Del 45 Filmskapare

Någon gång hösten 67 anmälde jag mitt intresse till Tor Ivan Odulf som var en gammal kompis till Christer Strömholm och fungerade som rektor i den blivande Dokumentärfilmskolan.
025-029-scan0112Det kändes spännande, framförallt för att jag såg det som en utväg från min nya insikt att jag inte var lämpad som fotograf.  Tor Ivan  tyckte det var roligt att det nu fanns  ett nytt gäng elever som ville satsa på film och välkomnade oss med öppna armar. Skolan fick som sagt sitt finansiella stöd från Stockholms Stads Kursverksamhet och det var det stödet som gjorde att skolan nu kunde expandera både lokal- och även undervisnings-mässigt åt nya håll. Christer var en otroligt duktig person när det gällde att improvisera och på sitt kreativa sätt lyckades han komma åt nya lokaler som gränsade till våra skolsalar. Den ”nya” dokumentärfilmskolans flesta lokaler hade hamnat i källarenregionen. Där låg våra klipprum och föreläsningsrum och diverse andra rum. Fotoskolan 00012

Ett klipprum behöver ju inga fönster så att när årsskiftet 67/68 närmade sig så såg jag fram mot en mjuk övergång till den nya verksamheten. ”Goodby skjutskolan and hello dokumentärfilmskolan”. Det lät jävligt bra att kunna kalla sig för dokumentärfilmare och statusen steg ännu ett par steg. Så nu blev man ju intressant så fort man talade om vad man sysslade med. Inte mig emot – inte alls. Även min gamle kompis Hanno Fuchs hade bestämt sig för att bli filmare och när det gällde honom så blev han det även efter skolans slut 1970. Han var ambitiös och fortsatte för sin vidareutbildning till Dramatiska institutet som hade då flyttat till Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Han kom in på filmfotograf-linjen och två år därefter fick han som sitt första filmjobb möjlighet att filma sig jordenrunt som B-fotograf på en långfilm som var en mjukporrfilm som hette ”Jorden runt med Fanny Hill” Sedan följde ett långt samarbete med Roy Andersson. Han var med som B-fotoassistent till John Olson i Roys storfilm ”Gilliap” med Tommy Berggren i huvudrollen och Mona Seilitz i en biroll. Henne skulle Hanno vara tillsammans med ett antal år framöver med.
Här får vi se lite utrustning som vi förfogade  över. Råfilm fick vi betala själva.

Det kändes enbart bra att nu ha tagit steget över från Skjutskolan till Dokumentärfilm-skolan. Så med nyfiken spänning travade jag efter juluppehållet upp igen till Klippgatan för att nu ta mig ned till källaren där dom flesta av våra lokaler  låg. Det fanns några rum med 16 mm klippbord varav ett av märket Keller och ett av märket Stenbäck. Det fanns en apparat där man kunde överföra  det inspelade filmljudet till ett 16 mm perforerat ljudband. Det fanns en ljudupptagningsmaskin av märket Nagra som var en schweiziskt produkt och ansågs att vara den bästa och mest använda bandspelaren som användes jorden över och som var bäst lämpat för det ändamålet. Det fanns dessutom en 16 mm Filmprojektor som vi kunde ladda med dels filmremsan och parallellt med den ett 16mm ljudband. Sen behövde vi kameror och där fanns det 2 märken att välja nämligen märket Eclair som kom från Frankrike och Arriflex som tillverkades i München.

Tomas Dyfverman Filmproducent och lärare i produktion -Tomas Dyfverman var oerhört intresserad av teknik, jobbade hårt, var väldigt förtjust i Coca Cola och unnade sig goda middagar mellan arbetspassen. Jag minns honom som mycket generös. Ett skratt var sällan långt borta.

Tomas Dyfverman Filmproducent och lärare i produktion Han var oerhört intresserad av teknik, jobbade hårt, var väldigt förtjust i Coca Cola och unnade sig goda middagar.  Jag minns honom som mycket generös. Ett skratt var sällan långt borta.

