Cykeltur till ”Syrentorpen” på Mörkö

Cykeltur till ”Syrentorpen” på Mörkö av Annika Ekberg Ortler

Syrenernas knoppar sväller i vår trädgård på Mörkö. Vårsolen lockar oss att ta fram cyklarna och

pumpa



  

upp däcken.
Kan vi inte ta en cykeltur till ”syrentorpen” frågar jag min man Ägid. Menar du torpen bortåt Nygård där det bodde författare på trettiotalet? Ja, just det.
Kör till! Vi gör lite matsäck och ger oss iväg!
Jag tar med mig ett par böcker i cykelkorgen.

–

Vårvinden är sval men solen värmer. Åkrarna ligger nakna och smältvattnet blänker i dikena. Det lyser gult av tussilago i dikena och luften dallrar av fågelsång. Vi stannar till vid avtagsvägen mot Nygård. Här tog Erik Asklund och de andra ”syrentorparna” bussen till Hölö station. Därifrån gick tåget till Stockholm där de försökte sälja sina artiklar till tidningarnas söndagsbilagor.

Vägen slingrar sig uppåt mot Nöcknas vita mangårdsbyggnad där en katt solar sig på grusgången. Det är ansträngande att trampa upp till backkrönet men sen rullar vi lättjefullt nedför den smala grusvägen som skuggas av tall och gran. Snart öppnar sig landskapet igen med beteshagar och åkrar kantade av lövskog. Vi passerar Nygård där ladugården står ödsligt tom medan boningshuset ekar av barnskratt och hammarslag. Vi öppnar en grind och susar vidare rakt mot solen.

Ivar Lo-Johansson och Artur Lundkvist på torpet Suss

Torpet Suss ligger skyddat på en höjd med fri sikt över bygden. Mycket är moderniserat och tillbyggt på den stora stugan medan den lilla som döljer sig bakom syrenhäckarna är mer genuin.

 Vad vet du om det här torpet, frågar jag Ägid.
 Den siste torparen hade sex kor och två hästar. Han arrenderade Suss av greve Bonde påHörningsholms slott som ägde och fortfarande äger större delen av Mörkö.
 Här hyrde Ivar Lo-Johansson rum ett par somrar på trettiotalet, säger jag.
 Hur hamnade han här?
 Han var god vän med Erik Asklund som bodde i närheten.
 Vad skrev han för böcker på Suss?
 Bland annat ”Kungsgatan” (1935) och ”Statarna”(1936-37)Här hyrde också Artur Lundkvist in sig sommaren 1933 för att skriva boken ”Negerkust” om sina resor i Afrika. Tillsammans med Erik Asklund, Josef Kjellgren, Gustav Sandgren och Harry Martinsson hade han gett ut en diktantologi med namnet ”Fem unga” 1929. Den var djärv och

modernistisk och skriven av självlärda författare med arbetarbakgrund.
Märkligt nog förvandlades många av dessa asfaltpoeter och industridyrkare till naturälskande ”syrentorpare” som hade Henry David Thoreau och hans ”Skogsliv vid Walden” som förebild.
Ivar Lo-Johansson var inte lika svärmisk som sina kamrater eftersom han själv var uppvuxen på ett torp där fadern slitit hårt. Ivar ville aldrig så mycket som ta i en spade. Det hade han fått nog av som barn. Hans dröm var istället storstaden men det var billigt att leva på landet.
Det var från Suss som främst Erik Asklund fick åka gratis med mjölkbilen till Stockholm om han hjälpte till att lyfta de tunga mjölkrukorna.

Vi cyklar vidare genom ett allt vildare landskap med stora flyttblock och förvridna tallar. Marken är täckt av mjuk mossa. Så ljusnar det igen och vi skymtar en blå fjärd i fjärran.

Erik Asklund och torpet Fagersvik

På vänster sida dyker det upp ett rött torp omgivet av knotiga äppelträd och syrenhäckar. Det sitter en ung kvinna på södersidan och vänder sitt ansikte mot solen. Hennes lilla dotter virvlar omkring som en fjäril i sin röda kappa, En medelålders kvinna märker att vi stannat till och kommer emot oss med ett leende.

 Hej, letar ni efter Fagersvik?
 Ja, det var väl här Erik Asklund bodde?
 Det stämmer. Ni får komma in och titta om ni vill.
 Vi vill inget hellre.Kvinnan som heter Sonja Löfgren berättar att hon hyrt torpet av Hörningsholm i 42 år. Ibland får hon besök av litterära sällskap.

