Ungdomstiden 13-19 år
Ungdomstiden 13-19 år
Från 16/8 1958 i Skoghall till 15/8 1965 i Skövde via Östersund och Borås.
Efter det svåra uppbrottet från Kisa där jag bott mina första nio år blev resten av min skoltid präglad av att vi bodde två år på varje plats. Trenden bröts tillfälligt när jag faktiskt gick hela min treåriga gymnasieutbildning i Skövde. Efter studenten flyttade ju de flesta av mina kamrater för att studera eller jobba på annan ort så där följde jag strömmen.
Vi flyttade till Finspång i augusti 1954 då jag snart skulle fylla nio år. Jag fick stanna kvar några minnesvärda dagar hos min kamrat Margaret medan resten av min familj installerade sig i den nya lägenheten i bruksorten Finspång.
Margarets familj hade en sommarstuga vid en liten sjö nära Kisa och där fick jag bo med hennes familj några dagar. En dag skulle det bli solförmörkelse och Margaret och jag klättrade upp på berget bakom stugan med en filt, saft och bullar och sotade glasögon. Först var allt som vanligt. Solen sken och sjön lyste blå. Sedan slocknade himlen och mörkret svepte in oss som en mörk filt. När vi satt på oss glasögonen kunde vi se den lilla solglimten som var kvar men sedan blev allt svart. Vi satt där och höll varandra i händerna. En ensam fågel sjöng en sorgsen melodi. Det var befriande att se solen igen och känna värmen komma tillbaka. Färgerna framträdde ännu klarare än tidigare men jag hade en isande känsla av att min Kisatid snart var över. Nästa dag tog vi bilen tillbaka till Kisa där jag skulle stanna ett par dagar i Margarets familjs lägenhet ovanpå deras speceriaffär. Mitt i natten vaknade vi av att Margaretas pappa öppnade dörren och ropade: Vakna flickor Svea brinner!
Svea var den pampiga men omoderna byggnad i centrum som min familj just lämnat.
Vi skyndade till fönstret och såg eldslågor slå upp runt takets tinnar och torn. Brandbilarna kom med tjutande sirener och snart sprutade brandsoldaterna vatten mot vinden och taket. Skyndsamt klädde vi på oss för att kunna springa ner på gatan om det blev nödvändigt. Till slut lyckades brandmännen få elden under kontroll och trötta kunde vi gå och lägga oss igen. Dagen därpå kom pappa och hämtade mig och vi åkte till vårt nya hem. Men det dröjde länge innan vi fick något som verkligen kändes som ett hem efter mina första nio år i Kisa.
I Finspång hade vi fått en lägenhet i ett modernt, opersonligt hyreshus. Fy för Finspång tänkte jag många gånger. Men det fanns några ljuspunkter. Skolan var ofta en trygghet för mig under uppväxten och några kamrater fick jag här också men inte blev det samma sak som med barndomsvännerna. Vi gick i en tillfällig skola som varit skyttepaviljong medan den nya skolan byggdes. På morgnarna fick vi tända i kaminen för att inte frysa. Området runt skolan var som en spännande djungel.
