Skövde 1962 – 65  Sjutton till tjugo år

  Skövde 1962 – 65  Sjutton till tjugo år

I glappet mellan två boplatser landade vi på Hamburgön i norra Bohuslän. Jag hade ju redan bekantat mig med det landskapet under sommarvistelsen i Ellös föregående sommar men detta var annorlunda. Nu var vi i granitbältet med dramatiska rödaktiga klippor istället för den grå gnejsen i södra Bohuslän.

      Vi hyrde ett vitt, litet hus i en förvånansvärt frodig dal på ön.  Här var det lugnt, grönt och skyddat. Samhället Hamburgsund låg ett par kilometer bort. För att komma dit fick vi ta färjan. Runtomkring huset tornade de kala bergen upp sig och det tog bara fem minuter att gå ner till havet. Ett hav som luktade tång och salt och slog upp skummande vågor mot stranden. Stigen slingrade utmed en brant bergvägg bevuxen med doftande kaprifol. På andra sidan fanns en rad fiskebodar med tjärdoftande båtar. Stigen ledde till en liten strand med en grön bänk. Oftast vandrade vi vidare på en träspång som klängde utmed det aprikosfärgade berget till ett hopptorn och några badklippor. Här hittade mamma, min syster och jag lena och bekväma ”stenfåtöljer” att sitta och sola på mellan simturerna i det klara havet. På sin semester följde pappa ibland  med dit eller till sandstranden mellan två berg.

       Allt kändes bra utom på lördagskvällarna. Då såg jag på avstånd ungdomar som i flockar drog in mot samhället eller gick till havet för att grilla. Jag kände en längtan efter gemenskap växa inom mig. Kanske också efter lite romantik.

      Grannfamiljen, som vi hyrde stugan av, bjöd  oss på middag en kväll. Mannen i familjen berättade medryckande om bygden. Han hade skrivit en del i tidningar och

haft tryckeri men gått i konkurs. Pappa lyssnade lite skeptiskt på hans lite världsfrämmande planer för  framtiden.

       Hustrun hade nog varit en skönhet men såg lite tärd ut.  Dottern liknade mamman men var ung och söt. Sonen hade ljus lugg och ett underfundigt leende.

       När vi gick därifrån följde sonen som hette Stefan med ut. Han och jag slog oss ned på de avskavda trädgårdsmöblerna. Tveksamt började vi prata med varandra. I min dagbok skriver jag att detta var mitt första djupa samtal med en pojke. Han pratade om originalitet på gott och ont, om att han skrev dikter i en svart bok som ingen fick läsa. Om skolan som var rätt ointressant och om segling som var livet. Om vatten som var vått och kallt men mest om stämning. Han sa själv att det var han som stod för 70 % av samtalet men jag sög åt mig allt han sa. Precis som jag hade han Dagens dikt i bokhyllan och en anteckningsbok i fickan och vi upplevde naturen lika starkt.

Efter detta första omvälvande möte följde flera dagar utan att vi sågs.

    –  Han är på segelregatta, berättade hans syster.

Den dagen han kom tillbaka blev både den bästa och sorgligaste på hela sommaren.        

      Vi vandrade många timmar utefter stränder, genom dalar och över berg. Han visade mig alla sina favoritplatser på ön. Utmattade satte vi oss ner på en klipphylla vid vid havet. Regnet låg i luften och vi pratade om havets färger. Vattnet var gråblått, himlen marinblå men längst upp fanns några strimmor ljust, ljust blått. Vid horisonten en strimma aprikos. Vi talade om havet som han inte kunde leva utan. Som han tyckte var mäktigt och föränderligt. Som gav kraft. Jag förstod honom även om jag själv vuxit upp bland stilla insjöar.

Stefan sa att han tyckte bäst om Hamburgön  på vintern då  bergen var lätt snöpudrade och det var alldeles tyst. Samtalet flöt fram som en liten bäck mellan oss. Ibland stannade det upp inför ett hinder, ibland sipprade det fram som en glittrande rännil.

När mörkret föll klättrade vi upp till den högsta punkten på ön där toppröset låg. En blek måne lyste och ristade silverstimmor i havet. Det var kyligt. Vi kurade ihop nära varandra och sökte värme hos varandra. Plötsligt såg han allvarlig ut.

