Volontär på Västervikstidningen hösten 1970

Volontär på Västervikstidningen hösten 1970

25 år gammal med en föga matnyttig filkandexamen i bagaget kändes det viktigt att hitta ett jobb eller åtminstone en väg till ett jobb. Vad ville jag bli? Det virvlade i mitt huvud av olika intressen och möjliga livsvägar. Skriva, måla, fotografera, skapa kläder, inreda hus eller arbeta med konsthantverk. Jag hade redan gått en termin på Nyckelviksskolan. Visst var det väldigt stimulerande men jag insåg att jag inte skulle stå mig i konkurrensen med alla dem som tänkte söka till Konstfack och sedan skulle försörja sig på sin konst eller sitt hantverk.

Jag sökte också till Journalisthögskolan där man på den tiden inte kom in på sina betyg utan testades på olika sätt. Jag klarade första gallringen men föll på det andra där det gällde att förklara varför man ville bli journalist och vad man ville uträtta. Jag svarade något diffust om att skriva om film. Kanske var jag inspirerad av min pojkvän som just då gick på dokumentärfilmskolan.

Det fanns också en annan väg att bli journalist på den tiden. Jag sökte och fick ett volontärjobb på Västervikstidningen hösten 1970. Det gjorde mig ingenting att lämna Stockholm ett halvår, tvärtom det kom lägligt. Jag behövde få distans till mitt gamla liv.

Tåget rullade , dunk, dunk genom ett bedövande grönt Sverige. Jag som bodde i Gamla Stan sög i mig grönskan och de blå, stilla vattnen som en törstande i öknen.

Jag hade fått hyra ett rum och kök i en pittoresk men dragig ”kåk” på gångavstånd från Västerviks centrum. Sängen var snarast en tältsäng men det fanns päronträd utanför fönstret. Det fanns ingen dusch utan jag fick gå till badhuset för att värma mig, hålla mig ren och simma i bassängen nära havet.

Redaktionschefen gav mig ett kraftfullt handslag och hälsade mig välkommen när jag första gången kom in på den stora redaktionen med utsikt över Västerviks stenlagda torg. Det var ett vackert rum med flera stora skrivbord överbelamrade med papper och böcker. Det fanns inga datorer på den tiden utan där satt några journalister och klapprade på sina otympliga skrivmaskiner. I bakgrunden skymtade en vik av Östersjön.

Jag fick ett eget litet krypin i korridoren med utsikt mot bakgården.

Min första uppgift blev att förvandla en längre text till en slagkraftig notis med rubrik, ingress och brödtext. Sen fick jag andra uppgifter av den jovialiske redaktören för familjesidan. Han var ett inventarium på redaktionen och verkade känna varenda Västerviksbo. En morgon berättade han för mig att han vaknat mitt i natten och kommit på en signatur till mig; Hiawtha, den lilla indianflickan. Jag smålog och berättade för honom att jag själv kallat mig Paw eller Pawapontas i skolåldern för att jag kände mig besläktad med indianerna. Min signatur blev det diskretare Anice.

När jag blivit lite mer varm i kläderna fick jag göra egna reportage ofta tillsammans med en fotograf. En dag var det vernissage på en konsthantverks utställning av Västerviksgruppen i Folkets hus. Vilken härlig samling kvinnor tänkte jag. Klädda i egendesignade och i vissa fall hemvävda och stickade kläder. Lite bohemiska och glada kvinnor med frisyrer som inte hade skapats av någon damfrisyr.

Väggarna kläddes av stora vävnader och tygtryck. På borden låg dukar och servietter i silk-screentryck och utsökta arbeten i skinn. Utmed väggarna fanns hyllor med keramik i intressanta färger och former. Även strukturerna var spännande. Jag lät fingrarna glida utefter några av muggarnas räfflade ytor. De kändes som ekbark och med en urtidslukt från svartbränningen. Den enda mannen i gruppen hade täljt fram skålar och bruksföremål av trä från fruktträd och gullregn.

Jag gick omkring på utställningen och sög i mig allt. Sen pratade jag med några av konsthantverkarna och fotografen tog en gruppbild. Jag kände mig säkrare och med större pondus tillsammans med en fotograf.

Det var spännande att följa med honom upp till fotoateljén efteråt. Endast upplysta av en lampa med svagt orange sken såg vi hur motivet långsamt växte fram i sitt stark luktande spad. I exakt rätt tid tog han upp bilden, doppade den i vatten och fixeringsblad. Sen hängdes den upp på ett klädstreck tillsammans med dagens övriga fotoskörd för att torka.

Det gick ganska lätt att skriva artikeln eftersom ämnet intresserade mig. Sen läste redaktören igenom den och gjorde några ändringar. Så gick manuset ner till tryckeriet. Det var fortfarande så 1970-talet att alla sidorna sattes manuellt med hjälp av blytyper med spegelvända bokstavstecken som som sammanfogades till ord och meningar i en sätthake. När allt var klart sattes pressarna igång med ett väldigt muller. Det luktade trycksvärta, bly och färskt tidningspapper. Så spännande det var att få ett ex av den nya tidningen. Roligt att se något man själv skrivit i tryck.

Du skriver bra, sa chefredaktören. Du får vara med på våra redaktionsmöten i fortsättningen.

Sen satt vi i chefens rum med skinnsoffa och stort sammanträdesbord varje måndagsmorgon och diskuterade veckans stora och små händelser. Uppdragen fördelades och läget diskuterades.

Bäst trivdes jag på söndagskvällarna då hela redaktionen förvandlades till ett livligt vardagsrum. Sportreportrarna kom in med sina resultat, TV:n stor på i ett hörn, folk kom och gick. Repliker kastades genom rummet och några diskuterade i ett hörn. Positiv stress uppe i fotoateljén. Nöjd gick jag hem till mitt ensamma hus med tidningen under armen.

-Vilket jobb jag har, tänkte jag. Konstigt att man får betalt för att ha så roligt.