Del x115 1991 Busskort och återkomst med Sandell Team
1991 började med att USA anföll Irak och fördrev Sadam Hussein från Kuweit. Det skulle få enorma följder på längre sikt och ingen kunde förutse konsekvenserna som än idag mer än förut visar sig i världspolitiken i synnerhet i Mellanöstern.
Själv så låg jag ovanpå en våningssäng som var inklämmt mellan hallen och köket. Där hade jag satt en liten TV vid fotändan av sängen för att följa anfallet på nära håll ”live”. Det var det första TVsända kriget i världshistorien. Jag minns att jag tittade halva nätterna. Jag hade ju ingen tid att passa på dagarna utan var nu arbetslös – vad det nu betyder. Jag satte mig nu ned framför min nya Appledator med sin lilla skrivare bredvid och började med att skriva ut gamla dagboksanteckningar från den filmresan till Oman som jag hade varit med om 1975. Det blev en ca 30 sidor A4 och jag printade ut dom i ca 10 exemplar och sände dom per brev till dom killarna som fortfarande levde och som hade varit med på den resan. Jag fick ingen respons utav någon först år 2017 det vill säga 26 år senare så hörde plötsligen min gamle kompis Anders Bodin av sig och talade om för mig att han höll på ”dödsstäda” hemma och hade hittat mina gamla anteckningar och funnit tiden att läsa dom och han var jätteglad för att han hade gjort det och tackade mig. Pappren hade blivit liggande i någon låda och nu hade dom äntligen hittat sin adressat. Jag minns att det var ett stort nöje att sitta där i vardagsrummet på Näset och återuppleva Omanresan medens jag skrev ut mina anteckningar och det gav tydligen mersmak för att nu är jag ju sedan några år sysselsatt med att göra samma sak igen. Det gick ingen nöd på mig för att A-kassapengarna ersatte lönen och jag hade att se fram mot busskursen som började den 17 februari i Västerhaninge. Det var rätt stor skillnad jämfört med det lyxlivet som jag hade nu bakom mig att gå upp på morgonen (mitt i natten) tyckte jag för att vara klockan halvåtta i Västerhaninge där skolan befann sig. Jag var tvungen att ta bussen till Ropsten och tunnelbanan till T-centralen och byta där till ett pendeltåg mot Västerhaninge för att där ta en buss och sedan gå i vinterkylan mot skolan. Första dagen så välkomnades vi ca tio stycken i vår grupp som bestod av dels några flickor eller damer och några killar. Redan efter en kort stund delades vi in i tre grupper och sen skulle vi sättas direkt bakom ratten i en stor lastbil . Det var snabba ryck. Läraren visade lite om bilen och sen var det bara köra. Vi tog oss ut en bra bit och körde på landsvägarna och det gick bra för oss alla. Efter det så var det klassrummet som gällde och nu testades vi i teorin och skulle göra i princip en likadan teoriskrivning som jag var tvungen att göra vid mitt körkortsprov. Det märktes direkt att det mesta hade jag glömt så det var bara plugga igen hela teorin från början och efter ytterligare ett antal tester så hade jag åter ett godkänt teoriprov i handen. Under dom närmaste veckorna så lärde vi oss förutom buss och lastbilskörning även en hel del om motorn och andra tekniska spetsfundigheter. Flickorna klarade sig mycket bra i synnerhet en liten tjej som knappt nådde upp att se ut på framrutan men hon var superduktig. Hon var en speciell men skön typ. Hon såg ut som en liten snygg raggarbrud med sin skinnjacka som hon hade på sig varje dag under två månader. Förutom henne så var det en äldre kvinna i min ålder från Gotland som skulle bli yrkesförare. Hon var sympatiskt och jag minns henne bla för att hon hade gjord en liten boll som var fårskinnsklädd och fylld med gotländsk ull. Hon gav den till mig som ett litet minne och jag hade kvar den i många år men nu är det länge sen jag såg den men vissa saker minns man. Som till exempel en av våra lärare som var en riktigt hurtbulle och hans stående uttryck som han körde med i alla sammanhang och vid alla tillfällen som gavs var ”det ä lunch” istället för att säga ”det är lugnt”. Allting hos honom var ”lunch” och