 Det är underbart att vara här, säger dottern Sofia. Jag står inte ut i lägenheten en solig vårdag som den här. Jag har varit här varenda sommar i hela mitt liv.

Vi går in i stugan. Det brinner en eld i järnspisen för att jaga vinterfukten på flykten. Ett litet matbord står framför fönstret med utsikt möt trädgården och blånade viken. Där förstår vi att Erik Asklund och hans fru Vera njöt av sina måltider.
– Potatis och morötter odlade de själva och fisk fanns det gott om i havet. Mjölk hämtade de vid Suss och skogen var full av bär, berättar den nuvarande värdinnan.
Hon visar oss ett inramat brev där Erik Asklund bjuder in Nils Ferlin till en midsommarfest på Fagersvik 1933. Där står bland annat:

”Programmet upptar improviserat smörgåsbord med snaps vid ankomsten, sedan uppläsning av nya verk, därefter dans på logen med musik av Artur Lundqvist/dragspel, Gustav Sandgren/fiol, Harry Martinsson/magdeburger, Wilhelm Moberg/munspel samt grammofonmusik. Därefter

midsommarvaka på Hållskär, ev. aborrmete, för hugade långa diskussioner och vila”.
Den här festen och hela syrentorpstiden har Erik Asklund beskrivit mycket levande i sin roman ”Livsdyrkarna”(1963)

Vi tittar in i storstugan och jag blir helt betagen av utsikten och rummets atmosfär.

– Erik Asklund blev också inspirerad av miljön och skrev ”Fanfar med fem trumpeter” och ”Lilla Land” här, säger Ägid.

Vi tackar Sonja och hennes familj för att hon varit så vänlig och visat oss sitt hem.

Josef Kjellgren på torpet Sandvik

Färden går vidare söderut. När vi passerat ett par sommarstugor, en björkhage och en liten åker slutar vägen tvärt och vi är framme vid torpet Sandvik. Det består av två röda stugor mellan ett par trädbevuxna bergknallar. Framsidan är varm och inbjudande med utsikt mot strandängar och en halvö omfluten av vatten. På baksidan är marken fuktig.
Det var här syrentorparnas tid på Mörkö tog sin början. Josef Kjellgren föddes på Mörkö men familjen flyttade till Långholmsgatan på Söder när han var sju år. Där bodde han granne med Erik Asklund och de blev skolkamrater och goda vänner .
1931 letade familjen Kjellgren efter en sommarstuga och hittade Sandvik. Erik Asklund som var trött på sitt mörka rum fick hyra lillstugan. Josef Kjellgrens far skaffade en båt och började fiska och Erik Asklung hjälpte honom att vittja näten varje morgon klockan fem. Sonen Josef däremot satt mest inne och knattrade på sin skrivmaskin. Resultatet blev ”Spansk Odyssé” (1932 ) och ”Människor kring en bro” ( 1935) Systern hade grävt upp en vit syren vid Pålsundet på Söder som hon sen planterade vid Sandvik nära Pålsundet på Mörkö. Familjen hade några fina somrar här men sen blev Josef allt blekare och hostade mer och mer. Han hade en gammal lungskada och den blev inte bättre av att det alltid var fuktrosor på tapeterna i hans kammare. Det rann vatten från berget bakom hans gavelrum och det spelade ingen roll hur mycket fadern än dikade ut.

 Hur gick det för Josef Kjellgren?
 Han flyttade in till stan och skrev några ungdomsböcker men hamnade på sanatorium ochavled i tuberkulos i fyrtioårsåldern.
 Vad hände med Erik Asklund?
 Han gifte sig och flyttade till sitt älskade Fagersvik 1933. Där stannade han till krigsutbrottet 1939. Efter kriget köpte han en stuga i Trosa skärgård och delade sen sin tillvaro mellan stadenoch skärgården.

 Var det slutet på ”syrentorparnas” tid?
 Ja, på Mörkö, men den fortsatte i Hölö på andra sidan Mörköbron. Där kom poeten Gunnar

Ekelöf att bo i tjugo år och där fanns också Gustav Sandgren och tecknaren Stig Åsberg som illustrerat deras böcker.