I ljudutrustningen som vi förfogade över fanns det några olika mikrofoner som vi fick lära oss att hantera så att dom kunde väljas efter det behovet man hade just till den scenen som skulle spelas in. Den första tiden gick åt till att lära oss dom här olika verktygen så vi kunde använda dem. Samtidigt fick vi lyssna på en hel del personer som var aktiva i filmbranchen just då. De besökte skolan och gav oss en inblick i hur det såg ut i den så kallade branschen. De som gjorde intryck på mig var en producent som just då själv var i början av sin karriär och skulle jobba  mycket ihop med det kända komikerparet Hasse och Tage som skulle bli mycket långvariga inom filmbranchen. Thomas Dyfverman hette han och han hade en kusin som hette

Martin Dyfverman medlem i mitt filmteam som gjorde min examensfilm "Filmskapare" på våren 1968

Martin Dyfverman medlem i mitt filmteam som gjorde min examensfilm ”Filmskapare” på våren 1968. Martin skulle bli en stor radioprofil på Sveriges Radio i många år.

Martin Dyfverman och var redan elev på skolan. Han hade börjat terminen innan och skulle ingå i det filmteamet som jag i slutet på min första termin använde mig utav när jag spelade in min första elevfilm som hette ”Filmskapare”. En annan person som var tongivande som lärare var en kille i tjugofemårsåldern som hette Roland Sterner. Roland var den absolut mest tekniskt kunnande som jag hittils hade mött. Han undervisade oss i en hel del ämnen som var teoretiskt filmkunskap men lärde oss även hur man jobbade som filmfotograf. Han hade själv en lång karriär som filmfotograf framför sig men då enbart som långfilmsfotograf. Roland var en sympatiskt och trevligt person som alltid tog sig tid att svara på alla frågor man hade både under lektionerna och även på övriga tider. Ytterligare en person minns jag som var delaktigt som ljudtekniker i min första produktion  hette Bosse Lundgren. Han hade skäggväxt och ett härligt garv.  Även Bosse hade redan en termin bakom sig. Vi nykomlingar jobbade rent praktiskt tillsammans med dom äldre eleverna och det hade fördelen att vi kunde dra nytta av deras redan inhämtade kunskaper. Jag fick dessutom hjälp med att hantera filmkameran av Roland Sterner när jag producerade Filmskaparen redan efter några månader. Det vill säga han höll i kameran medans jag agerade och stod för regin.

Roland Sterner som utvecklades från lärare till en mycket efterfrågad filmfotograf

Roland Sterner som utvecklades från lärare till en mycket efterfrågad film-fotograf. Här visar han upp det som kallas filmsallad som helst bör undvikas.

Så såg alltså mitt team ut som jag hade engagerat när jag skulle spela in min första film. Själv hade jag rollen som producent, skådespelare och regissör. Filmen skulle spelas in på 16mm svartvit film och ha en längd på ca en kvart. Handlingen hade jag funderat mycket kring och tyvärr så kunde jag inte förmå mig till att skriva ett manus. Troligen av lättja och okunskap. Jag förlitade mig på improvisation vid inspelningstillfället. Jag vill nu berätta  hur det kom sig att jag redan efter fyra månader var igång med att spela in denna produktion som var förhållandevis rätt stor. Jag hade fått reda på att mot slutet av vårterminen skulle det hållas en elevuppvisning på skolan dit man bjöd in diverse filmkritiker och en del branschfolk. Det lät kul tyckte jag och började fundera på om jag hade en chans att få fram nånting till dess. Jag var den enda bland första terminens elever som sedan anmälde sig och började sen fundera och planera. Jag kom på att learning by doing var mitt sätt att snabbt komma in i filmskapandets nya värld. Jag samlade ihop ett team som bestod av äldre elever och till och med en lärare som tyckte att det lät som ett intressant projekt att delta i. Eftersom jag  dessutom skulle stå för kapitalet så var det ju ett billigt sätt att själv delta i filmen. Sagt och gjort. Jag hade inget att förlora men allt att vinna. Skulle det bli en flopp så var det ingen katastrof. Framförallt så skulle det bli kul att se om jag kunde få ihop ett färdigt resultat på den korta tiden som stod till buds.

