Efter hemkomsten från Brasilien var det redan dagen efter dags att gå till jobbet som vanligt. Den exponerade filmen jag hade med mig från hela inspelningen skulle lämnas in till Film Teknik. Det vill säga att den hämtades i regel av deras bud från vårt kontor men då måste man ringa dagen innan och därför så var det första jag gjorde att jag åkte själv ut till den gamla filmstaden som låg i Solna. Där ligger vägg i vägg ett modernt stort Filmlaboratorium som tar hand om allt som har med film att göra. De framkallar och kopierar och man kan klippa sin film hos dem och mixa den. Dom har en ljudavdelning med Henry Gustavsson som chef som är mycket duktig. Där tillverkas specialeffekter på ljudsidan och de har även ett musikarkiv där man hittar all slags musik som vi kallar för burkmusik. Man går dit och berättar eller visar upp sina filmbilder och sen hjälper Henry till med att hitta rätt sorts låt som passar till dom bilderna. Här sker även negativklippning av duktiga damer som alltid ställer upp i sista sekunden när en film skall ha premiär så är det sista som sker efter klippningen att damerna skall leta fram ruta för ruta exakt motsvarande den arbetskopian som filmklipparen har haft i sina händer. Ett riktigt pillepilljobb som man måste vara rätt skapt för att klara av under stressande förhållanden. I slutändan av en filmproduktion är det i regel som mest bråttom inför premiären. Nu vara det bara för mig att lämna in dom ca 20 plåtburkar med de 16mm filmrullarna som var och en är 120 meter lång. Det är ca 12 minuter speltid på varje rulle och vi har alltså spelat in fyra timmars film eller 2400 meter och filmen skall i färdigt form inte vara längre än femton minuter. Det är en relation på ca 1 till 17. Det varierar ofta hur mycket film man använder. Vid dokumentära situationer går det åt mer film än vid manusbundna inspelningar. Jag har redan blivit lite bekant med en del människor här på ”labbet” som vi kallar det och alla behandlar mig som en mycket bra kund för att Sandell Film är en av deras större kunder och väl ansedd för den kvalité som vi står för.
Sen är det tillbaka till kontoret och nu får jag berätta för Thore hur resan har förlöpt. Han verkar nöjd men säger aldrig mycket. Lite tråkigt tycker han att vi inte hann med Scania bilderna i Rio men han förstod att Torgny var tvungen att börja med sin långfilmsinspelning tillsammans med Kalle och det var viktig nog för dem att resa hem i all hast. Efter en kopp kaffe var det bara att sätta igång med förberedelserna till nästa omgång av Scaniainspelningen ”Bolero”. Jag glömde nämna att dom bilder vi kom hem med från Norge var mycket uppskattade och de skulle komma att fungera som en bra slutsekvens till Bolerofilmen. Men nu skall vi göra sommaravsnittet och då skall vi ut till Trosa skärgård med en segelbåt som Kåge Larsson från Scania ställer upp med. Nästa etapp sätter igång den 1sta juli och håller på en vecka innan jag kan få ta mina första två betalda semesterveckor trots att jag började först för fyra månader sen så får jag redan semester. Jag har varit totalt koncentrerad på jobbet sen jag började min anställning så det skulle bli skönt att koppla av och ladda batterierna på nytt.
Nu när vi bor så nära naturen på Lojovägen vid Rudboda och har skaffat oss en segeleka som ligger nere vid Bosöviken så blir det dagliga utflykter under semestern. Annika har skolsemester som på den tiden fortfarande var två månader långa och även Leon är med oss och går inte på daghemmet under sommaren. Vi går ned till båten på förmiddagen och tar med oss seglet och den lilla två hästars utombordsmotorn som jag sätter på som en reserv så att vi skall kunna komma hem även om det blir fel vind. Sen seglar vi i makligt tempo ut till Södergarnsbadet och lägger där till vid stranden. Vi tillbringar större delen av dagen där på den lilla sandstranden. Ibland kommer det några kompisar med oss eller dom sluter upp vid själva badet. Det går att ta sig dit med bil eller buss. Det blir en hel del badande för Leon och oss alla och tiden går fort när man har roligt så snart är semesterveckorna över och jag återgår till att fortsätta med ”Bolero” inspelningen. Innan min semester förberedde jag redan den här inspelningsomgången och denna gång har vi hyrt in landets bästa fotograf som heter Jörgen Persson och som hans assistent så kontaktade jag på Görans begäran min gamle kamrat Hanno som numera var färdig med sin utbildning till fotograf på Dramatiska Institutet och jobbar som frilansfotograf. Den här gången får han assistera Jörgen och han gör det med bravur. Det känns kul för oss gamla kompisar att för första gången arbeta tillsammans i filmbranschen och få betalt för det och dessutom så skall vi ta oss redan första arbetsdagen med bil och båt till Visby på Gotland. Där skall vi bo ett antal dagar och filma många olika lastbilar och även bussar i olika sammanhang. Allt från möbelbussar till turistbussar och diverse lastbilar som spelar huvudrollen i den härliga Gotlandsmiljön. Från Fårö ända ned till Hoburgsgubben hittar vi intressanta bakgrunder till våra fordon. Vi ligger några nätter på de gamla flotta ”Snäck” hotellet i Visby och jobbet flyter smärtfritt. Pelle Berglund är med igen som regissör och samarbetet mellan honom och Jörgen är bra för de har jobbat med varandra tidigare.
