonen att kunna spela fotboll och badminton på tomten. Det är en bit till stranden men det går att cykla dit.

En gång när gräset blivit grönt stannar min man mitt i ett steg och säger eftertänksamt:

-Jag känner genom fötterna att den här biten mark är min. Ingen kan ta den ifrån mig och jag kan göra vad jag vill här.

 Jag uppskattar att ha en trädgård även om den  mest består av en grusgång, en gräsmatta och en enorm gran. Jag fylls  med en väldig energi. Gräver upp land, flyttar komposthögar, sår och planterar fruktträd och bärbuskar. Min förebild är Elsa Beskows bilder i min barndoms läsebok.

Vi går på loppmarknader på ön och fyller huset med ärvda möbler och loppmarknadsfynd. En gång kan jag inte motstå det irrationella köpet av en vit barnsäng. Straxt därefter upptäcker jag att jag är gravid 37 år gammal. 

Med ett litet barn blev det ännu mer meningsfullt att ha en sommarstuga och nu när jag och min man blivit pensionärer bor vi året runt i vår stuga på Mörkö. 

Ganska ofta får vi besök av  barn och barnbarn som också uppskattar det naturnära livet på landet.

Det var tur att det inte kom någon mer till visningen den där vårvinterdagen 1981 och att Dennis hade så bråttom att sälja sin stuga. 

Mörkö Vår permanenta boplats sedan 2009

Nuläge                                                    

Fjorton år gammal skriver jag ner följande framtidsönskningar i min dagbok: 

”Jag önskar någon att älska, leva intensivt, en blommande, gammal, romantisk trädgård med syrenbuskar, kaprifolomväxt lusthus, rosor. Havet, jag vill uppleva havet, få ut något av mitt liv, göra något av det. Försöka leva riktigt och riktigt dö en gång såsom solen försvinner i havet och en blomma böjer sin kalk. Jag vill uppleva människor, miljöer, dofter, syner och komma till källådern, det rena därunder. Lära mig att ej förtvivla. Gode Gud! Så mycket är ofattbart! Tack! Hjälp! Förlåt!”

  Här sitter jag nu femtiotvå år senare i mitt lilla hus på Mörkö omgivet av en trädgård med syrenbuskar, kaprifol och någon enstaka ros. Jag delar mitt liv med en man jag fortfarande älskar och jag har både barn och barnbarn som funnit sin väg i livet och som jag nära kontakt med. Eftersom jag har mer tid än pengar blir det inte så många resor till intressanta platser som jag drömde om som ung men jag upplever mycket i det som finns nära, i allt som händer i trädgården och i naturen omkring mig. För tre år sedan då jag och min man slutade yrkesarbeta lämnade vi det grå höghuset på Lidingö och bosatte oss permanent i det fritidshus vi haft i nästan trettio år.

Hur hamnade vi där egentligen? 1976 var jag på en sommarkurs på Rudolf Steinerseminariet i Järna och skriver i min dagbok:

-Nog vill jag leva ungefär så här; i ett mindre hus med flera hus omkring där det bor människor jag känner. Trädgårdar, grönsaksland, nånting även för tankar, känsla och vilja. Dessutom vill jag ha min familj där. Jag saknar dem. Tog en cykeltur till Mörkö. Gröna fält, svepande linjer, tunga lövträd, röda stugor och glimtar av vatten.

När jag satt i mitt gråa höghus ville jag åtminstone bo på landet på sommaren så jag började läsa stugannonser. Det fanns en stuga på Mörkö till salu och jag mindes min cykeltur och tyckte att det låg hyfsat nära Stockholm. Vi var de enda spekulanterna och min man ville inte se på flera hus så Fridal blev vårt. Vi uppskattar platsen ännu mer nu när vi bor här året runt.

Jag är nöjd med att jag lyckats skapa en trädgård och att vi lever ett jordnära liv. Jag tycker inte att jag valde absolut rätt yrke i livet men jag har i alla fall haft hyfsade arbetstider och långa sommarlov så att jag haft tid för mina barn. Tidvis var mitt lärarjobb givande. Jag kunde göra en insats då jag undervisade synskadade i svenska eller lärde analfabeter att skriva och läsa i Fittja. 

  Mina talanger har alltid spretat åt olika håll och jag har inte haft självförtroende och energi att använda mig av dem fullt ut. Nu har jag tid att utveckla mina intressen men hälsan och motivationen är inte alltid på topp. 

Vad har jag åstadkommit egentligen? Jag har älskat och tagit hand om mina barn och engagerat mig i deras liv.  Jag har också ägnat ganska mycket tid åt min mor som var dement i många år men som nu gått bort. Fortfarande har jag en del relationer att förbättra. Och nya att skapa.

