En gång när jag var fortfarande i den åldern där jag inte hade fått höra någonting om andra världskriget mer än mammas egna berättelser om sina upplevelser under krigstiden i Innsbruck så fick jag tag på en mindre bok hemma hos oss som jag började titta i nyfiket och när jag såg en del mycket märkliga bilder på folk som låg huller om buller nakna i en stor hall på golvet så ändrades mitt liv.
Jag började bläddra och hittade mer bilder på berg av människohår. Jag hittade guldtänder som hade dragits med tängor ur munnen på ihjälgasade människor.
Jag fattade ingenting i början och först när jag läste ett tag så kom jag underfund med vad som hade hänt under kriget och i dom så kallade koncentrationslägrerna som hade funnits lite här och där. Jag minns att jag måste ha blivit chokad av denna upptäckt för jag tyckte det jag hade nu erfarit genom denna bok var så hemskt att jag inte kunde prata med någon om allt detta.
Jag tyckte att det var hemskt att tillhöra ett land som var delaktigt under denna tid tillsammans med Tyskland och i och med detta även ansvarig för det som hade skett. Jag minns även att jag kände instinktivt att jag inte ville ha nåt att göra med detta land framöver. Denna känsla hade jag länge inom mig och många år senare när jag hade åkt till utlandet så fanns det alltid kvar en skamkänsla över dessa fruktansvärda skeenden under andra världskriget.
Jag kan tycka nu att det var konstigt att jag aldrig tog upp dessa saker med min mor men jag känner att orsaken var nog att jag ville distansera mig totalt från det som skedde.
Sen kan man fråga sig vad vi skolbarn fick veta om denna del av historien. Svaret är ingenting. Under mina åtta år i skolan så nämndes det aldrig någonting om koncentrationsläger och andra världskriget rabblades igenom sista historielektionen som en pliktåtgärd.
När jag senare i livet har fått en egen inhämtad historiekunskap så upplever jag min skolas svek som enorm och jag tror att det ligger mycket i faktumet att Österrike aldrig har gjort upp med sitt förflutna. Man skall inte generalisera men mitt intryck står fast. Österrike har gömd sig bakom Tyskland när det gäller att ta ansvar för det som har hänt under kriget och det är fegt och det gäller fortfarande.
Med min familj har jag aldrig velat diskutera hela den här problematiken utan jag tänkte att det måste först försvinna hela den generationen som var medansvarig innan man kan börja på ny kula.
För att avsluta detta trista kapitel med en positiv slutnot så vill jag berätta om en tanke som väldigt ofta dyker upp i mitt liv. Denna tanke handlar om insikten att min generation som även kallas efterkrigsgenerationen har haft den sagolika turen att inte behöva uppleva krig i vårt närområde. Att överhuvudtaget tänka i dom banorna kräver att man har brytt sig om historien och tar den på allvar. Jag hoppas verkligen att mina barn och barnbarn kommer att få vara med om samma lycka. Längre än så vågar man inte ens tänka.
Själv har jag läst till mig kunskap om hur judarna hade det före under och efter kriget. Det finns i synnerhet berättelsen och dagböckerna av en man som heter Viktor Klemperer som jag tog stor intryck av och kan rekommendera hans tvådelade berättelse om hans tid i Tyskland från 1933-1945. ”Ich will Zeuginis ablegen bis zum letzten”