det finns kvar hos mig likaså för att jag använder fortfarande ofta samma uttryck när jag vill få fram att något är bra och att det finns inget att oroa sig över. Han lyckades att ingjuta lugn hos oss elever. Inget kunde gå galet hos honom utan ”de ä lunch”. Undervisningen höll på fram till kl fyra på eftermiddagen och sen skulle man ta den långa resan hem till Lidingö igen. Snart visade det sig att en av mina kurskamrater hade en bil och jag fick åka med honom ända till T- centralen vilket gjorde det betydligt enklare att komma hem i tid och umgås sedan med Maria efter hon kom hem från skolan. Någon av dagarna i slutet på mars så gick jag förbi min gamla arbetsplats på Sturegatan för att se vad som hade hänt där sen sist. Lokalerna fanns fortfarande på plats men dom flesta rummen var nu tomma och i en av rummen så satte Thore Sandell och såg glad ut när jag mötte honom. Han berättade att han hade fått sin gamla arbetslust tillbaka och att han väntade på en stor summa pengar efter en uppgörelse med KREAB. Han var beredd att börja med film och videoproduktion från scratch i ett nytt bolag som han skulle kalla för Sandell Team. Han letade efter lokaler och han ville ha med sig som medarbetare sin gamle kamrer Stefan Lindström och vidare ville han ha en kvinnlig sekreterare som hette Eva och som även hon hade blivit av med sitt jobb på Video Sweden men hade fortfarande en fot inne i de bolaget. Och nu kom den stora nyheten. Thore frågade mig om jag var intresserat att vara med på den resan som hette Sandell Team. Jag behövde inte tänka länge als innan jag visade mitt intresse och sa ja. Han bad mig som min första uppgift att läsa ett manus och göra ett kostnadsförslag och en inspelningsplan. Nu kunde jag använda mina nyförvärvade kunskaper och göra kalkylen i en av dom MacIntosher som fortfarande fanns kvar på plats. Så jag kom in några timmar efter busskursen och jobbade med det. Thore berättade att han hade hyrt en del lokaler på Fryxellgatan i samma hus där han hade sin bostad högst uppe i huset. Det visade sig att vara jättefina lokaler dels i bottenvåningen och till lokalen kunde man komma genom två separata ingånger. Hans plan var att hyra ut en del av lokalerna till en amerikan som hette Douglas och som var specialist på att göra avancerade bildspel. Vidare skulle han börja igen med skoldistributionen av alla Sandellfilmer som var anpassade till skolvärlden. Thore hade lyckats att komma överens med KREAB att få loss alla hans gamla filmer. Stefan och Eva skulle framförallt ta hand om skoldistributionen förutom att Stefan var kamrer och hade hand om alla Thores specialönskemål. Jag kund hjälpa till med distributionen i mån av tid som jag inte använda för produktionerna. Sen skulle vi anlita våra gamla frilansare såsom Tor Erik Flykt som regissör och manusförfattare och klippare och Henry Alexandre som fotograf osv. Allt detta lät kul och jag tänkte att hellre än att köra buss så jobbar jag med film tillsvidare för att mitt busskörkort springer inte ifrån mig. Nu gällde det att försöka att få än en gång en bra deal med trygghetsrådet som vi bad om att sponsra min anställning hos Thores nya bolag för ett antal månader. så jag knatade upp igen till dom och tala med en Lars Melin som skulle fundera på det. Han krävde att Thore skulle skriftligen förbinda sig att garantera mig en fast anställning med min gamla lön 19400 kr efter sponsorperioden på sex månader. Under den tiden skulle dom betala mig halva min lön. Detta var inget problem för Thore och jag lämnade det pappret till Lars Melin. Sedan tog det ett tag innan det var klubbad och från och med mai månad så löpte sedan dealen och till dess så fick jag pengar av arbetsförmedlingen under en övergångsperiod från och med busskursen slutade den 19 april. Så under 10 dagar fick jag A-kassa och var ledig egentligen men jag hjälpte redan då att förbereda flytten till Fryxellsgatan från TV House på Sturegatan. Thore hade köpt upp massor med kontorsmöbler från TV House som vi sedan