På ön Mörkö i Södertäljeviken är ingenting sig likt. Visserligen domineras bygden fortfarande av familjen Bonde på Hörningsholms slott som äger större delen av ön, men snart har de sista arrendebönderna försvunnit och därmed de levande jordbruken. Arrendatorerna varslades för fem år sedan och några har redan lämnat sina gårdar. Endast ett litet skärgårdshemman, Ekö, på öns sydspets får finnas kvar samt gården Botten som ägs av kyrkan.
I början av 1900-talet fanns det ett över 100 torp och gårdar som brukades på Mörkö. Överallt var det liv och rörelse. Snart finns det bara två gårdar kvar samt godset Hörningsholm.
Uppsägningen av de fem sista arrendatorerna kom som en chock för dem för fem år sen. Torsten Eriksson på Löten på Löten är en av de uppsagda och han måste snart lämna den gård där han bott sedan 1948. Han berättar vid ett samtal runt köksbordet att det som upprörde honom mest var att hans sonson blivit lovad att få överta arrendet bara några månader före uppsägningen. Torsten och hans fru Gunilla Follin var redan pensionärer men de föreställde sig en framtid där sonsonen var bonde medan de själva bodde i grannhuset och gav varandra råd och stöd.
Sonsonen är fenomenal när det gäller att känna igen och ta hand om de 70 korna. Som tur är har han nu fått löfte om att ta över arrendet på en gård i Sörmland. Torsten Eriksson och hans fru tänker flytta till sitt vinterbonade fritidshus i Nävekvarn. Det är redan fullt möblerat så flyttlasset blir lätt. Däremot måste de sortera och göra sig av med det de samlat på sig under ett helt liv. Alla ekonomibyggnader ska också tömmas. Korna och vissa maskiner tar sonsonen med sig till sin nya gård. En traktor av märket David Brown som Torstens pappa köpte 1950 vill sonen ha kvar som ett nostalgiskt minne. Andra saker kan säljas.
Allting de gör nu gör de för sista gången. De har sått för sista gången, de har tröskat för sista gången, de tar hem djuren från sommarbetet på olika naturreservat för sista gången.
Löten är en ganska stor gård på södra delen av Mörkö. Den egentliga huvudbyggnaden är från 1600-talet men används nu som sommarbostad. Torsten och Gunillas röda trähus ligger högt, omgivet av ek och lönn och därifrån har man utsikt över naturreservatet Kålsö och en vik av Östersjön. Huset byggdes på 50-talet som arbetarbostad med tre lägenheter och något uthyrningsrum. Det moderniserades senare och byggdes om till ett enfamiljshus. Ladugården är relativt nybyggd. Där vistas kreaturen vintertid och kan gå ut och in som de vill. Löten låg direkt under Hörningsholm tidigare. Torpare från ”skärgården” som den delen av Mörkö som låg söder om Löten kallades, gjorde dagsverken på gården som sköttes av en rättare. En av dem bar det ovanliga namnet Agazzi och kom från Tjörn. Gården hade en egen telefonlinje, nr 1, direkt till Hörningsholm.
Torsten Eriksson har bott på gården Löten sedan 1948. Då flyttade hans föräldrar till Mörkö för att komma närmare släkt och vänner. Modern hade redan 1918 flyttat med sina föräldrar till gården Ytterberga mitt på ön och därifrån har Torsten många fina barndomsminnen. En morbror bodde på Backen i Egelsvik. Torsten kände redan många av skolkamraterna när han började skolan i femte klass i Eneboda skola mitt på ön. Det var långt till skolan men det fanns skoltaxi. 12-13 barn trängde ihop sig i den sk. Volvosuggan. Efter sjunde klass ville kantorn som också var lärare att Torsten skulle fortsätta på läroverket i Södertälje som flera av kamraterna men han hade inte lust med det. Istället hjälpte han sin pappa med arbetet på gården. och gick en lantbrukskurs i Skåne en vinter.
-Det var roligt, säger Torsten. Något lärde man sig också.
Det mesta hade Torsten lärt sig genom att han vuxit in i arbetet under hela uppväxten.
-Man lärde sig tidigt att ta ansvar och jag var engagerad i allt som hände på gården.
Torsten berättar att gården var på 70 hektar åker liksom idag. Förutom Torsten och hans pappa hade de två anställda. De hade ingen skog utan ägnade sig åt spannmålsodling och mjölkproduktion. På vintrarna körde de i skogen åt Hörningsholm. Torsten trivdes med jordbruksarbetet men var inte så intresserad av mjölkkor. Senare övergick man till köttdjur och dikor. Det har även funnits hästar och grisar på gården. Den maskinella utvecklingen har varit otroligt stor.
1958 tog Torsten över gården och flyttade från huvudbyggnaden till det hus som han snart ska lämna. Han gifte sig 1960 och familjen utökades med en son och en dotter. Så småningom blev det skilsmässa och 1984 flyttade Gunilla in på Löten.
De är numera pensionärer men Torsten arbetar fortfarande tillsammans med sonsonen. Gunilla har dock slutat med allt ”kospring” Det är en intensiv tid mellan januari och mars då korna kalvar. Ibland föds 5-6 stycken på en natt. Däremot bokför Gunilla allt som händer med kor och kalvar vilket rapporteras till EU. Byråkratin kring EU tar också mycket tid och kraft. En kalv som föds på gården och som på sommaren är utplacerad på något av de fyra naturreservaten är när den säljs på hösten journalförd åtta gånger. Man får viss hjälp med att söka EU-bidrag mm.
Sedan tio år tillbaka har Torsten ett avtal med Länsstyrelsen och Naturvårdsverket som innebär att hans kreatur
håller markerna öppna på fyra olika naturreservat på bla Mörkö och Fifong. De säljer årskalvarna men har ingen uppfödning till slakt. De har en begränsad spannmålsodling som hela tiden hotas av vildsvinen. Tidigare var det älgar som var problemet.
Här kommer Annikas reportage som fanns med i Hölö Mörkö Hembygdsföreningens årskrönika med bilder…..!