På strandängen

Vi vandrar ut på strandängen som syrentorparna ofta gjorde och jag ber Ägid läsa några rader ur

Gunnar Ekelöfs artikel ”De litterära torpens tid”
”Flykten till de litterära torpen var snarast en flykt från verklighetsflykten, från storstadens

överreklamerade ständigt skiftande jäkt och larm till något som i alla fall var en evig konstant, till det lugn som mera skänker eftertankens friskhet än dess kranka blekhet, till naturen. Vem vet om vi någonsin mer får tid, ro och framför allt samvete att uppleva svensk sommar som då. Det var en kort period av samma stillhet som ibland kan lägra sig över skog och dungar medan åskan redan mullrar i fjärran.

Cykeltur till ”Syrentorpen” på Mörkö

Syrenernas knoppar sväller i vår trädgård på Mörkö. Vårsolen lockar oss att ta fram cyklarna och

pumpa



  

–

Ivar Lo-Johansson och Artur Lundkvist på torpet Suss

 Vad vet du om det här torpet, frågar jag Ägid.
 Den siste torparen hade sex kor och två hästar. Han arrenderade Suss av greve Bonde påHörningsholms slott som ägde och fortfarande äger större delen av Mörkö.
 Här hyrde Ivar Lo-Johansson rum ett par somrar på trettiotalet, säger jag.
 Hur hamnade han här?
 Han var god vän med Erik Asklund som bodde i närheten.
 Vad skrev han för böcker på Suss?
 Bland annat ”Kungsgatan” (1935) och ”Statarna”(1936-37)Här hyrde också Artur Lundkvist in sig sommaren 1933 för att skriva boken ”Negerkust” om sina resor i Afrika. Tillsammans med Erik Asklund, Josef Kjellgren, Gustav Sandgren och Harry Martinsson hade han gett ut en diktantologi med namnet ”Fem unga” 1929. Den var djärv och

Vi cyklar vidare genom ett allt vildare landskap med stora flyttblock och förvridna tallar. Marken är täckt av mjuk mossa. Så ljusnar det igen och vi skymtar en blå fjärd i fjärran.

Erik Asklund och torpet Fagersvik

 Hej, letar ni efter Fagersvik?
 Ja, det var väl här Erik Asklund bodde?
 Det stämmer. Ni får komma in och titta om ni vill.
 Vi vill inget hellre.Kvinnan som heter Sonja Löfgren berättar att hon hyrt torpet av Hörningsholm i 42 år. Ibland får hon besök av litterära sällskap.

 Det är underbart att vara här, säger dottern Sofia. Jag står inte ut i lägenheten en solig vårdag som den här. Jag har varit här varenda sommar i hela mitt liv.

Vi tittar in i storstugan och jag blir helt betagen av utsikten och rummets atmosfär.

– Erik Asklund blev också inspirerad av miljön och skrev ”Fanfar med fem trumpeter” och ”Lilla Land” här, säger Ägid.

Vi tackar Sonja och hennes familj för att hon varit så vänlig och visat oss sitt hem.

Josef Kjellgren på torpet Sandvik

 Hur gick det för Josef Kjellgren?
 Han flyttade in till stan och skrev några ungdomsböcker men hamnade på sanatorium ochavled i tuberkulos i fyrtioårsåldern.
 Vad hände med Erik Asklund?
 Han gifte sig och flyttade till sitt älskade Fagersvik 1933. Där stannade han till krigsutbrottet 1939. Efter kriget köpte han en stuga i Trosa skärgård och delade sen sin tillvaro mellan stadenoch skärgården.

 Var det slutet på ”syrentorparnas” tid?
 Ja, på Mörkö, men den fortsatte i Hölö på andra sidan Mörköbron. Där kom poeten Gunnar

Ekelöf att bo i tjugo år och där fanns också Gustav Sandgren och tecknaren Stig Åsberg som illustrerat deras böcker.

På strandängen

Vi vandrar ut på strandängen som syrentorparna ofta gjorde och jag ber Ägid läsa några rader ur

Gunnar Ekelöfs artikel ”De litterära torpens tid”
”Flykten till de litterära torpen var snarast en flykt från verklighetsflykten, från storstadens

överreklamerade ständigt skiftande jäkt och larm till något som i alla fall var en evig konstant, till det lugn som mera skänker eftertankens friskhet än dess kranka blekhet, till naturen. Vem vet om vi någonsin mer får tid, ro och framför allt samvete att uppleva svensk sommar som då. Det var en kort period av samma stillhet som ibland kan lägra sig över skog och dungar medan åskan redan mullrar i fjärran.

Cykeltur till ”Syrentorpen” på Mörkö