Jag brukade på sommaren jobba lite extra som kypare så och denna sommar. Först körde jag några veckor på restaurang Hasselbacken. Det var min fjärde säsong på denna krog men jag tröttnade på att jobba efter några veckor och drog sedan omkring i stan och spelade schack på Tetleys.
En gång strosade jag förbi en informationskiosk som Stockholm Sightseeing hade ställt upp. I regel satt det snygga flickor bakom disken och jag stod och hängde hos dem ibland för att få tiden att gå och försökte stöta på dom. Gick det så gick det. Denna gång träffade jag en riktig snygg tjej som det var lätt att komma till tals med. Jag försökte men lyckades ej komma fram till ett avslut.
Hon höll mig på halster bra länge innan det stod klart att hon inte ville följa med mig ut och dansa på nåt disko. Jag minns tydligt vem det var för att jag några år senare träffade henne igen men då hade hon fått barn med kille som var fotograf i filmbranchen. Hon hette Eva af Gejerstam och blev sedemera Dagens Nyheters filmkritiker under många år och hon syns fortfarande i spalterna med sin kritik. Dear old Eva.
Brinken. Så hette restaurangen som låg i Gamla Stan vid Stora Nygatan 1 och heter numera Rodolfino. När jag kom i kontakt med krogen så bodde jag fortfarande på Riddargatan 42 men skulle snart flytta till Gamla Stan. 
Det var ett rätt enkelt hak där man serverade typisk svensk husmanskost. Det sköttes av äldre damer och visade sig vara olönsamt så ledningen för Berns Salonger som även ägde detta ställe förväntade sig av Gerd att han skulle hitta på något som gjorde dom glada. Gerd funderade ett tag och kom sedan på att han skulle utnyttja den nya trenden i stan som bestod av att gemene man ville kunna slinka in på ett publiknande ställe och ta sig en öl eller helst flera. Just denna vår hade man lättat på alkoholreglerna som hade varit rätt tuffa och plötsligt kunde man servera mellanöl och starköl utan att man behövde äta mat därtill. Framförallt hade priserna sänkts kraftigt i och med att det nya ”mellanölet” hade släppts ut på marknaden.
Så Gert kom på idén att göra en enkel pub på Brinken som skulle löpa parallellt med lunchrestaurangen och åtminstone fördubbla omsättningen till och börja med. Sagt och gjort så ringde han mig, sin gamla kyparkompis och bad mig att ställa mig där bakom kassaapparaten och skänka ut mellan och starköl. Dessutom skulle jag sälja enklare skink- och ostsmörgåsar. Detta var dealen. Vi skulle börja i liten skala och se hur det artade sig på sikt.
Jag tyckte att det passade mig bra att förtjäna lite pengar inför det kommande skolåret som skulle starta om några veckor så jag var redo och han presenterade mig för en av damerna på Brinken en eftermiddag och under en ca tio minuter visade hon mig min nya arbetsplats innan hon avslutade sitt lunchpass och gick hem. 
Bland annat visade hon mig var jag skulle hitta växelpengar som jag behövde när jag öppnade krogen för kvällspasset som började vid halv fem och skulle pågå till klockan tolv på natten. Pengarna skulle jag hitta inne i ugnen väl gömda under en handduk. Hon visade mig även var jag hittade ölfaten som jag behövde byta när ölet tog slut i kranarna. Smörgåsbröd och ost samt skinka visades upp och sen var jag igång. Pengarna jag fick in skulle jag sedan lägga tillbaks in i ugnen och täcka över med en serviett. Svårare än så var det inte. Jag fick en nyckel till krogen och samma eftermiddag började jag. Jag hade tagit med mig en kassetbandspelare och en hel del kassetter med min musik som jag trodde skulle hjälpa till att popularisera stället. Det var en augustidag med varm väder ute och det tog knappt en minut från och med jag öppnade dörren tills de första gästerna kikade in i lokalen och undrade var den höga popmusiken kom ifrån.
Bandspelaren hade jag ställt nära kassaapparaten vid det angränsande diskrummet. Gert hade gett mig en prislista och den var väl synlig ovanför kassan. Jag minns att en halv liter mellanöl kostade 3.25 och starkölen 4.25 svenska kronor. Det var ovanligt låga priser som vi började med för att locka kunderna och det tyckte de också. Det fanns en hel del bord och man kunde även stå vid fönstren och ha en öl framför sig på en bräda som fanns i bekväm ståhöjd. Hur såg kunderna ut? Det kunde vara turister, sådana fanns det gott om i Gamla Stan. Det kunde vara Gamlastanbor som hittade snabbt hit. Det var många ungdomar som lockades in av min musik som hördes långt ut på gatan när dörren var öppen och det var den nästan jämnt.