använde till att möblera upp dom nya lokalerna med. Han köpte några Mackintosher och andra kontorsmaskiner såsom skrivare och kopiator. Jag började den andra maj hos Thore officiellt och då satt vi fortfarande på Sturegatan men jobbade redan som ett team. Allt kändes fräscht och det fanns en fin atmosfär i det här nystartade bolaget. Thore höll på med marknadsföringsåtgärder och det trycktes upp broschyrer som talade om att vi fanns med Thore i spetsen men numera använde vi en mindre kostym. Thore hade nu fått alla dom pengar som KREAB var tvungen att betala efter dom slutgiltig hade kommit överens om i hela processen. Dom pengarna stoppade Thore in i den nya firman och nu hoppades vi alla att det skulle gå bra framöver. Jag var glad för att vara tillbaka i branschen och det var kul att åter möta en del av dom gamla killarna som kom in till vårt nya kontor på Fryxellsgatan dit vi alltså flyttade först den 30 mai. Innan dess så byggde vi om ett stort rum och satte in en vägg för att göra ett projektorrum till den lokalen som Douglas skulle hyra. Även han flyttade in samtidigt som vi. Vi hade köpt en 16mm filmprojektor från TV House och nu började vi på riktigt. Vi hade kundmöten och en våra gamla kunder var en kille från Electrolux som gav oss genast ett uppdrag och satte mig direkt i arbete. När vi behövde en inspelningsbil så hyrde vi en vid närmaste bensinmacken och det höll kostnaderna nere. Jag hade kvar min ”tjänstemoppe” från TV House tiden.
Jag glömde att berätta en viktigt sak som hände den 23 april. Då ringde telefonen hemma på Näset vid femtiden och en röst frågade om det var fortfarande aktuell att vi ville ha den lägenheten som vi hade ställt oss i en kö för i det huset där Annikas mamma Inga Mai hade bodd. Det hade funnits en kölista för intresserade och för ett antal år hade vi satt upp Leons namn på den listan och nu ringde det och ja sa ja direkt och en halv timme senare så var jag på plats och fick nyckeln i handen och det var bara att flytta in så fort det passade oss. Så Leon skulle flytta hemifrån och det gjorde han på fredag samma vecka och det var den 26 april vi hyrde en flyttbil och stoppade in ett helt möblemang till hans nya lya på Rehnsgatan. Ett äldre hus där många äldre människor bodde och det låg en minut från Sveavägen i supertrevliga kvarter. Allting gick väldigt fort men det fungerade och Leon skulle sedan bo där i några år först ensam och snart med sin nya flickvän Anna. Visserligen skulle han snart göra lumpen och han blev stationerat i Uppsala vid flyget. Han blev brevbärare där och trivdes bra och under den tiden så hade han lägenheten kvar och det militära betalade hans hyra i Stockholm.
När jag kom att tänka på den flytten så kommer jag ihåg den gången när vi var ett litet gäng som hjälpte Inga Mai att flytta från Rhensgatan ut till Bergshamra där hon hade köpt sig en bostadsrätt en fin liten tvårumslägenhet. Då hade jag hyrt en flyttbil och vi var tvungen att köra två gånger för att hon hade en hel del möbler. När vi lastade första omgången så vart det plötsligen strömavbrott i hela Stockholm under ett antal timmar och det försenade oss en hel del för att hissen gick inte att använda under den tiden men tack och lov så hade ingen fastnat i den. Och när vi sedan hade lastad flyttbilen för andra gången och var på väg till Bergshamra så kom vi inte längre än till Valhallavägen korsningen Lidingövägen när vi stannade vid rödljuset. När vi skulle köra igång igen vid grönljus så var det stopp och bilfan lydde inte utan hade gett upp. Vad vi än försökte så fick vi inte igång den. Det blev kaos bakom oss. Visserligen var det två filer bredvid varandra så bilarna kunde komma förbi oss men det blev inte roligt för dom som ville passera oss. Vi ringde till biluthyrningsföretaget och dom dök upp tack och lov med en annan bil men vi fick ju lasta om hela flyttbilen samtidigt som vi stod i vägen för halva trafiken. Snacka om otursdag. Så jag lärde mig att inte snåla när man hyr en flyttbil.!!!