Efter Gotland fortsätter vi med inspelningen i Stockholmstrakten där vi bland annat spelar in en fin scen där vi står med en kranbil på Riddarholmen och en kille byter några trasiga gatlyktor som står där på kajkanten med Stockholms stadshus på andra sidan Riddarfjärden vackert upplyst en tidig kväll. Killen använder så klart en skylift monterad på en Scania när han kör sig själv upp till lamporna som sitter på en mycket hög mast. Kameramannen är i en annan skylift och båda rör sig samtidigt men mot varandra så att det blir en elegant effekt och det fungera mycket bra i filmen och blev en av dom finaste scenerna i filmen. Samma kväll skulle vi bege oss ned till Södertälje för att där tidigt nästa morgon filma en Scania sopbil som vid soluppgången är ute i ett villaområde och där samlar in och tömmar radhusens soptunnor. Därför så tar vi in på Scandic motorhotell i Södertälje som ligger precis bredvid Scanias stora fabriksanläggning. Efteråt så skall vi till Scanias provbana som ligger nära fabriksområdet men väl undangömt bakom en stor kulle. Det är ett stort område där deras fordon testas dygnet runt i tuffa miljöer. Banan är omgärdad med höga stängsel och skyddad för obehörig insyn. Här testas hemliga bilmodeller innan dom är färdiga för kundleverans. Här hände det en roligt sak. Vi skulle ta en bild på ett militärfordon som skulle köra genom vattengraven. Det såg spektakulärt ut när den sprutade vattenkaskader kring sig vid genomfarten. Det fanns en relativ hög vägg till höger om den här vattenansamlingen där den skulle köra igenom och jag som spelade in ljudet när det plaskade som mest ställde mig så nära som möjligt bakom väggen. Alla är beredda och fordonet närmar sig medan kameran är igång. Jag tittar på mätaren på min Nagrabandspelare som hänger som vanligt runt min axel och koncentrerar mig så att mätaren på skalan inte hoppar upp för långt när jag plötsligen får en jättedusch över mig. Jag blir totalt ställd och har fullt upp med att snabbt få min dyrbara bandspelare torr igen. Sen hör jag skratt när jag närmar mig dom andra i teamet och dom ser att jag ser ut som en nyduschad badgäst. Efter att jag fick min maskin avtorkad var det dags att ta om scenen och denna gång höll jag mer distans till väggen och vattnet. Man lär så länge man lever. Men visst var det roligt och tack och lov var det sommar och sol så mina kläder torkade snabbt. Det var sista dagen för den här omgången och filmteamet splittrades igen och först senare på hösten skulle vi ses igen.
Men jag själv gick vidare och skulle börja filma på en annan produktion som vi gjorde åt SJ, det vill säga Statens järnvägar som var en annan av våra kunder. Thore hade gjort en bra film åt dom nyligen som hette ”Jäärnvägar” och var egentligen den första av alla speakerlösa filmer som Sandellfilm skulle bli så kända för. Nu ville SJ ha en ”normal” film som berättar hur de kan anpassa sin godstrafik till respektive kunder och hämtar och lämna godset direkt från deras anläggningar. Så under sista augustiveckan var det dags för mig och ett nytt team att ta oss upp mot Norrland. Vi åkte bil till Hudiksvall, Sundsvall och Mora. Alla dessa städer lät exotiska för mig och jag såg fram mot att lära känna Sverige utanför Stockholm. Vi var ett gäng på fem personer som kuskade i en liten inspelningsbuss mot norr. Det var den här gången vi hade en ljudtekniker med oss så jag kunde koncentrera mig på att leda inspelningen med alla kontakter och planeringar som krävs när man skall ta sig till flera ställen under en vecka. Det minnesvärda från den inspelningen är dock regissören som hette Alex Jute och var en gammal herre som hade svårt att gå men han var så älskvärd och kultiverad så att det uppvägde allt annat. Han satt i bilen och höll lite små föreläsningar över dom ställen vi passerade eller där vi gjorde en liten snabb sightseeing till och med. Jag blev imponerad över hans kunniga kommentarer och denna vecka var det ett nöje att få vara med en sådan kultiverad person. När jag skriver dom här raderna så googlar jag på honom och får fram en fin liten kortfilm han gjorde på femtiotalet som heter ”sommarflicka” och den är värd att se. Nog om denna vecka.