     –  Jag är ledsen att jag måste åka iväg i morgon. Just när vi har träffats.

     –  Vad menar du?

     –  Imorgon åker jag Göteborg.  Jag har tagit hyra på en båt resten av sommaren.

      Jag stelnade till. Det kunde inte vara sant. När jag äntligen hade träffat en ung man som det gick att utbyta tankar med och som hade havsblå ögon och känsliga händer. Då försvinner han. Tysta gick vi hem mellan vildkaprifol och ljung.

Klockan sex morgonen därpå följde jag honom till färjan. Han såg främmande ut i solglasögon och med en sjösäck på ryggen. I axelväskan hade han Harry Martinsons dikter, en svart anteckningsbok och blått brevpapper.

– Jag skriver till dig, sa han och gav mig en kram innan han gick på färjan.

     Jag vandrade tillbaka fylld av stelnad sorg. Jag ville inte gå in i stugan utan svepte om mig en filt och la mig i hängmattan. Tankarna virvlade i mitt huvud. Varför fick jag smaka på lyckan en kort stund och sedan bara känna tomhet? Det började duggregna och jag reste mig upp.

      Det luktade bränt från en brasa på ängen. Stefans far gick fram och tillbaka från tryckeriet och brände upp resterna av sitt konkurslager. Lite böjd med fåror i  ansiktet. Han såg ut som en äldre upplaga av Stefan.

Vill du komma in och titta på tryckeriet? frågade han.

Varför inte, svarade jag håglöst.

Därinne var det skumt och dammigt. En stor tryckpress vittnade om hans gamla verksamhet. Det låg högar med tidningar och broschyrer som han tryckt och i vissa fall skrivit.

– Hur känns det att lämna allt det här? frågade jag och svepte med blicken över lokalen.

Allt har sin tid, svarade han. Jag såg förresten att du följde Stefan till färjan i morse.

Ja, det är så tråkigt att han reser bort just nu.

–    Ja, ni skulle nog ha trivts ihop. Kom in hit när du vill ha en pratstund.

  Han fortsatte att bränna papper och jag fortsatte mitt sommarliv utan Stefan.

      Det blev ganska bra trots allt. På vägen till den större badplatsen med sandstrand och utmejslade solklippor träffade jag en kamrat till Stefan som han hade presenterat mig för. Han  bodde i en sommarstuga på sluttningen ner  mot vattnet. Han bjöd hem mig tll sig ett några gånger för att dricka te och lyssna på musik med hans vänner.

       En vecka fick jag besök av Lillemor från Östersund, en av de fyra ”skogsnymferna”.  Jag ville visa henne Bohusläns bästa sidor men vinden ven och vi satt ofta bakom husknuten och drack te för att värma oss. Stefans äldre bror Christer kom på besök till sina föräldrar. När han inte  var upptagen med vilda fester och goda vänner visade han oss runt på ön. Vi klättrade upp på det vingliga hopptornet men det var bara han som vågade hoppa i. Lillemor och jag badade annars gärna i det klargröna vattnet nedanför klipporna men undvek de röda brännmaneterna. Sen tog vi huttrande på oss ylletröjorna igen.  En kväll  vandrade vi den långa vägen till biografen som låg i samhället på andra sidan färjan. Vi såg Alaska med John Wayne och på hemvägen fick vi sällskap med ett gäng andra ungdomar.

När Lillemor åkte  hem blev jag ensam igen men det var en njutbar ensamhet. Jag tog med mig diktböcker och ritblock och satte  mig under dalens höga träd eller på de kala klipporna med utsikt över havet. Dikter som denna fångade min sinnesstämning.

”Sök inte rastlös mera över jorden, under vattenspegeln

och upp mot bergens kullar där molnen driver från dig,

slå dig till ro här för en dag, en timma av en dag

eller bara nu ett ögonblick så att du genomströmmas

av sommardagens iver att få del i dig. All denna ensamhet

som ville få del i dig en sommardag.”

På min sjuttonårsdag reste vi tillbaka till  Skövde där vi flyttat in i ett radhus i början av sommaren.  Jag var glad att bo på marken igen med en grön liten trädgård. Äntligen hade jag ett eget rum på bottenvåningen precis som i Östersund. Det kändes bra att gå ut och gå med vår hund Pontus på kullarna i närheten och staden verkade trevlig.

