På hösten 2009 så gjorde Annika Ekberg Ortler en intervju med Torsten Erikson på Löten. Även han och Gunilla höll på att packa ihop och lämna gården efter många deceniers bruk.
Dom satt i köket och Torsten berättade.
Torsten Eriksson på Löten uppsagd av Hörningsholm
tillsammans med Mörkös sista arrendebönder.
På ön Mörkö i Södertäljeviken är ingenting sig likt. Visserligen domineras bygden
fortfarande av familjen Bonde på Hörningsholms slott, som äger större delen av ön,
men snart har de sista arrendebönderna försvunnit och därmed de levande jordbruken.
Arrendatorerna varslades för fem år sedan och några har redan lämnat sina gårdar.
Endast ett litet skärgårdshemman, Ekö, på öns sydspets får finnas kvar samt gården
Botten som ägs av kyrkan.
I början av 1900-talet fanns det över 100 torp och gårdar som brukades på Mörkö.
Överallt var det liv och rörelse. Snart finns det bara två gårdar kvar samt godset
Hörningsholm.
Uppsägningen av de fem sista arrendatorerna kom som en chock för dem. Torsten
Eriksson på Löten är en av de uppsagda och han måste snart lämna den gård där han
bott i 70 år. Han berättar vid ett samtal runt köksbordet att det som upprörde honom
mest var att hans sonson Kim blivit lovad att få överta arrendet bara några månader
före uppsägningen. Torsten och hans livskamrat Gunilla Follin var redan pensionärer
men de föreställde sig en framtid där Kim var bonde medan de själva bodde i
grannhuset och gav varandra råd och stöd.
Kim är fenomenal när det gäller att känna igen och ta hand om de 70 korna. Som tur
är har han nu fått löfte om att ta över arrendet på en gård i Björnlunda. Torsten
Eriksson och hans fru tänker flytta till sitt vinterbonade fritidshus i Nävekvarn. Det
är redan fullt möblerat så flyttlasset blir lätt. De kan knappt ta med sig något att det
hem de byggt upp tillsammans. Däremot måste de sortera och göra sig av med en
massa saker. Alla byggnader ska tömmas. Korna och vissa maskiner tänker Kim med
sig till sin nya gård. En traktor av märket David Brown som Torstens pappa köpte
1950 vill hans son ha kvar som ett nostalgiskt minne.
Allting de gör nu gör de för sista gången. De har sått för sista gången, de har tröskat
för sista gången, de tar hem djuren från sommarbetet på olika naturreservat för sista
gången.
Löten är en ganska stor gård på södra delen av Mörkö. Den egentliga
huvudbyggnaden med inglasade verandor är från 1600-talet men används nu som
sommarbostad. 
Torsten och Gunillas röda trähus ligger högt omgivet av ek och lönn
och därifrån har man vacker utsikt över naturreservatet Kålsö och en vik av
Östersjön. Huset uppfördes i början av 1900-talet som arbetarbostad med tre
lägenheter och något uthyrningsrum. Det moderniserades senare och byggdes om till
enfamiljshus. Ladugården är relativt nybyggd. Där vistas kreaturen vintertid och kan
gå ut och in som de vill. Löten lydde förr i världen direkt under Hörningsholm.
Torpare från ”skärgården” som den södra delen av Mörkö kallades, kallades, gjorde
dagsverken på gården som sköttes av en rättare. En av dem bar det ovanliga namnet
Agazzi och kom från Tjörn. Gården hade en egen telefonlinje, nr 1, direkt till
Hörningsholm.
Torsten Eriksson har bott på gården Löten sedan 1948. Då flyttade hans föräldrar till
Mörkö för att komma närmare släkt och vänner. Modern hade redan 1918 flyttat med
sina föräldrar till gården Ytterberga mitt på ön och Torsten vistades mycket hos
mormor och morfar. Morbrodern bodde på Backen i Egelsvik. Torsten kände redan
många av skolkamraterna när han började skolan i femte klass i Eneboda skola mitt
på ön. Det var långt till skolan men det fanns skoltaxi. 12-13 barn trängde ihop sig i
den sk. Volvosuggan. Efter sjunde klass ville kantorn som också var lärare att Torsten
skulle fortsätta på läroverket i Södertälje som flera av kamraterna men han hade inte
lust med det. Istället hjälpte han sin pappa med arbetet på gården. En vinter gick han
en lantbrukskurs i Skåne.
-Det var roligt, säger Torsten. Något lärde man sig också.