När jag kom tillbaka till stan var det dags för mig att den första september flytta från Gamla Stan till Kungsholmen. Det kändes roligt att flytta in i den lägenheten. Lyxigt med parkettgolv och öppen eld och badrum. Jag möblerade den med sånt man brukar ha i en lägenhet och sedan så sov jag där ibland och det lustiga var att det var inte mer än runt hörnan från St. Eriksgatan där Tove hade haft sin lägenhet och där jag hade bott på andra sidan gården på Karlviksgatan. Det tog två minuter ned till Rålambshofsparken och tjugo meter fram till Norra Mälarstrand. Idag är lägenheten säkert förvandlad till en bostadsrätt som kostar 4 miljoner minst men när jag skulle sälja den lägenheten två år senare för 15 000 kronor då gnällde tjejen som köpte den för att hon tyckte att jag inte hade finstädat nog för hennes smak. Shit happens.
Den här septembermånaden fortsatte med diverse resor för mig. Först söderut till Helsingborg där jag mindes den gången när Beatle Peter och jag kom med våra sista pengar till Helsingborg en tidig morgon med färjan efter att vi hade tagit tåget från Lübeck hit. När vi lämnade färjan och tog oss genom stan så stal vi en mjölkflaska som stod utanför en husport och en morgontidning innan vi sedan drog vidare för att hitta en lift mot Stockholm. Det var nu nio år sedan och nu var jag här i stan med jobbet och kunde äta flott tack vare generösa traktamenten. Vi flög hem från Malmö denna gång och det gick lite snabbare än att lifta som den gången trots att vi klarade hemresan på en dag.
Ett trevligt inspelningstillfälle var när vi behövde en statist som skulle föreställa en bagare som ställde ut några lådor framför sitt bageri i Djurgårdsstan bakom Gröna Lund i samband med att en Scanialastbil som sprutade gatan ren körde förbi hans bageri och tvingade honom att snabbt rädda undan lådorna med bröd. Vi använde nämligen ofta någon vi kände och i detta fall så tog vi våran ”Tage Blom” som bagare. Han tyckte det var kul att agera och tack vare den scenen så lever han vidare. Häromdagen tittade jag på ”Bolero” filmen och då levde min gamle gode vän Tage upp igen för några korta sekunder. Heder över hans minne. Han var en människa som var omtyckt av alla som kom i hans väg. Han spridde trivsel och värme och mänsklighet kring sig som ingen annan. Jag kommer att ge ett exempel på hans popularitet lite senare när jag berättar om firmans berömda julfester. Vi fortsatte med SJ filmen i stockholmstrakten ute vid Älvsjös godstransportbangård innan den började klippas av Alex Jute. Sen var det dags att förbereda ytterligare en Norgeresa. Scaniateamet skulle ta maffiga höstbilder på de norska vägarna. Det finns ett ställe där vägen går jättebrant ner till en fjord som är känd för dels sin vackra natur och dels den farliga vägen. Där skulle vi filma en Scaniabuss som galant klarar denne nedfärd. Två saker jag minns. Dels sättet att ta sig fram i Norge med alla dessa fjordar som man får korsa med hjälp av färjor som det är svårt att veta när dom är i trafik. Dels så minns jag frukosten i Norge där man ställer fram allt mellan himmel och jord på frukostborden på hotellen. De är helt enkelt enorma och efter frukosten är man så mätt att man knappt tycker att det är värt att resa sig. Vi kom hem med vackra bilder efter några dagar och nu följde några inspelningsdagar runt Stockholm. Jag var tvungen att hitta en fin bondgård norr om stan där bonden skulle ställa upp och hjälpa oss med lite olika saker och sen var vi framme vid den första oktober.
