Uppgift 9 Alla dessa dagar Ägid Ortler
Den gången då jag var på väg i bilen till landet minns jag såsom det var igår. Det var en lördag och dagen innan hade jag gjort upp med min chef om min förtidspensionering. Jag var då anställt på ett välmående företag som hade kommit på ett i deras ögon bra system för att föryngra sin personalstyrka på mellanchefsnivån.
Mitt arbete tyckte jag mycket om men att bestämma över sin egen tid har alltid varit min högsta dröm så jag slog omedelbart till när jag blev erbjuden att skriva på ett mycket generöst avtal. Vid fyllda sextio år tog mitt arbetsliv plötsligt slut. Det var det som jag blev medveten om när jag styrde min gamla bil tillsammans med min fru Annika ut ur stan på väg till landet.
Först nu så insåg jag hur framtiden och resten av mitt liv kunde gestalta sig. Ett hav av lediga dagar.
Här satt mannen vid ratten som aldrig i livet skulle ha några fritidsproblem och drömde. Jag är typen som inte saknar sitt gamla arbetsliv. Jag tycker om att gå vidare och upptäcka nytt. Minns att jag jodlade högt i bilen när jag såg alla möjligheter framför mig.
Hösten 2006 började vårt nya liv. Annika hade tyvärr inte samma tur med sin övergång till pensionärslivet. Hon ville inte längre arbeta som SFI-lärare efter en omorganisering och fick tyvärr nöja sig med en dålig pension. Men tillsammans så hade vi inte några ekonomiska problem utan vi kunde se fram mot ett bra liv.
Först anmälde jag mig till en distanskurs på nätet för att läsa en 5 poängs kurs i Filosofins historia.Vilken lyx att kunna studera hemma i lugn och ro.
Sedan började jag att intressera mig för Sören Kierkegaards existentiella filosofi. Jag hade läst hans ”Antingen – Eller” i min ungdom som gjorde stort intryck och nu ville jag ägna mig närmare åt hans tankar som handlar om innerlighet. Utan det är det omöjligt att förverkliga ett gott mänskligt liv. Det är en metod för att ge oss mening med livet och finna en sanning som är sanning för mig.
Ted Harris som är en okonventionell präst kan sin Kierkegaard och att ta del av hans kunskaper var en stor upplevelse som formade mitt fortsatta liv. En sökare hade hittat något. Det gav en bra grund att stå på när jag nu hade all tid i världen för att studera vidare.
Vår dotter var i tjugofemårs åldern och klarade sig själv numera. Hon hade mött en trevlig kille som tog med henne och visade upp sitt hemland Chile och en del andra länder i Südamerika under vinterhalvåret. När dom återvände våren 2008 behövde de ett ställe att bo på. Annika och jag ville flytta till vårt lilla hus på Mörkö och överlät Lidingölägenheten till Maria. Nu hade
dom sitt på det torra.
Min familj hade köpt ett litet hus på Mörkö redan 1981. Då var vår son Leon tio år gammal. Det tar inte mer än en timme att ta sig dit med bil. Så många bilresor blev det under 27 år. Vi har levt med vårt sommarställe under lång tid så det var inga konstigheter att flytta permanent till vårt lilla paradis på jorden. Ändå var det spännande att se fram emot hur det skulle kännas efter första vintervistelsen på ön. Inga problem. Visserligen är inte kåken speciellt bra isolerat trots att den byggdes på sextiotalet som ett åretrunthus men ved finns det hur mycket som helst i skogen runtomkring. Så vi satsade på en järnkassett som vi satte i den öppna spiseln och sen var det bara hacka ved och elda på för att skulle få det tillräckligt varmt under den kalla årstiden.
Hur får vi dagarna att gå så här ute på vischan undrar folk ibland. Jo tack, det går hur bra som helst.
Vi går och lägger oss när vi är trötta och vi vaknar när vi känner att det är dags för lite frukost. Men vi gör det vid olika tider. Annika är kvällstrött och morgonpigg och hos mig är det tvärtom. Vi hjälps åt i trädgården där jag tar mest hand om grovjobben som att gräva och rensa medens hon sköter finliret med resten. Vi är lyckligt lottat med att ha en swimmingpool och den är otroligt populär inte minst bland barn och barnbarnen. Att följa dom under årens lopp här på landet som dom älskar att komma till, är ett sant nöje.
Dom första åren här på Fridal engagerade jag mig i Hembygdsföreningens verksamhet. Jag kom på idéen att skanna in hela deras arkiv och göra det tillgängligt för medlemmarna hemifrån. Det gav mig samtidigt en bra inblick i traktens historia. Skanningsjobbet tog säkert två år och parallellt så startade jag en hemsida där jag la upp dom mest intressanta bitarna men efter ett antal år kändes det som jag var klart med projektet hembygdsföreningen.
Jag tackade för mig och sökte mig till några andra människor som höll på att starta ett kulturcentrum mitt ute på landsbygden. Åter igen så funderade jag över på vilket sätt jag kunde bidra. Även här så behövdes en hemsida som kunde marknadsföra Kulturcentrum Hölö Mörkö. Hemsidor behöver underhållas hela tiden och det tog och tar fortfarande mycket tid i anspråk.
Det är lätt att tro att man på landet umgås mindre med sina medmänniskor men nej så är det inte för oss. Vi var under många år ett gäng på en tio-tolv personer som möttes året runt varannan fredagkväll över en mindre måltid och lite vin hos varandra. Man lärde känna varandra och utbytte nyttig information. Vem är det som man anlitar om man ville göra lite husförbättringar? osv. Det höll i sig ända tills vi tröttnade på varandra. Efter ett kortare uppehåll drog vi igång igen. Såna är vi människor, vi kan tröttna på varandra ibland. Jag är likadan. Jag kan gå in för fullt när jag kommer på nåt som känns bra för stunden och sen tar det slut efter en tid och då är det dags att gå vidare.
I höstas halkade jag in på ett bananskal på den här skrivarkursen som min fru hade börjat på. Jag tyckte att det var intressant att lära sig lite mer om sättet att skriva sin biografi. Men så gick jag in på akademibokhandeln efter förra lektionen och fastnade bland alla dessa böcker. Då fick jag plötslig en ingivelse. Vem i herrans namn skall läsa alla dessa böcker? Finns det inte nog med skrivna böcker så att det skulle räcka livet ut för varenda människa. Vad tjänar det egentligen till att skriva ytterligare en rad. Det kom en trötthet över mig och jag bestämde mig på stående fot att i fortsättningen gå över till läsning igen. Så detta är den sista mening som jag skriver i denna förträffliga skrivarkurs. Tack Henrietta och alla skrivarkompisar för uppmärksamheten och farväl.