Ölen som jag tappade upp i glasen vållade mig lite problem i början när det kom för mycket skum in i glasen men snart hade jag koll på detta. Det blev genast kö framför kassan och jag hann knappt med att ta betalt och hälla upp i glasen och göra smörgåsar och diska av glasen som var utdruckna. Så efter en stund kom det fram två flickor som var med ett gäng och hade sett att jag hade häcken full med att hinna med hela ruljangsen och erbjöd sig att samla in disken och diska av glasen medan jag sprang och fick byta ölfat och fixa nya smörgåsar. Jag var väldigt generös med smörgåsarna och dom blev snart mycket omtyckta på grund av sin storlek. Snart stod tjejerna även i köket och bredde smörgåsarna. Efter någon timme så kände jag att det var det roligaste jobbet jag någonsin haft och framförallt det mest lukrativa.
Kassaapparaten fanns enbart till för att förvara pengarna och det gick ej att kontrollera så noga hur mycket öl som såldes varje kväll då ölet kom från samma förråd som lunchrestaurangen hämtade sitt öl ifrån. Detta var en guldgruva som jag hade hittat och jag såg mig redan som blivande miljonär. Varje dag som jag gick till jobbet så kändes det som en ynnest att stå där bakom disken och krogen kändes som om den var min. När Gert fick reda på hur stora inkomsterna var så blev han mycket positivt överraskad och när han kom in en kväll några dagar senare och såg stämningen i lokalen då fattade han ännu mer att han hans idé om en enkel krog hade varit helt rätt.
Nu hade jag varje dag ledigt fram tills jag öppnade krogen vid fyratiden på eftermiddagen. Jag sov rätt länge och sen gick jag för det mesta och åt frukost kring elvatiden på konditoriet som låg vid Järntorget.
Där satt jag och läste tidningen och intog en riktig lyxig frukost. Sen promenerade jag i regel genom Gamla Stan över till Kungsträdgården och satte mig vid Tetleys under almarna. Tetleys benämndes efter Teesorten som heter så och det tog lång tid innan jag hade klurat ut detta. Där fanns alltid någon man kände och kunde prata med eller spela lite schack.
Kanske tog jag en liten promenad längs kajarna upp till Moderna Museet där man kunde sätta sig i deras trevliga uterestaurang på baksidan av det oerhörd populära Museet.
Framåt fyra strosade jag åter mot Gamla stan för att börja mitt kvällsjobb. Jag uppfattade inte det som ett jobb utan såg fram mot att träffa mina stammisar och åter tjäna en bra slant.
Krogen blev mer och mer populär och flera av mina egna kompisar sökte sig dit för att hälsa på mig när jag stod där och skänkte ut öl. O vad fort man blev jätte omtyckt när man hade ett sådant jobb. Det var lika bra att njuta av det så länge det nu varade. Det var ju helt enkelt för bra för att vara sant. Jag blev rikare och rikare dag för dag i och med att jag själv kunde bestämma min lön. Det hade bildats lite olika grupperingar på senare tid och ett gäng som hade tagit sig hit var en grupp på ett tiotal finnar som skötte spritlangningen på Gamla stans gator och mest kring Slussen.
De blev mina kompisar och jag hade fin kontakt med dem. De älskade ju öl och det fick de hos mig hur mycket som helst så länge de skötte sig och det gjorde de för det mesta rätt bra. En gång gick jag med dom utanför lokalen och framför ingångsdörren så tog någon en gruppbild med några av dom och mig ståendes i mitten.
Restaurang Brinken
Ett annat gäng var en hel del ungdomar som bodde i Gamla Stan och de hade valt denna krog till sitt nya favoritställe. De tyckte om musiken jag hade på för jämnan och de var alltid kvar till stängningsdags. Apropå stängningsdags så betydde det inte alltid att alla gick hem utan enbart att inga nya gäster fick komma in medan vi som var kvar satt i lugn och ro och tog för oss och drack våra öl tills vi tyckte att nu var det dags att gå hem eller att gå vidare till något annat ställe.
Det fanns en Jazzklubb som hette Gazell och där kunde man slinka in om man kände någon från krogen och det gjorde det här gänget. Det var en helt ny värld som öppnade sig i och med dessa människor som plötsligen kom in i mitt liv genom denna krogverksamhet. Visst var det spännande! Även en flicka som hette Annika kom in i mitt liv vid den här tiden och hälsade på mig på krogen någon kväll men henne skall jag berätta om vid ett annat tillfälle. Men alla historier har ett slut och slutet kom en vacker söndag eftermiddag. På söndagar hade lunchkrogen stängt och det innebar att jag öppnade stället redan vid tolv.
