En vacker dag skall jag kontakta min gamla kärlek Raymonde som jag mötte i Innsbruck 1964 i februari. Det var ju henne jag var så kär i så att jag längtade efter hennes brev som innehöll en viss parfumlukt som jag föll för varje gång. När jag nu var i hennes stan var jag tvungen att se henne men det var ju rätt känsligt. Hon var gift och hade två barn i tonåren. Hon och hennes man hade två affärer och skötte varsin i närheten av Gare St. Lazare i en liten gallerie. Jag hade hennes hemadress.
Efter mycket tankearbete bestämde jag att söka upp henne i hennes hem. Jag hade blivit vän med hennes son så på något sätt skulle det väl kunna se ut som om jag besökte honom. Men varför skulle jag köpa en kvast med röda rosor?
Det förstår jag fortfarande inte. Hjärtats makt över hjärnan måste ha varit stor den dagen. En vacker eftermiddag travar Peter och jag upp till sextonde arrondissementet och ringer på hennes dörr.
Där står Peter och jag i våra svarta kostymer och jag med en bukett röda rosor i handen när hennes man öppnar dörren och undrar vad som katten har släppat in idag. Så ser hans ansikte ut åtminstone. På vår skolengelska så förklarar jag lite varför vi ville hälsa på Raymonde och hennes son Daniel och han förstår nästan ingenting men ber oss att stiga på.
Under samtalet med honom så höll jag rosorna som tack och lov var inslagen i fint sidenpapper bakom mig så att när han ber oss att kliva på så ger jag Peter förträde och när han passerar mig på väg in så släpper jag blomsterkvasten utanför dörren och följer in efter Peter. Ett hembiträde visar oss vägen in i ett jättevackert vardagsrum. Herrn i huset säger att han skall telefonera till Raymonde och meddela att vi är här på besök. Vi väntar i vardagsrummet där vi sitter i en tjusig soffa och tittar förundrad på varandra. Efter en stund så kommer hembiträdet med en bricka och serverar oss lite limonade. Sen dröjer det inte länge innan herrn i huset kommer tillbaka och frågar oss var vi bor och om vi kan nås på telefon. Vi svarar och han återvänder till telefonen. Lite senare så talar han om för oss att Raymond kommer först sent hem men hälsar att hon kommer att kontakta oss på hotellet imorgon på förmiddagen. Nu säger vi vänligt tack och farväl och han följer oss till dörren. Nu gäller det åter att vara snabbt med blomsterkvasten och får den så diskret som möjligt med sig. Peter som är förvarnad ser till att han skymmer mig när han hälsar med handen adjö och jag plockar snabbt upp rosorna så diskret som möjligt och det ser ut som om det lyckas.
När vi kommer ut på gatan och ur fönstrarnas blickfält så tittar vi på varandra och garvar som två idioter. Vilket fiasko.
Här står vi fortfarande klädda i våra mörka kostymer mitt på en sommareftermiddag när det är ca. 25 grader varmt och garvar över oss själva. Men det var de enda sättet vi kunde komma på för att få kontakt med Raymonde.
Nästa förmiddag väntande vi ivrigt på att få ett samtal av Raymonde. Vi hade förvarnat madamen i receptionen så när det ringde på rummet så svarade jag snabbt och hörde Raymondes underbara röst. Hon hade verkligen fått sig en överraskning när hennes man ringde henne i affären där hon jobbade och talade om besöket i hennes hem. Oh la la. Quelle surprise!!! Lång historia kort. Vi kom överens att ses om två dygn och då skulle hon ha med sig samma väninna som hade varit med i Innsbruck på skidsemester. Dom skulle hämta oss på vårt hotell och vi skulle tillbringa eftermiddagen tillsammans.
Den eftermiddagen är inte så mycket att förtälja om mer än att vi hämtades på hotellet vid tvåtiden och sen körde hennes väninna som hade en öppen flott bil ut oss till Bois de Boulogne där vi sedan promenerade, kramades lite pliktskyldigt, drack en läsk någonstans som självklart jag bjöd på och efteråt så körde vi åter in till stan och nu fick vi följa med tjejerna hem till Raymonde för att vi skulle ju träffa hennes son Daniel. Hennes man var ej hemma tack och lov och vi hade det rätt så trevligt en timme innan vi tog ett hjärtligt farväl för alltid.
Vad ska man säga? Det var snyggt gjort av Raymonde hon kunde lika väl ha bett oss att dra åt skogen med tanke på att jag dök upp helt oanmält hemma hos henne efter vi inte hade varit i brevkontakt på länge.
Hon talade lite om sitt liv och hennes värld den var långt ifrån min värld och inte hade hon några planer på att ändra den även om inte allt i hennes värld var perfekt så lämnar man inte den i första taget i synnerhet när man har barn. Däremot så mindes hon med stor värme våran korta och intensiva tid tillsammans i Innsbruck och förklarade att hennes hjärta fortfarande slår ibland för mig.
Efter besöket så kände åtminstone jag att luften hade gått ur vår parisresa. Jag ville nog inte vistas i samma stan när jag nu har fått en närmare inblick i hur det såg ut inifrån. Så nu såg vi lite annorlunda på vår framtid och började fundera över hur vi skall inleda vår reträtt.
Bonusbilder