Teamet till Filmmakarna

Ann Mari, Roland Sterner bakom kameran, Beth , Gidde med hatten   och Bosse Lundgren med hörlurar bakom Nagrabandspelaren. Det saknas Martin Dyfverman i bild

Vi skulle spela in i en lägenhet och där kom det väl till pass att jag  kände Beth och Ann-Marie. Vi valde en eftermiddag och kväll som blev till en lång natt hemma hos Beth på Tegnergatan. Efter att all utrustning hade hämtats på olika platser och forslats uppför trapporna så var det dags att börja med själva inspelningen.
Ann-Marie och jag började med ett samtal i stora soffan där vi talade om den film som vi just då var på väg att spela in. Det kallas för ”Metafilm” alltså film i filmen. Jag minns att jag blev alldeles paralyserat när vi hade satt igång kameran som Roland skötte. Där satt jag i soffan med en hatt på huvudet och en Tshirt på mig och skulle sätta igång och föra en dialog med Ann-Marie som satt bredvid mig med enbart ett badlakan kring sig. Vi fick bryta genast och jag insåg att jag hade gett mig ut på alldeles för djupt vatten och nu började jag kämpa om luft. Efter att jag hade konstaterat att jag blivit helt blockerad så började vi diskutera situationen som uppkommit. Vilken överraskning. Pinsamt!

Ann Mari och Gidde

Ann Mari och Gidde

Även Ann-Marie kände sig inte heller särskilt bekväm så vi tog nåt glas vin och då berättade Roland för oss att skådespelaryrket  faktiskt var ett yrke och inget man kunde ta så lätt på. Men samtidigt lugnade alla i teamet oss genom att vara mycket psykologiskt tillmötesgående och efter en stund fortsatte vi . Nu kunde vi föra ett samtal som visserligen jag själv tyckte kändes stelt och jag hörde mig prata utifrån. Men vi tog scenen några gånger och tog den från olika vinklar. Hela tiden var jag medveten om att varje meter av råfilmen som spolades genom kameran kostade en viss summa pengar som jag och enbart jag skulle betala för. Jag minns att vi hade till och med två kameror med oss för att senare under kvällens lopp så skulle vi rikta kameran mot oss själva för att dokumentära inspelningssituationen.

Nu hade vi hittad lösningen..

Nu hade vi hittad lösningen..

Efter några timmar satte vi os alla i köket och åt tillsammans. Allt hade lossnat. Alla kände att det här var roligt att hålla på med och vi bekymrade oss inte så mycket om resultatet och tog saker och ting undan för undan. Vi gick mer på känsla och det dök upp vilda idëer om hur vi skulle lätta upp det hela. Kvällen var lång och jag minns enbart vissa bilder som finns fortfarande i mitt huvud kanske för att det finns fotografier på en del galna saker som hände. En bild förställer bland annat hur Martin som höll i mikrofonbommen och även hjälpte Roland med kamerajobbet som B-Fotograf hade hamnat i en brottningsmatch med Ann-Marie och Ann-Marie tappade sitt badlakan som hon hade kring sig och nu låg dom båda och brottades på sängen.

Även Martin ville vara med på det roliga..

Även Martin som var ljudteknikerassistent ville vara med på det roliga..och började hångla och brottas med Ann Mari.

Samtidigt så filmade Roland denna scen och det var det materialet som sedan skulle lätta upp filmen som annars mest skulle ha blivit ett pekoral. Men genom denna metainspelning så lyfte hela företaget till en ny nivå och resultatet blev både roligt att se på och något så när godkänt vid den elevfilmvisning som hölls i slutet på maj på skolan. Till denna visning bjöds det in filmkritiker från kvällstidningar och jag blev positivt överraskad när jag dagen efter visningen slår upp Expressen som då var sveriges största kvällstidning och var läst över hela landet. Där fanns det en bild ur min film och det var den bilden där både Beth och Ann-Mari finns på sängen tillsammans  och Beth håller en pistol mot Ann-Maris huvud och även jag ligger på sängen med kameran i handen och solglasögon på. Bra reklam tyckte jag innan jag läste artikeln men även efteråt.

Expressens kritiker Jonas Sima tyckte inte jag var sämst...