Det mesta hade Torsten lärt sig genom att han vuxit in i arbetet under hela uppväxten.
– Barn fick tidigt ta ansvar på den tiden och jag var engagerad i allt som hände på
gården.
Gården var på 70 hektar åker liksom idag. Förutom Torsten och hans pappa
arbetade två anställda på gården. De hade ingen skog utan ägnade sig åt
spannmålsodling och mjölkproduktion. På vintrarna körde de i skogen åt
Hörningsholm. Torsten trivdes med jordbruksarbetet men var inte så
intresserad av mjölkkor. Senare övergick man till köttdjur och dikor. Det
har även funnits hästar och på senare tid grisar på gården. En gris blev så
tam att den följde med sommargästerna på deras kvällspromenad som fick
namnet ”svinrundan”. Några grisar parade sig med vildsvin vilket ansågs
omöjligt. Resultatet blev några gråaktiga grisar med långa trynen som
fotograferades av lokalpressen.
1958 tog Torsten över gården och flyttade från huvudbyggnaden till det hus som han
snart ska lämna. Han gifte sig 1960 och familjen utökades med en son och en dotter.
Så småningom blev det skilsmässa och 1984 flyttade Gunilla in på Löten. När
föräldrarna pensionerades flyttade de till Trosa.
– Det ska bli skönt att ta det lugnt, sa pappan. Sen kom han ut till gården och hjälpte
till med arbetet nästan varje dag.
Torsten har numera med råge passerat pensionsåldern men arbetar fortfarande
tillsammans med Kim som har ansvaret för gården. Tiden mellan januari är särskilt
intensiv eftersom korna kalvar då. Ibland föds fem, sex stycken på en natt. Gunilla
har slutat med allt ”kospring” men bokför fortfarande allt som händer med kor och
kalvar. En kalv som föds på gården och som på sommaren är ute och betar är när den
säljs på hösten journalförd åtta gånger. Korna stannar kvar så länge hos Torsten och
Kim att de blir som gamla bekanta. En liten, 19 år gammal, ganska ful ko är flockens
hövding och alla de andra korna har respekt för henne. Hon föder också de bästa
kalvarna.
Sedan tio år tillbaka har Torsten ett avtal med Länsstyrelsen och Naturvårdsverket
som innebär att hans kreatur håller markerna öppna på fyra olika naturreservaten
bland annat på Mörkö och Fifong. Det är mycket uppskattat av både kalvarna som har
en drömtillvaro därute på somrarna med sina mödrar och av besökarna som ser hur
öppet och vackert det blir av att djuren betar. Några som däremot förstör åkrar och
ängar för Torsten, Kim och Gunilla är de talrika vildsvinen.
– Det blir bara värre och värre, säger Gunilla. Jag går sällan ner till sjön eller
promenerar numera. I skymningen kan man möta stora flockar med vildsvin och flera
hundar har blivit illa tilltygade.
-Det luktar inte barrskog längre, säger Gunilla. Det luktar ananas och melon från
skalen som svinen utfodras med. Tidigare var ängarna översållade med mandelblom,
prästkragar och Adam och Eva och det fanns mycket svamp men nu är det mesta
uppbökat.
Kanske bidrar vildsvinseländet till att Torsten och Gunilla försonat sig med tanken på
att flytta. Det faktum att Kim fått ett arrende på en gård och kan fortsätta med
lantbruk är också en lättnad för dem. Hela den här tiden med uppsägning, avveckling
och flyttkarusell har tagit på krafterna och nu tycker de att det ska bli skönt att flytta.
Det är bara bra att den nya tomten är en skogstomt där man inte behöver göra något.
Arbetet på ett lantbruk har varit givande men hårt. Tidigare fanns avbytare så Torsten
och Gunilla kunde göra en del intressanta långresor bland annat till Kina.
Trots allt har det funnits tid för fritidsintressen. Torsten och Gunilla har länge varit
aktiva både i Bygdegårdsföreningen och i Hembygdsföreningen där Torsten
fortfarande är ordförande.
Han har många minnen av personer, platser och händelser från ett långt liv på Mörkö.
Det fanns utedansbana på ön förr och de boende ordnade överdådiga
midsommarfester vid Näsudden nära Hörningsholms slott. Det var inte bara religiösa
som sökte sig till frikyrkokapellet Tabor utan dit gick ungdomar också för att träffas
om man inte bara dansade vid ett vägskäl till dragspelsmusik.
Nu har dansmusiken tystnat på Mörkö och arrendeböndernas tid är över.