      I tankarna var jag kvar på Hamburgön och levde upp när jag fick brev från Stefan. Till slut  upphörde breven eftersom vi egentligen inte kände varandra. Trots det hade mötet med Stefan och sommarön gjort ett outplånligt intryck på mig.

    I slutet av augusti började jag första ring på det treåriga gymnasiet. Jag gick en nymodig allmän linje, språklig gren på det vördnadsbjudande gamla läroverket. Så småningom började individer framträda ur den grå massan av skolkamrater och lärare. Där fanns den blonda, vänliga Britt-Marie, den mörka dynamiska Christina och en blyg pojke som alltid var tillsammans med flickorna och tyckte om att sticka.

               Jag hade problem med min självbild och kände  mig både bättre och sämre än andra.:” Jag är en mussla men jag kryper fram till musselskalet och sträcker ut med mina känselspröt men finner inget, bara en massa välformade människor som fnittrar, grå lärare och en massa plikter. Jag är svältfödd på likasinnade och upplevelser”. Jag tyckte att jag var alldeles för smal och saknade  kvinnliga former. Att då ha nästan samma namn som Anita Ekberg var en plåga. Det hände att någon tyckte att jag hade fina ögon och när Audrey Hephurn slog igenom blev det lättare för mig. Inte för att mina små bruna ögon kunde mäta sig med hennes enorma rådjursögon men hon var i alla fall en mörk, spenslig kvinna och en motvikt till de populära yppiga blondinerna.

      Självförtroendet blev inte bättre av de traditionella skoldanserna. Vi flickor stod uppställda utmed ribbstolarna i gymnastiksalen och pojkarna kom dit och valde och vrakade. Det var som på slavauktionerna i Amerika där de rika plantageägarna  köpte de vackraste eller starkaste ”negerslavarna”. När jag ibland blev uppbjuden dansade jag dessutom dåligt.

    Jag kände mig bättre till mods när jag gick på den frivilliga teckningen en eftermiddag i veckan. Där fanns det lite annorlunda men intressanta personer. Det var också roligt att utveckla min spirande begåvning att teckna och måla. Mest blev det ansikten, klippor, hav och träd.  Det gick en ung man på teckningen med skarpskuren profil och mörka lockar och jag försökte fånga honom i tusch. Han var som klippt ur en novell. Han red, spelade fiol på alla högtider i aulan och bodde på en vit herrgård. Han var bara tillfälligt intresserad av mig liksom jag av honom.

      Jag kände mig upplivad av en intressant flicka i målarkursen och gick ibland på kondis med henne och de andra i gruppen efter teckningslektionerna. Över huvud taget började jag trivas ganska bra med skolan, staden och klasskamraterna.

      I november opererades jag för blindtarmen och fick stanna en vecka på sjukhuset.

När min familj kom och hälsade på mig i sjukrummet  insåg jag hur mycket de betydde för mig. Jag tänkte också på Stefan som nu gick på gymnasiet i Uddevalla.

” Jag saknar honom  fortfarande men är tacksam för det jag upplevde under sommaren. Jag vill brinna och nästan drunkna för att brinna. Finna människor – bland alla – att älska. Vi dör alla sen men jag vill leva först. Havet är den otrygghet som ger mig lugn”.

       Jag blev mer och mer intresserad av färg och form och skissade upp hela garderober. Sen hjälptes mamma och jag åt att sy och sticka plaggen. Mamma var också den som märkte om jag hade problem och stöttade mig. Gunilla hade många kamrater och var robustare än mig. Pappa var engagerad av sitt jobb. Vi kom inte alltid så bra överens trots eller tack vare vissa likheter. Han var ändå någon att lita på. Det kändes tryggt när han slamrade med grytorna i köket på söndagarna och bjöd på goda middagar. Ibland tog vi en skogspromenad med vår hund Pontus efteråt.