Expressens kritiker Jonas Sima tyckte inte jag var sämst…

Säkerligen var det Ann-Maris nakna överkropp som var anledningen till att tidningen hade valt att presentera recensionerna av alla elevfilmer med just denna vågade bild. På den tiden var det inte så vanligt med nakna bröst. Med spänning läste jag sen texten och var livrädd att nu skulle det avslöjas vilken skitfilm vi hade åstadkommit. Men jag lugnade mig snart när jag fick läsa att min film inte var den värsta utan sen nämndes det en annan film vid namn ”Slugger” och den blev utskälld. Själv tyckte jag att om den filmen ansågs som sämre än min då kunde jag vara nöjd för att jag tyckte att den var en av de mest proffsigt gjorda och jag tyckte om den. Så kontentan av det hela var att jag definitivt inte behövde skämmas. Det nöjde jag mig med och ansåg att det viktigaste var att jag hade genomfört en produktion från A till Ö och lärt mig framförallt väldigt mycket hur man inte skulle göra igen. Jag hade faktiskt egenhändigt finanserat hela filmen. Visserligen hade vi fått låna en del utrustning från skolan till inspelningen men den behövdes kompletteras med mer som jag fick hyra in från utomstående uthyrningsföretag. Även film- och ljudkostnaderna samt framkallning stod jag för. Det var pengar som jag hade jobbat ihop som servitör på kvällarna under vårterminen för studielånen som var på 2500 kronor per termin räckte inte för mer än det nödvändigaste. Jag glömde att nämna en kille som var mycket speciell och som hette Mats Lund.  Han hjälpte mig med klippjobbet på filmen. Han gjorde ett mycket bra jobb genom att i efterhand hitta en lösning på hur allt det material som vi hade spelat in under sällsam virriga omständigheter kunde pusslas ihop.

Mats Lund klippte fram en film av ingenting...

Mats Lund klippte fram en film av ingenting…

Han räddade filmen och gjorde det under tidsnöd. Han höll själv på med två små filmer samtidigt som jag behövde hans hjälp med klippningen av min film. Han skulle senare i livet dyka upp på SVT som filmfotograf och jag följde hans långa karriär där han var bland annat stationerat i USA under fem år tillsammans med Göran Rosenberg och under den långa tiden fick man ta del av hans fina kameraarbete. Han bodde i Gamla Stan hos sina föräldrar nära där jag bodde. En gång när han var hemma oss mig och såg hur trevligt Annika och jag hade det på Sven-Vintapparesgränd då klämde han spontant fram att om jag skulle flytta därifrån så skulle jag kontakta honom så att han kunde ta över mitt ställe och flytta hemifrån där han inte trivdes så bra . Han nämnde det på ett så opersonligt sätt så att jag uppfattade det som så otroligt okänsligt och min omedelbara reaktion var att hellre än att lämna stället över till honom så skulle jag bara lämna det tomt. Så kan det gå. Tänk att en sån skitgrej finns kvar i minnet hos mig efter nästan 40 år och detta trots att jag var jätteglad när han hade hjälpt mig. Han bor fortfarande i sin gamla  lägenhet i Gamla Stan och dessutom bor han fast i  Visby där han har sin filmfirma.
Här har jag kvar inbjudan till dokumentärfilmskolans elevfilmvisning på våren 1968.
Så här inleddes inbjudan med en programförklaring av rektorn Tor Ivan Odulf.
6-IMG_1664
4-IMG_1662

1-IMG_1659

2-IMG_1660

3-IMG_1661

I början på juni tog min första termin på Dokumentär-filmskolan  slut och sommarferierna började och nu gällde det att få ihop lite pengar igen för jag hade ju lagt ut en hel del på att hyra utrustning och köpa råfilm samt betala framkallning och kopiering till Filmlaboratoriet. Allt som allt var jag mycket nöjd med att jag hade kommit igång direkt med att göra en film. Framöver skulle jag vilja lära mig mer om dom enskilda arbetsmomenten och lära mig åt vilket håll jag skulle gå för att se vad jag skulle passa bäst till. Denna fråga skulle jag få ställd till mig 1973 på hösten och då var jag tvungen att  omedelbart svara på frågan.
Filmskapare 00016jpg

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *