”Sommaren är kort, det mesta regnar bort” så låter en populär gammal schlager och så var det även den här sommaren som nu gick över till en ny skoltermin. Skolan började i september och i Gamla Stan bodde jag numera utan Annika så där blev det ett rum på plan ett ledig. Det kändes tryggt och bra för att det betydde att om jag nu hyrde detta rum så kommer jag ha någonstans att bo den dagen min gamle kompis Odd skulle återkomma och vilja ha sin lya tillbaka. Samtidigt visade det sig att Annikas yngre syster Gunilla som då var bara 16 år gammal ville flytta till Stockholm från Skövde. 
Hon trivdes inte så bra längre därhemma efter hennes far och mor hade gått skilde vägar året innan. Nu skulle hon börja skolan i Stockholm och behövde ett rum att bo i. Perfekt för henne och mig att hon ville ta hand om rummet på Sven Vintapparesgränd 3. Så slår man två flugor med en smäll.
Själv hade jag inte kommit igång ännu med skolan när det ringde en morgon i den lilla vita dialogtelefonen som stod bredvid min säng och väcktes mig ur sömnen.
Hallo svarar jag lite sömnig fortfarande innan jag hör en bekant röst i andra ändan. -Hej George hur är det är du vaken du låter lite sömnig fortfarande?
-Ju jag är pigg vad handlar det om. Det var längesedan hur har sommaren varit för dig och bla bla bla. Och sen säger Tomas att han ringer för att höra sig för om jag fortfarande var intresserat i att åka med honom till New York i slutet på oktober.
-Innan jag hinner tänka efter så svarar jag ja de klart att jag åker när går planet?
Det blir tyst en stund i luren och jag känner att han blev överraskat över mitt snabba svar. Vi hade visst nämnt att det vore kul om jag kunde hänga med honom när vi pratade nån gång på våren om det men sen har jag helt och hållet haft annat att tänka på och glömt bort det hela. Och jag minns bara att jag som alltid hade låtit entusiastiskt och det vore kul och de går säkert att fixa och så vidare och nu var det sanningens ögonblick och jag är inte den som packar ur i första taget så därför var jag snabbt med ett positivt svar. Tomas nämner efter ett tag att det blir den 21 oktober som planet lyfter till New York och sen säger han att då åker vi och det skall bli kul och vi hörs senare när han skall bekräfta flygtiderna för mig så jag kan boka in mig på samma flyg. Hej då!
Jag lägger på luren och det känns som jag har vaknat ur en lång sömn och med än gång så är jag klarvaken och sätter mig upp i sängen och funderar hur jag skall börja ta mig an detta projekt. Först behöver jag en god frukost så jag tar mig ner längs Västerlånggatan till mitt stamfik vid Järntorget ”Sundmanns konditori” Där tar jag mig en kopp varm choklad med vispgrädde och en smörgås och sen börjar jag funderar.
Jag har i stort sätt 45 dagar kvar innan planet lyfter. Hur länge vill jag stanna därborta i USA? Hur mycket pengar behöver jag om dagen för att leva i staterna? Hur går det med visumet? Vad skall jag tala om för dom på skolan? Frågor som söker sitt svar. Det gäller att ta reda på alla svar och sen sätta igång och skaffa pengar så dom räcker under en längre vistelse. Men först och främst är det lika bra att sätta igång och leta efter ett bra extrajobb så att jag inte behöver röra studielånet på 2500 kronor som skall räcka för hela höstterminen. Så jag ser mig omkring och börjar fundera över vart jag skall söka först efter ett jobb. Jag går hem igen och hämtar min cykel och cyklar ut till Stekhuset Falstaff där jag jobbade på våren ett tag och där jag visste att man kunde tjäna bra med pengar. Jag tar mig dit på 20 minuter och kommer lagom fram innan lunchen börjar. Dom har fått en ny restaurangchef syns det som och han hette Björn von Essen. Han hade stigit i graderna sen sist och jag minns honom som en osympatisk liten streber från den tiden då han bara var hofmästare och nu skulle han bestämma över mig och jag märkte direkt att han inte gillade mig heller så värst vidare så det blev ett blankt nej och jag fick åka tillbaka in mot stan.
Då kom jag på att jag hade ju lärt känna restaurangchefen på ”Den Gyllene Freden” och dit skulle jag ta mig nu och hoppades på napp där för att jag kände redan att det var viktigt att få en inkomst varje dag framöver så att reskassan kunde fyllas på så mycket som det var möjligt. Jag väntade någon timme när jag åter kom till Gamla Stan innan jag sökte upp krogen som låg faktiskt nästan vid Järntorget. Jag gick förbi där först och tittade in genom fönstren för att se vad det var för ställe men det gick inte se så mycket och när lunchen var nästan över gick jag in och frågade efter restaurangchefen. Han tog emot mig och visade sig vara glad över att se mig när han frågade om det var dags nu? Jag talade om för honom att jag var redo att jobba dubbla pass om det behövdes för att jag skulle till Amerika i slutet på oktober. Han ropade fram en hovmästare som var en äldre herre mycket stiligt klädd och han tog fram en lista och började skriva upp arbetstider åt mig.
