Playa el Bullollo Tenerife
Playa el Bullollo Tenerife
Höjdpunkten på min resa till Teneriffa blev timmarna på naturstranden El Bullollo. Enda sättet att ta sig dit var med taxi från Puerto de la Cruz. Sedan ledde ett oändligt antal trappsteg ner till den mörka lavastranden omgiven av mäktiga klippor. Det var nästan inga människor där på förmiddagen. Solen nådde bara den yttersta delen av den mörka stranden som slickades av vågorna. Jag satte mig med ryggen mot några blankslipade stenar och betraktade havet.
Med jämna mellanrum bildades ett mörkblått band på vattenytan som rörde sig kraftfullt mot stranden till det plötsligt tornade upp sig och sprack i en kaskad av skum. Ljudet av vågorna var lugnande och påminde om hjärtslag. Några lätta moln seglade makligt förbi på himlen. Jag kom osökt att tänka på mitt kassettband med mindfulnessövningar. Den mjuka rösten på bandet liknar andetagen vid vågor som rullar in mot stranden för att sen dra sig tillbaka. Tankarna är som moln som passerar på himlen. Man tittar på dem en stund men sen släpper man dem ur sikte.
Playa Bullollo var en perfekt illustration till mindfulnessbandet.
Den enda byggnaden inom synhåll var ett enkelt café som klamrade sig fast vid klippkanten. En bit från stranden fanns en rauk som liknade en krona med vassa spetsar omgiven av en slöja av skum.
Solen belyste nu en större del av stranden och ett lämmeltåg av märkliga figurer närmade sig på strandstigen. Så småningom såg jag att det var unga män som kom bärande på surfingbrädor. Det tog inte många sekunder för dem att kasta av sig kläderna och bege sig ut bland vågorna. De såg ut som flockar av pingviner när de väntade på lämpliga vågor att glida fram på.
Ibland sjönk de, ibland flög de upp i en kaskad av skum, ibland tog de sig elegant i land.
Återigen kom jag att tänka på mitt mindfulnessband. Där sägs det att det inte går att hejda känslovågorna men att man kan lära sig surfa på dem.
Jag blundade, kände solen värma mitt ansikte och andades in den friska doften av salt hav och fuktig sand. Hela tiden dånade vågorna och jag började andas i samma rytm som dem. Den här platsen var som en retreat för kropp och själ. En orörd oas på en turistinvaderad ö.
Det blev varmare men inte för varmt. Soldyrkarna häckade likt lunnefåglar i små håligheter i klippkanten. Den röda flaggan fladdrade i vinden vilket betydde badförbud men det var bara att ställa sig bland strandstenarna så fick man en uppfriskande dusch.
Solen stod nu högt på himlen och det var dags att börja klättringen uppåt. Från klippkanten var utsikten häpnadsväckande. Vik efter vik öppnade sig västerut. Klintkusten liknade Dovers klippor men målade i rostbrunt och grått med enstaka inslag av grönt. Inhägnade av stenmurar trängdes bananträd och inåt land reste sig toppen av vulkanen Teide. Havet var marinblått med kritvitt skum. På den dammiga vägen väntade taxin.
.