Så åter till Sandell Team AB´s första inspelning som skedde under mitten av juni och förde oss till vackra Västervik. Det kändes härligt att åter igen vara på resande fot även om det var bara en liten svensk småstan. Efter det en avstickare till Linköping och Mariestad till Electrolux anläggningar. Det var nu jag hörde första gången talas om ”Lean production” Centralt i lean production är ”Just-in-Time” som innebär att ämnen/material/delar/produkter finns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det blev väldigt inne med ”Just in time” systemet och numera finns det hos alla. Det spar en massa lagerplatser för många företag. Alltid lär man sig något.
Näst sista helgen i juni så åkte familjen upp till Falun för att hälsa på Gunilla och Bengt som hade bosatt sig efter dom hade gått på lärarhögskolan i Falun och vid det här laget hade dom fått tre flickor. Johanna, Josefin och Pernilla. Det var alltid trevligt att hälsa på dom. Jag tror inte att Leon var med den här gången.
Den 27 juni först skrev vi alla under avtalet mellan Thore, Trygghetsrådet som ställde upp med subventionen till min lön och jag. Hurra Hurra står det i min anteckningar så det måste ha betydd en hel del för både Thore och mig. Första veckan i juli så jobbade jag med Sandell Film´s gamla arkiv som hade hamnat hos oss och det tog några dagar att få ordning på det.
Veckan därpå så åkte jag med en buss och med Maria till Innsbruck för att min mamma skulle fylla år som vanligt den sjunde juli. Jag var glad för att nu hade jag fem veckors semester framför mig.
Jag kunde koppla av ordentligt och när vi kom åter till Sverige så höll jag nog till på landet under hela juli fram till den andra augusti. Sommar och sol och Fridal och ut med segelbåten och något bättre finns inte. Jag tänkte tillbaka på förra sommaren där jag gick mina promenader och inte visste vad jag skulle satsa på. Nu gick jag mina promenader och det var ingenting som tryckte eller skavde inne i huvudet utan allt var frid och fröjd.
Nu hoppar jag fram i tiden till den sjunde oktober 1991. Då hölls det första möte på Källängsvägen 36 angående ett eventuellt bildandet av en bostadsrättsförening. Inte alla hyresgäster var intresserade men vi enades om att bilda en förening för att kunna vara med om huset skulle eventuellt vara till salu. Det tog sedan ända fram till den 26 0ktober 2007 tills huset köptes av hyresgästerna och vi fick köpa vår lägenhet för 1 350 000 kronor.
Just nu är det den 24 oktober 2017 och den lägenheten är till salu och det blir en visning nu på söndagen den 29 oktober. Utgångspriset är satt till 3 675 000 kr. Vi får se om det finns köpare. Hoppas det för att Maria och Rodrigo har redan köpt ett hus för 3 640 000 kronor i Järna och inflyttning skall ske den 28 december 2017. Håll tummarna!!! Detta var en tidsparantes!
Idag är det onsdag den 23 oktober 2019. Jag sitter här på mitt flotta hotellrum i ett femstjärnigt hotel på Kreta och har återupptagit mitt skrivande abv dessa mina hågkomster. Jag har tagit ett årslångt uppehåll och har just läst igenom detta kapitel. Nu kan jag lägga till slutet på bostadsrättsaffären. Det hade gått mycket bra med lägenhetsförsäljningen. Vi hade fått en köpare som gav oss tre miljoner och niohundrasextiotusenkronor för vår bostadsrätt. En vinst på två miljoner och 610 000 kronor. Detta var en bra vinst för ett tio års innehav av en bostadsrätt på Lidingö. Hela vinsten gick åt till att köpa ett trevligt hus i Järna dit Maria och Rodrigo med sin lilla son Simon sedan flyttade till. Huset visade sig att vara ett bra köp och dom trivs mycket bra i trakten där dom inte ha längre till Gidde och Annika på Mörkö än att det går att komma med bilen på 20 minuter. Det finns en fin berättelse om hela den affären som jag kallar för oktoberaffären .
Åter till hösten 1991 som övergår till vintern och den 30 december så jobbar jag tydligen med att hjälpa Stefan att få en helt postsäck med utskick till Postkontoret på Östermalm. Alla skolor skall få specialdesignade inbjudan till att välja gratisfilmer från Sandell Teams nya skoldistribution som går under det gamla namnet Samhälle och Skola AB för att det är ett inkört namn. Sammanfattningsvis så var det ett bra år skulle jag vilja säga. Prosit Nyår 1992.