Dagen efter började jag på Freden och det visade sig att det var ett bra ställe jag hade hamnat på. Jag skulle jobba nere i källaren och det var ett ganska mörkt ställe. Passade mig bra för att jag hade alltid smutsiga skjortor och byxor på mig. Sen var det en vindlande trappa som ledde ned till källaren från köket som låg i bottenvåningen. I den trappan skulle man i stort sätt bära ned all mat från köket. Den var av sten och det var mörkt att gå i den. Dessutom så var det den trappan som alla gäster använde för att ta sig både ned och upp. Det fanns knappt med plats när man mötte någon i trappan. Nere i källaren låg ett större rum där diskavdelningen låg och där höll det till en gammal tjock tant som var lite lättretligt i synnerhet när det vart mycket disk på gång.
Där fanns även en fin gammal skänk där det stod två damer bakom som kallade sig spritkassörskor och dom hällde upp all sprit och öl i fina glas innan jag serverade dom fram till borden. Det var alltid mycket folk och det innebar att inkomsten var därefter. Man tjänade nämligen ihop sin månadslön beroende på hur mycket mat och dryck man har sålt. 12,5% serveringsavgift var min lön och dessutom fick man ju alltid drickspengar om gästerna var nöjda. Och det var dom ju för att jag satt alltid en ära i att göra gästerna nöjda. Så jag hade redan den speciella serveringskänslan i blodet som gör att man vill att gästerna skall få valuta för sina pengar.
Nu började jag jobba i stort sätt varje dag ofta både till lunch och middag men alltid på kvällarna. Då frågar man sig om jag har slutat upp med att gå till skolan. Svaret är nej. Men jag engagerade mig lite mindre i den dagliga verksamheten där. Jag talade med rektorn Tor Ivan Odulf om min nya plan.
Den gick ut på att göra en fotografisk bildningsresa eller bättre sagt så la jag upp mitt projekt för honom för att få tillstånd att vara befriad från skolgången under en viss tid. Jag nämnde att jag skulle göra en slags ”roadmovie” och ta stillbilder på min resa genom Amerika under tre månader. Han tyckte det lät intressant och gav mig sitt fulla stöd. Det innebar att när vårterminen 1970 som skulle bli min sista termin på skolan började i januari så skulle han skriva på de pappret som intygade att jag studerade på skolan under vårterminen och gjorde mig berättigad att plocka ut studielånet för denna termin. Det studielånet skulle hjälpa mig tillbaka till Sverige från New York. Jag köpte nämligen enbart en enkelbiljett till USA för att inte ligga ute med så mycket pengar i förväg. Annika skulle kunna hjälpa mig i januari med att få rektorns påskrift och sedan se till att jag kunde få tillgång till dom stålarna i New York. En fin plan som det visade sig så småningom. Sedan fick jag söka ett besöksvisum till Amerika och det var inte så svårt för att jag angav mina studier som besöksskäl. Det tog någon vecka och två besök på den starkt bevakade ambassaden som låg nära Gärdet i den så kallade diplomatstaden men sen fick jag ett visum som skulle räcka för sex månader. Vad mer var jag tvungen att tänka på? Ju jag behövde ju resa omkring i staterna så efter lite undersökningar kom jag fram till att om jag köpte ett månadskort av det berömda Greyhoundbussbolaget för 99 dollar så kunde jag sedan två gånger förlänga det för ytterligare trettiotre dollar per månad.
Så för ca en tolv-trettonhundra svenska kronor kunde jag nyttja Greyhoundbussarna dygnet runt. Bussarna åkte kors och tvärs dag och natt genom den vidsträckta amerikanska kontinenten. Det kändes som en trygghet att veta att om man inte hade nånstans att sova på natten så kunde man alltid sätta sig på en buss och åka åt ett passande håll samtidigt som man hade en bra plats att sova på. Sen behövde jag tänka lite på packningen jag skulle behöva ha med mig under tre månaders tid. Där förenklade jag det hela så mycket det bara gick och kom till sist fram till att jag enbart behövde en liten handbag av textil för att få med mig det viktigaste. Det var ett par typ tennissko och två
t-shirts samt lite underkläder, sockor och en varm tröja. Jag skulle ha på mig ett par jeans en lätt jacka och en ärmlös skinnväst ovanpå. Fötterna stoppade jag i ett par äldre bruna knähöga mjuka vackra ridstövlar som jag hade hittad på en andrahandsaffär som hette Smulorna i Stockholm. Därefter var jag redo att ge mig iväg. Det var kul att räkna mina drickspengar varje kväll efter jobbet och se hur jag mer och mer närmade mig den summan jag behövde. Det var inte ens två månader kvar och tiden går fort när man har roligt så plötsligen så var det dags för att ta adjö från Annika och några vänner som mötte upp vid en liten avskedsmåltid på Restaurang Rendezvous. Det låg vid Lästmakargatan hörnan Norrlandsgatan och var min favoritkrog och där kunde man alltid få bra portioner med visserligen hästkött men perfekt grillad och med mycket pommes frites och bearnaisesås samt alltid ett hyfsat gott rödvin till det.
Så där satt vi en tidigt kväll den 20 oktober och sa goodbye till varandra. Jag minns tydligt den kvällen när jag gick och la mig i min säng och tänkte den här natten är den sista jag ligger här i min trygga varma säng i Gamla Stan och från och mig imorgon så skulle jag inte veta under ca 90 dygn framöver var jag skulle hitta ett ställe att sova på. Vilken hemskt tanke. Hur skulle det gå till?
Det var bara att gå upp nästa dag och ge sig in i äventyret. I min lägenhet på plan tre skulle det flytta en kille som behövde någonstans att bo och det passade mig bra så jag slapp betala hyran här hemma i och med att Annika numera bodde på Styrmansgatan. Hon hade åter börjat på universitet och läste numera literaturhistoria. Killen som flyttade in på plan tre hette Clas och var Annikas första riktiga pojkvän i Skövde. Även han hade studerat några terminer i Uppsala men var nu på väg till att bosätta sig i Stockholm och via Annika så hade han hittat till oss i Gamla Stan. Så det kändes tryggt med en hyresgäst som vi kunde lita på under min frånvaro och som var insatt i omständigheterna ifall Odd skulle dyka upp under tiden jag var borta. Claes skulle bli kvar i huset framöver under några år och fortfarande efter ca femtio år så är både Annika och jag goda vänner med honom och hans fru Barbro.
Men mer om dom senare för att nu går flygbussen till flygplatsen Arlanda och sen börjar det stora äventyret. Lets go for it!!! Detta kom att bli min version av ”The heroes journey”
Här kommer Annikas version av hösten 69 på Styrmansgatan.
När jag kom tillbaka till Stockholm efter Marstrand så var vi som nyförälskade och jag kände mig lugn och stark men bodde kvar på Styrmansgatan. Jag arbetade med korrekturläsning på DN mot slutet av sommaren. Jag gick ofta hem utefter Kungsholmens kajer och träffade då och då George på Tetley.
Gunilla flyttade till Stockholm sjutton år gammal och bodde hos mig den första tiden. Hon började andra ring på Statens Normal, ett gymnasium vid Stadion. Mamma hade flyttat till Östersund med Lars och hon ville inte bo hos pappa och Majlis igen. Senare på hösten bestämdes det helt plötsligt att George skulle resa till USA med Thomas och stanna där tre, fyra månader.
Thomas har fått ett resestipendium från Riddarhuset och i början skulle de bo hos Thomas vänner i New York. Jag var orolig för att det skulle bli så spännande i USA att George aldrig kom tillbaka. Hans frihetsbehov och livsaptit var stor men också kärleken mellan oss. När han väl for tog jag det förvånansvärt lugnt.
– Det är klart jag kommer tillbaka, sa han och packade sin ryggsäck.
George hade gått med på att Claes och hans flickvän Inger flyttade in i hans lilla lägenhet högst upp i huset medan han var borta och Gunilla fick överta Claes brunmurriga rum på nedre våningen.
Jag blev godkänd på första inträdesprovet till Journalisthögskolan men tyvärr inte på det muntliga provet. Jag kunde inte riktigt redogöra för vad jag ville med mitt skrivande. Kanske var jag inte rätt typ heller. Det blev en stor besvikelse för mig. En väg tycktes stängd men på den tiden kunde man också bli praktikant på en landsortstidning. Det blev senare aktuellt men just då gick jag in för mina studier i litteraturhistoria.
Jag träffade en del vänner när George var borta, främst Claes, min studiekamrat Ingrid och Karin som varit med George när vi träffades på Cecil. Tillsammans med dem såg jag mycket film och alternativteater. När jag tröttnade på mina fyra väggar gick jag till Stockholmsterassen och pluggade. Det var som om min kreativitet vaknade när jag var ensam och inte fixerad vid en intensiv kärleksrelation. Men i grunden fanns den kvar. Jag mådde också bra av att gå på yoga och att vara med i studentteaterns gruppövningar.
Mamma hälsade på mig och gav mig goda råd.
-Satsa på att få ett jobb, lägenhet och en viss trygghet.
Jag fick veta att George och jag hade möjlighet att hyra en lägenhet på andra våningen men då måste jag bo i huset och bevaka läget tills han kom hem. Jag lyckades ringa till honom i New York och frågade om han var intresserad. Det var han förstås. Gunilla och jag bytte snabbt bostad men tog inte med oss några möbler.