 Jag har fått ett långt och givande äktenskap med toppar och dalar. Jag bodde i Gamla Stan under de omvälvande åren på sextiotalet och jag gjorde ett par intressanta resor till Mexiko och Guatemala i femtioårsåldern. Nu letar jag efter mina rötter i södra Östergötland som jag fick lämna när jag var nio år. Ett förlorat paradis. Sedan bodde vi i princip i två år på varje plats under hela min skoltid. Det blev ganska splittrat och otryggt för ett känsligt barn. Ändå fortsatte jag att flytta omkring efter studenten. Först var jag au pair i Paris ett halvår och sen studerade jag franska och konsthistoria i Uppsala ett par år. 1968 flyttade jag till Stockholm där jag träffade min man som studerade film. Själv ägnade jag mig åt konstnärlig verksamhet på Nyckelviksskolan innan jag övergick till att studera litteraturhistoria och nordiska språk. En höst var jag journalistpraktikant på en tidning i Västervik och tyckte det var konstigt att jag fick betalt för något som var roligt. När vi fått barn flyttade vi ut till Lidingö och jag utbildade mig till lärare. 

Där bodde vi kvar i trettio år men jag bytte arbetsplats många gånger.  

Under tre år gick jag en helgutbildning i antroposofisk konstterapi. Den var väldigt givande men jag har inte fått något arbete inom det fältet. I Järnatrakten vimlar det av konstterapeuter. 

Min pappa brukade säga; Du Annika har gått på kurser hela ditt liv men det har ändå inte blivit något av dig!.  Det kanske han har rätt i karriärmässigt och ekonomiskt men i andra avseenden har jag fått ett rikt liv. På sista tiden har han sagt att han är mycket förtjust i mina foton och akvareller och det är ju ett erkännande.

Lyckan är nu                                                                  

Igår tog jag bilen för första gången efter den långa vintern. Eftersom jag inte är någon  garvad bilförare undviker jag  vinterväglag och mörkerkörning men nu trodde jag att våren kommit.  Det gick bra på väg till vattengympan men på hemvägen började det snöa.  Jag fick sladd på bilen eftersom det kommit ett snölager över isfläckarna. Förgäves försökte jag få kontroll över bilen som krängde åt alla håll. En bil kom emot mig och  i sista stund lyckades jag köra rakt in i snövallen vid sidan av vägen. Där satt jag som paralyserad. Tog fram telefonen och ringde till Ägid, min man. Tack och lov att han svarade och lovade att komma så snart som möjligt. Jag gick ut och tittade på kofångaren som hängde lös. En bil stannade och en förtroendeingivande man steg ut och frågade vad som hänt. 

-Pröva att starta bilen, sa han och det gick till min förvåning. Han såg till att jag vände den rätt också. Jag var glad och förvånad över att någon stannat för att hjälpa mig. Sen kom min man  och jag kände mig så lättad över att han kommit och att det gick att trycka in kofångaren och åka hem. Han kramade om mig och tårarna kom. 

Jag la mig på sängen och vilade en stund.  Jag kände glädje och tacksamhet över att jag kommit så lindrigt undan och uppskattade allt jag hade omkring mig mycket mer än annars. 

Jag lagade en enkel middag, Ägid tände ljus och hällde upp vin. Vi såg på varandra och samtalade sakta. En sån vardaglig sak som att sitta och titta på TV insvept i en filt i fåtöljen  kändes också priviligierat.  Natten var full av oroliga drömmar men jag blev trygg av att ligga nära min man, känna hans värme och lyssna  till hans lugna andetag. Äntligen blev det morgon. Tänk att få äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro utan att stressa till något arbete! Stormen och snöfallet var borta. Solen gav glans åt snön och lockade oss ut på en promenad.

Det var bara att ta på sig kläder och kängor och beväpna sig med en skidstavar. Vi ville hitta en genväg genom skogen till en liten by vid ett kalkberg. Det gick att gå på skaren eller följa djurspåren genom tallskogen till en glänta i skogen med vitstammiga björkar och snöpudrade berg. Äntligen sol och ljus!  Ibland sjönk vi ner i snön och var tveksamma om hur vi skulle gå. Ägid berättade om de första männen som genomkorsade Amerika och vi kände oss som pälsjägare i vildmarken. Överallt fanns spår av älg, vildsvin och rådjur. Vi klättrade över ett berg och kom fram till södersluttningen som badade i sol. Där satte vi oss på en torr trästam och delade en apelsin. Det kändes som att vara i fjällen eller att ha kommit ur en mörk tunnel och mött ljuset igen.  När vi  kommit hem satte jag mig och drack te på verandan.  Av min incident har jag lärt mig  att uppskatta det jag har har, vårda mina relationer, göra något kreativt, vara ute i naturen och leva i nuet.