     Jag gick in för skolarbetet och var mest  intresserad av svenska, historia och franska. Fröken Bandolin var krävande men skicklig. Vi var bara sex elever i franskgruppen och hade fem lektioner i veckan så det gällde att hänga med. Vi läste mycket litteratur på svensklektionerna och lärarinnan berättade levande om författarna. Hon tyckte att jag var bra på att analysera dikter.

      Under februarilovet åkte jag till Lillemors hem i Rörvattnet i Jämtlands vildmark. Elisabet kom också dit och vi pratade på nätterna och åkte skidor på dagarna.  Det var så värdefullt för mig att fortfarande ha kontakt med mina vänner från Östersund. Det var som en själslig vitamininjektion och en skrattdusch.

      Vårterminen gick sin gilla gång och jag var tacksam mot pappa för att han bjudit mig på en språkkurs i franska i Bretagne till sommaren. Sen skulle jag arbeta tre veckor på en konservfabrik i Ellös. Allt för att tjäna lite pengar och komma tillbaka till Bohuslän.

       I slutet av maj gick på en studentskiva och fick syn på en bekant profil. Var det inte den pojken som jag sett på långt håll i samband med Valborgsfirandet?  Han hade vänt sig om en minut och vi hade sett på varandra. Nu slog han  sig ned bredvid mig på soffan där jag satt och åt tårta. Jag kunde knappt svälja och fick ta en klunk läsk.

Var det inte du som hade en blå hatt och lyssnade på konserten på Valborg , frågade han.

Jo, det var det, fick jag fram. Jag kommer ihåg dig också.

     –   Vill du dansa? frågade han sen och vi började röra oss till musiken. Det var så självklart att vara nära honom och hans kläder hade en speciell lukt. Var det lavendel eller nässlor? När vi satt och småpratade efter dansen föll han plötsligt ihop. Hans kamrater placerade honom på en säng. Det var ingenting allvarligt sa de, bara för mycket öl.

Ett par dagar senare ringde han  och frågade vad som egentligen hade hänt den där kvällen. Jag gav min version av händelsen. Hans röst var väldigt speciell och jag var  glad att han ringde. Vårt första möte hade verkligen fått ett snöpligt slut. Några dagar senare ringde han igen och bjöd mig på en skiva han tänkte ha lördagen därpå. Jag försökte tacka ja med stadig röst men det kändes som om jag hade sockerdricka i mina ådror. Pojken som hette Claes bodde i ett stort, gult trähus med tinnar och torn omgivet av en trädgård fylld av rosor och kantad av en brusande bäck. Inte långt därifrån fanns som kontrast Gullhögens industrier och de gapande schakten efter kalkbrytning. Vi gick ner i husets källarvåning som såg ut som en klubb med tegelstensklädda valv och levande ljus. Han hade bjudit några som jag kände från läroverket och sina egna skolkamrater från handelsgymnasiet. Carmen var vacker i vitt och ljusgrått. Tia och hon twistade som besatta. Jag var stel som en pinne. Allt blev bättre när vi satte oss som i en trollcirkel runt det gröna bordet och drack te. På skivtallriken snurrade Josh White. Trötta men nästan som i trance lyssnade vi på musiken.

” Det var ljuvt, det var befriande då han la armen om mig och jag borrade ner huvudet mot hans axel. Jag var lycklig. Det kändes som att äntligen ha kommit hem”.

     Vi stämde träff på Mecka. Där satt vi tre timmar på den nötta sammetssoffan och bollade ord mellan oss. Vi såg på varandra och tyckte om det vi såg. Vi drack flera kannor te och åt potatisbakelser. Jag önskade att denna kravlösa  parentes aldrig skulle ta slut. Sommarlovet började och det är dags för mig att ta tåget till St Malo där jag skulle gå på språkkurs med min goda vän Elisabet.

” Det var underbart igår vid torpet då hunden äntligen var sysselsatt. Då allt andades sommarkväll och han lade armen om mig. Jag älskar hans ansikte och hans varma leende.  Med honom vill jag leva. Vi tycker lika om torpet, om kullen, om det ensligt ljuvt belägna. Jag är fri men ej från honom.”

    På något sätt tyckte jag ändå att det var bra att skiljas åt en tid medan allt ännu var fulländat. Jag kunde vara lycklig över honom hela sommaren. Längta efter honom, fantisera om framtiden men uppleva nuet.