Besökarna såg lite annorlunda ut så här tidigt på dagen och förbipasserande barnfamiljer kunde titta in och ta sig en smörgås och en öl eller läsk. Men allt som tiden gick och mina finska gatulangarkompisar vaknade till så dök även de upp och tog sina eftermiddagsöl. Så denna söndag satt det ett gäng på sex killar vid ett bord och lokalen var väl kanske halvfull så här vid fyratiden när jag stod vid kassaapparaten och tittade just på bordet där finnarna satt när plötsligt en av killarna som satt med ansiktet mot mig reste sig och han hade en tom ölsejdel i handen.
Denna hand reste han nu och slog ölsejdeln kraftfullt rakt i sin närmaste bordsgranne som inte ens såg vad som skulle komma över honom. Den mannen var dessutom flintskallig och sejdeln öppnade skallen och blodet rann över mannens skalle när han ramlade omkull samt stolen där han just hade suttit helt fridfullt pratandes med sina kompisar. Jag trodde först att jag hade sett fel men flera av grabbarna reste sig och böjde sig ned över killen som nu låg på golvet och stönade. Tack och lov så var det fortfarande liv i honom. Killen som hade fällt honom som en oxe ställde sin ölsejdel tillbaka på bordet och mumlade nånting på finska innan han vände sig mot utgången och gick snabbt därifrån.
Jag uppmanades att ringa efter en ambulans och sen hämtade jag lite tyg servetter som vi använde för att stoppa blodet som rann yvigt från skallen. Killen låg på golvet och det var ingen idé att flytta på honom innan hjälp anlände. Flera av gänget lämnade nu lokalen och till sist var det bara en av grabbarna kvar. Dom ville inte komma med i en eventuell förhörssituation som säkerligen skulle följa ifall polisen dök upp samtidigt med ambulansens ankomst. Jag fick senare på kvällen veta att orsaken till det brutala överfallet hade att göra med att den här söndagseftermiddagen hade killarna varit flitigt med att använda toaletten och där gurgla i sig en hel del sprit. Undan för undan så framkallade spriten en aggression hos en av killarna som utlöste detta drama.
Efter ambulansens avfärd så dök polisen upp och hörde sig för om hur det hela hade gått till. Nu var ingen av finländarna kvar och jag fick berätta vad jag hade sett och dom skrev upp en hel del av mina uppgifter och åkte sedan sin väg.
Jag var självklart påverkat av händelsen och senare på kvällen fick jag tag i min chef Gert som jag informerade om läget. Han tyckte att detta kanske kunde få obehagliga konsekvenser för utskänkningstillståndet och han bad mig om att jag skulle kontakta honom dagen efter för att höra om utvecklingen. När jag stängde krogen på kvällen visste jag dok inte att det var sista gången som jag hade jobbat på detta ställe. Synd men sant. Mycket riktigt hade polisens spanare redan haft ögonen på Restaurang Brinken och var medveten om finnarnas stamställe och nu tyckte dom att det var dags att slå ned på krogen och stängde omedelbart kvällsverksamheten. Luncherna fick fortsätta som förut men ölserveringen som hade varit i gång sen några veckor fick ej fortsätta tillsvidare. 
Allt detta berättade Gert dagen efter för mig när jag återlämnade nyckeln till krogen. Inte var jag speciellt lessen för att om några dagar så skulle jag börja andra året på Dokumentärfilmskolan och behövde använda min tid för skolgången och förutom detta så var jag nykär. Jag hade stoppat undan en del pengar och kunde leva gott tills nästa studielån var på väg in i mina fickor. Så jag använde tiden fram till skolstart med att ha lite ledig några dagar. Senare fick jag höra att det inte hade tagit mer än två veckor innan restaurangen på kvällen kom igång igen. Men jag var inte längre inblandad i denna affär. Det är onödigt att säga att stället förvandlades till något helt annat än det magiska stället som det hade varit under en månads tid med mig som inspiratör. Det fick jag höra många gånger när jag träffade killar och tjejer från det ”Gamlastangänget” som hade försökt att återgå till krogen men upptäckt att inte bara musiken utan mycket annat som saknades numera. Det var ju roligt att höra. Jag kommer iallafall aldrig att glömma mina finska kompisar och inte heller allt annat som hände på krogen.
Idag heter krogen ”Rodolfino” och är en populär italiensk restaurang i Gamla Stan
